En svensk hamster?

Willhelm Sundman
Skribent

När stora delar av världen kastar sig över varje chans till att lägga beslag på dasspapper i desperation och rädsla för det oväntade, märker vi hur sårbart vårt vardagliga liv verkligen är.

Man kan ironisera över att de som köpt på sig en livsförbrukning toarullar tydligen förväntar sig en samhällelig kollaps med väl fungerande vatten och avlopp. Dock visar beteendet på en svag förståelse om vad beredskap innebär. Vi kan helt enkelt inte släppa tanken om att staten sköter det viktiga om jag bara ser till att leva på som vanligt. Men beredskap är i första hand individuell och kanske är de sanna hjältarna de som redan preppat för undergången.

Det händer med jämna mellanrum att vi nås av rapporter från andra världsdelar om sjukdomar som breder ut sig och skapar stor förödelse. Men det verkar trots allt vara något som till största del drabbar andra. Senaste gången det var skarpt läge i Sverige var 2009 då Svininfluensan härjade. Den gången hade vi tid för att både förbereda och planera för hur samhället skulle bemöta faran. I efterhand kan man konstatera att massvaccineringen med Tamiflu (som orsakade narkolepsi) inte var något genidrag, men trots allt ett agerande som förhindrade påfrestande sociala och ekonomiska konsekvenser för samhället. Då fanns ett vaccin och Sveriges beredskap prövades enbart i detta led, att snabbt massvaccinera befolkningen. Nu när Corona sveper in finns inget vaccin och beredskapen prövas på allvar för både det offentliga och för oss som individer.

Det är nog ingen som kan påstå att Corona kom till Sverige som en överraskning, eller att de åtgärder regeringen tog gällande minskad smittspridning var helt otänkbara. Trots det fanns det få som förberett sig för en eventuell karantän. När pandemin tillslut blev ett faktum och något som skulle drabba Sverige inom en snar framtid tvärvände många i sin inställning. Bristen på produkter i matvarubutikernas hyllor under de första veckorna när Corona bekräftades i Sverige vittnar om en befolkning som sent insett att deras skafferi inte skulle kunna försörja dem under någon längre period. Frågan som bör ställas är om vi som medborgare försummat det personligt ansvar för samhällsberedskapen?

Samhällsviktiga funktioner får inte avstanna. Elektricitet, IT-system, vatten och avlopp är bara några delar av den nödvändiga infrastrukturen vi dagligen förlitar oss på. Skulle någon av dessa funktioner under längre tid inte vara tillgängliga står vi inför stora problem. Därför har all offentlig verksamhet en del i sitt uppdrag att säkra samhällsviktiga funktioner och ha en beredskap för att möta en situation där dessa funktioner har slagits ut.

Men det offentliga beredskapsuppdraget handlar just om att säkerställa de absolut viktigaste samhällsfunktionerna. Du som individ har ett personligt ansvar för att säkerställa din beredskap. I USA har prepperrörelsen varit ett fenomen under en längre tid. Rörelsen bygger på att man lagrar en stor mängd förnödenheter i hemmet för att klara av en krissituation där mat och annat kan vara svårt att få tag på.

Ofta förknippas rörelsen med den något svårdefinierade alt-right gruppen som är en sammanslutning av diverse politiska ytterligheter åt höger. Men vad som är intressant är gruppens totala avsaknad av förtroende för samhällets kapacitet att möta utmaningar. Lika bra att fylla källaren med allt ifrån konserver till k-pistar och förbereda sig för att leva i en Mad Max värld. Kan lära oss något av dem?

Att köpa sig en bit mark i Hålahult och bygga en egen liten atombunker ute i vildmarken är nog inte en lösning som passar alla, men man bör fundera över småsaker man kan göra för att öka sin personliga beredskap. Vilka varor är de som du förlitar dig på alltid ska finnas tillgängliga? Hur länge räcker det du har i hemmet för att leva som vanligt i några veckor? Ska man kanske passa på att köpa ett par extra burkar vita bönor när det ändå är extrapris? Man vet ju aldrig.

En personlig krisberedskap för ett scenario där staten misslyckas handlar om en förståelse för att staten som aktör kan och kommer göra fel. De som styr är människor och människan är på inget sätt ofelbar. Därför behöver vi ha en medvetenhet kring att en krissituation kan uppstå där staten inte klarar av att leva upp till samhällets förväntningar. Kanske är det en liberal uppgift, att genom staten uppmuntra och informera om en starkare individuell beredskap och ett minskat beroende av just staten som räddaren i nöden.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: