Europa landade nyligen på månen. Åtminstone symboliskt, enligt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Hon syftar på den europeiska gröna given, en massiv klimatreform som unionen klubbade igenom tidigare år. Den europeiska gröna given är ett paket med klimatåtgärder som över en 10-årsperiod ska halvera unionens utsläpp, sett från 1990-års nivåer. Detta som ett första steg på vägen mot koldioxidneutralitet 2050.
Den visar för omvärlden att EU är redo att axla ansvaret som den fria världens ledare på klimatområdet sedan USA abdikerade, samt utlovar allt som klimatåtgärder i Parisavtalets anda ska vara – ambitiösa, långsiktiga och genomförbara. Men vid en närmare granskning verkar EU:s nya klimatpolitik inte vara en grön giv, utan en färgstege i green washing.
Planen är som följer. Områdena transport, energi, bostäder och industri ska ställas om från brunt till grönt med hjälp av lån och stöd på 100 miljarder euro/ år. Finansieringen kommer från en blandning av EU:s egna medel, unionens medlemsstater och den privata sektorn. Samtidigt ska subventioner till fossila bränslen fasas ut. Dessvärre är anslagen inte tillräckliga. Enligt EU- kommissionens egna beräkningar kommer det krävas ytterligare 260 miljarder euro/år för att uppnå unionens egna klimatmål. Samtidigt är hälften av anslagen, de som EU själva står för, inte budgeterade för då unionen nyligen misslyckades att godkänna en 7-årsbudget.
Löftena om investeringar riskerar att i mångt och mycket sluta som klyftig bokföring. Genom att snygga till och klä upp åtgärder från utgiftsområdena jordbruk och regionalstöd som klimatpolitik, visar unionen handlingskraft samtidigt som verklig förändring uteblir. Att paketera om unionens gemensamma jordbrukspolitik i en grön fernissa är rent av
kränkande. På listan av klimatåtgärder på jordbruksområdet finns rena branschstöd – som bidrag för banala saker som växelodling, det vill säga att skifta mellan olika grödor för att inte utarma marken. Detta görs redan idag på eget initiativ. Det gjordes redan för hundratals år sedan, vilket vi undervisas om på historielektioner i grundskolan.
EU gör misstaget att sanktionera potentiellt klimatsmart verksamhet istället för att straffa det klimatskadliga, underlätta för mellanstatliga samarbeten och erbjuda grön energi till unionens alla medlemsstater. Logiken bak- om den europeiska gröna given är att privata företag inte investerar i grön teknik eftersom det innebär en för hög risk. Med en blandning av stöd och lån ska EU minimera riskerna som den gröna omställningen medför, och sedan låta företagen driva den framåt.
Men riskerna är inte eliminerade, enbart flyttade. När det privata inte står för risken, får det allmänna göra det. En parallell kan dras till de olika svenska klimat- och innovations- stöden, tiotals miljarder som årligen delas ut till företag som lovar att skapa gröna lösningar och innovationer. Forskning från Ratio har dock upprepade gånger visat att dessa stöd inte har skapat några innovationer, enbart skeva incitamentsstrukturer för företag. De som blev tilldelade stöd visades minska sin produktion samtidigt som deras verksamhet lades om för att beviljas så mycket bidrag som möjligt. Ofta i samband med löften om klimatinnovationer.
Inte ens EU:s egna expertmyndighet på klimat- och miljöområdet tror på unionens gröna omställning. Europeiska miljöbyrån skriver tydligen i sin rapport ”Europe’s state of the environment 2020” att ”Europa kommer inte att uppnå sin vision av att leva inom planetens gränser genom att fortsätta stödja ekonomisk tillväxt and hantera dess sociala och miljömässiga konsekven- ser”. Bevisligen fungerar det inte att behandla klimatet som ett särintresse.
Samtidigt som den europeiska gröna given klubbades igenom, godkände unionen 32 projekt som syftar till att utvinna och transportera naturgas. Däribland en pipeline till Israel för tiotals miljarder euro, varav hälften kommer från skattesedeln. Frågan är varför det fortfarande är tillåtet att investera i fossil energi. Den fossila industrin ska inte få en enda krona i subventioner, den ska inte inte ens vara kommersiellt gångbar. Aktörerna som pådriver klimatkrisen kan rimligen inte få använda den till sin egen vinning.
Likt resten av världen har EU tagit strid för det omöjliga – att använda klimatet som ett medel för tillväxt – med tveksamma resultat. Om Parisavtalet ska hållas måste utgångspunkten istället vara att sträva efter tillväxt inom de gränser som klimatet sätter, inte till vilket pris som helst.
Love Frisell
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 