Fotbollen är politisk

Marcus Willershausen
Skribent

Det känns i luften. Det hörs bland folk. Att junivinden kommer. Allt allt ska börja om. Orden är Oskar Linnros. Under det senaste året har de fått en helt ny innebörd för mig. Det i sig är inget konstigt efter att allt vi kändes vid kastades om i mars 2020. Ni vet, när det där bröt ut.

Nu handlar orden om frigörelsen från pandemins kedjor, om när det nya normala suddas ut och om när tillvaron som vi känt den förut återkommer. Det är det som gör juniluften mindre kvav i år. Mitt i all extas över det allt det där som bara är normalt igen, sånt vi tog för givet för två år sen och nu gör glädjeskutt över, finner jag en av mina trygga konstanter i sommaren. Det skulle varit 2020, det blev 2021, men äntligen är en mästerskapssommar här igen. Sol, smultron och Sverige som spelar fotboll, det är så den svenska sommaren ska vara. Det är något särskilt som sker under den här tiden, en kraft som uppstår och som inte går att hitta någon annanstans än just när vårt landslag sparkar boll. Fotbollen är det där som förenar oss och får världen runtomkring att stanna av. Alla ska med!

Samtidigt som fotbollen är som vackrast när spelet antingen förför eller förgör oss är det inte bara tjugotvå spelare över nittio minuter det handlar om. Blickar man bortom det och vidgar sina vyer förstår man att det finns så mycker mer. Förstår man fotboll förstår man världen. Men varför spelar allt det här dravlet någon roll för den som faktiskt inte alls bryr sig om fotboll, varför borde liberaler och inte bara sportfånar bry sig om fotboll? För att det också är politik, dumbom. 

Fotbollen har gått från att vara män i anmärkningsvärt korta shorts eller märkligt stora tröjor som sparkar boll i nittio minuter till att vara en återspegling av dagens geopolitik och trasiga världsordning. Pengar och korrupt maktspel tar mer plats, skurkstater äger indirekt några av världens största klubbar och företag oavsett verksamhet är välkomna att strössla sponsorpengar i utbyte mot möjligheten att skina sig i fotbollens ljus. Det är ett välbekant mönster där fotbollen används som medel för att legitimera intressen, individer eller stater, som vill bättra på sitt anseende. Jag hade önskat att en text om fotboll och politik bara kunde handla om de positiva krafter som finns och som dagligen förbättrar världen, men precis som allt annat har även fotbollen sina mörka sidor.

2018 var det Ryssland som fick äran att stå värd för VM. Jag tror inte spalterna behöver fyllas om Rysslands invasion av Krim, den systematiska diskrimineringen av HBTQ-personer och den fruktansvärda förföljelsen av oppositionella. Ni vet redan allt det där. Och världen visste allt det där. Ändå spelades VM i Ryssland, precis som planerat, och mästerskapet flöt på enligt Putins plan. 

Finalen spelades i Moskva med hela världens ögon på sig. Putin satt nöjd på läktaren. Han hade fått sitt mästerskap och all den prestige det innebär att hela världens uppmärksamhet riktas mot ens land. Under matchens andra halvlek stormade några personer planen och matchen fick brytas i några minuter. Inget annat än ett tillfälligt avbrott i Putins propagandaspektakel. Fast inte riktigt. De som rusade in på planen var den ryska aktivistgruppen Pussy Riot som fått stor internationell uppmärksamhet för sina aktioner och förmåga att vara en nagel i ögat för den ryska regimen. Putin har såklart svarat med hårdhandskarna genom åren. Kylian Mbappé, turneringens kung och fotbollens nya megastjärna valde inför en hel värld att highfiva en av gruppens medlemmar innan hon bars ut av säkerhetsvakter. Bilderna kablades ut världen över till Kremls förtret och på några minuter visades det exakt hur viktig den politiska närvaron i fotbollen är. Att vara neutral inför den internationella fotbollens moraliska förfall är också att ta ställning, det är att vara för feg för att stå för någonting alls. 

Nästa år ska världens bästa fotbollsnationer resa till Qatar för att spela VM i ett land där kvinnor förtrycks, homosexuella stenas till döds och tusentals slavarbetare dött för att bygga den lyx som omvärlden kommer bevittna under en månads tid. Det behöver inte vara på det här sättet. Det finns ingen naturlag som säger att diktaturer ska bjudas in till finrummen, att mänskliga rättigheter ska åsidosättas och demokrati nonchaleras i fotbollens namn. Fotbollen är, precis som allt annat, politisk. Den största björntjänsten man kan göra fotbollen är att förneka det.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom

Fuck Carpe Diem

Lovis Lindquist
Skribent

Eftermiddagen är på väg till sitt slut och jag sitter och lyssnar på musik på en parkbänk. Tankarna virvlar runt i huvudet på mig, livets alla bekymmer tycks aldrig ta slut. Men helt plötsligt hörs ett plaskande bakom mig och jag vänder blicken ditåt. Där är det en småfågel som tar sig ett litet dopp och helt plötsligt är alla mina bekymmer som bortblåsta. Jag betraktar leende fågeln och hela min värld upptas av den för just den stunden. Är detta vad man menar med att leva i nuet? Att vara ett med ett ögonblick och inte bekymra sig om varken dåtid, nutid eller framtid? Kan man ens leva i nuet? Och är det överhuvudtaget hållbart? 

Det är inte varje dag man blir helt uppslukad så som jag blev av den badande fågeln. De flesta bekymmerslösa stunderna infaller när man drömmer sig bort, ser en film, läser en bok eller lyssnar på musik. Är det verkligen att leva i nuet? Man glömmer visserligen bort bekymmer men det är inte nödvändigtvis den riktiga världen man betraktar, man flyr från denmed tanken att finna nuet. Oavsett vad glömmer man bekymmer och elände och kanske är det just det som spelar roll, vi behöver alla ta en paus ibland. Men vi måste också bekymra oss, inte minst om vår egen framtid.

Det är här min pessimism kommer in. Om det nu är möjligt, vilket samhälle får vi om vi bara lever här och nu? Ett samhälle där ingen oroar sig för vad som komma skall eller vad som skett? Det kanske är orealistiskt men det är värt att leka med tanken. Bilden jag ser framför mig är ett apatiskt samhälle där ingen strävar efter att göra något bättre. Ett samhälle där folk låter sig köras över av auktoritära ledares visioner, för framtiden spelar ändå ingen roll. Hållbart? Nej, tänkte väl det. Om man inte bekymrar sig över morgondagen kommer det till slut inte finnas någon morgondag att fånga. 

Ett bra exempel på det detta är klimatkrisen. På individnivå bekymrar vi oss, kanske lite för mycket med tanke på att krisen inte är vårt fel, vi har klimatångest och försöker ändra vår livsstil men ändå är det ibland som att klimatkrisen inte existerar politiskt. Visst, det pratas jämt och ständigt om klimatet och visst finns det en krismedvetenhet. Om ingen alls brydde sig hade varken Parisavtalet eller EU:s gröna giv funnits idag. Men med tanke på krisens globala proportioner och apokalyptiska följder, går det fruktansvärt långsamt att nå en lösning.

En förklaring varför är att krisen är både för stor och sker för långsamt för att betrakta i stunden. Det är svårt att på riktigt komma till insikten att drastiska åtgärder måste göras både här och nu för man ser inte krisen rakt framför sig. Även om man vet att den globala uppvärmningen med allra största säkerhet kommer leda till katastrofer, och till viss del kanske redan gjort, är krisen fortfarande en framtidens kris många staters medvetande. Det är ju inte katastrof precis här! Det är ett problem för någon annan i en annan tid! Är vi helt enkelt för upptagna med vad som händer här och nu? 

Samtidigt som ungdomar uppmanas leva i nuet och göra vad de vill förväntar sig många också att samma ungdomar ska ha planerat sitt liv innan de har tagit studenten. Båda sidor har fel och rätt på samma gång. Det finns ett värde i att man gör det man vill och bara lever för stunden, framför allt när man är ung och faktiskt kanske har en möjlighet till det. 

Ändå vill jag hävda att man måste ha någon form av plan. Kanske har jag kontrollbehov över min egen framtid och tillskriver osäkerheten på samhället i stort, men om samhället inte kan lösa problem utan att bry sig om framtiden, hur kan då en människa? Det är klart att vi måste koppla bort ibland för att överhuvudtaget fungera men det är inte en hållbar livsstil. Om vi bekymrar oss om samhället måste vi också börja med oss själva, det är ändå vi som driver det. Vi kanske inte har en moralisk plikt att lösa världens alla problem men de som gör anspråk på det borde åtminstone ha en plan, inte skjuta ifrån sig ansvaret mot andra. 

På ett individuellt plan så behöver vi alla släppa livet ibland och bara existera här och nu, vare sig det handlar om att betrakta en fågel eller förlora sig i en låt, men på samhällsnivå skulle samma förhållningssätt leda oss rakt ner i fördärvet. Klimatet går mot kollaps medan vi är upptagna med annat. Det kan kännas överväldigande men om politiken inte ska stå apatisk inför utmaningar måste vi börja med att bidra själva och inte fånga dagen varje minut. Att leva i nuet är omöjligt om vi inte bekymrar oss mer om framtiden först.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

Amatörfotbollens fall?

Leonard Bektas
Skribent

I november 2019 så tog jag ett bra beslut. Jag bestämde mig, efter ett års uppehåll, att fortsätta spela fotboll. Sedan dess har corona ställt till det för amatöridrotten rejält: Uppskjutna säsongstarter har blivit till enkelserier och många har inte spelat match sedan oktober förra året. Det är för mig ganska oförståeligt att amatöridrott inte får utövas friare i dagsläget. 

I april 2020 fick vi beskedet att division 4 Västmanland skulle skjutas upp till augusti och spelas som en enkelserie. Detta var ett tråkigt men ganska väntat beslut, viket betydde att vi gick ner i träningsmängd och förberedde oss inför den ungefär två månader långa säsongen. 

Fotbollen har betytt mycket för mig under denna pandemi. Jag hittade spelglädjen igen några månader innan, en glädje jag inte känt på år. Efter några år förstörda med en långdragen fotskada och ett mindre lyckat äventyr i USA så hade jag kul igen. Om jag ska vara ärlig så påverkade inte pandemin fotbollsglädjen speciellt mycket till en början. 

Det var egentligen inte förrän efter sista matchen, den 2 oktober, som pandemin började kännas på riktigt. I och med den ökade smittspridningen så avstod de flesta lagen från att träna. I och med att mina universitetsstudier var på distans så var egentligen de enda gångerna jag lämnade min lägenhet mina dagliga gymbesök. Det blev ganska påtagligt att det sociala saknades. Vintern blev på så sätt annorlunda. Jag insåg återigen hur mycket fotbollen betydde för mig, men inte bara fysiskt, utan även den sociala delen. De flesta som har spelat fotboll kan nog medge att de saknar att komma in i omklädningsrummet 20 minuter innan träningsstart för att snacka skit med lagkamraterna. Fotbollen blir på så sätt ett sätt för de flesta att komma bort från vardagen. En plats där man får psykisk omväxling från jobb eller plugg. 

Träningarna inför säsongen 2021 drog så småningom i gång. I slutet på januari gick vi på konstgräset för första gången för året med seriestarten i april som sikte. I och med den ökande smittspridningen så sköts premiären först upp till den 3:e maj, för att sedan skjutas upp två gånger till och slutligen landa på den 26:e juni. Förbundet (eller regeringen?) kommer tillåta träningsmatcher från den 1 juni. Ett steg i rätt riktning, men för mig är det nästintill oförståeligt att vi fått träna med varandra tre gånger i veckan sedan januari, men inte fått spela träningsmatcher mot lokala lag. Flertalet åtgärder hade kunnat vidtas för att minimera nära fysisk kontakt, till exempel ombyte hemma och taktikgenomgång utomhus. Matcher på amatörnivå drar knappt någon publik, vilket gör risken för smittspridning relativt låg. Man hade även kunnat spela matcherna utan publik. Det finns med andra ord många sätt att undvika närkontakt vid utövning av amatörfotboll. 

Jag misstänker att jag är långt ifrån den enda amatöridrottaren som haft det jobbigt i och med restriktionerna som infördes. Jag förstår även att svenska regeringen haft en svår uppgift framför sig när man implementerat restriktioner. Jag måste dock ställa mig frågan, kan detta beslut ha gjort att färre idag utövar idrott på amatörnivå? Organiserad idrott oavsett nivå är bra för både fysisk och psykisk prestation. Frågor värda att ställa är också, när människor slutar idrotta, vilka aktiviteter tar då upp tomrummet som idrotten lämnar? Idrotten har för många vart ett sätt att hålla rätt kurs i livet, för hur många har den kursen förstörts i och med pandemin och restriktionerna? Personligen vet jag inte svaret på dessa frågor, men jag skulle anta att effekterna beror på familj, socioekonomisk bakgrund, umgänge med mera.

Avslutningsvis vill jag påpeka hur kul det ska bli med tillåtet seriespel från och med första juni. Vi är många som längtat efter att få börja spela match igen, och mäta våra förmågor. Jag hoppas även, i takt med att vaccineringen trappas upp, att publik släpps in på amatör- såväl som proffsmatcher igen. Jag önskar alla svenska amatörfotbollspelare, såväl som andra amatöridrottare stort lycka till i kommande säsong. 

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom

Vården vårdar oss, men vem vårdar vården?

Robin Eek
Skribent

Covid-19. Det är namnet på den sjukdom du redan har hört allting om. Du har antagligen läst om allt från kollapsade lungor till blodproppar till njursvikt. Du vet att sjukdomen i det värsta av scenarier leder till döden – även om du är ung och frisk i övrigt. Risken är inte stor, likväl nns den där. Men samtidigt vet du också att sjukvården nns där för dig, i den stund du behöver den. Ingen vård i världen kan garanterat förhindra att Covid-19 får en dödlig utgång. Däremot garanterar den att du aldrig kommer att stå ensam och oskyddad om lyckan är emot dig, utan att du får godast möjliga chanser till överlevnad. Sjukvården är den livlina som ensamt håller dig eller dina nära kvar på jorden. Tyvärr ser denna livlina nu ut att sakta brista.

Ingenting är starkare än den grund det vilar på. I vårdens fall utgörs den av dess yrkesverksamma. Dock ser vi här och nu hur stora delar av den svenska vård- och omsorgspersonalen går på knäna. Kraftigt underbemannade kämpar de i kraftig motvind, överhettade bakom skyddsutrustning, med händer nariga från handdesinfektion och med en oupphörlig trötthet i både kropp och själ. Övertid, inställda semestrar, otillräcklig återhämtning, krislägesavtal, utbrändhet. Symptomen är tyvärr många på en vård i kris.

Viruset har onekligen slagit ett kraftigt slag mot vård- och omsorgspersonalen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att deras ansträngda arbetsförhållanden inte skapades av pandemin. Ytterst har en redan ohållbar utveckling förstärkts. Den svenska vården har alltför länge haft som normalläge att hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Dessvärre skapar ett så kortsiktigt och nonchalant förhållningssätt en ond spiral. Ohållbara villkor försämrar i längden vårdyrkenas attraktivitet, vilket i sin tur föder personalbrist. Dyra inhyrningar går från undantag till norm. Sjuktalen ökar. Utbildade personer lämnar yrket och hela sektorn – och med dem viktiga erfarenheter och engagemang. Spiralen är ett faktum.

Alla är vi överens om att vårdpersonalen är viktig. Hur hamnade vi i så fall här? Det nns inga entydiga svar. Inte heller bär något politiskt läger ensamt skulden. Snarare har regioner och kommuner som arbetsgivare tvärpolitiskt åsidosatt vården. Finansieringen har vilat på en lika omöjlig som ohållbar kalkyl. En verksamhet kan inte försättas på en allt svagare och svagare sparlåga samtidigt som kvaliteten, enligt lag, även fortsättningsvis förväntas ligga på samma höga nivå. Bränslet måste komma någonstans ifrån. I vårdens fall är det personalen som genom stress, överbelastning och självupporing har behövt fylla det tomrum som vuxit fram mellan det vården behöver och det vården får. Men människor kan inte bära oändligt tunga lass. Kris för personalen kommer allt eftersom också att bli en kris för vårdens kvalitet och patientsäkerhet.

Krisläget får inte bli permanent. Även när virusets värsta vågor har svept förbi kommer behoven att förbli stora. Långtidssjuka i Covid-19, försämrat hälsotillstånd hos överlevande samt en skyhög, ännu växande vårdskuld kommer ytterligare att tära på vården och dess medarbetare. Att acceptera försämringar i kvalitet för patienterna eller arbetsförhållanden för personalen är inte att lösa problemet, utan är snarare att hissa vit agg inför förfallet. Politiken styrs inte av naturlagar. Förutsättningarna må förändras över tid, på grund av allt från demogra till pandemi. Ändå är vårdens kvalitet i slutändan vårt val. Vill vi satsa tillräckliga resurser, eller vill vi det inte? Självklart kommer det att kosta. Men vad ska vi ha tillväxt och välstånd till, om inte för det mest fundamentala vårt gemensamma välmående: liv och hälsa?

Det enda verkliga alternativet för mig som socialliberal är att öppna ladorna och satsa. Låt mig klargöra: Socialliberalism är inte att eftersträva både stora skattesänkningar och frikostig välfärd samtidigt, bara för att uppnå varken eller. Socialliberalism är tron på den smala men vassa välfärdsstaten, där vård och omsorg av behövande medborgare utgör dess kärna. För att nå dit behöver vi som samhälle både våga och vilja prioritera om. Den förda politiken måste prioritera det nödvändiga före det populära. Verkliga satsningar som räddar liv måste gå före valäsk som räddar regeringar.

Vaccinet må vara här, men pandemin pågår än. Även fortsättningsvis riskerar vårdpersonalen att utgöra vår sista livlina. Men ska de kunna vårda oss, måste vi tillsammans vårda dem. Inte (bara) med applåder och gratis kae – utan med verkliga, långsiktiga, syns-på-golvet-satsningar som måste få lov att kosta. Det är det minsta vi är dem värda.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Vad skulle hända om bara hälften av all grädde var grädde?

Thea Erlandsson
Skribent

Skrikiga röda bokstäver låg uppslagna på köksbordet i dagens nummer av Göteborgs-Posten. Klockan var strax innan åtta och jag skulle precis förbereda havregrynsgröt till frukost när min nyfikenhet hastigt väcktes av reklamen som fyllde sidan. Oatly lekte med ett klimatrelaterat tankeexperiment, vad som skulle hända ifall vi ersatte hälften av vår komjölksbaserade grädde i Sverige med deras havregrädde. Kampanjen “Varannan havre!” fick mig att fundera kring vad just jag kan göra för klimatet här och nu. Forskningen är tydlig – en vegetarisk eller vegansk kost hade minskat mängden koldioxidutsläpp drastiskt och gjort en stor påverkan i kampen mot klimatförändringarna, samtidigt är det inte tillräckligt många som äter vegetariskt eller veganskt av olika orsaker. Argumentet att det är för dyrt används flitigt, men vad är egentligen prisskillnaderna mellan kött- och mejeriprodukter och deras växtbaserade motsvarighet?

I majoriteten av fallen är de vegetariska substituten dyrare, det går inte att förneka – havreyogurt kostar 12 kr mer än vanlig yogurt och vegoburgare 7 kr mer än nötfärs. Däremot finns det vissa jämförelser som sticker ut. Oatlys havregrädde är billigare än vanlig grädde, vilket kan bero på att företaget gjort en aktiv satsning på deras senaste produkt för att den ska kunna konkurrera med kossorna. Förhoppningen är att reklamen och det billigare priset ska ändra människors konsumtionsmönster och göra det mer attraktivt att köpa vegoalternativen. Mataffärer försöker även ge liknande knuffar, som medlem i Hemköp är vegoburgare billigare än nötfärs. Frågan blir då hur stor skillnad gör det för klimatet om vi valde kikärter framför kyckling?

Här blir resultatet slående. Enligt WWF:s Matkalkylator släpper 500 g nötkött ut 14 kg växthusgaser, vilket kan jämföras med 500 g vegokött som släpper ut 0,7 kg växthusgaser. Det innebär att en vanlig hamburgare släpper ut 20 gånger så mycket växthusgaser som en vegansk burgare. Även skillnaden mellan havregrädde och vanlig grädde är stor, där släpper man ut 5 gånger så mycket om man väljer det kobaserade alternativet. I Oatlys undersökning fann de även liknande resultat – hela 230 000 ton mindre koldioxidekvivalenter skulle släppas ut om alla i Sverige valde varannan havre, enligt deras statistik från Jordburksverket och CarbonCloud. 

Det jag vill synliggöra med detta är att valet man som konsument gör, här och nu i stunden, spelar roll. Bara genom att dra ner på vår konsumtion av hamburgare hade vi kunnat göra skillnad. När vi väl står i Hemköp-butiken är det ingenting vi nödvändigtvis reflekterar över, med nötfärsen i handen. Eller grädden. Självklart är klimatkrisen något som måste bekämpas på flera nivåer, med bland annat europeisk koldioxidskatt, internationellt samarbete och teknisk innovation. Konsumenter är inte enskilt ansvariga för hur världen ser ut och det är vi i LUF väl medvetna om. Men det betyder inte att individens roll är icke-existerande eller att människor obekymrat borde konsumera vad de vill med motiveringen att andra aktörer ska lösa klimatkrisen. 

I det ekonomiska maskineriet är det konsumenter som styr efterfrågan och om vi vill se billigare vegetariska och veganska alternativ måste vi helt enkelt börja köpa mer av det. På samma sätt som vi måste välja att investera våra pengar i klimatsmarta och miljövänliga företag om vi vill se dem växa på marknaden. Precis som i flygdebatten är det enkelt att förminska sin egna möjlighet att påverka världen, men som liberaler borde vi se värdet i valen vi gör som människor och konsekvenserna de kan få för oss och framtida generationer.

Den stora frågan är snarare hur mycket staten ska in och peta i människors val och hur mycket vi anser att staten borde få påverka marknaden. Här kan beskattning av metan, koldioxid och flygande bli aktuellt då det ändrar villkoren varpå vi baserar våra val. På det sättet kan staten påverka individen och marknaden genom att premiera klimatvänliga produkter, individen kan få inflytande på marknaden genom sin konsumtionsmakt och marknaden kan bidra med nya tekniska lösningar tack vare konkurrens. Men för att det systemet ska fungera måste alla aktörer – individen, staten och företagen – vara villiga och beredda att ta sitt ansvar. 

Så nästa gång du står obeslutsam i matbutiken, med nötfärsen i ena handen och vegoburgaren i den andra, kom ihåg att avtrycket du gör i världen är 20 gånger större om du väljer köttet. 

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Varning för (L)iberalt innehåll

Leo Sokolow Romin
Skribent

Det är något med denna tidning som är helt mirakulöst. Ett gäng tonåringar och tjugoåringar som skriver och läser andra tonåringars och tjugoåringars betraktelser, allt med avstamp i en idétradition som förvaltats i tusentals år. En idétradition som är så tilldragande att människor som inte ens fått sitt första jobb kan känna att den är värd att ägna sitt liv åt. Här sitter vi. Men det är ingen slump. I alla tider har dessa idéer blivit förvaltade och utvecklade av filosofer och andra teoretiker. Det har de inte gjort för pengarna, berömmen eller “the ladies”, eller andra typer av kortvariga gratifikationer, utan istället för deras kärlek till kunskap och deras vilja att förvalta idéer om individens suveränitet och kunskapens kraft. “Här och nu” har varit sekundärt. Liberalism tillhör den som är universell i sina värderingar, genom både tid och rum. Tvåtusen år efter Aristoteles sade “Of all the varieties of virtues, liberalism is the most beloved” sitter vi här och läser än.

Det finns fler saker som binder oss samman än vår kärlek till individens rätt; vi är alla unga med någon typ av ambition. Trots vår relativt korta tid som jordbor känner vi att vi har anspråk på den politiska sfären. Vi studerar, organiserar oss och debatterar – med vänner och familj som riksdagsledamöter på twitter. Vi gör allt för att påverka. Uppdraget är däremot inte lätt som ung och underordnad. Beslutfattandet ligger i händerna hos de etablerade politikerna, ekonomerna, affärsmännen, juristerna, etcetera. Ramen för debatten sätts av opinionsbildare som oftast består av akademiker, lobbyister, skribenter, kommentatorer, och för att inte glömma, folket. Var någonstans i denna djungel får en 15–25-åring plats? Sällan är den debatt som vi ser här och nu är den vi vill ta del av. Vi vill påverka beslutfattarna men vet inte hur. 

Så vi bara ger oss in i debatten. Vi lär oss att snabba utspel, påhopp, kreativa tweets och provokation är sättet att påverka. Genom att breda ut sig i debatten här och nu skapar vi oss själva ett namn. Vi måste haka på trender, annars blir vi bortglömda. I politikens snabba spel är det dock lätt att gå vilse i sina värderingar. Opinionsläget ändras, åsikter byts ut, ord får ny betydelse och det är vår uppgift att hänga med.

På landsmötet 2015 röstade dåvarande Folkpartiet, som en del av “partiets förnyelse”, för att byta namn till Liberalerna. Det råa partipolitiska begreppsliggörandet av ordet Liberalism verkade först inte så farligt. Sedan kom valkampanjen och begreppet liberalism började användas i alla politiska sammanhang; “Varning för liberalt innehåll! Kugga eller plugga?”, “Varning för liberalt innehåll! Trygghetskris eller polis?” eller “Varning för liberalt innehåll! Örnsköldsvik”. Om ni minns analyserna efter valet 2018 så sades det att alla partier vann, utom just Liberalerna. Om jag satt med i Liberalernas grupp för eftervalsanalys hade jag nog tagit chansen att döma ut namnbytet som ett av de största misslyckandena. Att tillskriva ”liberalism” till kassa ståndpunkter legitimerar dem inte.

Tre år senare har partiet inte blivit bättre. Liberalism kan vara alltifrån stram migrationspolitik till förbud mot kusingifte. Partiet snittar undret 3%. Risken är stor att Liberalerna åker ur riksdagen nästa val. Det kommer att innebära en politisk förlust i vissa frågor, men för liberalism-begreppet, och för oss, kommer detta vara en vinst. I skuggan får man chansen att omdefiniera sig själv. Man kan säga upp de gamla skyldigheterna, bygga på och göra sig själv mer robust, vässa sina tankar och argument. Man kan också frigöra sig från behovet att vara relevant och alltid behöva stå med på dagordningen. Ge upp idén om här och nu och till förmån för överallt och för alltid. 

Strävan efter sin egen relevans kostar integritet. Liberalismen kunde säkert ha hållit sig relevant under hela medeltiden ifall dåtidens liberaler försökte övertyga om att det var liberalt att bevisa Guds existens; “Varning för liberalt innehåll! Det går inte att tänka sig något större än Gud, därför måste Gud existera med nödvändighet.” Vi är unga och oskyldiga, och har än inte blivit berövade på vår integritet. Ta ett kliv tillbaka, jämför ditt behov av relevans och dina värderingar mot varandra, och bestäm dig. Vill du vara relevant eller vill du förvalta Liberalismens idébygge? Pick one. Här och nu eller överallt och alltid? “Örnsköldsvik” eller “individ”?

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom

Ledare #2

Love Frisell
Redaktör

Om DN var en flytande substans hade jag för några år sedan stoppat tidningen i en kanyl och skjutet den i mitt armveck. Inte har det gjort mig klokare. Det är inte som att jag minns alla händelser sedan jag började missbruka nyheter i högstadiet. De jag minns är de stora penseldragen, de som en helgläsare också känner till, bara några dagar senare än en manisk morgonmänniska.

Idag är jag tack och lov clean, nu är jag med blott en helgläsare. Inte har det gjort mig dummare. Istället för att ge sig på den totala cirkusen som kallas för nyhetscykeln, verkar världen nästan mer begriplig genom att ta ett steg tillbaka och för att finna de större narrativen. Sedan kan den som vill utmana sig själv jämföra dem med varandra för att upptäcka nyanserna och komplexiteterna.

Nyheter verkar ha en förvånansvärt kort livslängd. Vad hände med permanenta terrordåd? Vad hände med flyktingströmmen? Vad hände med de nazistiska grodorna som skulle göra alla högerextrema? Flera år efter DN:s reportageserier om altright-miljön verkar det som om Hanif Bali aldrig stod i Almedalen och poserade med OK-tecknet och ett glas mjölk. Nyheter, av vilka det kan följa veckor av ramaskri, trillar lätt ner i ett minneshål för att aldrig upptäckas igen.

Den franska sociologen och filosofen Jean Baudrillard skrev en gång att Gulfkriget inte var ett krig, utan en mediehändelse. Det primära vad inte vad som skedde nere på slagfältet, utan bilden av det på våra tv-rutor. Men till skillnad från 2010-talets mediehändelser fick kriget åtminstone verkliga följder. Bomber släpptes, raketer avfyrades och Saddam Hussein lämnade tillslut Kuwait.

Vilka mediehändelser kommer skrivas ner som en del av de stora narrativen och vilka blir förpassade till minneshålet? Poängen är att vi inte vet vilka. I strävan att förstå världen är det lätt springa vilse på cirkusen, tappa fotfästet på jorden och glömma bort vad som är verkligt och viktigt. Det är lätt att bli blind för vad som finns här och vad som pågår nu, till förmån för vad som är väldigt, väldigt viktigt (säger vem!) och vad som du verkligen måste ta del (för att leverera klick!).

Oavsett hur mycket vi tror det så är media inte på riktigt. Det är bara en av många möjliga bilder av världen, en modell av den. Detta är världens mest banala insikt: kartan är inte området som kartan visar, bara ett hjälpmedel för att navigera i det. Med detta synsätt blir nyheter lätt – för att parafrasera en annan död filosof – ett mer intellektuellt sätt att diskutera vädret på. Men tråkmånsarna som surrar om molnens formers kommer ändå närmare än den som spänner käkarna åt Hanif Balis senaste tweet, de kan åtminstone se det som finns framför dem: söta tussar på himlen.

Våga hoppa av hamsterhjulet. Det värsta som kan hända är en lätt släng av fomo över ett färskt drev, men hur viktigt är det. När Sverige äntligen öppnar upp igen i sommar är det viktigare än någonsin att se vad som har mening i livet, och tro mig, det är inte skvallret. Ta kontakten med vänner som glidit iväg under pandemin, krama dina far- och morföräldrar, res till en plats som du har saknat. Nudda gräs, helt enkelt, inte tidningspapper.

Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom

Ett frihetens decennium

Lovis Lindquist
Skribent

Precis som 1920 var det nog många som tänkte att 2020-talet skulle bli ett episkt årtionde, ett nytt roaring 20’s. Istället har det börjat mer likt ett screaming 20’s med pandemi, fruktansvärda skogsbränder i Australien och riksrätt. Flera ledare har utnyttjat Coronapandemin för att inskränka mänskliga rättigheter​ ​men blickar man ut i världen finns det hopp. Trots pandemi och motgångar fortsätter Paraplyrörelsen i Hongkong och folket i Belarus att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati. 1920-talet präglades inte bara av jazz och dekadens. Det präglades även av kvinnorätts- och arbetarrörelsens kamper. Vilka frihetskamper kommer prägla 2020-talet? Vilka länder kommer gå i Hongkong och Belarus fotspår?

Paraplyrörelsen i Hongkong bildades redan 2014 men har sedan dess växt i rasande fart. Detta märktes inte minst under protesterna under 2019-2020 som skedde till följd av en ny säkerhetslag som skulle göra det möjligt för den kinesiska staten att gripa invånare i Hongkong i större utsträckning. Polisens våld mot demonstranterna har nog öppnat upp mångas ögon för hur illa den kinesiska staten faktiskt beter sig och har fått stort internationellt genomslag. Paraplyrörelsen kommer utan tvekan att inspirera andra frihetskamper i framtiden, om den inte redan gjort det.

Protesterna i Belarus har inte fått lika stort internationellt genomslag som de i Hongkong men är inte mindre viktiga. Belarus är trots allt Europas sista diktatur och ett avskaffande av den skulle vara en stor seger. Till följd av det så-kallade valet i maj 2020 fick folket i Belarus nog och gick ut på gatorna för att demonstrera. Precis som i Hongkong har demonstranterna mötts av våld från statens sida men många poliser och militärer har öppet tagit ställning mot staten. Det ger verkligt hopp om att en förändring är möjlig. Men det är en lång väg att gå. Att gå från diktatur till demokrati är inte enkelt men med tanke på hur stor uppslutning protesterna fått är det inte helt omöjligt att Belarus är en demokrati i slutet på detta decennium.

Ungern har under Viktor Orbáns ledning blivit allt mer auktoritärt. Han har bland annat gett sig själv ensamrätt för lagstiftning under Coronapandemin, attackerat den akademiska friheten och sett till att domstolen nu lyder direkt under justitieministern – allt detta direkt antidemokratiskt. Men långt ifrån alla ungrare håller med Orbán och det märks. Det liberala partiet Momentum bildades 2017 som en motreaktion på Orbáns politik och den utbredda korruptionen. I EP-valet 2019 blev de tredje största parti och inför valet 2022 har de slagit ihop sig med andra oppositionspartier, samtidigt som undersökningar visar att Orbáns stöd har sjunkit under det senaste året. Jag tror att vi kan våga hoppas på ett maktskifte i Ungern 2022 som skulle kunna släppa in landet i den europeiska gemenskapen på riktigt igen. Detta vore inte enbart en seger för Ungerns invånare – utan för hela Europa.

Om vi istället vänder blicken mot Sydostasien finns det en för oss kanske lite mer okänd, men inte mindre viktig, frihetskamp. I början av 2020 började folket i Thailand demonstrera. Det började som en protest mot ändringar i Thailands konstitution och premiärminister Prayut Chan-o-cha, som tidigare var ledare för den militärjunta som styrde mellan 2014 och 2019. Senare har protesterna även kommit att omfatta mycket mer som liberaler kan hålla med om. De kritiserar monarkin, alkoholmonopolet och kräver att kvinnor får fler rättigheter, bland annat en liberalisering av den stränga abortlagstiftningen. Thailand är ett mycket konservativt land men många av demonstranterna är, precis som i Hongkong och Ungern, ungdomar. Deras kamp har inte varit enkel men det är möjligt att landet blir både demokratiskt och öppensinnat – kanske till och med liberalt – under 2020-talet.

Ungern och Thailand är bara två exempel på länder som kan gå i Hongkong och Belarus fotspår under 2020-talet. Vad som händer de närmsta tio åren är svårt att förutspå. En frihetsrörelse kan till synes bara dyka upp eller växa explosionsartat från ingenstans. Kommer till exempel Irans befolkning göra uppror under 2020-talet eller ligger det ännu längre bort i framtiden? Med bland annat tvång och ekonomisk nedgång borde vi inte annat än att förvänta oss många frihetskamper, både stora som små, under detta årtionde – förr eller senare får folk nog. 2020-talet har i mångt och mycket börjat med pessimism och frihetsinskränkningar men kanske kan det sluta med framtidsoptimism och nyvunnen frihet.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

Vår sista chans att bullshitbefria klimatpolitiken är nu

Robin Eek
Skribent

Vi går nu – på riktigt – in ett nytt årtionde. Det ligger då särskilt nära till hands att reflektera över sin egen plats i historien. Den som bläddrar genom historieböckernas skildringar av storkrig och revolutioner upplever det lätt som omöjligt att fylla föregående generationers enorma skor. För vilka ärofyllda kamper ska vår generation föra? Det finns ingen Bastiljen att storma, ingen rösträttskamp att föra, ingen Berlinmur att riva. Vilka stordåd ska vår generation uträtta för att våra namn ska kunna läsas i framtida historieböcker?

Kom ihåg att även vår generation har ju en existentiell utmaning direkt framför oss: klimatkrisen. Årliga värmerekord slås på löpande band, glaciärer och havsisar krymper och på många håll i världen märks det förändrade klimatet redan påtagligt. Riskerna för krig, konflikter och flyktingströmmar till följd av ett förändrat klimat är svåra att överdriva. Misslyckas mänskligheten med att ställa om våra fossila samhällen öppnar vi dörren för död och katastrof åt alltför många framtida generationer.

Tiden att agera är nu. 2020-talet kommer att gå till historien som den moderna civilisationens största vägskäl. Tillräckligt många årtionden har redan passerat då vi har känt till hotet vi står inför utan att agera. Om nittiotalet ägnades åt medvetandegörande, nollnolltalet åt diskussion och tiotalet åt löften så måste tjugotalet ägnas åt lösningar. Alla vi som lever idag har ett gemensamt ansvar att hindra en klimatkatastrof. Vi har ett individuellt ansvar att kräva, stödja och efterleva de kollektiva åtgärder vårt klimat desperat behöver. Tillsammans måste vi snabbt vända trenden genom stora, strukturella förändringar. Dessvärre lyser dessa verkliga lösningar idag med sin frånvaro. Världens totala utsläpp ökar fortfarande. Möjligheten att nå Parisavtalets målsättning om högst 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid verkar allt mer avlägset.

Allt fler länder utlyser symboliska klimatnödlägen. Samtidigt tycks inte någon verklig krismentalitet ha infunnit sig hos världens ledare. Svenska politiker har fastnat i vacker retorik och ineffektiv plakatpolitik. Istället för att bedriva modig, bullshitbefriad klimatpolitik ägnar sig alltför många åt partipolitiskt käbbel om innanför-boxen-reformer som i slutändan varken gör till eller från.

För vad betyder egentligen nödläge? Ett nödläge måste innebära att alla tänkbara åtgärder ligger på bordet. Att gamla sanningar inte tillåts hindra nödvändiga förändringar. Att inga ideologiska skygglappar får skymma vad som i praktiken måste göras. Att inga särintressen tillåts gå före vår gemensamma överlevnad. Det innebär att politikens inriktning måste vara pragmatisk i stunden, för att säkra överlevnad i längden.

Detta innebär att anhängare av samtliga ideologier måste vara beredda att slakta heliga kor. Varje politiskt läger bär ett ansvar att rannsaka sin egen politik. Den gröna rörelsen måste våga ifrågasätta rimligheten i sitt kärnkraftsmotstånd, så länge som alternativet utgörs av fossila energikällor. Agrara partier måste omvärdera hållbarheten i det industriella storjordbruk de försvarar. Högern måste sluta att ägna sig åt klimatförnekelse och orealistisk teknikoptimism.

Även vi liberaler har frågor som måste få ställas, diskussioner som måste få föras. Är oändlig tillväxt verkligen möjlig, eller ens önskvärd, så länge som världsekonomin är fossil? Är äganderätten verkligen helig? Hur ser långsiktiga, liberala alternativ till konsumtionshets och rå, exploaterande kapitalism ut?

Liberalismen uppstod i en annan tid, med andra förutsättningar och andra utmaningar än idag. Konceptet att industrialiseringens välstånd – och ytterst människans driftighet och innovationskraft skulle ha klimatmässiga baksidor var då främmande. Vi måste därför idag våga offra viss liberal renlärighet för att lösa klimatutmaningen vi står inför här och nu, på riktigt. 2020-talet måste bli den brytpunkt då vi väljer att agera. Inte för att vi ska skrivas in i framtidens historieböcker, utan för att de överhuvudtaget ska kunna skrivas.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Kampen mot tyranni, tio år senare

Leonard Bektas
Skribent

För drygt tio år sedan tog människor i arabvärlden till gatan för att kräva sin värdighet i en proteströrelse som skulle bli känd som arabiska våren. Mycket har hänt sedan dess – nya styren i länder som Tunisien och Egypten, och inbördeskrig i Libyen, Syrien och Jemen. Kulturen skiljer sig naturligtvis mellan alla dessa länder, men en sak har de gemensamt. Befolkningen hade en längtan efter frihet.

Arabiska våren började i Tunisien efter att Mohamed Bouazizi tänt eld på sig själv efter att diktaturen nekat honom sin mänsklighet. Folket tog till gatorna och lyckades avsätta diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Protesterna spred sig över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Från Tunisien till Syrien så var slagorden likadana: “Ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām”, vilket översätts ungefär till ”folket kräver regimens fall”. I Egypten lyckades folket avsätta Hosni Mubarak. Därefter följde ett demokratiskt val som Mohamed Morsi, Muslimska Brödraskapets kandidat, vann. 2013 avsatte militären Morsi och Abdul Fattah el-Sisi blev president. Sisi har sedan dess etablerat sig som en av de mest brutala diktatorerna i Mellanöstern och Nordafrika.

I länder som Libyen och Syrien blev revolutionerna blodiga. Libyska diktatorn Muammar al-Gaddafi beordrade armen att skjuta ner de som vågat protestera. Folk som skadades under protesterna skickades till sjukhuset för att sedan hittas döda på gatan bara några dagar senare. Gaddafi beskrev i TV hur han skulle ”gå hus till hus och avrätta kackerlackorna”. Detta ledde till en NATO-intervention och till slut Gaddafis död. Libyen har sedan dess präglats av diverse miliser, krigsherrar och även Daesh. Idag har den libyska internationellt erkända regeringen stöd av Turkiet i kriget mot krigsherren Khalifa Haftar som i sin tur har stöd av Ryssland, Qatar och Egypten.

I Syrien svarade diktatorn Bashar al-Assad på fredliga protester med en brutalitet som Gaddafi hade varit stolt över. Under de tio åren som gått har den syriska regimen jämnat städer med marken, fört den längsta belägringen i modern historia – till och med längre än Stalingrad – och gasat över 1000 civila till döds i en förort till Damaskus. Under de tio åren som gått har konflikten involverat flertalet extremistiska grupper som Daesh, Al-Qaeda och Jaish al-Islam. Dessa grupper lyckades växa sig starka tack vare att Assad, för när revolutionen växte sig stark, släpptes islamister från fängelser med målet att förgifta revolutionen och spä på sekterisk misstro.

Om något så är Mellanöstern och Nordafrika mindre arabiskt nu än för tio år sedan. I Syrien har Turkiet, Iran, och Ryssland stort inflytande. I Irak så har maktvakuumet som lämnades av USA fyllts av Iran och sekteriska miliser. Libyen har som skrivits utvecklats till något av ett slagfält för Ryssland och Turkiet att mäta sina militära styrkor. Även Jemen genomgår ett inbördeskrig som präglats tydligt av iransk och saudisk involvering.

Trots att tyranni finns kvar har folket visat sitt konstanta strävande mot demokrati. Under 2019 bröt Irakiska kvinnor hedersnormer och deltog i anti-korruptionsdemonstrationer tillsammans med sina manliga motsvarigheter. Under samma höst tog folket i Libanon till gatan för att protestera den utbredda korruptionen i landets styre och den finansiella krisen som drabbat landet. Sommaren 2020 bröt protester ut mot den syriska regimen i staden Suwayda efter år av konflikt. Detta var speciellt eftersom Suwayda är en Drusisk majoritetsstad som förblivit under regimkontroll under hela kriget.

En fråga värd att ställa är: Ledde arabiska våren till att dessa länder blev bättre? Det enda landet som sett någon positiv utveckling är Tunisien. Trots att landet är långt ifrån perfekt, ledde revolutionen till en form av demokrati. I Egypten fortsätter diktatorn Sisi styra med järnhand, i Syrien har Assad med hjälp av Ryssland och Iran lyckats behålla makten, och Libyen går igenom sitt andra inbördeskrig. Trots detta är jag villig att påstå att dessa revolutioner är, och kommer förbli, signifikanta.

Arabiska våren har visat att folket i Mellanöstern och Nordafrika strävar efter frihet och demokrati, något som gemene västerlänning inte trott var möjligt. Oavsett hur mycket dessa människor tvingats genomgå, har de inte gett upp hoppet om att övervinna tyranni och få leva i frihet. Trots att resten av världen övergivit dessa frihetskämpar, har de hållit i och kämpat med hoppet om att morgondagen kommer bli bättre.

Till er som tog till gatan för 10 år sedan för att ni nekats er mänsklighet, vi glömmer er aldrig!

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom