Liberal Ungdom

Den nya röda faran

Det borde vara ointressant om det nya coronaviruset uppstod på en kinesisk våtmarknad eller i ett viruslabb. I ena fallet nådde det allmänheten på grund av Kommunistpartiets (CCP) underlåtenhet att reglera våtmarknader, i andra fallet på grund av vårdslöshet. Det avgörande är att Kina mörkade pandemin i veckor och ljög för WHO om virusets egenskaper, bland annat att det inte kunde smitta mellan människor. Oavsett virusets ursprung delar CCP därmed ansvaret för de 250 000 människor som (i skrivande stund) mist livet i COVID-19. Frågan är vad de kommer göra härnäst.

Demokratiseringen ansågs vara en naturlag efter Östblockets upplösning i början av 90-talet. I samband med att fler länder utbytte varor och tjänster med varandra och den globala medelklassen växte, skulle fler sta- ter utvecklas mot liberala demokratier. Tyvärr var det aldrig så enkelt. Att Ungern införde ”dekretstyre” (läs: diktatur) över en natt i samband pandemin visar hur sårbara demokratier kan vara. Kina är dock ett ännu mer skräckinjagande exempel. Förutom att vara det i särklass mest bidragande landet till världens välståndsökning de senaste decennierna, har det även varit staten som ökat sina imperialistiska ambitioner mest.

Kina under Mao Zedong var en ovanligt blodig diktatur, men det var passivt mot omvärlden. Så länge andra länder inte lade sig i dess angelägenheter, höll sig Kina på avstånd. Efter Maos död öppnades Kina långsamt upp. Den
dåvarande högsta ledare, Deng Xiaoping, ansåg att fattigdom inte var socialism. Ekonomiska zoner, som senare skulle bli centrum för den globala kapitalismen, upprättades vid kusterna. Där tilläts privata aktörer att verka och västerländska företag att investera i. Det spelade ingen roll om en katt var svart eller vit, enligt Deng, så länge den kunde jaga möss var det en bra katt.

Idag är Kina en global maktspelare likvärdig USA och beräknas vara den största ekonomin innan decenniets slut. Kampanjer mot korruption har rensat ut i princip all meningsfull opposition inom CCP, vilket tillät Kinas nuvarande högsta ledare Xi Jinping att skriva in sig själv i konstitutionen jämsides Mao Zedong och därmed kröna sig själv till kejsare. Men Xi verkar mer inspirerad av Kina som Mittens rike, från den tid då kejsardömet var långt mäktigare än vad något de förindustriella Europeiska kungadömena kunde drömma om att vara.

Det är ingen nyhet att Kina har fängslat den svensk-kinesiska förläggaren Gui Minhai och
mobbar Taiwan till lydnad genom att hindra landet från att gå med
i internationella institutioner som WTO och WHO. Nyligen beslutade CCP att ”förbättra” tillsyns- och rättssystemet i Hongkong, vilket i praktiken innebär slutet för policyn om ”ett land, två system” och stadens drömmar om självständighet. Men Xi Jinpings imperialistiska ambitioner sträcker sig längre än så – med massiva lån och investeringar köper Kina bit för bit av Östafrika och Centralasien. Det är inte otänkbart CCP förväntar sig underkastelse i gengäld.

Kinas ekonomiska expansion innebär inte att vanliga företag investerar i omvärlden, utan att CCP-anknutna jättar med statligt stöd köper strategisk infrastruktur. Den primära avkastningen är inte utdelningar, utan makt och inflytande. Tro inte att Kina inte kommer göra allt i sin makt för att vinna varenda 5G-upphandling och köpa de företag som riskerar konkurs på grund av pandemin. De senaste åren har Kina även börjat tafsa på Europa, främst genom att köpa hamnar och vägar i länder som Grekland och Italien. MTR Corporation, ett bolag med kopplingar till CCP, äger redan stora delar av Stockholms tunnelbanesystem.

Vi har gott vin för vänner och hagelbössor för fiender, konstaterade Kinas ambassadör i Stockholm i höstas. Är det tomma hot? Antagligen inte. Trots att en internationell domstol förklarade att Kinas aktiviteter i Sydkinesiska havet kränker FN:s havsrättskonvention, har Kina fortsatt bygga konstgjorda öar för att bredda sina nationsgränser. Enligt Pentagon bygger landet militärbaser på en ögrupp som bland annat Malaysia och Vietnam har rätt att göra anspråk på. Omvärldens röda linjer i sanden har ingen verkan mot CCP.

Västerländskt kapital och välvilja har gjort Kina till en av världens mäktigaste aktörer. Nu utnyttjar CCP en global pandemin för att göra Kina till den mäktigaste, medan världens länder har sina blickar vända inåt. Det dags att ställa oss frågan hur stort Kina får tillåtas bli. För strävande mot demokrati världen över blir tämligen meningslös om inte Kinas expansion samtidigt motverkas.

Love Frisell

Skribent Liberal Ungdom

En svensk hamster?

När stora delar av världen kastar sig över varje chans till att lägga beslag på dasspapper i desperation och rädsla för det oväntade, märker vi hur sårbart vårt vardagliga liv verkligen är.

Man kan ironisera över att de som köpt på sig en livsförbrukning toarullar tydligen förväntar sig en samhällelig kollaps med väl fungerande vatten och avlopp. Dock visar beteendet på en svag förståelse om vad beredskap innebär. Vi kan helt enkelt inte släppa tanken om att staten sköter det viktiga om jag bara ser till att leva på som vanligt. Men beredskap är i första hand individuell och kanske är de sanna hjältarna de som redan preppat för undergången.

Det händer med jämna mellanrum att vi nås av rapporter från andra världsdelar om sjukdomar som breder ut sig och skapar stor förödelse. Men det verkar trots allt vara något som till största del drabbar andra. Senaste gången det var skarpt läge i Sverige var 2009 då Svininfluensan härjade. Den gången hade vi tid för att både förbereda och planera för hur samhället skulle bemöta faran. I efterhand kan man konstatera att massvaccineringen med Tamiflu (som orsakade narkolepsi) inte var något genidrag, men trots allt ett agerande som förhindrade påfrestande sociala och ekonomiska konsekvenser för samhället. Då fanns ett vaccin och Sveriges beredskap prövades enbart i detta led, att snabbt massvaccinera befolkningen. Nu när Corona sveper in finns inget vaccin och beredskapen prövas på allvar för både det offentliga och för oss som individer.

Det är nog ingen som kan påstå att Corona kom till Sverige som en överraskning, eller att de åtgärder regeringen tog gällande minskad smittspridning var helt otänkbara. Trots det fanns det få som förberett sig för en eventuell karantän. När pandemin tillslut blev ett faktum och något som skulle drabba Sverige inom en snar framtid tvärvände många i sin inställning. Bristen på produkter i matvarubutikernas hyllor under de första veckorna när Corona bekräftades i Sverige vittnar om en befolkning som sent insett att deras skafferi inte skulle kunna försörja dem under någon längre period. Frågan som bör ställas är om vi som medborgare försummat det personligt ansvar för samhällsberedskapen?

Samhällsviktiga funktioner får inte avstanna. Elektricitet, IT-system, vatten och avlopp är bara några delar av den nödvändiga infrastrukturen vi dagligen förlitar oss på. Skulle någon av dessa funktioner under längre tid inte vara tillgängliga står vi inför stora problem. Därför har all offentlig verksamhet en del i sitt uppdrag att säkra samhällsviktiga funktioner och ha en beredskap för att möta en situation där dessa funktioner har slagits ut.

Men det offentliga beredskapsuppdraget handlar just om att säkerställa de absolut viktigaste samhällsfunktionerna. Du som individ har ett personligt ansvar för att säkerställa din beredskap. I USA har prepperrörelsen varit ett fenomen under en längre tid. Rörelsen bygger på att man lagrar en stor mängd förnödenheter i hemmet för att klara av en krissituation där mat och annat kan vara svårt att få tag på.

Ofta förknippas rörelsen med den något svårdefinierade alt-right gruppen som är en sammanslutning av diverse politiska ytterligheter åt höger. Men vad som är intressant är gruppens totala avsaknad av förtroende för samhällets kapacitet att möta utmaningar. Lika bra att fylla källaren med allt ifrån konserver till k-pistar och förbereda sig för att leva i en Mad Max värld. Kan lära oss något av dem?

Att köpa sig en bit mark i Hålahult och bygga en egen liten atombunker ute i vildmarken är nog inte en lösning som passar alla, men man bör fundera över småsaker man kan göra för att öka sin personliga beredskap. Vilka varor är de som du förlitar dig på alltid ska finnas tillgängliga? Hur länge räcker det du har i hemmet för att leva som vanligt i några veckor? Ska man kanske passa på att köpa ett par extra burkar vita bönor när det ändå är extrapris? Man vet ju aldrig.

En personlig krisberedskap för ett scenario där staten misslyckas handlar om en förståelse för att staten som aktör kan och kommer göra fel. De som styr är människor och människan är på inget sätt ofelbar. Därför behöver vi ha en medvetenhet kring att en krissituation kan uppstå där staten inte klarar av att leva upp till samhällets förväntningar. Kanske är det en liberal uppgift, att genom staten uppmuntra och informera om en starkare individuell beredskap och ett minskat beroende av just staten som räddaren i nöden.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

De dansandes entreprenörernas framtid

Coronapandemin har fått kulturlivet att gå på knäna. Förbudet mot folksamlingar över 50 personer lämnar teatersalongerna, arenaläktarna och museisalarna tomma. Man har ställt om, gått över till att livesända spelningar och föreställningar via nätet, men gratis sändningar täcker inte upp de uteblivna biljettintäkterna. Stora delar av kulturlivet står i lågor.

För att släcka elden har regeringen kommit med ett krispaket på 500 miljoner till kulturen, som ska fördelas via myndigheterna Kulturrådet och Konstnärsnämnden, de som till vardags delar ut de statliga kulturbidragen. Kulturrådet med fokus på att hjälpa grupperingar och organisationer, samt till viss del kommuner, i sitt kulturarbete, och Konstnärsnämnden med bidrag direkt till enskilda konstnärer och projekt.

Högljudd kritik mot stödet hörs dock från delar av kultursektorn, främst från de som håller på med mer kommersiell kultur. De uttrycker en oro att hamna utanför stödåtgärderna som presenterats. I vanliga fall är de helt förbisedda av de statliga stöden, vilket är rimligt då bidrag till den som redan kan försörja sig är onödigt. De har inte vana av den typen av bidragsansökningar som krävs, och kulturmyndigheterna har inte vana att hantera ansökningar och kvalitetsbedöma den typen av kultur.

Att aktörerna som klarar att sko sig på sin kultur inte ska ha bidrag är i vanliga fall en självklarhet, men coronavirusets framfart drabbar samtliga aktörer, och likt räddningspaketen till företagen bör väl kulturpaketet bidra till att rädda de mest livskraftiga aktörerna? Hårt drabbad är en av de kanske mest svenska kulturyttringarna – dansbanden. Dansbandsveckan i Malung är inställd och band som i vanliga fall kan ha uppemot 170 spelningar om året står med almanackan helt tom.

Att upprätthålla Folkhälsomyndighetens rekommenderade två meters avstånd omöjliggör naturligtvis att dansa bugg. I ett öppet brev till kulturminister Amanda Lind, undertecknat av band som Martinez, Donnez, Matz Blahds och andra grupperingar av män med en ohälsosam besatthet av bokstaven z, belyser dansbanden sin situation och hur de riskerar att stå helt utan stöd genom krisen.

Dansband – som ofta drivs i bolagsform, riskerar att hamna mellan stolarna, om de både blir utan kulturbidrag men inte heller kan ta del av regeringens stödpaket till företagen då deras drift och struktur skiljer sig från de flesta andras företag. Tänkandet kring kulturpolitiken begränsas ofta till huruvida kulturbidragen ska höjas eller sänkas, och desto mindre tid och energi går åt att diskutera hur vi kan förbättra villkoren för kulturentreprenörer.

Förbättrade villkor för företag i kultursektorn är också kulturpolitik. Enligt en rapport från Tillväxtverket upplever företag i kulturella och kreativa näringar, likt många andra svenska företag, att högt skattetryck och krångliga regelverk är ett hinder för deras företagande. Likt många andra företag står kulturentreprenörer dåligt rustade för krisen som corona inneburit, då högt skattetryck försvårat buffertsparande och deras omsättning gått ner till 0 över en natt.

Bilden av kulturskaparen som entreprenör har varit kontroversiell i Sveriges starkt vänsterpräglade kulturliv. Från och med 1976 var ett uttalat mål för svensk kulturpolitik “att motverka kommersialiseringens negativa verkningar på kulturområdet”, ett mål som kvarstod fram tills regeringen Reinfeldts kulturpolitiska utredning ledde till att det målet togs bort år 2009. Hög tilltro finns för statens möjlighet att skapa ett “fritt” kulturliv, trots att 1976 års kulturutredning hade som uttalat mål att knyta konstnärerna närmare staten och göra dem till en del av samhällsbygget och den sociala ingenjörskonsten.

Kulturpolitiken i Sverige har under lång tid dominerats av vänstern, och på senare tid har Sverigedemokraterna försökt stärka sin position på området. Vad som istället uteblivit är liberala röster i kulturpolitiken, vi har helt enkelt tappat den kulturpolitiska stafettpinnen. Men för att plocka upp den igen måste vi föra kulturdebatten bortom bidragsfrågan, då höjda bidrag knappast är en liberal paradgren. Istället borde vi föra in debatten på hemmaplan – för om det handlar om stark företagspolitik klår vi vänstern alla dar i veckan.

En liberal kulturpolitik behövs mer än någonsin. Auktoritära krafter riktar alltid in sig på kulturpolitiken, för att styra om kulturen för att tjäna deras samhällsbygge. Statligt finansierad kultur har svårt att vara fri, då vilken kultur som anses önskvärd är utlämnad till partiernas nycker. Målet för all kulturpolitik borde vara ett livskraftigt kulturliv som klarar att stå på egna ben – såväl genom goda tider som genom oförutsägbara kriser.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Skribent Liberal Ungdom

Ledare #2 2020

Hej igen.

Det märkliga med den rådande tiden är för min del att dagarna fortsätter gå parallellt med att allt står stilla. När universiteten stängde haglade snöblandat regn, nu täcks vägarna av fallen hägg och solen går aldrig ner.

Början av sommaren präglas ju även av nomineringstider och till er som kandiderar önskar jag ett stort lycka till, med den sedvanliga påminnelsen om att värna gott beteende från alla sidor. Var snälla mot varandra, och kom ihåg vikten av att fortsätta vara ansvarsfulla gentemot omvärlden.

Sommarlovet hägrar, och när varje plan på tågluff, utlandsresor och många sommarjobb fallit isär hoppas jag att vi iallafall kan ta den här tiden till att vila ordentligt, slappa i hängmattor med en eller annan bok som inte är obligatorisk kurslitteratur.

Temat på detta nummer är pandemi, något annat hade känts märkligt att skriva om, både för mig och för den som hittar LU:s arkiv om trettio år. Det var ju det här som allt handlade om, det vi alla tänkte på. Skribenterna och illustratörerna har gjort sitt yttersta för att tolka ämnet på ett sätt du inte redan ska ha tröttnat på – och i min mening har de gjort ett förträffligt arbete.

Pengar åt folket!

Socialister har rätt om en sak, och det är att pengar är makt.

Skillnaden mellan liberaler och socialister är att liberaler inte ser detta som ett problem. Det går inte att förneka att marknadsekonomin är ojämlik i sin natur, människor kommer nå olika långt i livet beroende på förutsättningar och ansträngning, men det legitimerar inte att statens roll bör vara att utjämna dessa skillnader och omfördela resurser i samhället, oavsett hur människor väljer att leva sina liv. Att ta från de rika och ge till de fattiga – klassisk Robin Hood politik. Vi liberaler tror inte på denna metod, dels för att det är omoraliskt att stjäla människors pengar, och dels för att det rent ekonomiskt inte fungerar. Det är fullständigt meningslöst att försöka bekämpa rikedom när man istället kan bekämpa fattigdom.

Hur bekämpar man fattigdom mest effektivt? Det liberala svaret är att öka incitamenten för människor att gå från bidrag till arbete. Det ska löna sig att arbeta. Genom att sänka skatten, banta staten och satsa mer på utbildning kan man lyfta den ekonomiska tillväxten – oavsett hur omfattande fattigdomen är. För att kunna genomföra detta och samtidigt lösa problemet med marknadens ojämlikhet finns det en lösning. Nämligen negativ inkomstskatt, en ekonomisk reform som kommer ge mer frihet till individen men även minska statens byråkrati och ineffektivitet.

Idéen bakom negativ inkomstskatt bygger på att de människor som saknar arbetsinkomst skulle deklarera sin inkomst på samma sätt som alla andra människor, men istället för att betala skatt få pengar från staten. Ju mer personen tjänar desto mindre ger staten i ersättning tills personen i fråga når den brytpunkt då hen betalar skatt. Systemet är alltså utformat på ett sätt som gör att det aldrig är mer lönsamt att fortsätta ta emot bidrag ifall det finns en arbetsmöjlighet, oavsett hur liten arbetsinkomsten är. Staten garanterar en grundläggande inkomst. Det innebär att det alltid finns ett skyddsnät i samhället för de som är mest utsatta.

För att den negativa inkomstskatten ska få sin önskade effekt krävs att andra former av bidrag avskaffas eller behovsprövas, samt att andra välfärdstjänster privatiseras. Dels för att det ekonomiskt ska vara möjligt, och dels för att negativ inkomstskatt på sikt ska kunna ersätta offentlig verksamhet inom välfärden. Istället för att den offentliga sektorn tillhandahåller sjukvård, äldreomsorg och andra former av välfärdstjänster kommer marknaden kunna bedriva den verksamheten, och i överväldigande fall kommer dessutom dessa tjänster vara bättre och billigare än den offentliga motsvarigheten. Hur långt man som liberal är villig att gå i denna riktning beror på ens ideologiska ståndpunkt, men majoriteten kan komma överens om att fler delar av den offentliga sektorn bör konkurrensutsättas då staten är byråkratisk och ineffektiv. Att privatisera all verksamhet på en och samma gång skulle däremot slå alldeles för hårt mot dem som saknar ekonomiska medel att själva bekosta sin välfärd. Därför krävs det att staten ger människor köpkraft på marknaden – pengar.

Det som skiljer liberaler och socialister åt i sin pengasyn är att socialister ser marknaden som ett nollsummespel. Det finns en ändlig mängd med pengar i samhället och om någon blir rikare än någon annan är det för att en person blivit bestulen på sina pengar eller utnyttjad. Vi liberaler däremot ser inte marknaden som ett nollsummespel, människor kan snarare skapa mer välstånd tillsammans genom att köpa varor och tjänster mellan varandra. Vi tror inte att samma mängd rikedom cirkulerar utan snarare att tillväxt leder till ökad levnadsstandard för alla människor i samhället.

Pengar blir ett maktmedel, och därmed är det betydligt bättre att staten ger människor pengar istället för varor och tjänster som producerats på ett ineffektivt och kostsamt sätt. Staten bör däremot inte göra det mer lönsamt att fortsätta ta emot pengar, i form av negativ inkomstskatt, och därför krävs det att den negativa inkomstskatten kombineras med platt skatt och andra allmänna skattesänkningar. Ur en liberal synvinkel är detta ett utmärkt sätt att utjämna de skillnader som kan uppstå inom marknadsekonomin, utan att staten behöver finansiera kostsamma och ineffektiva bidragssystem som skadar i ncitamenten att arbeta.

Kostnaden för negativ inkomstskatt i dagens ekonomiska läge hade uppgått till drygt 71 miljarder kr/år förutsatt att alla nuvarande arbetslösa (6,8% av Sveriges befolkning), fick tillgång till 100 000 kr om året (runt 8300 kr/mån). En kostnad som inte hade varit omöjlig att finansiera i proportion till de 203 miljarder kronor som statsbudgeten 2018, enligt Finansdepartementet, allokerade till arbetsmarknaden och ekonomisk trygghet.

Den största anledningen till att förespråka negativ inkomstskatt är dess möjlighet att faktiskt hjälpa människor. Speciellt de svagaste i samhället. En nyanländ som flytt krig och förtryck för en fristad i Sverige, en missbrukare som lyckats bli ren och behöver ett arbete, en kvinna som lämnat en våldsam relation och behöver stöd att stå på sina egna ben. Negativ inkomstskatt är liberalismens svar på socialisternas Robin Hood-politik. Vi vill ge pengar till de fattiga, men vi vill också möjliggöra och motivera till en väg ut ur fattigdomen.

Thea Erlandsson

Skribent Liberal Ungdom

På klimatfronten intet nytt

Europa landade nyligen på månen. Åtminstone symboliskt, enligt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Hon syftar på den europeiska gröna given, en massiv klimatreform som unionen klubbade igenom tidigare år. Den europeiska gröna given är ett paket med klimatåtgärder som över en 10-årsperiod ska halvera unionens utsläpp, sett från 1990-års nivåer. Detta som ett första steg på vägen mot koldioxidneutralitet 2050.

Den visar för omvärlden att EU är redo att axla ansvaret som den fria världens ledare på klimatområdet sedan USA abdikerade, samt utlovar allt som klimatåtgärder i Parisavtalets anda ska vara – ambitiösa, långsiktiga och genomförbara. Men vid en närmare granskning verkar EU:s nya klimatpolitik inte vara en grön giv, utan en färgstege i green washing.

Planen är som följer. Områdena transport, energi, bostäder och industri ska ställas om från brunt till grönt med hjälp av lån och stöd på 100 miljarder euro/ år. Finansieringen kommer från en blandning av EU:s egna medel, unionens medlemsstater och den privata sektorn. Samtidigt ska subventioner till fossila bränslen fasas ut. Dessvärre är anslagen inte tillräckliga. Enligt EU- kommissionens egna beräkningar kommer det krävas ytterligare 260 miljarder euro/år för att uppnå unionens egna klimatmål. Samtidigt är hälften av anslagen, de som EU själva står för, inte budgeterade för då unionen nyligen misslyckades att godkänna en 7-årsbudget.

Löftena om investeringar riskerar att i mångt och mycket sluta som klyftig bokföring. Genom att snygga till och klä upp åtgärder från utgiftsområdena jordbruk och regionalstöd som klimatpolitik, visar unionen handlingskraft samtidigt som verklig förändring uteblir. Att paketera om unionens gemensamma jordbrukspolitik i en grön fernissa är rent av
kränkande. På listan av klimatåtgärder på jordbruksområdet finns rena branschstöd – som bidrag för banala saker som växelodling, det vill säga att skifta mellan olika grödor för att inte utarma marken. Detta görs redan idag på eget initiativ. Det gjordes redan för hundratals år sedan, vilket vi undervisas om på historielektioner i grundskolan.

EU gör misstaget att sanktionera potentiellt klimatsmart verksamhet istället för att straffa det klimatskadliga, underlätta för mellanstatliga samarbeten och erbjuda grön energi till unionens alla medlemsstater. Logiken bak- om den europeiska gröna given är att privata företag inte investerar i grön teknik eftersom det innebär en för hög risk. Med en blandning av stöd och lån ska EU minimera riskerna som den gröna omställningen medför, och sedan låta företagen driva den framåt.

Men riskerna är inte eliminerade, enbart flyttade. När det privata inte står för risken, får det allmänna göra det. En parallell kan dras till de olika svenska klimat- och innovations- stöden, tiotals miljarder som årligen delas ut till företag som lovar att skapa gröna lösningar och innovationer. Forskning från Ratio har dock upprepade gånger visat att dessa stöd inte har skapat några innovationer, enbart skeva incitamentsstrukturer för företag. De som blev tilldelade stöd visades minska sin produktion samtidigt som deras verksamhet lades om för att beviljas så mycket bidrag som möjligt. Ofta i samband med löften om klimatinnovationer.

Inte ens EU:s egna expertmyndighet på klimat- och miljöområdet tror på unionens gröna omställning. Europeiska miljöbyrån skriver tydligen i sin rapport ”Europe’s state of the environment 2020” att ”Europa kommer inte att uppnå sin vision av att leva inom planetens gränser genom att fortsätta stödja ekonomisk tillväxt and hantera dess sociala och miljömässiga konsekven- ser”. Bevisligen fungerar det inte att behandla klimatet som ett särintresse.

Samtidigt som den europeiska gröna given klubbades igenom, godkände unionen 32 projekt som syftar till att utvinna och transportera naturgas. Däribland en pipeline till Israel för tiotals miljarder euro, varav hälften kommer från skattesedeln. Frågan är varför det fortfarande är tillåtet att investera i fossil energi. Den fossila industrin ska inte få en enda krona i subventioner, den ska inte inte ens vara kommersiellt gångbar. Aktörerna som pådriver klimatkrisen kan rimligen inte få använda den till sin egen vinning.

Likt resten av världen har EU tagit strid för det omöjliga – att använda klimatet som ett medel för tillväxt – med tveksamma resultat. Om Parisavtalet ska hållas måste utgångspunkten istället vara att sträva efter tillväxt inom de gränser som klimatet sätter, inte till vilket pris som helst.

Love Frisell

Skribent Liberal Ungdom

Med orden närmast hjärtat

När karaktären Dan Humphrey, i första säsongen av Gossip Girl, ska förklara varför Princeton University vill ha honom som elev säger han: “Like my parents used to say, I have never met a word I did not like”. Jag tycker om den beskrivningen, även om den inte stämmer särskilt väl in på mig. Det finns en hel del ord jag ogillar. Slickepott. Mjölkig. Prenumeration. Vårtgård.

Det finns en hel del fula ord, och då pratar jag inte ens om svordomar. Vissa ord ligger helt enkelt otrevligt i munnen. Något som alltför sällan diskuteras är ord som hamnar otrevligt i sina sammanhang – helt enkelt för att de använts fel, och blir medlöpare i den vedervärdiga inkor- rekta grammatiken. Min kursbok Att skriva juridik må ha missat möjligheten till den roligare titeln Att skriva rätt, men citerar i sin inledning följande stycke från boken Kommitésvenska av Erik Wellander (1974); “Om man anmärker på en oklarhet hos en författare så får man ofta till svar: ja, kanske det kunde ha ut- tryckts tydligare, men nog förstås det med lite god vilja hos läsaren! Sannolikt, men med vilken rätt har man att förutsätta god vilja från läsarens sida?

Mången läser framställningen med allt annat än god vilja, kanske med livlig önskan att finna fel, kanske med bestämt uppsåt att missförstå. Detta gäller inte bara ordningsstadgor, tullbestämmelser, deklarations- föreskrifter, politiska inlägg, och liknande aktstycken, det gäller allt som skrivs på områden där olika i ntressen och meningar bryter sig mot varandra. Uppgiften blir därför att uttrycka vad som skall sägas inte bara så klart, att det kan förstås av en välvillig läsare, utan så klart, att det inte kan misstolkas av en illvillig”.

Även om det mesta som skrivits i den här världen inte – som tur är – är juridiska promemorior, och trots att ingen kommer förlora ett presidentval för att hennes debattartiklar är grammatiskt dåliga så bör alla anstränga sig för att skriva – och, för den delen, tala – korrekt. Inte för att du inte kommer undan med dina fel, inte för att det inte går att förstå ett felaktigt “mig” i en mening som kräver “jag” – utan av respekt gentemot läsaren eller lyssnaren. Med vilken rätt ber du om överseende? Hur charmigt tycker du egentligen att det är att visa med varenda mening du säger att du inte riktigt orkade tänka efter?

“Ord är den tyngsta drog som mänskosläktet brukar.” sa Rudyard Kipling, Djungelbokens författare, en gång. Det ligger något i det, i att pennan är mäktigare än svärdet, i att vi kommit överens om en gemensam mening i små streck och krumelurer. Men om ord är en drog så är grammatik och retorik det som skiljer bruk från missbruk, och idag väljer alltför många att missbruka sitt språk av ren lathet.

Jag hyser ingen agg gentemot dem som säger fel för att de inte vet vad som är rätt. Grammatik är svårt och nedprioriterat i skolan, och är du flerspråkig blir det ännu svårare. Det finns inget fult i att inte kunna. Det finns däremot något fult i att inte orka bry sig.

Karin Pettersson

Redaktör

Du är liberal dumbom!

”Är det verkligen fred vi vill ha?” frågar sig Joakim Thåström år 1985 när bandet Imperiet framträder på klubbar i Stockholm och i folkparker runt om i Sverige. Freden blir, enligt Thåström, de rikas tid att få styra som de vill. Därför ställer han sig frågande till om ”det värsta av allt är krig”. Undertonen han vill förmedla tycks vara att en kamp mot makten och ett rebelliskt våld kan skapa ett mer idealt samhälle. De som styr har fel och tar vi makten kan vi göra det bättre säger Thåström, men det är han som har fel.

Bland ungdomar är att kämpa för fred och mot orättvisor är inte sällan en inkörsport till politiskt engagemang. Därför är det kanske inte någon slump att jag och många andra politiskt intresserade fastnade för musik som handlar om att kämpa för förändring. Musik som beskriver samhället och pekar på dess fel och brister inspirerade till ett motstånd mot de som nu styrde. Om bara de ”goda”, det vill säga vi som förstår, kunde bestämma skulle allt elände försvinna.

För många fyllde 80-tals punken en funktion som musik producerad efter millennieskiftet inte riktigt levde upp till. Många unga i min generation levde inte under den svenska alternativpunkens storhetstid. Både Imperiet och Ebba Grön hade för längesen slutat spela på 90-talet och runt 00-talet sågs dessa punkens hjältar, liksom KSMB och Charta 77 som något vi lagt till musikhistorien. Då som nu sågs dessa musiker som en del av vänstervågen i Sverige och om du nu håller med om deras texter så måste du väl ändå vara röd? Så växte en missvisande bild fram – det enda sättet att kämpa för fred på jorden är att bli en del av vänsterrörelsen i Sverige, ju mer radikal desto bättre.

Alla dessa band hade däremot nå- got gemensamt som inte var lika tydligt då som nu. 80-talet präglas av en bild där en rebellisk kamp från ungdomen ofta får en central plats. En överväldigande majoritet av punkens texter handlar om fri- het och frigörelse från makten. Nå- got som man egentligen mer kan tolka som tankar från frihetliga liberaler än statkramande socialis- ter. Så varför ses punken och dess företrädare som vänster? Det här är något som inte går ihop, särskilt när man ser till den politiska tiden som dessa artister var verksamma. Staten och kapitalet som fortfarande skränas på hemmafester och dansgolv släpptes 1987, efter fem år av socialdemokratiskt styre.

Mitt under kalla kriget står kulturvänstern nere på klubbar, personifierat av coola snubbar med bas och gitarr som vill ge fingret till makten. Inne på Vänsterpartiet Kommunisternas högkvarter sitter däremot deras politiska företrädare och tar emot gåvor och skickar lovord till Sovjet och Cuba. Vänsterns gräsrötter kräver frigörelse medans deras politiker vill stärka sin egen makt. Kontrasten mellan vad den organiserade vänstern drev politiskt och vad den rebelliska vänsterungdomen ville kunde inte vara skevare.

Om alla dessa coola punkare på 80-talet skulle stannat upp och funderat lite längre på sin politiska ideologi än att skrika ”Skjut en snut!” och att ”Världssamvetet har tagit semester” skulle de kanske förstått att de inte alls är vänster, i alla fall inte vänster som Vänsterpartiet.

Liberalism har genom historien ofta sett vänster ut. Västerut, I USA är det de mer liberala Demokraterna som är vänster och i många av våra grannländer i norden heter det liberala högeralternativet vänsterpartiet. I Sverige däremot skedde något lömskt. Vänsterpartiet kapitaliserade, i roniskt nog, på beteckningen vänster, vilket gjorde allt höger om V till högerpartier. Men liberalism är nödvändigtvis inte höger eller vänster utan faktiskt båda delarna, det går att vara ekonomisk höger och värderingsmässigt vänster.

Man behöver inte vara politiskt röd i Sverige för att älska och kämpa för fred. Hade jag och många med mig kämpat för ett mer liberalt och fritt samhälle istället för att ovetandes tillsammans med våra punkarpolare stärkt den statsvurmande socialismen kunde många statliga affärer med människorättsvidriga diktaturer ha stoppats. Det är nämligen på grund av statens stora makt och egenintresse som det sker, inte genom en vilja av att skapa mänsklig frigörelse. Om vi bara insett att vår kamp var liberal kanske Sverige sett annorlunda ut. Ett hjärta kanske alltid är rött, men det betyder verkligen inte att det alltid har rätt.

Därför, såhär 35 år senare, vill jag pass på att svara på
Thåströms fråga: Ja, det är fortfarande fred vi vill ha.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

Den stora hjärte-frågan

Just nu står 850 människor i kö för att få ett nytt organ i Sverige, enligt Socialstyrelsens siffror. Det är visserligen något färre än den miljon som står i bostadskö men ändå ett stort problem. Det är inte bara en fråga om hjärtan, utan även en leverfråga, njurfråga och lungfråga. Vilka svar går att hitta i politiken?

Livet i väntan på ett nytt organ, svävandes mellan liv och död, är ett ofritt liv. Du får inte resa för långt från sjukhuset, för när som helst kan telefonen ringa och du måste snabbt ta dig dit för att genomgå operationen. Organ är en färskvara, och att i förhand veta när donationsdugliga organ finns att tillgå går inte att förutse. Den vård som krävs i väntan på organet är också kraftigt frihetsbegränsande, saknar du njurar kan det innebära dialys flera dagar i veckan, du är helt beroende av en stor och klumpig maskin för att kunna leva.

Idag ska den som önskar donera sina organ göra sin vilja känd genom att anmäla det till donationsregistret. Flera partier, däribland Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, har uttryckt en vilja att ändra det systemet, så att alla myndiga antas vilja donera sina organ och automatiskt skrivs in i registret. Den som inte vill donera tvingas ta kontakt med Socialstyrelsen.

Är det rätt att lagstifta så att staten de facto äger invånarnas organ efter döden? Stopp, min kropp, inte statens. Rätten att inte påtvingas kroppsliga ingrepp är till och med grundlagsskyddad (2 kap 6 § regeringsformen). Även om rättigheter främst tillfaller levande människor, är respekt för avlidna och deras önskningar viktigt, och att be folk aktivt ta steget och registrera sig gör samtycket till donation tydligare. Låt medborgarna göra medvetna val, istället för att gå bakvägen genom statsapparaten. Mitt hjärta är mitt, ditt hjärta är ditt, inte statens.

Dessutom så är det inte riktigt så att en donation omöjliggörs bara för att den avlidne inte är med i donationsregistret. Att ha gjort sin vilja känd för sina anhöriga räcker, i fall då en potentiell donator inte är registrerad kontaktar läkare anhöriga för att fråga om den avlidnes inställning. Även om de anhöriga inte vet kan donation bli aktuellt om ingen närstående motsätter sig det. Det är först om någon anhörig motsätter sig eller om det inte går att få tag på några anhöriga som organdonation inte kan genomföras. Vad finns det då för lösningar, om man inte vill ändra reglerna för donationsregistret?

För att organ ska kunna doneras i Sverige idag krävs att donatorn dör under väldigt specifika omständigheter. Dessa är inte enbart medicinskt motiverade, utan också lagstiftade.I Spanien, där flest organ doneras i hela Europa, kan även de som dött efter cirkulationstopp, då hjärtat stannar innan hjärnan, vara aktuella som donatorer. En lagändring som tillät det även i Sverige skulle hjälpa. Idag ser vi stora skillnader mellan olika regioner, i hur många organ som doneras, i Göteborg handlar det om 23,7 donatorer per miljon invånare, 16,7 i region Uppsala. Bara 50% av intensivvårdsavdelningarna har förutsättningarna som krävs för att kunna ta tillvara på organ. Det spelar ingen roll om vi ändrar reglerna, om det ändå inte finns kompetent personal som har möjlighet att ta tillvara på organen. Om alla intensivvårdsavdelningar hade läkare och sjuksköterskor med kompetensen som krävs hade vi kunnat ökat antalet donationer.

Trots att Sveriges befolkning är det folk i världen som är kanske mest positivt inställt till organdonation ligger vi ändå under snittet i Europa med donerade organ per capita, och detta av en anledning: vår vård går på knäna. Vi har få intensivvårdsplatser jämfört med andra länder, i många sjuksköterskors pressade scheman är det svårt att få in tiden som krävs för att korrekt hantera donation av organ. Under tiden jag skrev den här texten fick jag ett glädjande besked: en vän, som väntat i flera år på en ny njure, har opererats. Han blir inte en av dem som dör i kön, väntandes på ett nytt organ.

För i slutändan är det vad Sveriges organbrist leder till: folk som dör, efter månader svävandes i ovisshet, i hopp om en chans till ett nytt liv. Vi måste titta på andra mer framgångsrika länder, och komma bort från den enkla förklaringen att om vi bara gör om reglerna för donationsregistret kommer problemet vara löst.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Skribent Liberal Ungdom

Försvaret är mer än fräcka flygplan

Bomber och granater, eller mycket mer än så? Ett allmänintresse eller ett särintresse för de få? Debatten om försvaret har tvingats tåla många svängningar sedan kalla krigets slut. Personligen har jag haft en konsekvent hållning under mina år som politiskt medveten: lägg mycket pengar på försvaret och gå med i NATO. Det blir lätt så när man växer upp med en före detta fallskärmsjägare till far, någon som ständigt ville påminna om hur bra och nyttig den allmänna värnplikten var. Man lärde sig slå upp tält och bädda sin säng. Och det var ganska spektakulärt att kasta sig ut från ett flygplan.

Familjen Willershausen vet var den står, men de styrande politikerna har minst sagt varit ambivalenta. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut menade de att det inte längre fanns någon anledning att ha en stor försvarsapparat Det skars ner bit för bit tills det försvar som funnits var blott ett minne. Sedan vaknade de upp en dag och insåg att den sköna verklighet de målat upp med murar som fallit och regimer som störtats inte var hela bilden. Global terrorism och fientliga stater fanns kvar trots att de inte kännetecknades av de typiska drag man hade lärt känna i James Bond-filmer.

Mot bakgrund av detta råder det nu äntligen ett starkt konsensus kring att det svenska försvaret ska stärkas. I grunden vill socialdemokrater hellre lägga pengarna på välfärd och Centerpartiet på sina bondeväljare, men att ge uttryck för det vore politiskt självmål. Att Miljöpartiet helst vill avveckla försvaret helt och hållet och hellre ser att soldater startar gröna start-ups är inte heller relevant, för det är ett annat litet parti som dragit med sig resten i försvarspolitiken: Liberalerna. När Alliansen skar ner på försvaret var Folkpartiet en högljudd minoritet i regeringen och idag har vi fått det man brukar få som liberal: rätt.

Trots detta finns det fortfarande mycket som återstår att göra när det kommer till försvarspolitiken. Ibland när frågan om ökade anslag tas upp tror förvånansvärt många att tilltänkta miljardsatsningar bara ska gå till krigsmateriel som snabba JAS-plan och häftiga helikoptrar. Det må vara sant att det finns ett stort behov att lägga åtskilliga miljarder på att bevara fungerade stridsflygplan eller köpa in fler ubåtar, men bilden om att det är det enda totalförsvaret handlar om är fel.

Totalförsvaret handlar dels om det militära försvaret, men också det civila. Krigsmateriel, fordon och soldater faller under första. Insatser och strategier för att värna civilbefolkningen och upprätthållandet av viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och skola i händelse av kris faller under det senare.Dagens hot består inte av att ryssen plötsligt kommer infinna sig i Stockholm och genomföra en fullskalig invasion mot oss på några dagar. De hot som är betydligt mer relevanta att rusta inför är snarare de påverkansoperationer som pågår för att destabilisera vår samhällsordning, de cyberattacker som genomförs för att slå ut viktiga system och risken för sabotage av kritisk samhällsinfrastruktur.

Hur rustat är Sverige för scenariot att elen försvinner samtidigt som sjukhusen är överbelastade på grund av coronapandemin? Vad händer när telefonnätet plötsligt släcks ner och folk inte kan nå varandra? Det är både en viktig och skrämmande insikt att inse vilka kritiska funktioner samhället är beroende av, och hur sårbara vi blir om det vi tar för givet idag inte finns där imorgon.

Totalförsvaret var en enorm infrastruktur som avvecklades i rask takt, och som nu ska återuppbyggas med anledningen av det försämrade omvärldsläget. Europa hanterar två allt mer aggressiva stormakter i öst samtidigt som vännen i väst visar sig vara mindre pålitlig än någonsin. Lärdomen från det här kan bara vara att det inte går att förutse den geopolitiska utvecklingen decennier framöver, och slutsatsen från det måste vara att beredskapen alltid måste vara god. Vi kan stångas i evigheter med socialdemokrater om skattesatser och privatiserade vårdcentraler, men försvarsfrågan är en sån där det inte går att kompromissa. Pengarna måste upp på bordet.

Linda Nordlund brukade under sin tid som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet prata om frihet, feminism och försvar, och det är mycket tack vare LUF och Liberalerna som nedrustning vänt till upprustning. Det kommande decenniet lär opinionen för ett svenskt NATO-medlemsskap öka till följd av omvärldsläget och försvaret kommer få ta del av en större del av statsbudgeten. Vi är utan tvekan på rätt spår, men vi får aldrig ge upp striden. Varje meddelande om att vi kan slappna av är falskt.