Försvaret är mer än fräcka flygplan

Marcus Willershausen
Skribent

Bomber och granater, eller mycket mer än så? Ett allmänintresse eller ett särintresse för de få? Debatten om försvaret har tvingats tåla många svängningar sedan kalla krigets slut. Personligen har jag haft en konsekvent hållning under mina år som politiskt medveten: lägg mycket pengar på försvaret och gå med i NATO. Det blir lätt så när man växer upp med en före detta fallskärmsjägare till far, någon som ständigt ville påminna om hur bra och nyttig den allmänna värnplikten var. Man lärde sig slå upp tält och bädda sin säng. Och det var ganska spektakulärt att kasta sig ut från ett flygplan.

Familjen Willershausen vet var den står, men de styrande politikerna har minst sagt varit ambivalenta. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut menade de att det inte längre fanns någon anledning att ha en stor försvarsapparat Det skars ner bit för bit tills det försvar som funnits var blott ett minne. Sedan vaknade de upp en dag och insåg att den sköna verklighet de målat upp med murar som fallit och regimer som störtats inte var hela bilden. Global terrorism och fientliga stater fanns kvar trots att de inte kännetecknades av de typiska drag man hade lärt känna i James Bond-filmer.

Mot bakgrund av detta råder det nu äntligen ett starkt konsensus kring att det svenska försvaret ska stärkas. I grunden vill socialdemokrater hellre lägga pengarna på välfärd och Centerpartiet på sina bondeväljare, men att ge uttryck för det vore politiskt självmål. Att Miljöpartiet helst vill avveckla försvaret helt och hållet och hellre ser att soldater startar gröna start-ups är inte heller relevant, för det är ett annat litet parti som dragit med sig resten i försvarspolitiken: Liberalerna. När Alliansen skar ner på försvaret var Folkpartiet en högljudd minoritet i regeringen och idag har vi fått det man brukar få som liberal: rätt.

Trots detta finns det fortfarande mycket som återstår att göra när det kommer till försvarspolitiken. Ibland när frågan om ökade anslag tas upp tror förvånansvärt många att tilltänkta miljardsatsningar bara ska gå till krigsmateriel som snabba JAS-plan och häftiga helikoptrar. Det må vara sant att det finns ett stort behov att lägga åtskilliga miljarder på att bevara fungerade stridsflygplan eller köpa in fler ubåtar, men bilden om att det är det enda totalförsvaret handlar om är fel.

Totalförsvaret handlar dels om det militära försvaret, men också det civila. Krigsmateriel, fordon och soldater faller under första. Insatser och strategier för att värna civilbefolkningen och upprätthållandet av viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och skola i händelse av kris faller under det senare.Dagens hot består inte av att ryssen plötsligt kommer infinna sig i Stockholm och genomföra en fullskalig invasion mot oss på några dagar. De hot som är betydligt mer relevanta att rusta inför är snarare de påverkansoperationer som pågår för att destabilisera vår samhällsordning, de cyberattacker som genomförs för att slå ut viktiga system och risken för sabotage av kritisk samhällsinfrastruktur.

Hur rustat är Sverige för scenariot att elen försvinner samtidigt som sjukhusen är överbelastade på grund av coronapandemin? Vad händer när telefonnätet plötsligt släcks ner och folk inte kan nå varandra? Det är både en viktig och skrämmande insikt att inse vilka kritiska funktioner samhället är beroende av, och hur sårbara vi blir om det vi tar för givet idag inte finns där imorgon.

Totalförsvaret var en enorm infrastruktur som avvecklades i rask takt, och som nu ska återuppbyggas med anledningen av det försämrade omvärldsläget. Europa hanterar två allt mer aggressiva stormakter i öst samtidigt som vännen i väst visar sig vara mindre pålitlig än någonsin. Lärdomen från det här kan bara vara att det inte går att förutse den geopolitiska utvecklingen decennier framöver, och slutsatsen från det måste vara att beredskapen alltid måste vara god. Vi kan stångas i evigheter med socialdemokrater om skattesatser och privatiserade vårdcentraler, men försvarsfrågan är en sån där det inte går att kompromissa. Pengarna måste upp på bordet.

Linda Nordlund brukade under sin tid som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet prata om frihet, feminism och försvar, och det är mycket tack vare LUF och Liberalerna som nedrustning vänt till upprustning. Det kommande decenniet lär opinionen för ett svenskt NATO-medlemsskap öka till följd av omvärldsläget och försvaret kommer få ta del av en större del av statsbudgeten. Vi är utan tvekan på rätt spår, men vi får aldrig ge upp striden. Varje meddelande om att vi kan slappna av är falskt.

%d bloggare gillar detta: