Liberal Ungdom

Ledare: En röd Kristersson?

Det har knappast undgått någon att ekonomin i Sverige svajar. Inflationen har länge legat över Riksbankens 2%-mål och en gurka kostar fortfarande mer än en tjuga i vissa matbutiker. Redan förra året användes ordet kris för att beskriva svensk ekonomi, men på senare tid har ordet förekommit allt mer frekvent på ledarsidorna. Symptomatiskt nog har förslag om pristak på mat kommit upp på dagordningen och regeringen har pumpat, och kommer pumpa ut, elstöd i miljardbelopp. Trots att Sverige har en ny borgerlig regering är den ekonomiska politiken fortfarande på många sätt socialdemokratisk.

Kanske är det sunt att höger-vänster-skalan återfunnit sin plats i politiken, men högern ska akta sig för att gå in i oppositionens fälla. Det går att bedriva en sparsam ekonomisk politik som dämpar inflationen, samtidigt som man värnar om de som krisen drabbar.

Lösningen är inte att tvinga personer med redan begränsade inkomster att budgetera för att klara stigande matpriser. Att handla på extrapris och minutiöst planera sina måltider räcker endast så långt. Vad som faktiskt hjälper är en extra tusenlapp i plånboken och som Benjamin Dousa skriver: “Vad väntar regeringen på? Sänk skatten nu” (Aftonbladet Debatt, 24/3-23). Enligt Konjunkturinstitutet finns det inget som talar för att sänkt skatt skulle elda på inflationen, snarare att det skulle kunna dämpa den (Almerud, 8/12-22). Jag kan inte vara den enda som lustfyllt tänker tillbaka på jobbskatteavdragen à la Reinfeldt & Borg från 2008.

Det är även värt att tillägga att finanspolitiken i Sverige inte har en avsevärd effekt på inflationen, utan att det är Riksbankens penningpolitik som är det avgörande. Mot denna bakgrund blir regeringens handlingsförlamade agerande ännu svårare att förstå. Med den kommande vårändringsbudgeten står Svantesson inför en rad möjliga lösningar – hur hon och regeringen väljer att tackla den potentiella ekonomiska krisen påverkar inte bara individers ekonomier, utan kan även få långtgående konsekvenser för Sverige, samt den generella inställningen till hur en regering bör agera i tider av kris.

En instinktiv handling för att avvärja en akut situation kan i stunden kännas rätt men långsiktigt vara en björntjänst, exempelvis att införa pristak på mat eller att betala ut stora summor i elstöd. Avsikten kan vara god men slå fel när effekterna av en åtgärd tar form.

Grundproblemet i alla politiska förslag som utgår från att lösa en särskild situation är att konsekvenserna av förslaget ändras så fort situationen ändras; så fort krisen är över. Mer än sällan blir den tillfälliga lösningen för en kris permanent, inte minst vad gäller den ekonomiska politiken. Ett historiskt exempel med nutida relevans är den så kallade värnskatten. Skatten infördes efter 1990-talskrisen för att stärka statskassan men blev senare en del av den statliga inkomstskatten: en temporär åtgärd som blev permanent. I efterhand har det däremot visat sig att skatten varit självfinansierande och därmed egentligen inte bidragit med ökade intäkter. Politiken hade ett mål men fick ett annat resultat.

Med det i åtanke är det ännu viktigare att förslagen som regeringen presenterar i sin vårproposition inte utgår från särintressen, utan bygger på enhetlighet och jämlikhet. Exempelvis, skattesänkningar och sänkt arbetsgivaravgift för alla samhällsgrupper – inte enbart som ett svar på den ekonomiska krisen, utan också för att det är bra politik. För även om Ulf Kristersson är statsminister, riskerar Sverige att fortsatt bedriva socialdemokratisk politik.

Thea Erlandsson
Redaktör

Hur man skapar Krys – eller så vi alla blev hypokondriker

“Är du verkligen frisk?” Krys raka fråga får mig onekligen att känna efter. Men också att tänka efter: Är nätläkare verkligen till någon hjälp om de aktivt försöker skapa sjukdomsfall? Och har vi tappat vissa liberala värderingar om vi fortsätter att stötta dem?

Jag har sett många med-liberaler hylla vårdappar. De sägs vara ett effektivt verktyg mot vårdens ökade belastning, och ett lättåtkomligt sätt att få medicinska råd, utan vårdens vanligtvis kvävande byråkrati. Men jag ifrågasätter denna effektivitet. Jag anser att nätläkare har gått från att lätta trycket på vården, till att artificiellt bidra till det. Överanvändning, sporrat på av företagen själva, ökar snarare sjukdomen i samhället och slösar vårdens kritiska resurser.

Det är lätt att förstå apparnas popularitet; att ha en doktor i mobilen är väldigt lockande. Jag har själv plågat Krys läkare med besvärliga bilder på min svullna strupe många gånger, och det är utan tvivel skönare än att traska till närmaste vårdcentral. Men denna tillgänglighet innebär inte alltid effektivitet. När vårdapparna överanvänds har vi raka motsatsen till effektivitet. Vi skapar en större efterfrågan, vilket apparna uppmuntrar till med sin reklam.

Nätläkare, precis som alla andra företag, måste göra reklam för sig själva, och i grund och botten finns det inget fel med att marknadsföra vård. Tyvärr verkar nätläkarna mer och mer ha anammat en klassisk marknadsföringsstrategi: Skapa en känsla av behov hos folk. Med en poster där det står “Är du verkligen frisk?” signalerar företagen att de inte bara är intresserade av de som faktiskt har problem, utan även de av oss som kan inbilla oss att vi har det. Det är inte längre “Om du behöver oss, kom hit!”, utan “Du behöver oss. Kom hit!”. Denna metod är kanske tolererbar när det gäller kläder eller bilar, men är den inte omoralisk när det kommer till folkhälsan?

Efterfrågan på sjukvård går att göra oändlig. Det finns alltid något fel. En ömmande tå, ett utslag på ryggen, en irritation i halsen eller en allmän känsla av obehag. Nätläkarnas marknadsföring vill öka efterfrågan genom att bredda definitionen av sjuk och på så sätt få alla att känna sig krassliga. De vill väcka osäkerheten kring hälsan hos dem som är mest oroliga, och därmed öka efterfrågan på deras service. Det kanske låter positivt att hjälpa de som känner sig sjuka, men bidrar man till att folk känner sig sjuka har man inte hjälpt alls. Det skapar ett samhälle där vård sökes för minsta lilla. Där oro skapas för minsta lilla. Där resurser slösas på minsta lilla.

För vi får inte glömma på vems bekostnad detta sker: Som alltid, surprise surprise, skattebetalarna. Det är medborgarna som finansierar företagens verksamhet. Och när den verksamheten utgår ifrån att göra folket till hypokondriker är det dags att fundera över våra prioriteringar. Har vi inte blivit ideologiskt blinda? Vi hyllar nätläkarna som exempel på fria marknadens magiska krafter, men tappar någonstans på vägen värnandet om ekonomisk sparsamhet och individens rätt att inte bli lurad.

Marknadsekonomin och valfriheten är viktiga grundpelare av vår ideologi, men att tillåta ett statligt subventionerat företag att spela på medborgarnas rädslor för att öka sina intäkter har inget ideologiskt berättigande. Framför allt inte när dessa intäkter kommer från folkets fickor. Det är – för att använda ett engelskt uttryck – ”pro business, not pro market”.

För det finns ingenting fritt med ett företag som använder statskassan för att skapa hypokondristimulerande reklam. Det finns inget fritt med att låta våra skattepengar bidra till en cykel som ökar nätläkarnas vinst och medborgarnas oro. Det finns inget fritt med vårt stöd till Kry.

Med risk för att låta både värdekonservativ och ekonomiskt vänster, tycker jag att nätläkarna inte borde subventioneras som de görs, om stödet används för att skrämma medborgare och därmed erhålla mer bidrag. Det är ett klassiskt exempel på positiv återkoppling och en ond spiral in i ett Sverige där vi alla är hypokondriker. Gärna tillgängligheten och effektiviteten, men inte om den kräver rädsla. Gärna fria marknaden, men inte statligt subventionerad utnyttjande av medborgare.

Birger von Schenck
Skribent Liberal Ungdom

Det är dags för Liberalerna att sluta vara den opersonliga tonåringen

Vi lever i en tid där det inte är lätt att vara liberal i Sverige.

Liberalerna fick bara 4,6 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet, delar av partiet tycks ha sålt sin själ till Sverigedemokraterna och den liberala värdegrunden ifrågasätts från alla håll. Dessutom tycks Liberalerna stå inför en djup identitetskris, någonting som har varit ett problem i många år, men som har förvärrats i och med Tidöavtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna. För Sveriges liberala parti ser framtiden onekligen mörk ut.

Vi måste dock komma ihåg att det finns lösningar på krisen som Liberalerna och den liberala värdegrunden står inför, men för att hitta dem måste vi ställa oss frågorna: Vad är det egentligen som har orsakat Liberalernas kris? Vilka faktorer är det som har fört oss fram till den här punkten?

En betydelsefull faktor är det faktum att Liberalerna i dagsläget är ett parti som sällan särskiljer sig mycket från andra partier. Partiet tycks sakna det där lilla extra; det radikala inslaget som gör ett parti intressant. För att lösa krisen som partiet står inför måste Liberalerna därför arbeta för att bli mer radikala och skilja ut sig från andra högerpartier. Detta görs bäst genom att driva fler radikala LUF-frågor såsom avkriminalisering eller legalisering av cannabis, utförsäljning av statliga och kommunala företag och en grundlig modernisering av Sveriges translagar. På så sätt kan partiet framstå som en mer unik, modern och reformvänlig politisk organisation i allmänhetens ögon. Det är en förändring som behövs, för i nuläget är Liberalerna lite väl likt den där tonåringen som inte vågar bryta sig loss från kompisgängets normer och värderingar, som inte vågar gå sin egen väg och sätta ner foten och säga nej.

Ett sådant parti ska Liberalerna inte vara om vi vill få fler röster i kommande val. Tvärtom skulle partiet troligen vinna på att i högre grad våga säga emot andra högerpartier, bråka lite mer med Sverigedemokraterna och kritisera politiska förslag. Ett litet parti måste inte vara fegt.

Den interna splittringen är en annan sak som antagligen har bidragit till Liberalernas dystra väljarsiffror. Liberalerna är ett av få partier som ofta är helt öppna med interna stridigheter. Att vi har olika åsikter och synsätt på olika frågor är naturligtvis bara en styrka, och ingenting som ska bekämpas, men däremot skulle partiet vinna på att minska öppenheten utåt. Få personer skulle säga att ett parti som hela tiden bråkar inbördes, och som är helt öppna med konflikterna, inger mycket förtroende. För att återvinna väljarnas förtroende måste Liberalerna därför bli bättre på att låta det privata förbli privat, istället för att informera hela Sverige om det.

Ovanstående faktorer och lösningar är bara några få, och det finns såklart oändligt många fler förslag. Jag är övertygad om att det är just det som är Liberalernas främsta styrka: att vi har gott om medlemmar och förtroendevalda som är beredda att lägga ner tid och energi på att komma på nya idéer som kan föra oss framåt som parti. Endast genom många olika förslag från olika människor kan vi till sist identifiera rätt tankar och verka efter dem. Vi måste våga testa oss fram, och vi får inte vara alltför rädda för att misslyckas på vägen. Det finns en väg framåt för Liberalerna och liberalismen i Sverige, och om vi arbetar tillsammans borde det inte vara så svårt att hitta den.

Som Albert Einstein en gång sade: ‘Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem.’ Det är så vi liberaler borde tänka framöver.

Vera Bjerkås
Skribent Liberal Ungdom

Gästskribent: Ensam är inte stark!

Gulan Avci
Gästskribent, partisekreterare (L)

Från att leva till att överleva. Från frihet till ofrihet. Från fred till krig. Över en natt förändrades livet för miljontals människor i Ukraina och en ny verklighet tog vid. Den 24 februari var det ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och hela världen tvingades in i en ny världsordning med en ny säkerhetspolitisk doktrin att inte bara förhålla oss till, utan bli en del av.

Det är fortfarande svårt att ta in att det plötsligt är ett brinnande krig i Europa. Att flyganfall, tortyr och flykt undan Rysslands barbari är den nya verkligheten i ett demokratiskt land. Att ett land i vårt direkta närområde, en fri och oberoende demokrati, är under ockupation.

Just nu finns det ingen händelse som är så central och viktig som kriget i Ukraina. Rysslands vidriga anfallskrig är en attack på den europeiska gemenskapen. Ukrainas folk kämpar heroiskt för att försvara sitt land, men också hela Europas demokrati, frihet och säkerhet.

Jag är stolt över att Sverige och resten av Europa slutit upp, tagit ansvar och stöttat Ukraina och det ukrainska folket reservationslöst, såväl militärt, ekonomiskt, politiskt som humanitärt. För att försvara de värden som vi i Sverige så många gånger tagit för givna, är det helt avgörande att vi fortsätter att stå enade – mot barbariet och Putins farliga ambitioner att återuppliva ett gammalt välde som förtryckte miljontals människor.

Internationellt samarbete, och europeiskt samarbete i synnerhet, är helt avgörande för att försvara de demokratiska kärnvärdena. Sverige har förvisso varit skonade från krig i över 200 år. Det ska vi vara tacksamma för, men flera hundra år av fred kan aldrig ses som en garanti för att vi fortsatt kommer att vara skonade.

När kriget eller krisen kommer är ensam aldrig starkast. Freden, friheten och demokratin försvaras bäst i allianser, inte i allianslöshet. Det har vi Liberaler förstått i flera decennier, och det är glädjande att fler partier, drygt 30 år senare, förstått detsamma.

Den 22:a mars 2023 röstade Sveriges Riksdag ja till svenskt Nato-medlemskap. För två år sedan dundrade den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist ut från talarstolen på Socialdemokraternas kongress att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato så länge han var försvarsminister. Vi vet alla hur det blev med det.

Liberalerna har varit före sin tid i frågor som idag är helt avgörande för vår gemensamma framtid. Upprustningen av försvaret, medlemskap i Nato och inte minst har vi gått i bräschen för det europeiska samarbetet.

Det finns de som fortfarande tvivlar på såväl Nato-medlemskap som Europasamarbetet. De som vill isolera Sverige från omvärlden, och som tror att protektionismen är framtiden. Vi liberaler tror på det motsatta. Vi kommer fortsätta att leverera morgondagens politik och vår uppgift framöver är att fortsätta belysa vikten av internationellt samarbete, och ett starkt och enat Europa.

Det är med en stark liberal uppställning i Bryssel som vi på riktigt kan försvara de landvinningar som gjorts för demokratin och friheten. Om drygt 440 dagar är det val till Europaparlamentet. Jag ser fram emot att gå in i nästa års valrörelse tillsammans med Liberalernas ungdomsförbund – för ett starkare Sverige, ett friare Europa och en liberalare omvärld!

Gulan Avci
Partisekreterare (L)

Njut av krisen

Det finns något fridfullt i att strosa runt på en kyrkogård. Tyst, lugnt och enbart fåglarnas ihärdiga kvitter, som lyckas bryta djupa tankar. Efter tre månader som kyrkogårdsarbetare har jag varit med om det mesta. Ensam vandring mellan stenrader, samtal med desperata änkor och nedsänkning av avlidna till deras sista vila. Döden. Ett tydligt tecken på kris.

Kriser har länge definierats av negativa känslor, med döden som naturligt skyltfönster. Detta resulterar i att krisen framstår som oönskad och rent av destruktiv. Förutom att skicka fel signaler, blir krisen därmed ett större hinder när den väl konfronteras. Känslan kan givetvis berättigas, men min fasta övertygelse är att kriser är såväl nödvändiga som berikande. Det finns inget egenvärde i att undvika dessa. Livet handlar till syvende och sist om att lära sig leva med krisen ständigt närvarande – så varför inte uppskatta den?

En kris de flesta kan relatera till är Covid-19 pandemin. En absurditet där samhället på några veckor stängdes och snabbt omvandlades till George Orwells avskydda totalitära samhälle. Krisen blev, likt alla andra, ett tydligt bevis på mänsklighetens snabba anpassningsförmåga och förmåga att lämna utmaning starkare än vid ingång. Förutom tragiska segment i form av höga dödstal, social ensamhet och förstörd skolgång – mynnade krisen ut i stora digitala och forskningsmässiga framsteg. Genom att välta omkull tidigare övertygelser, bli vilsen och utsättas för nya utmaningar, skapas lösningar på komplexa problem. Hur gärna jag än önskar fördöma pandemin och upprepa käpphästar om dess problematik, går det inte att bortse från att vi lever i en bättre värld idag, än när vi för första gången hörde talas om den smittade fladdermusen.

Anledningen till detta är enkel: individen är rationell till sin natur och kommer spontant samarbeta med andra i syfte att lösa problem. Kriser kommer alltid uppdagas, men om vi bemöter dem på rätt sätt blir utfallet positivt och berikande. Kombinationen av förändring och krav på handling är två viktiga komponenter för mänsklig utveckling. Krisen är därför inte ett problem, utan tvärtom något eftersträvansvärt.

Oaktat min ohälsosamma optimism, kommer gemene man fortsatt försöka undvika kriser. Det är naturligt och en försvarsmekanism som utvecklats under lång tid. Övertygelsen och strävan efter att ständigt undvika kriser landade den florentinska filosofen och politikern Niccolò Machiavelli i för mer än 500 år sedan. Detta genom att i sitt mästerverk Fursten finna den ena lösningen absurdare än det andra för hur envåldshärskare ska agera i syfte att behålla makt. Machiavellis slutsats var enkel: kris bemöts av auktoritära medel och stabilitet uppnås genom att undvika krisen.

Machiavellis tankar har dessvärre fått större genomslag på senare år. Genom övertro på auktoritära medel och skepsis gentemot krisens berikande faktum – har krisbegreppet kommit att användas för att legitimera långtgående frihetsinskränkningar. Detta märktes inte minst under Covid-19 pandemin. Genom att leka med ord, omvandlas krisen till politisk spelbricka och medel snarare än mål. Trots att begreppsanvändningen i sig inte är problematisk, uppkommer problem när ord överanvänds i syfte att skapa negativa känslor, snarare än förklara reella fenomen. Krisskeptiker urholkar därmed successivt krisens berikande kärna och höjer samtidigt tröskeln för att övervinna denna.

Det är dags att omvärdera synen på kris. I stället för att i desperation lämna kyrkogården – måste vi acceptera krisen och låta innovativt tänkande lära oss hantera den. Det är inte ett problem att tillfälligt hamna i en svacka eller genomgå omvälvande förändringar. Problemet uppkommer först när du tror dig finna en mirakelkur, som hjälper dig lämna krisen utan ökad insikt. Den dag det blir andras tur att filosoferande vandra runt mellan stenrader – önskar åtminstone jag veta att kriser inte ignorerats, utan hjälpt mig bli en bättre människa.

Adam Furustam
Skribent Liberal Ungdom

FO-krönika: Vad är vi villiga att offra för friheten?

Friheten är inte gratis, men det är vårt medlemskap. Dessa är de sista orden i många av de foldrar och flygblad jag delat ut under 9 år av medlemskap i Liberala ungdomsförbundet. Orden har blivit ett slags mantra som upprepas på debatter och bokbord, speciellt om man fått platsen bredvid muffarna och deras nocco-utdelningar.

Men om nu friheten kostar, vad är den värd? Den ideologiskt drillade svarar antagligen både snabbt och självsäkert: “allt”. Helt sant är det förstås, på ett principiellt plan finns det ingenting mer heligt än våra friheter. Men när krisen kommer, då blir våra principer helt plötsligt betydligt mindre värda.

Enligt en färsk undersökning från SOM-institutet svarar en majoritet av svenskarna att demokratin bör kunna inskränkas för att lösa kriser som gängbrottslighet eller klimatförändringar. Den med gott minne kommer ihåg att grundlagsskyddade rättigheter inskränktes under pandemin, allra främst mötesfriheten.

Den vettiga följdfrågan är hur stark friheten och demokratin är i vårt land. Borde vi anta att hemma i TV-sofforna och runt köksborden sitter Svenssons som drömmer om ett land styrt av någon klimat-Mussolini eller pandemi-maoist?

Förvisso lades över hälften av rösterna i det senaste riksdagsvalet på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Två partier där “demokrat” mest är något de har i sitt partinamn för att verka mer PK än man egentligen är. Och kanske är det mest för att man inte kan komma överens om vilken av kriserna som är mest akut som gör att demokratin lever än.

Oavsett dagens förutsättningar, samtidens kriser och konflikter, så blir den stora och mäktiga staten förr eller senare alltid ineffektiv och irrelevant. Det är oundvikligt. Icke-demokratiska tendenser kan finna stöd i en tid, men kommer alltid att rättmätigt ifrågasättas i nästa. Statliga program har dessutom alltid ett bäst före-datum, och myndigheter tenderar att åldras som mjölk. På en fri marknad leder tillkortakommanden till att konkurrenterna tar över marknadsandelar och därmed att dåliga idéer hamnar på soptippen. Denna mekanism återfinns inte i den stora staten, där skyddas istället ineffektivitet av såväl sossar som konservativa.

Förr eller senare ledsnar människor. Förr eller senare kommer tiden av kris där folk väljer politiker som gör det enda rätta, att avveckla sin egen makt, och ge den tillbaka till individen. Det skedde under Sveriges djupa ekonomiska kris på 90-talet, och det kommer förr eller senare att hända igen. Det riktiga hotet är den staten så stor, och de politiker så mäktiga, att människors röster tystas. Att rädslan tar fäste. Att nya tankar och idéer aldrig får se dagens ljus.

Kina, Ryssland, Iran. Det är världens tre riktiga kriser. Oändligt farligare än pandemier och gängbrottslighet. Dessa bekämpas på två sätt – genom vårt orubbliga stöd till Ukraina, Taiwan och Hong Kong, och till kvinnorna som kämpar mot mullorna. Men också genom att vi lovar oss själva, och kämpar varje dag för att aldrig bli som dem. Att aldrig få för oss att ens den pyttelilla frihetsinskränkningen är rimlig. Att vara beredda på att offra allt för friheten.

Erik Berg
Förbundsordförande

Sosse kan du vara själv, Anton Holmlund

Liberalerna ses ofta som ett parti för läsande människor i storstäder. Det intrycket ger emellertid inte den vanligtvis så kloke LUF:s vice ordförande Anton Holmlund, som snarare ger intryck av att ha bott under en sten i skogen och inte ha läst en enda rad av regeringens nya politik.

Enda gången han landar rätt i sin debattartikel i Expressen är i inledningen, när han beskriver vilka problem den nya regeringen fick ärva av Socialdemokraterna et al. Den strukturella arbetslösheten är hög, och ungdomar och utrikesfödda sackar efter. Efter det snubblar han snabbt utför.

Johan Pehrson har mycket riktigt sagt att Arbetsförmedlingen ska få arbetsro. Mig veterligen betyder inte arbetsro att man inte ska arbeta; det innebär att man ska ha fullt fokus på att utföra sitt arbete så bra som möjligt. Tror Holmlund att den studiero som Liberalerna vill ha i klassrummet innebär att eleverna ska chilla galet istället för att studera? Näppeligen.

Därefter anklagas Pehrson och Liberalerna för att ha för stort fokus på utbildning. Varför det skulle vara dåligt att den som står långt ifrån arbetsmarknaden får bättre hjälp att lära sig svenska och samtidigt kan gå en kort utbildning för att lära sig ett bristyrke framgår inte tyvärr inte av texten. Holmlund kanske inte vet att det i många branscher är brist på personal som har motsvarande gymnasieutbildning. Det handlar om undersköterskor, busschaufförer, industrimontörer och restaurangpersonal. Vanliga hederliga kneg. Många skulle nog tycka att det vore bra om fler utrikesfödda som idag står utanför arbetsmarknaden kunde få jobb inom dessa yrken, men Holmlund kanske tycker att dessa jobb är för sossiga

Holmlunds förslag om att det behövs en tydligare arbetslinje är bra – så bra att det också är regeringens politik. Regeringen vet nämligen att Sverige jobbar när Sverige är som bäst.

Även om en bidrags- och skattereform inte låter sig lanseras några månader efter att en regering tillträtt (sorry to break it, men det är så politik för vuxna fungerar) framgår det tydligt av Tidöavtalet att det kommer ske och jag vågar tro att arbetet med det pågår för fullt bland alla de kloka och driftiga tjänstemän som varje dag sliter i den reformfabrik som kallas Regeringskansliet. Dessutom står det mycket tydligt i regeringens budget att jobbskatteavdraget för dem över 65 förstärks, så lite skattesänkningar har regeringen faktiskt redan hunnit med. Just den skattesänkningen är såklart extra viktig eftersom en grundbult i en liberal arbetslinje är att de årsrika ska jobba, inte sitta hemma och äta mandelkubb och lösa melodikrysset dagarna i ända.

Dessutom har det tagits flera viktiga steg för att öka den egna ansträngningen hos den som är arbetslös. Arbetsförmedlingen har till redan exempel fått i uppdrag att se till att de arbetslösa söker fler jobb än tidigare – både i fler sektorer och i större geografiska områden – eftersom regeringen tycker att man ska vara beredd att flytta och byta bransch hellre än att leva på andras pengar. Dessutom ska de arbetslösas sökaktivitet följas upp bättre, och fler arbetssökande ska slussas in i utbildning (vilket alla utom Anton Holmlund verkar tycka är bra, eftersom de vet att en tydlig utbildningslinje är en vital del av en väl fungerande arbetslinje för 2020-talet).

Som grädde på moset har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, fått i uppdrag att stärka arbetet mot fusk och felaktiga utbetalningar i välfärdssystemen under 2023. Arbetsförmedlingen har fått ett snarlikt uppdrag. Regeringen tycker nämligen att människor ska jobba, inte bidragsfuska. Allt detta hade Holmlund vetat om han orkat läsa myndigheternas regleringsbrev istället för ännu en servettpamflett av den empatistörda låtsasfilosofen Ayn Rand.

Alla som kan jobba ska jobba. Det gäller även alla som kommer till Sverige. Därför har regeringen gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att kartlägga ukrainska flyktingars kompetens så att fler snabbt kan komma i jobb. Även krigsflyktingar kan och vill komma i arbete för att bidra till allt som är vårt. Regeringens integrationslinje är nämligen – hör och häpna – en arbetslinje.

Det är lustigt att Holmlund föreslår sänkt arbetsgivaravgift för att unga ska få fler jobb, eftersom forskning tydligt visar att det är dyr och dålig politik (Se t.ex. Egebark och Kaunitz, IFAU 2013:27). Ett riktigt sossigt förslag (om man ska vara petig är det väl centerpartistiskt, men numera är det väl samma sak). Om man orkar öppna regeringens budget för 2023 kan man där läsa att regeringen kommer att prioritera det motsatta – kostnadseffektiva insatser som är arbetsplatsnära och i hög utsträckning leder till riktiga jobb. I samma budget bantades anslagen till Arbetsförmedlingen – men det kanske också är en sossig reform i dessa nya tider?

Det är dags för Liberala ungdomsförbundet att fimpa lattjolajbanpolitiken, släppa sargen och komma in i matchen. Johan Pehrson var Liberalernas vallokomotiv i valrörelsen, och i regeringsställning kommer han att draglok för den nya arbetslinjen. För Holmlunds del vore det klokare att hoppa på det tåget än att bli stående kvar på perrongen med mössan i hand, hyttandes med näven och skamsen över att han missade startskottet för den nya arbetslinjen.

Holmlund kan skratta om han vill. Liberalerna rör sig, han står still.

Ung Medlemsson

Ledare: Ett kanonförslag?

Precis som mina skribenter vill jag egentligen inte skriva om bildning. Inte alls. Ändå känns det nödvändigt. Den nya borgerliga regeringen har beslutat att ta fram en svensk kulturkanon, vilket skär rakt genom frågan om bildning och aktualiserar den.

Bildning, från tyskans bildung, är unikt för de germanska språken. Engelskan saknar det fastän Storbritannien ofta sägs ha en kultur av bildning, förmodligen för att högre tjänstemän ofta har läst classics, antikens litteratur och historia, på Oxbridge. Detta visar bara är att Storbritannien är ett klassamhälle. Den med turen – eller oturen! – att födas in i högborgerligheten har råd att studera Aeneiden och Metamorfoser i sex år, för det är efternamnet som i slutändan ger tillträde till City of London. Universitetsexamen finns där för att rättfärdiga detta, ett slags kredentialism som saknas i tanken om bildning.

Entré, kulturkanon. Som Expressens kulturchef, Victor Malm, skriver “finns ju [kanon] redan. I den bildade medelklassens hem till exempel. Och på varje grundkurs i litteraturvetenskap” (Expressen Kultur, 23/10-22). Det är denna klyfta som en kulturkanon i skolan måste syfta till att överbrygga. Att inte stänga ute unga från det som redan finns tillgängligt. Att du inte ska behöva vara född i rätt hem för att få komma i kontakt med en över två tusen år gammal tradition. En bildning på grundnivå för alla.

Visst finns det bra invändningar. En kanon kan användas i nationalistiska syften, som Malm skriver i samma söndagskrönika. Och bildning fungerar ofta som grindvaktning, vilket sociologen Pierre Bourdieu menar att de högre klasserna gör med smak, någonting som den akademiska överklassen har, medan lägre klasser och klassresenärer helt enkelt saknar. Och som Liv senare skriver är bildning inte någonting fint om det är påtvingat. Men tanken är inte att tvinga fram bildning hos människor – detta är omöjligt – utan att visa för fler unga att det finns en väg som många andra redan tar.

Ironiskt nog finns det material som ligger till grund för bildning, som Viktor Karlsson påpekar, redan samlad på en plats: internet. Tyvärr delar jag varken hans optimism eller håller med om att internet skulle vara ett nytt Biblioteket i Alexandria. Däremot analogin med Gutenbergs boktryckare; medan det tryckta ordet bidrog till det trettioåriga kriget har internet gett oss decennier av nätdrev.

Vi verkar helt enkelt mer intresserade av att hacka på varandra än att ta del av ny (gammal) information, pådrivet av sociala medier-företagens interaktionsmaximerande algoritmer. Även den som vill ta del av kultur och vetenskap kommer sällan i kontakt med den på lagliga vägar. Oftast finns det gömt bakom betalväggar och immaterialrätter (JSTOR, eboksläsare) eller så är plattformarna förbjudna i väst (Library Genesis, SciHub), eller på väg att bli det (Internet Archive). Mer obskyra texter, de mest intressanta ur forskningssynpunkt, finns oftast inte tillgängliga alls.

Att skapa förutsättningarna för allmän bildning är alltså mycket svårare än att bara ta fram en kulturkanon. Möjligtvis kan vi följa (ironiskt nog) Kinas exempel och införa statliga skärmtider för unga och fasa ut hemläxor, samtidigt som mer litteratur digitaliseras och översätts för att bli tillgänglig allmänheten. Men det är en annan debatt.

Oavsett hur de politiska förslagen ser ut: om vi menar allvar med att bildning är eftersträvansvärt måste det bli någonting mer konkret än ett ideal. En introduktion till den svenska kanon kan vara första steget på vägen.

Den kritiska läsaren kommer fråga sig, men vad är poängen? Åtminstone frågan om kanon är redan avgjord av litteraturvetaren Harold Bloom: ”To read in the service of any ideology is not to read at all. The mind’s dialogue with itself is not primarily a social reality. All that the Western canon can bring one is the proper use of one’s own solitude.”

Love Frisell
Redaktör

Det finns inget fint med påtvingad bildning

Det är fruktansvärt att bli ombedd att skriva något om bildning. Det är som att be någon pressa fram en ny, intellektuell tanke om jag vet inte, ämnet går inte att likställa med något. Man kan bara misslyckas med en sådan text förutsatt att man inte heter Christer Nylander eller möjligtvis har samma självförtroende som en arg lufkille. Därför tänker jag inte ens försöka.

Loves uppmaning till sina skribenter att skriva något smart om bildning är lite som när staten bestämmer sig för att alla ska bli bildade. Det blir bara dåligt om det inte kommer på eget initiativ. Det är olidligt faktiskt. Inte saken i sig. Det hade naturligtvis varit toppen med lite mer bildning i det här landet. Men målet, och kanske framförallt medlet, det är så trött och fult.

Vägen till bildning är inte vacker när den är klädd i statligt tvång. Den måste vara frivillig och inte antas bättre än ett annat vägval.

Sa tyvärr ingen sosse någonsin.

Istället har den förra regeringen sett till att vi 2023 får ändringar i skollagen som gör alla gymnasieprogram högskoleförberedande. Beslutet kom mot bakgrund av att alldeles för få ungdomar väljer yrkesförberedande gymnasieprogram. Svenskt Näringsliv rapporterade förra året att vi de närmsta 14 åren kommer sakna 18 000 yrkesutbildade elever. Det är en enorm utmaning, och om den inte hanteras rätt kan det slå väldigt hårt mot Sveriges konkurrenskraft.

Enligt rapporten, och den tidigare regeringen, är en förklaring till bristen att yrkesprogrammen inte är högskoleförberedande och därför har låg status. Ovanstående får det att låta som att stackars tonåringar på yrkesprogram stått och gråtit över att de är förbjudna att läsa kurser som gör att de får högskolebehörighet. Så är det inte. Men tydligen upplevs det faktum att man i ett sådant fall behöver göra ett aktivt val och lägga till några kurser som för jobbigt eller inte coolt nog.

Själv kan jag känna att det förmodligen snarare är den allmänna inställningen till yrkesprogram samt informationen som går ut om dem som det är fel på. Det finns tyvärr en tendens, även bland föräldrar, lärare och SYV-personal, att prata om yrkesutbildningar som ett lite sämre val. Vi måste bort från det, och ge yrkesstolthet och viljan att bli fri och börja tjäna sina egna pengar mer status, om det är vad som behövs. Som Fredrik Malm uttryckte det i en intervju med SVT: “Branschen skriker efter hantverkare med praktiska yrkeskunskaper, inte efter byggjobbare som läst litteraturvetenskap.”

Det går såklart att argumentera för att frågan är ganska onödig att diskutera i vilket fall. Antingen har vi ju en situation där man väljer till eller väljer bort sin högskolebehörighet – det är inte mer dramatiskt än så. Men vilket av alternativen man anser ska gälla som utgångspunkt vittnar om vilken syn man har på utbildning och hur nära den behöver hänga ihop med bildning.

Bara tanken att det är ett problem att människor gör gymnasieval som ger vissa skilda möjligheter till högre utbildning visar på en ful syn på såväl frihet, som arbete och bildning. Antingen är man helt besatt av lika utfall, eller tycker spontant, mer troligt, att det inte är bra nog att nöja sig med 13 år av skola för att sedan börja arbeta. Man tänker sig inte att den fula inställningen till arbete ska komma från arbetarpartiet, men det kanske rör sig om något internaliserat förakt eller kanske snarare det faktum att konsekvensen av inställningen blir att man på vägen lyckas späda ut bildningsbegreppet.

Bäst vore om vi skrotade utgångspunkten att alla ska vara redo att läsa vidare och till och med tog tillbaka möjligheten att läsa ett tvåårigt yrkesprogram. För även om reformen som gör yrkesgymnasium automatiskt högskoleförberedande skulle leda till att fler väljer den vägen, finns den mycket stora risken att man tränger bort de elever som inte orkar den nya högskoleförberedande nivån. Snart blir det de eleverna som aktivt behöver välja bort högskolebehörigheten från sitt program. Då är det inte långsökt att tänka sig en situation där det stigmatiserande visserligen inte blir att gå på yrkesgymnasium, men däremot att vara den som begär en enklare särlösning. Ingenting blir någonsin på ens egen nivå.

Det borde inte vara svårt att förstå att det inte är min bänkkompis från grundskolan som stolt valde byggprogrammet för att få jobb direkt efter gymnasiet som är problemet. Om någon är det snarare jag, en förvirrad ungdomsförbundare som mest hänger på universitetet för att jag inte har något bättre för mig. Jag och mina kursare i statsvetenskap kommer inte bli fler eller bättre för att man får samma behörighet av att gå fordonsprogrammet. Det är i sin tur en väldig tur eftersom vi absolut inte behöver bli fler och än mindre är förebilder att forma lagar efter. Det finns inget vackert eller önskvärt med det vi ägnar dagarna åt.

Uttrycket är överanvänt, men folk behöver uppenbarligen fortfarande höra det: alla vill och bör inte bli akademiker. Och om man vill det kan en bra start vara att välja ett teoretiskt gymnasieprogram.

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Bildning handlar om mer än bara kunskap

På Lunds universitetscampus kryllar det om bildade människor, med sina låga Dr Martens, vita skjortor och baskers vandrar de runt på Juridicum eller i Paradis (området där alla samhällsvetenskapliga institutioner ligger). De dricker kaffe och lyssnar helst på klassisk musik eller jazz. I deras hem är bokhyllorna fyllda till bredden med en salig blandning av modern skönlitteratur, klassiker och politisk filosofi. The Secret History av Donna Tartt är deras bibel. En lördagskväll ägnas i ett intimt sällskap av nära vänner, med rött vin och djupa diskussioner om Jean-Paul Sartre och existentialismen.

Jag själv föll offer för “dark academia” på gymnasiet och fick ett ryck att jag skulle försöka läsa så många klassiker som möjligt. Ni har säkert sett Pinterest-boards på temat eller till och med stött på ett livs levande exempel på någon med stilen. Syftet är att se sofistikerad och bildad ut, oavsett om man egentligen är det eller inte. Hela personligheten kretsar kring att man är bildad och akademisk. Det är en livsstil.

Bilden som målas upp av den bildade människan är naturligtvis en stereotypisk sådan, men kan det vara så att om man försöker se mer bildad ut, så blir och är man även mer bildad?

Även om man till en början endast vill klä sig i linje med estetiken kräver det ändå en ungefärlig uppfattning av vad dark academia innebär. Någonstans får man inspirationen till att klä sig som en gubbe eller gumma, och som med mycket här i världen är det från sociala medier som den inspirationen kommer ifrån. Det vill säga, en TikTok kan vara nog för att man som lättpåverkad ungdom dras in till #BookTok och vips har man plockat upp My Year of Rest and Relaxation (kvinna) eller Brott och Straff (man). Därefter är inte steget långt att sätta på en Spotify-lista med stycken från Chopin och Liszt, och allt för att den är döpt “Dark Academia Classical” och har en omslagsbild med dammiga gamla böcker. Det påbörjas en bildningsresa i det ögonblicket även om man till en början bara vill göra det för att se cool ut eller verka intressant.

Däremot räcker performativitet endast så långt. Det går att ställa de kritiska frågor; vart kommer intresset för dark academia från och hur befäster det sig?

I denna diskussion blir Bourdieus klassteori om det kulturella kapitalet relevant, som bland annat manifesteras i kläder. En person som växt upp i en bildad miljö, med bokhyllor och föräldrar som har högskoleutbildning, är mer benägen att känna sig tilltalad av långa kappor och tekoppar, än en person som aldrig tidigare blivit introducerad till det. Som istället har växt upp i en värld där bildning inte ens är en estetik. Även om den pretentiösa karikatyren i inledningen kan verka harmlös så reflekterar den orättvisor i samhället.

Det finns flera påverkande parametrar. Huruvida man är bildad eller inte, huruvida man har kulturellt kapital eller inte, samt huruvida man lever upp till det estetiska bildningsidealet.

En person kan vara bildad och leva upp till det estetiska bildningsidealet utan att till fullo accepteras av dark academia-gemenskapen, av anledningen att de saknar det kulturella kapitalet att delta i vissa nischade diskussioner. Det kan även bli förminskande gentemot de personer som är bildade men inte ser bildade ut och/eller besitter det kulturella kapitalet. Istället kan de överskuggas av individer som är mindre bildade, men lyckats vinna respekt genom sitt kulturella kapital och sin estetik. Den bildade eliten bygger sitt sällskap på nedärvda traditioner, vilket gör att de med kulturellt kapital har en outtalad fördel. Slutsatsen är, bildning handlar om mer än bara kunskap.

Med det sagt borde inte den akademiska estetiken helt förkastas, och jag ser fördelarna med att den får mer spridning på sociala medier, även om det initialt är mer performativt. På sätt och vis är bildning mer lättillgängligt nu än det var för 20, 30 eller 40 år sedan. Bildning har reducerats till en lättkonsumerad vara som alla med en mobil kan ta del av. Ungdomar är inte längre lika beroende av sina föräldrar för att introduceras till relevant kultur och påbörja sina bildningsresor, numera går det att göra den resan på egen hand. Med bibliotek som tillhandahåller böcker och sociala medier som kan vägleda och förklara. Däremot ska man inte vara naiv vad gäller den uppenbara skillnaden som finns mellan de som har kulturellt kapital och de som saknar det. Bildning handlar om mer än bara kunskap.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom