Den nya röda faran

Det borde vara ointressant om det nya coronaviruset uppstod på en kinesisk våtmarknad eller i ett viruslabb. I ena fallet nådde det allmänheten på grund av Kommunistpartiets (CCP) underlåtenhet att reglera våtmarknader, i andra fallet på grund av vårdslöshet. Det avgörande är att Kina mörkade pandemin i veckor och ljög för WHO om virusets egenskaper, bland annat att det inte kunde smitta mellan människor. Oavsett virusets ursprung delar CCP därmed ansvaret för de 250 000 människor som (i skrivande stund) mist livet i COVID-19. Frågan är vad de kommer göra härnäst.

Demokratiseringen ansågs vara en naturlag efter Östblockets upplösning i början av 90-talet. I samband med att fler länder utbytte varor och tjänster med varandra och den globala medelklassen växte, skulle fler sta- ter utvecklas mot liberala demokratier. Tyvärr var det aldrig så enkelt. Att Ungern införde ”dekretstyre” (läs: diktatur) över en natt i samband pandemin visar hur sårbara demokratier kan vara. Kina är dock ett ännu mer skräckinjagande exempel. Förutom att vara det i särklass mest bidragande landet till världens välståndsökning de senaste decennierna, har det även varit staten som ökat sina imperialistiska ambitioner mest.

Kina under Mao Zedong var en ovanligt blodig diktatur, men det var passivt mot omvärlden. Så länge andra länder inte lade sig i dess angelägenheter, höll sig Kina på avstånd. Efter Maos död öppnades Kina långsamt upp. Den
dåvarande högsta ledare, Deng Xiaoping, ansåg att fattigdom inte var socialism. Ekonomiska zoner, som senare skulle bli centrum för den globala kapitalismen, upprättades vid kusterna. Där tilläts privata aktörer att verka och västerländska företag att investera i. Det spelade ingen roll om en katt var svart eller vit, enligt Deng, så länge den kunde jaga möss var det en bra katt.

Idag är Kina en global maktspelare likvärdig USA och beräknas vara den största ekonomin innan decenniets slut. Kampanjer mot korruption har rensat ut i princip all meningsfull opposition inom CCP, vilket tillät Kinas nuvarande högsta ledare Xi Jinping att skriva in sig själv i konstitutionen jämsides Mao Zedong och därmed kröna sig själv till kejsare. Men Xi verkar mer inspirerad av Kina som Mittens rike, från den tid då kejsardömet var långt mäktigare än vad något de förindustriella Europeiska kungadömena kunde drömma om att vara.

Det är ingen nyhet att Kina har fängslat den svensk-kinesiska förläggaren Gui Minhai och
mobbar Taiwan till lydnad genom att hindra landet från att gå med
i internationella institutioner som WTO och WHO. Nyligen beslutade CCP att ”förbättra” tillsyns- och rättssystemet i Hongkong, vilket i praktiken innebär slutet för policyn om ”ett land, två system” och stadens drömmar om självständighet. Men Xi Jinpings imperialistiska ambitioner sträcker sig längre än så – med massiva lån och investeringar köper Kina bit för bit av Östafrika och Centralasien. Det är inte otänkbart CCP förväntar sig underkastelse i gengäld.

Kinas ekonomiska expansion innebär inte att vanliga företag investerar i omvärlden, utan att CCP-anknutna jättar med statligt stöd köper strategisk infrastruktur. Den primära avkastningen är inte utdelningar, utan makt och inflytande. Tro inte att Kina inte kommer göra allt i sin makt för att vinna varenda 5G-upphandling och köpa de företag som riskerar konkurs på grund av pandemin. De senaste åren har Kina även börjat tafsa på Europa, främst genom att köpa hamnar och vägar i länder som Grekland och Italien. MTR Corporation, ett bolag med kopplingar till CCP, äger redan stora delar av Stockholms tunnelbanesystem.

Vi har gott vin för vänner och hagelbössor för fiender, konstaterade Kinas ambassadör i Stockholm i höstas. Är det tomma hot? Antagligen inte. Trots att en internationell domstol förklarade att Kinas aktiviteter i Sydkinesiska havet kränker FN:s havsrättskonvention, har Kina fortsatt bygga konstgjorda öar för att bredda sina nationsgränser. Enligt Pentagon bygger landet militärbaser på en ögrupp som bland annat Malaysia och Vietnam har rätt att göra anspråk på. Omvärldens röda linjer i sanden har ingen verkan mot CCP.

Västerländskt kapital och välvilja har gjort Kina till en av världens mäktigaste aktörer. Nu utnyttjar CCP en global pandemin för att göra Kina till den mäktigaste, medan världens länder har sina blickar vända inåt. Det dags att ställa oss frågan hur stort Kina får tillåtas bli. För strävande mot demokrati världen över blir tämligen meningslös om inte Kinas expansion samtidigt motverkas.

Love Frisell

Skribent Liberal Ungdom