Den stora hjärte-frågan

Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Skribent

Just nu står 850 människor i kö för att få ett nytt organ i Sverige, enligt Socialstyrelsens siffror. Det är visserligen något färre än den miljon som står i bostadskö men ändå ett stort problem. Det är inte bara en fråga om hjärtan, utan även en leverfråga, njurfråga och lungfråga. Vilka svar går att hitta i politiken?

Livet i väntan på ett nytt organ, svävandes mellan liv och död, är ett ofritt liv. Du får inte resa för långt från sjukhuset, för när som helst kan telefonen ringa och du måste snabbt ta dig dit för att genomgå operationen. Organ är en färskvara, och att i förhand veta när donationsdugliga organ finns att tillgå går inte att förutse. Den vård som krävs i väntan på organet är också kraftigt frihetsbegränsande, saknar du njurar kan det innebära dialys flera dagar i veckan, du är helt beroende av en stor och klumpig maskin för att kunna leva.

Idag ska den som önskar donera sina organ göra sin vilja känd genom att anmäla det till donationsregistret. Flera partier, däribland Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, har uttryckt en vilja att ändra det systemet, så att alla myndiga antas vilja donera sina organ och automatiskt skrivs in i registret. Den som inte vill donera tvingas ta kontakt med Socialstyrelsen.

Är det rätt att lagstifta så att staten de facto äger invånarnas organ efter döden? Stopp, min kropp, inte statens. Rätten att inte påtvingas kroppsliga ingrepp är till och med grundlagsskyddad (2 kap 6 § regeringsformen). Även om rättigheter främst tillfaller levande människor, är respekt för avlidna och deras önskningar viktigt, och att be folk aktivt ta steget och registrera sig gör samtycket till donation tydligare. Låt medborgarna göra medvetna val, istället för att gå bakvägen genom statsapparaten. Mitt hjärta är mitt, ditt hjärta är ditt, inte statens.

Dessutom så är det inte riktigt så att en donation omöjliggörs bara för att den avlidne inte är med i donationsregistret. Att ha gjort sin vilja känd för sina anhöriga räcker, i fall då en potentiell donator inte är registrerad kontaktar läkare anhöriga för att fråga om den avlidnes inställning. Även om de anhöriga inte vet kan donation bli aktuellt om ingen närstående motsätter sig det. Det är först om någon anhörig motsätter sig eller om det inte går att få tag på några anhöriga som organdonation inte kan genomföras. Vad finns det då för lösningar, om man inte vill ändra reglerna för donationsregistret?

För att organ ska kunna doneras i Sverige idag krävs att donatorn dör under väldigt specifika omständigheter. Dessa är inte enbart medicinskt motiverade, utan också lagstiftade.I Spanien, där flest organ doneras i hela Europa, kan även de som dött efter cirkulationstopp, då hjärtat stannar innan hjärnan, vara aktuella som donatorer. En lagändring som tillät det även i Sverige skulle hjälpa. Idag ser vi stora skillnader mellan olika regioner, i hur många organ som doneras, i Göteborg handlar det om 23,7 donatorer per miljon invånare, 16,7 i region Uppsala. Bara 50% av intensivvårdsavdelningarna har förutsättningarna som krävs för att kunna ta tillvara på organ. Det spelar ingen roll om vi ändrar reglerna, om det ändå inte finns kompetent personal som har möjlighet att ta tillvara på organen. Om alla intensivvårdsavdelningar hade läkare och sjuksköterskor med kompetensen som krävs hade vi kunnat ökat antalet donationer.

Trots att Sveriges befolkning är det folk i världen som är kanske mest positivt inställt till organdonation ligger vi ändå under snittet i Europa med donerade organ per capita, och detta av en anledning: vår vård går på knäna. Vi har få intensivvårdsplatser jämfört med andra länder, i många sjuksköterskors pressade scheman är det svårt att få in tiden som krävs för att korrekt hantera donation av organ. Under tiden jag skrev den här texten fick jag ett glädjande besked: en vän, som väntat i flera år på en ny njure, har opererats. Han blir inte en av dem som dör i kön, väntandes på ett nytt organ.

För i slutändan är det vad Sveriges organbrist leder till: folk som dör, efter månader svävandes i ovisshet, i hopp om en chans till ett nytt liv. Vi måste titta på andra mer framgångsrika länder, och komma bort från den enkla förklaringen att om vi bara gör om reglerna för donationsregistret kommer problemet vara löst.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: