Liberal Ungdom

Tack och adjö

Christoffer Karlsson
Avgående vice förbundsordförande

Att engagera mig i LUF är det bästa beslut jag någonsin har tagit. Jag överdriver inte.
Genom LUF har jag träffat många av dem som jag idag räknar som mina närmsta vänner. Till och med tjejen jag ska gifta mig med nästa sommar har jag träffat genom mitt engagemang i LUF. Om inte det vore nog så har jag också lärt mig och fått vara med om oerhört mycket. Alltifrån att kasta tvättsvamp på norska riksdagsledamöter på Unge Venstres sommarläger, till att besöka Nato och Europaparlamentet.

Men det viktigaste har ändå varit kampen för frihet, och hur den genom LUFs aktivistiska ådra tar sig också utanför Sveriges gränser. I Kairo träffade och peppade jag demokratiaktivister från hela Mellanöstern och Nordafrika drygt ett år efter arabiska våren. Förra hösten fick jag möjlighet att på plats i Hongkong följa kampen för demokratins överlevnad. Den sortens aktivism är en viktig del i LUFs organisatoriska DNA, och det är en av de saker som särskiljer oss från andra ungdomsförbund. Jag hoppas att den aktivismen aldrig försvinner.

I tio år har LUF varit en del av mitt liv, och har format både mig och mitt liv till vad det är idag. Under de tio åren har jag (som antytts ovan) hunnit vara med om en hel del. Men en av de viktigaste lärdomarna jag fått är ändå från min första kongress 2011. Det handlade om en debatt rörande stöd till ungdomsidrott. Jag själv var tränare i fridykning på den tiden och var väldigt passionerat för offentligt stöd till just idrott för unga. Så jag gick upp i talarstolen och argumenterade! Vad jag blev varse om i efterhand, är att jag uppenbarligen argumenterade emot mig själv, vilket Adam Cwejman (dåvarande förbundsordförande) upplyste mig om när jag gick förbi honom på vägen tillbaka till min plats. Gud vad jag skämdes. Men det blir lätt så första gången man är uppe i talarstolen. Lyckligtvis har de där misstagen vi gör en tendens att bara falla ur minnet hos både oss själva och hos andra.

Året efter under Almedalsveckan kom Adam Cwejman fram till mig och frågade om råd kring vad han skulle säga i en försvarsdebatt, jävlar vad häftigt det kändes att en så cool person som Adam uppriktigt ville veta vad jag tyckte. Och uppenbarligen brydde han sig inte så mycket om, eller hade helt glömt min tabbe sommaren innan.

Jag tror att många av er som är nya i LUF känner ungefär som jag kände då. Att det är läskigt att ta sig upp i en talarstol eller säga någonting på ett CL, och framförallt är det dödsläskigt när någon som jag, Romina, Karl Philip eller din distriktsordförande hör vad du säger. Men då kan det vara bra för dig att veta att jorden går inte under om du råkar tappa bort dig, säga fel eller om något annat blir knas. Det är bortglömt fortare än du hinner blinka. Det du och alla andra istället kommer att komma ihåg är hur goda vänner ni blev och alla coola saker ni fick vara med om på vägen. Och trots misstagen, så kan det gå bra för dig i LUF. Om du vill göra din röst hörd på ett möte med distriktet eller på kongressen, men är lite nervös, tveka inte att be mig om råd. Jag är din vän.

Christoffer Karlsson

Avgående vice förbundsordförande

Lita aldrig på Socialdemokraterna

Mitt Europa bygger inga murar, sade Stefan. Sedan byggde hans Europa murar. Fem år efter 2015 och migrationskrisen ska riksdagen staka ut framtidens migrationspolitik. Nu handlar det inte längre om att inte bygga murar, nu handlar det om hur muren ska se ut. För vårt Sverige bygger murar.

Öppna hjärtan och öppna gränser är värden som många liberaler värnar och vill bevara. Men det är inget som vi vinner mark i opinionen för just nu. En tydlig majoritet av riksdagens partier vill ha en stramare migrationspolitik än vad ivriga marknadsliberaler och globalister hoppas på. Fredrik Reinfeldts Moderaterna svängde snabbt efter att han klev ner från scenen på valvakan 2014 och lämnade svensk partipolitik bakom sig. Kristdemokraterna styrs till slut av KDU-generationerna Ebba Busch och Sara Skyttedal, ett maktövertagande helt rätt i tiden. Frireligiösa gamla tanter från Jönköping och tidigare partiledaren Alf Svensson är inte längre kärnan i partiet. Sverigedemokraterna är sverigedemokrater och sverigedemokrater gillar inte invandring.

Men nyckeln till den nya inriktningen ligger inte hos det så kallade konservativa blocket, Jimmie Åkessons främsta politiska mål, utan hos Socialdemokraterna. Efter några decennier av migrationsliberalism har partiet hittat hem. Det är inte längre en liberal och idealistisk generation som för partiet framåt mot öppna gränser och rivna murar. Partiet har nu hittat hem till det gamla och gråa, hem till Olof Palme.

Han var systemkritiker, på sätt och vis en revolutionär figur, som hade jämlikheten som sin främsta politiska gärning. Och det lyckades han med – Sverige var som mest jämlikt 1980. Men jämlikheten och solidariteten gällde just i Sverige. Tal om internationell solidaritet var i tiden med dåtidens vänsterrörelse som var kritisk mot den amerikanska stormaktens imperialism och storföretagens dominans i världen. Det var lätt att ställa sig på den lilla människans sida i tredje världen med den antagonisten man målade upp. Att man sedan nära bekantade sig med diktatorer var sekundärt, det var orden man sa, inte sakerna man gjorde som spelade roll. Orden var stora men de stora gärningarna få – vid valet mellan en generös migrationspolitik och att värna de svenska systemen valde Palme det sistnämnda. Han var ju faktiskt sosse.

Människan har aldrig varit den centrala figuren i socialdemokratin, det är det jämlika samhället som är det överordnade målet. Där ses inte välfärdsstaten som ett hinder för det samhälle och den värld man vill bygga, den är ett instrument för att uppnå vad man stakat ut. Därför kommer socialister, kanslihussossar och liberaler alltid krocka i en diskussion om migrationen. En fråga man möjligen kan enas i, som familjeåterförening för flyktingar, är bara en liten parentes i den stora frågan där de stora motsatserna blottas när det kommer till vilket samhällssystem man vill se. När vissa vill kasta omkull det kapitalistiska systemet, några pragmatiskt vill höja skatterna för att expandera välfärdsstaten och andra vill banta den, då går det inte att komma överens. Här ligger även problemet för den svenska migrations- och integrationspolitiken som förts; vi öppnade dörren till Sverige som land men inte som samhälle. Nu vill Socialdemokraterna stänga båda dörrarna.

Idén om Socialdemokraterna som ett migrationsvänligt parti är en bild som är satt av de senaste decenniernas politik, men blickar man bakåt finns det inget stöd för en sådan historieskrivning. Det finns inte heller något intresse internt för att vara det. SSU vill riva upp asylrätten och ersätta det med ett kvotflyktingsystem, en lösning som i teorin kan verka bra men som i morgondagens praktik är omöjlig att införa. Tankesmedjan Tiden, som kan beskrivas som Sveavägen 68:s testballong för den egna rörelsen, vill se klassisk socialdemokratisk politik igen: stram invandring för att värna LO-medlemmarnas intressen och den stora välfärdsstaten. Vad partiet, som de senaste fem åren gått från att stänga gränsen till att driva igenom gymnasielagen till att slänga Miljöpartiet överbord för att förhandla med Moderaterna, har inte varit helt klart. Men de vill en sak hellre än allt annat; bli av med frågan. De två statsbärande partierna i Sverige har fått se sina väljare vända ryggen till för att vandra till SD. Medicinen verkar vara att bli som dem. Ett socialdemokratiskt parti som återgått till sina rötter och ett moderat parti som även de sneglar tillbaka på det forna är därför två parter som rimligen borde kunna enas om hur många färre som ska få komma till Sverige. Det är en logisk men sorglig utveckling vi står inför.

Glöden från brandtalen på Götaplatsen i Göteborg och Medborgarplatsen i Stockholm den där hösten 2015 har sedan länge slocknat. Lågorna från bomberna över Syrien brinner ännu.

Bort med kapitalismen

Ni har alla hört det. På historielektionerna i grundskolan
så lärde man sig att välståndet från den industriella revolutionen och “uppkomsten” av kapitalismen berodde på teknologiska uppfinningar som järnvägen, spinnmaskinen eller kolframställning. Ackumuleringen av kapital la helt enkelt grunden till att vårt välstånd ökade från 1800-talet och framåt. “Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna.” som Marx beskrev det. Men allt det där är fel. Med hjälp av ekonomihistorikern och liberala superhjälten Deirdre McCloskey och hennes nya bok Liberalism ska jag visa att det är idéer och inte kapital som skapade vårt välstånd.

Först och främst, kapital har alltid funnits i alla tider – från stenålderns yxor till kinesiska muren – men vad gör vår tid annorlunda? Svaret McCloskey ger är att ekonomhistoriker är överens om att från 1800 och framåt har vi blivit 3000-10 000% rikare. Inte en eller två gånger rikare utan mellan trettio till hundra gånger rikare. Tänk på saker som “Billig mat. Stora lägenheter. Läskunnighet. Antibiotika. Flygplan. P-piller.

Universitetsutbildningar.” Den här välståndökningen har hon döpt
till “the Great Enrichment”. Och det särskiljer historien som är i princip “en tablå över människans brott och lidande” som Voltarie sa. Människor innan vår tid levde i obeskrivlig fattigdom på ungefär 1-3 dollar om dagen. Tänk att bara leva på en kaffe latte om dagen. Vissa perioder kunde karaktäriseras av rikedom men de var endast begränsade och temporära och gick snabbt tillbaka i fattigdom igen. Exempelvis har nationalekonomen Angus Maddison beräknat att välståndet från år 1 till år 1820 ökade med ungefär 50%. Jämför det med “the Great Enrichment”.

Tillbaka till ordet kapitalism. Det ordet är vad McCloskey kallar för den nederländska termen “tiggarnamn”. Det är ett namn som används för att smutskasta en grupp men som sedan appropriera det för att använda det stolt. Exempelvis ordet “queer” eller “whig” i England. Detta är eftersom ordet “kapitalism” kommer från Marx efterföljare men har istället börjat användas av oss stolta liberaler. Vår kampanj om att vara “Både feminist och kapitalist” kan man också ta som ett exempel. Det vi borde mena med den kampanjen är att vi tycker de idéer som kapitalismen bygger på är viktiga och inte själva kapitalet. Vi är LUF, inte Unga Aktiesparare.

Hennes alternativ till ordet “kapitalism” är istället “innovism”. Som ni kanske förstår har innovation en större betydelse här. McCloskey beskriver hur innan 1800-talet så uppmuntrades inte människor att uppfinna eller att skapa nytt. Att skapa ett helt nytt system för containertransport eller sälja Big Macs skulle vara helt otänkbart eftersom det inte uppmuntrades. Istället fanns det bara två sätt att bli rik på: med militär makt inom armén eller andlig makt i kyrkan. För McCloskey innebär innovismen en möjlighet för vanligt folk att pröva lyckan på en marknad och se om de kan bli “kommersiellt prövade framsteg”. Människor med idéer kunde bli en Kamprad eller en Rockefeller men också starta en frisörsalong eller sälja skor. I så fall blir kapital endast ett mål för att förverkliga idéerna. Idéer kom först, sen kapital.

Men denna nya term skulle också gynna oss ännu mer med tanke på att innovismen inbegriper liberalismens intåg i Europa enligt McCloskey. Om man är villig att anse att fattiga människor har idéer som de vill förverkliga måste man också låta dem. Därför ser McCloskey hur Kinas ekonomiska mirakel började när man lät människor själva välja sitt ekonomiska öde. När människor fick större frihet att starta företag, flytta in till städerna och bort från det kollektivistiska jordbruket och komma med egna idéer började rikedomen flöda. Men Zimbabwe däremot har inte upplevt samma välståndökning trots allt kapital från Väst och det är eftersom dem inte gett sitt folk frihet. 80% av befolkningen lever i arbetslöshet samtidigt som regeringen skapar ett sprillans nytt rymdprogram. Nej, det världen behöver är det McCloskey redogör som Adam Smiths plan “för [social] jämlikhet, [ekonomisk] frihet och [juridisk] rättvisa”. Oavsett mängden kapital kan det inte lyckas utan frihet.

Det brukar vara lättare att ändra på människors åsikter än deras terminologi. Men låt oss för en gång skull förkasta detta ordet “kapitalism” som både är historisk och vetenskapligt inkorrekt och som dessutom är ett namn våra fiender gett oss. Innovismen visar istället att frihet har fungerat och kommer fungera.

Förändring på riktigt och på låstas

Historien upprepar sig inte, ansåg författaren Mark Twain, men den kunde ofta rimma. Inspirerade av arabiska vårens demokratiaktivister, ockuperade grupp ungdomar och aktivister Zucotti Park utanför Wall Street hösten 2011. När poliserna avlägsnade dem, hade rörelsen redan blivit global. I städer världen över spred sig Occupy-rörelsen, löst organiserade under parollen ”Vi är de 99 %”. Men Occupy luddiga mål, icke-hierarkiska organisation och beroende av sociala medier gjorde det svårt att bli mer än en aktivistgrupp för millennialgenerationens ångest när det blev uppenbart att inga eftergifter skulle ges. Med åren bröts rörelsens up, lades ner och absorberades upp av andra grupper. Som aktivisterna under arabiska våren hade överskattat intresset för sitt demokratiska projekt, hade Occupy överskattat intresset för sin slarvigt formulerade klasskamp.

Demonstrationer har återigen tagit plats på USA:s gator nio år senare. Den här gången bakom det enkla budskapet: Svarta liv är värdefulla. Orden har skanderats sedan amerikansk polis kvävde George Floyd till döds under en arrestering i våras. Rörelsen bakom demonstrationerna, Black Lives Matter (BLM), grundades i samband med kravaller i Ferguson 2014 efter att polisen hade skjutit Michael Brown, men det var först efter George Floyd den rörelsen blev ett globalt fenomen som enat ungdomar, föräldrar och aktivister världen över mot polisvåld och rasism.

BLM:s breda uppslutning och lösa organisation har suddat ut rörelsens gränser så mycket att professionella tyckare enkelt kan tillskriva den sina fördomar. Vare sig det är vänsterns förhoppningar om en antirastisk revolution eller högerns rädsla för en rasidentitär masspsykos. Verkligheten är som vanligt oftast tråkigare. En opinionsundersökning från amerikanska PEW Research Center från i juni visar att en majoritet av vuxna amerikaner i grupperna whites, blacks, hispanics och asians har en positiv eller mycket positiv syn på BLM. Inte direkt ett kvitto på påstådd radikalism.

Det vore inte en överdrift att BLM har på egen hand initierat en ny debatt om rasism, den här gången med fokus på institutionell rasism. Till skillnad från i vardaglig bemärkelse berör detta inte enskildas fördomar och intolerans, utan hur institutionerna verkar i förhållande till etnicitet och hudfärg. Både policy och bristen av policy kan oproportionerligt missgynna rasifierade på ett kollektivt plan, utan att vara direkt diskriminerande på ett individuellt. Tänk underfinansiering av skolor, segregation genom stadsplanering och bristande tillgång till välfärdstjänster i utsatta områden.

Poängen är att dessa exempel inte är tillfälligheter, utan påstås vara inneboende i systemet. Institutionella problem är bekvämare att ignorera i förmån för symboliska åtgärder. Politikernas eftergifter har mer varit erkännande av aktivisternas berättigade ångest än faktisk politik. Namnbyten gator, små omorganiseringar i polisens
budget och bortplockade statyer av slavägare erkänner alla
problemet, utan att faktiskt angripa det. När förändring upplevs som en omöjlighet är det lätt att flytta fokus från politik, till aktivism som en metod för självförverkligande, till exempel en abstrakt kamp mot rasister. Men ett projekt som bygger på andras vilja och förmåga till självinsikt blir oundvikligen instabilt och kommer enbart hålla så länge tillräckligt många vill och orkar delta. Bibeln har funnits lätt tillgänglig för läskunniga sedan boktryckarkonsten, ändå har kristna inte lärt sig att vända andra kinden till.

Vinnarna blir då de har någonting att sälja, bland annat politiker och debattörer Ett ställningstagande för eller emot BLM ger billiga poänger utan någon egentlig insats. Jämför med den meningslösa distinktionen mellan klimatförnekare och de som erkänner klimatförändringarna står passiv eller skjuter upp åtgärder. Marknadsföringen är sedan länge medveten om detta. Bland BLM:s stora donatorer hittar vi internationella jättar som H&M, Amazon och MacDonalds. Aktivism säljer, men framför allt tvättar det bort associationerna av sweatshops och minimilönarbeten under slavliknande villkor. Svarta människors liv är värdefulla, men billig arbetskraft är viktigare.

Så länge BLM står i rampljuset kommer både rörelsens vänner och fiender vilja rida på dess framgångar och försöka forma den efter sina egna politiska projekt. Om arabiska våren och Occupy Wall Street ses som varnande exempel är det avgörande om rörelsen kan skapa ett eget projekt, istället för att bli en del av någon annans. Annars är vi tillbaka på ruta noll, i Zucotti Park 2011.

Vad vi kan lära oss av Black Lives Matter

Målet med politiken är för många att uppnå någon form av förändring i samhället. I svensk kontext brukar politisk förändring oftast handla om frågor som skatter, migration eller sjukvård – partipolitik som sällan diskuterar den övergripande visionen för hur samhället bör se ut. Black Lives Matter-rörelsen i USA har däremot en tydlig vision av vilket samhälle de vill se. En vision av antirasism och jämlikhet – att svarta människor har samma rättigheter och förutsättningar i samhället, på riktigt. En vision som därefter kokas ner i olika konkreta förslag, exempelvis att förbjuda så kallade no-knock warrants som ger polisen rätten att gå in i en bostad utan förvarning. Detta efter att Breonna Taylor, 26, sköts till döds i sitt egna hem den 13 mars 2020 under en no-knock raid; en händelse som exemplifierar polisens användning av övervåld och systematiska misstro mot svarta människor. BLM:s vision riktar in sig på att bekämpa den institutionella rasismen i USA som präglar alla svarta människors verklighet, och för att förstå denna rasism krävs det att vi blickar bakåt i tiden.

De första svarta människorna som satte sin fot på nordamerikansk mark gjorde det i kedjor, men även efter slaveriet avskaffades i USA 1865 fortsatte svarta människor ändå vara ofria. Detta på grund av att det trettonde tillägget till konstitutionen, som förbjöd slaveriet, gjorde detta med undantaget “as a punishment for crime”. I sydstaterna efterföljdes detta av så kallade “black codes” som innebar att svarta människor aktivt förföljdes och spärrades in för att kunna fortsätta utnyttjas som slavar i bland annat bomullsindustrin, enligt ThoughtCo. Huruvida detta var av ren rasism eller motiverat av ekonomiska skäl är omdiskuterat men en sak är säker, svarta människor förblev i grunden ofria. Ytterligare en konsekvens blev att svarta människor målades upp som kriminella och farliga av samhället – stereotyper som än idag lever kvar. Därefter utvecklades segregationslagar som delade upp svarta och vita människor i skolor, på bussar och i andra aspekter av världen vilket spädde på idén om att svarta och vita människor var olika mycket värda. Det krävdes hela 100 år för att svarta medborgare skulle åtnjuta civila rättigheter i USA, mycket tack vare medborgarrättsrörelsen, men dessa 100 år var tillräckliga för att ett rasistiskt tankesätt skulle ingjutas i det amerikanska samhället. Normer och stereotyper kring svarta människor hade redan vuxit fram och tillåtits diktera samhällets strukturer.

Normerna om att svarta människor var kriminella och farliga förstärktes ytterligare när Richard Nixon 1971 deklarerade sitt “War on Drugs” och gjorde drogmissbruk till sin främste fiende. Nixon skapade Drug Enforcement Administration och öste flera miljoner dollar på att bekämpa droghandeln i USA. Den högt uppsatte tjänstemannen för Nixons kampanj John Ehrlichmann medgav senare även att detta
var aktiva försök att splittra och förstöra svarta samhällen, vilket Dan Baum skriver om i sin rapport “Legalize It” för Harper’s Magazine. Genom att medvetet ljuga om droger kunde senare även Ronald Reagan rättfärdiga hårdare och kraftigare rättspolitik, som bland annat ledde till att inspärrningen för icke- våldsamma narkotikabrott ökade från 50 000, 1980, till 400 000, 1997, enligt Drug Policy Alliance, vilket påverkade svarta individer och familjer i allra största grad. Därför bör det inte komma som en överraskning att var tredje svart man i USA förväntas sitta inspärrad under något tillfälle av sitt liv, enligt Sentencing Project. Vad man tydligt kan se är att ofriheten ständigt följer med i historien, och den ofriheten gör det oundvikligt att ett system av institutionell rasism växer fram i samhället.

Rasismen i USA är alltså ett system som har sina rötter i alla aspekter av samhället, även om denna text endast berör toppen av isberget, och är sammanflätat på ett sätt så komplicerat att det känns omöjligt att lösa. Kampen mot rasism möts inte bara av rasister, utan även politiker, makthavare och en övertrampande polisstat, som på ett eller annat sätt gynnas av den existerande samhällsordningen. För att lösa den strukturella rasismen i USA finns det flera förslag, allt från att sluta inansiera polissystemet till “slavery reparations”, ekonomisk kompensation för slavättlingar, men oavsett vad man tror på går det att konstatera att politisk förändring från grunden kommer ta lång tid. Om samhället i flera hundra år varit genomsyrat av rasism kommer det ta minst lika lång tid att fullständigt omvända det till att bli genomgående antirasistiskt. Därför bör vi inte tveka i att stå upp för det som är rätt och begära politisk förändring på riktigt.

Man måste vara radikal, orädd och ihärdig – det är den viktigaste lärdomen från Black Lives Matter-rörelsen. Det går inte att skynda långsamt, eller vara överdrivet pragmatisk. Precis som Harriet Tubman, Martin Luther King Jr och Rosa Parks vågade utmana den rådande samhällsordningen under sin tid, till förmån för rättvisa, humanitet och frihet, måste vi också göra det genom att ansluta oss till den anti-rasistiska kampen som BLM leder under vår livstid. Genom donationer och demonstrationer i solidaritet, men även genom att själva konfrontera problemen gällande rasism som finns både i Sverige och Europa. Endast på det sättet är vi äkta liberaler.

Ledare #3 2020

Hej förbundet!

Det var inte meningen att det skulle bli såhär. När det nummer du nu håller i handen skrevs var det meningen att jag febrilt skulle packa till kongressen, och försöka sova ikapp efter Almedalen. Så borde det varit, om det hade varit som vanligt.

Förändring är det enda som är konstant, som det heter, och därför har det varit temat på detta nummer. Skribenterna och illustratörerna har tillsammans med våra gästskribenter skrivit om allt som inte är som förr. Numera gästskribenter i plural, dessutom, då vi valt att bredda detta så att både en avgående vice förbundsordförande och en yngre distriktsstyrelseledamot får rum att skriva en hälsning.

Utan att sommaren riktigt alls blev av så är det snart höst. Men först väntar kräftskivor, svampställen, blåbärsplockning och allt annat som sverigedemokraterna i sitt kulturkrig drömmer om. Vi får väl blanda idylliska sensommarsverige det med lite arga debattartiklar och frihetsdemonstrationer – så
inte sverigevännerna får för sig att börja tycka om oss.
I värsta fall kan ni ju använda den här tidningen för att vifta bort myggor och fläkta bort värmen – eller varför inte stjäla ett argument eller två och gå loss på twitter? Något roligt ska vi ju ha trots att vi inte ses.

Vi ses eventuellt och förhoppningsvis på den eventuella kongressen på läslovet.

Trevlig läsning!

Sakpolitikens återkomst

Hej LUF-Landet!

Satan vad vi har synts i media på sistone! Jag läser artiklar från FS-ledamöter och distriktsaktiva var och varannan dag i våra största dagstidningar. LUF Väst med en stor artikel i GT, distriktsrådet var med i Aftonbladet, vi krävde Lena Hallengrens avgång på Expressens debattsida och vi döpte om Grönsakstorget. Är det någon som under den tiden sett röken av SSU eller KDU? Vi har gjort debattsidorna till våra privata bloggar.

Huvudförklaringen till detta är att LUF har de bästa skribenterna. Vilket annat förbund har lika många medlemmar som blivit ledarskribenter och författare? Men jag tror att det även finns en annan delförklaring. Det är att kulturkriget är pausat. Äntligen är det slut på spelteori om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Slut på KDUs fjantiga inlägg om vad som är riktig feminism eller Grön Ungdoms artiklar om kvotering. Nu handlar politiken om kronor och ören, skolböcker och sjuksköterskor. Det extraordinära har gjort politiken vanlig igen. Jag har aldrig varit gladare.

De närmsta åren så kommer våra frågor bli de allra viktigaste (nåja, så säger väl vi alltid, hoppet är det sista som lämnar en folkpartist!). Skolan kommer behöva kickstartas. De allra flesta har under krisen missat mycket viktig undervisning. Andelen som går ut gymnasiet med ofullständiga betyg kommer antagligen öka. Sverige har redan kompetensbrist i nästan alla branscher. Därför behövs vår politik med tydliga mål, mer tid i skolan och fler aktörer på skolmarkanden.

Krisen drabbar inte främst akademiker utan snarare de sämre bemedlade i samhället.När den akuta medicinska krisen är över kommer den ekonomiska ta vid. Den redan trånga arbetsmarknaden kommer ha ännu mindre plats för unga och nyanlända. Det första man
sparar in på när ekonomin går dåligt är hushållsnära tjänster, restaurangmat och hemleveranser. Då är det viktigt att vi presenterar våra liberala lösningar så att fler kan ta makten över sitt liv. Arbetslösheten motarbetas bäst med höjt grundavdrag och skattesänkningar vid låga inkomster – inte Stefan Löfvens traineejobb.

Detta är också en global kris. Ekonomisk nedgång leder till krig, mer protektionism och fler flyktingar. Länder vänder sig inåt och sätter sina egna intressen först. Men vi liberaler vet att det är genom öppenhet och samarbete som man skapar en rikare och fredligare värld. Vår internationella solidaritet kommer behövas mer än någonsin när olika partier kommer vilja sätta svenskarna först. Vi ska vara de som propagerar högst för mer humana migrationslagar, färre handelshinder och fler fredsskapande insatser i världen.

Krisen är det nya normala men vår beredskap är god. Jag ser fram emot en sommar full med debattartiklar, fajter i sociala medier och debatter på kongressen i augusti. Vi ses digitalt, och i Ängelholm!

Romina Pourmokhtari

Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet

En kris under krisen

Världen runtom oss brinner och Liberalerna är i kris. Inget nytt under solen. Det har snart gått ett år sedan Nyamko Sabuni valdes till ny partiledare för Liberalerna. Förväntningarna var höga efter ett dåligt riksdagsval 2018 med endast 5,5 % av rösterna följt av ett katastrofalt EU-val i maj 2019 där vi med 4,1 % av rösterna, eller nöd och näppe som det också heter, lyckades säkra ett mandat i Bryssel.

Idag är kritiken mot partiets ledning, politik och strategi fortfarande densamma som den alltid varit. Vi är inte tillräckligt tydliga med vad vi tycker, fokuserar på fel frågor och når inte ut på det sättet som vi borde. Efter partiledarstriden som pågick under våren 2019 finns det en stark önskan och ett behov av att sluta upp bakom den vägen som valdes, men det är inte helt lätt när partiets opinionssiffror har procenthalten hos ölen som får säljas på ICA. Ett av de största problemen för Liberalerna är att vi ständigt hamnar i skuggan av Centerpartiet. Det var därför som LUF var för att partiet borde ingått i regering med Socialdemokraterna. Mer inflytande, ministerposter och en annan positionering än Centern, men ytterligare en gång valde vi detsamma som storebror starköl och hans 8,6 % – vi ställde oss utanför regeringen, i en stolt men inte så självsäker liberal opposition.

För att resa sig och jobba mot egna starkölsnivåer krävs det något nytt för Liberalerna: egna initiativ och lite mer mod. Centerpartiet har varit de som tagit ledartröjan och triangulerat och taktiserat i ett ambitiöst försök att vara mittenkraften mellan de forna giganterna S och M. De kommande åren kan det projektet få ett ganska abrupt avslut om Liberalerna slutar vara en snäll följehund och istället fattar egna beslut kring sin egen framtid. Med den nya konstellationen i toppen, opinionssiffror i botten och en coronakris på det är vi redan på god väg dit.

Det är givetvis möjligt att både Centerpartiet och Liberalerna i någon mån samarbetar med en socialdemokratiskt ledd regering även efter 2022, men ju längre den här mandatperioden löper minskar chanserna. Efter nästa val kommer vi veta svart på vitt hur det gått med att avreglera arbetsmarknaden, släppa bostadsmarknaden fri och få till en ny skattereform. Det vore inte helt osannolikt att utvärderingen visar att det inte gick som vi hade tänkt oss. Socialdemokrater trivs i krisen där de noterar 33 % och Stefan Löfven får säga inspirerande saker utan faktiskt innehåll samtidigt som han gömmer sig bakom Folkhälsomyndigheten. Att återgå till någon slags verklighet och genomföra Januariavtalet genom att slå sönder arbetsrätten och förklara krig mot sig själva och sitt existensberättigande låter inte särskilt lockande för S. Då kan det bli enklare att förhala frågorna eller skylla på coronakrisen som ställt allt på sin spets, och därefter mena att Januariavtalet är överspelat. Vad ska Centerpartiet och Liberalerna göra – tvinga fram ett extraval 2021?

Somliga vill istället mena att den plötsligt komna pandemin ger januaripartierna ett gemensamt projekt att ömma och vårda – att lyckas rädda svensk ekonomi – men det som ska svetsa samman Januariprojektet riskerar istället bli katalysatorn för att det hela inte håller längre än fyra år. I krispaketen som presenteras får liberaler slåss för stöd till näringslivet medan socialdemokrater vill avveckla arbetslinjen. Om det svider för socialdemokrater att inskränka arbetsrätten svider det för liberaler och centerpartister att montera ner Alliansens arv från fornstora dagar. Och så var det det där om hur det går med Januariavtalet.

Ledande moderata företrädare är tydliga med att lyfta fram Liberalerna som en viktig del av svensk borgerlighet, trots att man tryckte rött för Ulf Kristersson i statsministeromröstningen. Det är inte en slump. Allt ligger i linje för september 2022. Ulf Kristersson skriver gladeligen på DN Debatt om energiöverenskommelsen tillsammans med Nyamko Sabuni och MUF nominerade henne till ny partiledare för Liberalerna. Skulle konstellationen M-KD-SD inte få en egen riksdagsmajoritet kommer en moderatledd regering vara beroende av ett annat parti för att kunna tillträda. Med tanke på hur passivt-aggressiv relationen mellan Moderaterna och Centerpartiet är krävs det ingen statsvetare för att förstå att det kommer vara Liberalerna som är lösningen på den ekvationen. Det handlar inte bara om en ny inriktning i svensk politik och en annan regering, utan också om att Liberalerna på egen hand fattar ett beslut om sin framtid. Det är hög tid att vi gör det. Vår framtid är för viktig för att blint följa Centerpartiet.

Marcus Willershausen

Skribent Liberal Ungdom

Digitaliseringens gensvar på pandemin

Över 250 000 människor har i skrivande stund bekräftats döda i Covid-19. Världsekonomin förväntas gå in en recession värre än den som ägde rum vid finanskrisen 2008. Samtidigt utnyttjar diktaturer det oförutsägbara läget för att begränsa press- och yttrandefrihet. Det känns ensamt och mörkt, som att framtiden kommer bli närmast apokalyptisk med matransoneringar och utegångsförbud. Total anarki. Den liberala värdegrunden har vänts upp och ner. Fri rörlighet, något som länge varit en självklarhet kommer bli ett minne blott. Protektionismen som i 10 år förklarats död har åter väckts till liv. Listan över alla de negativa konsekvenser som Coronapandemin gett upphov till kan göras lång. Men trots kaoset får vi inte glömma att det alltid finns en annan sida av myntet. När nationsgränser stängs, flygrestriktioner införs och människor tvingas isolera sig finns det endast en plats vi kan söka oss till. Internet.

När fenomenet “The World Wide Web” introducerades på slutet på 90-talet öppnades en helt ny värld upp. Möjligheterna var oändliga och ända sedan dess uppkomst har den digitala sfären förfinats och förbättrats vilket gjort att allt finns på Internet, hur boomeraktigt det än må låta. Även om pandemin sätter käppar i hjulet för utvecklingen inom många andra områden, kommer den få motsatt effekt vad gäller den tekniska evolutionen. Pandemin blir en katalysator för digitaliseringen och kommer skicka utvecklingen flera år framåt i tiden. Snabbare än vi hade väntat oss.

Den artificiella intelligensens frammarsch i samhället kommer leda till att en stor mängd arbeten inom servicesektorn automatiseras bort, vilket betyder att lastbilschaufförer, kassabiträden och ekonomiassistenter förväntas bli sysslolösa. Enligt Stiftelsen för Strategisk Forskning beräknas 53% av arbeten (2,5 miljoner) i Sverige ersättas med ett datorsystem inom 20 år, vilket utan tvivel kommer leda till en ökad arbetslöshet.
Samtidigt skriker IT-branschen efter fler programmerare och dataingenjörer. Även om folkpartisten inom mig tror på den svenska skolmodellen är dagens system alldeles för byråkratiskt och svårt att förändra.

Majoriteten av de människor som förlorat sitt arbete vill inte sätta sig vid skolbänken igen. De vill få ett nytt jobb snabbt och enkelt. I detta kommer den digitala undervisningen vara avgörande. Undervisningen kommer dels kosta mindre att bedriva då utgifter
för fysiska lokaler och platser är eliminerade, och dels kommer inte utbildningar begränsas av nationsgränser. En lärare i USA kommer kunna sitta och hålla distansundervisning med elever från Sverige, Vietnam och Polen samtidigt. Tidszoner försvårar såklart, men är nog inget oöverkomligt hinder. Resultatet blir att geografisk placering inte längre är en avgörande faktor för människors framtid. Med en stabil internetuppkoppling och fungerande dator spelar det ingen roll var i världen en människa bor – de kommer ändå ha möjligheten att skapa sig en ljusare framtid.

Sättet vi sprider kunskap och information kommer inte bara förändras, även sättet företag verkar och samarbetar i världen kommer utvecklas. Tidigare skickade företag sina tjänstemän tvärs över jordklotet, helt obrydda om de miljömässiga konsekvenserna av omåttligt flygande, men när den möjligheten inte längre finns tvingas företag använda digitala medel för att kommunicera. Varför ska företag spendera tid och pengar på resor när möten via Zoom eller Teams fungerar lika bra, om inte bättre? I kombination med en ökande internethandel kommer affärsmodeller för företag utgå ännu mer från digital närvaro och marknadsföring. Bara mellan 2018 och 2019 ökade e-handeln med 16% enligt Dibs, vilket tydligt visar att det är på internet människor köper sina varor och tjänster, inte i köpcentrum eller fysiska affärer. Denna process kommer påskyndas av pandemin då allt fler företag tvingas till e-handel.

När pandemin senare lägger sig kommer troligtvis företag återuppta flygandet och ett mer traditionellt sätt att bedriva verksamhet, men världen och marknaden kommer fortfarande vara en förändrad plats, präglad av pandemins effekter. Rent konkret kan det komma att innebära fler investeringar och mer forskning inom teknik- och IT-världen. Fler och högre ställda krav från kunder vilket ökar konkurrensen på marknaden. Konkurrens som leder till nya uppfinningar och ny innovation som förhoppningsvis förbättrar och för- enklar människors liv och vardag.

Om vi vill se denna positiva effekt av digitaliseringen är det essentiellt att vi liberaler styr och påverkar dess utveckling i rätt riktning. Annars är risken att digitaliseringen används som ett verktyg mot människors rättigheter; att individens personliga integritet och frihet inskränks. Därför måste vi använda våra liberala krafter under och efter pandemin, genom att höja våra röster mot orättvisa, sprida debattartiklar på sociala medier och bedriva aktivism. Endast på det sättet kan vi försöka motarbeta de negativa konsekvenserna av pandemin, när världen blir allt mer sluten och den fysiska globaliseringen begränsas. Om en digital namninsamling att döpa om Grönsakstorget till Gui Minhais torg lyckas nå ända till Hong Kong och få över 6000 underskrifter, är möjligheterna på internet fortfarande inget annat än oändliga.

Thea Erlandsson

Skribent Liberal Ungdom

Det vi inte längre kan blunda för

Ordet “pandemi” går varmt på alla ledarsidor, twitterkonton och andra nyhetsrapporteringar värda namnet. Men det här är inte den första pandemin som har drabbat västvärlden sedan 1918. Det finns ytterligare en, som i det tysta skördat offer i rasande fart. Den sprider sig över västvärlden, och vi talar knappt alls om den.

Sömnbrist. Det kan låta som en ironi, såhär i slutet av maj när vårterminen når sitt crescendo, och Sverige samtidigt bjuder på de där långa ljusa nätterna vi längtat efter. Men är det verkligen dödligt att sova för lite? Svaret på den frågan är ett rungande ja.

Sömnforskaren Matthew Walker beskriver i sin bok “Why We Sleep” (Scribner, 2017) det globala sömnexperiment som görs på 1.6 miljarder individer i 70 länder två gånger om året – omställningen från och till sommartid. En förlorad sömntimme leder till en ökning av hjärtattacker med 24%. När vi tjänar en extra timme sjunker antalet hjärtattacker med 21%. Ingen vettig människa påstår att sommartid finns till för att bidra till eller minska hjärtattacker, men det är en konsekvens värd att notera.

Boken nämner också sambandet mellan sömnbrist och trafikolyckor. Det krävs inte att någon faktiskt somnar vid ratten, enkel trötthet räcker gott och väl. Varje timme sker i USA en bilolycka som kan härledas till sömnbrist. År 1997 fattade Sveriges Riksdag ett enhälligt beslut om nollvisionen att ingen skulle dödas eller allvarligt skadas i trafiken. Nollvisionen infördes sedan allvarliga trafikolyckor hade börjat öka i Sverige efter många års nedgång. Det är inte svårt att förstå hur kostsamma många av de förslag som skulle kunna bidra till säkrare vägar är, men att adressera sömnbristens konsekvenser har sällan gjorts.

Vissa kanske skulle propsa på auktoritära lösningar för att säkra att folk sover ordentligt; Varför inte försöka förbjuda koffein i det land som brukar denna psykoaktiva substans mer än nästan någon annan plats på jorden? Eller lagstifta om åtta timmars sömn per natt? Nej, ni hör ju själva, det är för dumt för en socialminister att föreslå. Får vi hoppas iallafall. Man vet ju aldrig med Socialdemokrater. Vi borde undervisa mer om konsekvenserna av sömnbrist i skolan och lära elever att deras betyg kommer påverkas negativt, och deras känslomässiga kontroll och avläsningsförmåga likaså.

Enligt forskning som Matthew Walker presenterar finns det en biologisk förskjutning av när på dygnet nivåerna av melatonin-hormonet som gör dig sömnig – ökar beroende på ålder. Det är alltså biologiskt betingat att somna senare i tonåren än vi vill göra som barn eller vuxna – och att rubba denna interna klocka är ovettigt av flera anledningar. Med risk för att låta som en ivrig medlem i Moderat Skolungdom kanske det är dags att propsa på fler sovmorgnar i skolan – för kunskapens skull!

Vi behöver göra upp med det rådande idealet där vi förväntas prestera på fem-sex timmars sömn – både i skolan och, som politisk organisation där det inte sällan premieras att vara på hugget alla timmar på dygnet.