Coronapandemin har fått kulturlivet att gå på knäna. Förbudet mot folksamlingar över 50 personer lämnar teatersalongerna, arenaläktarna och museisalarna tomma. Man har ställt om, gått över till att livesända spelningar och föreställningar via nätet, men gratis sändningar täcker inte upp de uteblivna biljettintäkterna. Stora delar av kulturlivet står i lågor.
För att släcka elden har regeringen kommit med ett krispaket på 500 miljoner till kulturen, som ska fördelas via myndigheterna Kulturrådet och Konstnärsnämnden, de som till vardags delar ut de statliga kulturbidragen. Kulturrådet med fokus på att hjälpa grupperingar och organisationer, samt till viss del kommuner, i sitt kulturarbete, och Konstnärsnämnden med bidrag direkt till enskilda konstnärer och projekt.
Högljudd kritik mot stödet hörs dock från delar av kultursektorn, främst från de som håller på med mer kommersiell kultur. De uttrycker en oro att hamna utanför stödåtgärderna som presenterats. I vanliga fall är de helt förbisedda av de statliga stöden, vilket är rimligt då bidrag till den som redan kan försörja sig är onödigt. De har inte vana av den typen av bidragsansökningar som krävs, och kulturmyndigheterna har inte vana att hantera ansökningar och kvalitetsbedöma den typen av kultur.
Att aktörerna som klarar att sko sig på sin kultur inte ska ha bidrag är i vanliga fall en självklarhet, men coronavirusets framfart drabbar samtliga aktörer, och likt räddningspaketen till företagen bör väl kulturpaketet bidra till att rädda de mest livskraftiga aktörerna? Hårt drabbad är en av de kanske mest svenska kulturyttringarna – dansbanden. Dansbandsveckan i Malung är inställd och band som i vanliga fall kan ha uppemot 170 spelningar om året står med almanackan helt tom.
Att upprätthålla Folkhälsomyndighetens rekommenderade två meters avstånd omöjliggör naturligtvis att dansa bugg. I ett öppet brev till kulturminister Amanda Lind, undertecknat av band som Martinez, Donnez, Matz Blahds och andra grupperingar av män med en ohälsosam besatthet av bokstaven z, belyser dansbanden sin situation och hur de riskerar att stå helt utan stöd genom krisen.
Dansband – som ofta drivs i bolagsform, riskerar att hamna mellan stolarna, om de både blir utan kulturbidrag men inte heller kan ta del av regeringens stödpaket till företagen då deras drift och struktur skiljer sig från de flesta andras företag. Tänkandet kring kulturpolitiken begränsas ofta till huruvida kulturbidragen ska höjas eller sänkas, och desto mindre tid och energi går åt att diskutera hur vi kan förbättra villkoren för kulturentreprenörer.
Förbättrade villkor för företag i kultursektorn är också kulturpolitik. Enligt en rapport från Tillväxtverket upplever företag i kulturella och kreativa näringar, likt många andra svenska företag, att högt skattetryck och krångliga regelverk är ett hinder för deras företagande. Likt många andra företag står kulturentreprenörer dåligt rustade för krisen som corona inneburit, då högt skattetryck försvårat buffertsparande och deras omsättning gått ner till 0 över en natt.
Bilden av kulturskaparen som entreprenör har varit kontroversiell i Sveriges starkt vänsterpräglade kulturliv. Från och med 1976 var ett uttalat mål för svensk kulturpolitik “att motverka kommersialiseringens negativa verkningar på kulturområdet”, ett mål som kvarstod fram tills regeringen Reinfeldts kulturpolitiska utredning ledde till att det målet togs bort år 2009. Hög tilltro finns för statens möjlighet att skapa ett “fritt” kulturliv, trots att 1976 års kulturutredning hade som uttalat mål att knyta konstnärerna närmare staten och göra dem till en del av samhällsbygget och den sociala ingenjörskonsten.
Kulturpolitiken i Sverige har under lång tid dominerats av vänstern, och på senare tid har Sverigedemokraterna försökt stärka sin position på området. Vad som istället uteblivit är liberala röster i kulturpolitiken, vi har helt enkelt tappat den kulturpolitiska stafettpinnen. Men för att plocka upp den igen måste vi föra kulturdebatten bortom bidragsfrågan, då höjda bidrag knappast är en liberal paradgren. Istället borde vi föra in debatten på hemmaplan – för om det handlar om stark företagspolitik klår vi vänstern alla dar i veckan.
En liberal kulturpolitik behövs mer än någonsin. Auktoritära krafter riktar alltid in sig på kulturpolitiken, för att styra om kulturen för att tjäna deras samhällsbygge. Statligt finansierad kultur har svårt att vara fri, då vilken kultur som anses önskvärd är utlämnad till partiernas nycker. Målet för all kulturpolitik borde vara ett livskraftigt kulturliv som klarar att stå på egna ben – såväl genom goda tider som genom oförutsägbara kriser.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 