Du är liberal dumbom!

”Är det verkligen fred vi vill ha?” frågar sig Joakim Thåström år 1985 när bandet Imperiet framträder på klubbar i Stockholm och i folkparker runt om i Sverige. Freden blir, enligt Thåström, de rikas tid att få styra som de vill. Därför ställer han sig frågande till om ”det värsta av allt är krig”. Undertonen han vill förmedla tycks vara att en kamp mot makten och ett rebelliskt våld kan skapa ett mer idealt samhälle. De som styr har fel och tar vi makten kan vi göra det bättre säger Thåström, men det är han som har fel.

Bland ungdomar är att kämpa för fred och mot orättvisor är inte sällan en inkörsport till politiskt engagemang. Därför är det kanske inte någon slump att jag och många andra politiskt intresserade fastnade för musik som handlar om att kämpa för förändring. Musik som beskriver samhället och pekar på dess fel och brister inspirerade till ett motstånd mot de som nu styrde. Om bara de ”goda”, det vill säga vi som förstår, kunde bestämma skulle allt elände försvinna.

För många fyllde 80-tals punken en funktion som musik producerad efter millennieskiftet inte riktigt levde upp till. Många unga i min generation levde inte under den svenska alternativpunkens storhetstid. Både Imperiet och Ebba Grön hade för längesen slutat spela på 90-talet och runt 00-talet sågs dessa punkens hjältar, liksom KSMB och Charta 77 som något vi lagt till musikhistorien. Då som nu sågs dessa musiker som en del av vänstervågen i Sverige och om du nu håller med om deras texter så måste du väl ändå vara röd? Så växte en missvisande bild fram – det enda sättet att kämpa för fred på jorden är att bli en del av vänsterrörelsen i Sverige, ju mer radikal desto bättre.

Alla dessa band hade däremot nå- got gemensamt som inte var lika tydligt då som nu. 80-talet präglas av en bild där en rebellisk kamp från ungdomen ofta får en central plats. En överväldigande majoritet av punkens texter handlar om fri- het och frigörelse från makten. Nå- got som man egentligen mer kan tolka som tankar från frihetliga liberaler än statkramande socialis- ter. Så varför ses punken och dess företrädare som vänster? Det här är något som inte går ihop, särskilt när man ser till den politiska tiden som dessa artister var verksamma. Staten och kapitalet som fortfarande skränas på hemmafester och dansgolv släpptes 1987, efter fem år av socialdemokratiskt styre.

Mitt under kalla kriget står kulturvänstern nere på klubbar, personifierat av coola snubbar med bas och gitarr som vill ge fingret till makten. Inne på Vänsterpartiet Kommunisternas högkvarter sitter däremot deras politiska företrädare och tar emot gåvor och skickar lovord till Sovjet och Cuba. Vänsterns gräsrötter kräver frigörelse medans deras politiker vill stärka sin egen makt. Kontrasten mellan vad den organiserade vänstern drev politiskt och vad den rebelliska vänsterungdomen ville kunde inte vara skevare.

Om alla dessa coola punkare på 80-talet skulle stannat upp och funderat lite längre på sin politiska ideologi än att skrika ”Skjut en snut!” och att ”Världssamvetet har tagit semester” skulle de kanske förstått att de inte alls är vänster, i alla fall inte vänster som Vänsterpartiet.

Liberalism har genom historien ofta sett vänster ut. Västerut, I USA är det de mer liberala Demokraterna som är vänster och i många av våra grannländer i norden heter det liberala högeralternativet vänsterpartiet. I Sverige däremot skedde något lömskt. Vänsterpartiet kapitaliserade, i roniskt nog, på beteckningen vänster, vilket gjorde allt höger om V till högerpartier. Men liberalism är nödvändigtvis inte höger eller vänster utan faktiskt båda delarna, det går att vara ekonomisk höger och värderingsmässigt vänster.

Man behöver inte vara politiskt röd i Sverige för att älska och kämpa för fred. Hade jag och många med mig kämpat för ett mer liberalt och fritt samhälle istället för att ovetandes tillsammans med våra punkarpolare stärkt den statsvurmande socialismen kunde många statliga affärer med människorättsvidriga diktaturer ha stoppats. Det är nämligen på grund av statens stora makt och egenintresse som det sker, inte genom en vilja av att skapa mänsklig frigörelse. Om vi bara insett att vår kamp var liberal kanske Sverige sett annorlunda ut. Ett hjärta kanske alltid är rött, men det betyder verkligen inte att det alltid har rätt.

Därför, såhär 35 år senare, vill jag pass på att svara på
Thåströms fråga: Ja, det är fortfarande fred vi vill ha.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: