Det har hänt mycket i LUF-landet sedan senaste numret av Liberal ungdom. Vi i Liberala Ungdomsförbundet har bland annat arrangerat Universitet liberal i Linköping, där vi lanserade vårt nya kampanjmaterial under sloganen Frihet för en ny generation. Under helgen presenterades också ny merch.
Deltagarna fick lyssna på flera inspirerande talare. Fredrik Klipsch berättade om sin bok Utvisad, Yarnick Pander från D66:s ungdomsförbund Jonge Democraten höll ett pass, Oscar Öhrn pratade om USA och Malin Lernfelt från Liberala Nyhetsbyrån ett pass om hur man skriver en ledartext.
Under helgen hade vi även workshops i ideologisk kommunikation, värvning och debatt tillsammans med förbundsstyrelsen. Kvällen avslutades med en UL-middag.
Tack till alla som deltog!
Basliberalen
Vi har också haft Basliberalen, där många nya LUF:are fått lära sig mer om liberalism och samtidigt skaffat nya vänner. Det blev en lyckad helg med fint väder och många liberala diskussioner.
Nu drar skoldebatterna igång
Skoldebatterna är nu i full gång runt om i landet. Ni medlemmar har kampanjat, debatterat och värvat flera nya medlemmar. Bra jobbat!
Liberaler har alltid avskytt staten. I Norge och Danmark heter de två största historiskt liberala partierna “Venstre”, alltså vänstern. För oss kan det kännas motsägelsefullt, inte minst med tanke på att båda partierna idag är tydligt borgerliga och marknadsliberala.
Efter att Ludvig XVI hade avsatts samlades den franska nationalförsamlingen, och ledamöterna började gruppera sig efter sina politiska uppfattningar. Rojalisterna och monarkins försvarare satt till höger om talmannen. Där satt aristokratin och de som ville bevara den gamla ordningen, där staten var ett verktyg för privilegier, kontroll och förtryck. Till vänster satt revolutionärerna: de som ville bryta kungens makt, avskaffa ståndsprivilegierna och det religiösa förtrycket. Det är därifrån höger-vänsterskalan i politiken har följt med oss ända in i våra dagar, nästan 250 år senare.
Den franska revolutionen var i grunden en liberal revolt mot staten. Det var ett uppror mot en kungamakt som inskränkte människors liv, egendom och frihet. Revolutionens idéer spreds över Europa och inspirerade generationer av liberaler, även här i Norden. När de liberala partierna senare växte fram hade de ett överordnat mål: att begränsa statens makt och ge människor rätten att styra sina egna liv.
Det var liberaler som kämpade för yttrandefrihet mot censuren, för religionsfrihet mot statskyrkan, för marknadsekonomi mot skråväsendet och för demokrati mot enväldet. Liberalismens historia är berättelsen om människans frigörelse från staten.
Samma frihetsideal kämpar vi för än idag, men skillnaden är att hotet numera ser annorlunda ut. Den moderna staten är ingen kunglig diktatur som marscherar fram med stövlar och bajonetter, utan något betydligt mer sofistikerat än så. Den växer långsamt, steg för steg, regel för regel, skatt för skatt, tills människor vänjer sig vid att allt fler delar av livet kontrolleras politiskt. Men statens makt kan bara växa på individens bekostnad.
Det är därför liberaler måste vara vaksamma även mot de små inskränkningarna. Friheten försvinner sällan över en natt. Den urholkas gradvis, tills människor knappt längre märker skillnaden mellan ett samhälle där staten tjänar individen och ett samhälle där individen förväntas tjäna staten.
Liberalismens uppgift är därför densamma idag som 1789: att stå på individens sida mot staten. Att påminna människor om att staten aldrig är ett självändamål. Staten ska vara begränsad, kontrollerad och ständigt ifrågasatt. Eller, för att citera en annan revolutionär, John Philpot Curran: ”frihetens pris är ständig vaksamhet.”
Inför valet ser inte unga positivt på framtiden. I en opinionsundersökning från Indikato opinion tror enbart 13% av första- och andragångsväljare att de själva får det bättre än sina föräldrar. Det är en deprimerande siffra.
Från vänsterhåll ska ungas framtidstro fixas med avgiftsfri kollektivtrafik, gratis tandvård, massor med billiga bostäder och sextimmarsarbetsdag. I Dagens Industri (1/5) skriver S-studenters ordförande Elfva Barrio hur en ny skatt på miljardärer ska finansiera ett flertal nya vallöften. Staten är tillbaka.
Med risk för att tala för de redan frälsta kommer en återfunnen tro på staten hos unga bädda för en enorm besvikelse. En miljardärsskatt kommer inte innebära en massa nya skatteintäkter som kan sköljas över gratis kollektivtrafik och tandvård – i synnerhet inte om arbetstiden ska kortas till sex timmar.
Det är cyniskt att som ungdomspolitiker lova detta. Dels riskerar det att skapa misstro när löftena inte infrias. För det andra är det osannolikt att det är unga som vinner på en dragkamp över statens växande utgifter och utlovade löften. Den demografiska utvecklingen placerar nämligen unga i ett underläge som växer.
Med sjunkande födelsetal tvingas unga och medelålders försörja allt fler samtidigt som styrkan som väljargrupp avtar för varje val. År 2070 beräknas den så kallade försörjningskvoten öka från 0,77 till 0,89. Det innebär att för varje 100 personer i arbetsför ålder är 89 personer inte det. Fortsätter födelsetalen minska kan vi förvänta oss att den siffran revideras upp.
Det får konsekvenser för hela välfärdsstaten – och samhällskontraktet. När vi lever längre ökar anspråken på välfärdstjänster som vård, omsorg, och pension – men inte nödvändigtvis betalningsviljan. Gruppen väljare äldre än 65 år blir allt viktigare för politiker att göra nöjd.
Det märks redan idag. LO:s återkommande förslag om att urholka pensionssystemet med höjda pensioner och sänkt riktålder är ett förslag som gynnar äldre på ungas bekostnad. Moderaterna Stockholms nyfunna NIMBYism* att stoppa exploatering på minsta grönområde – och därmed ta tydlig ställning för de redan som har en trygg bostadssituation över de som inte än hunnit skaffa hus och bilda familj – är ett annat.
Det tredje, Kristdemokraternas förslag att slopa reavinstskatten för hushåll som ägt sin bostad länge, kommer kräva höjda skatter på arbete för att finansieras. Just den slopade reavinstskatten är en oblyg transferering från dagens löntagare till den grupp väljare som i 30 år tjänat på stigande villapriser – och nu ska casha ut.
Men detta är inte en svensk trend, utan en internationell. Med Storbritanniens så kallade triple lock är penionsutbetalningar garanterade att alltid stiga motsvarande eller snabbare än löneutvecklingen – en tickande bomb för brittiska pensionssystemet. I Kalifornien höjs röster för att fastighetsskatterna för medborgare över 60 år helt ska slopas. Förväntningarna på den offentliga välfärden minskar däremot inte utan löntagarna förväntas ta notan.
En politik för unga som jagar fördelar istället för rättvisa riskerar att skapa en generation med tillgång till gratis kollektivtrafik, men utan en pension. Fri tandvård, men trångbodd i en andrahandslägenhet upp i femtioårsåldern. Slutstationen för en sådan sorts politik är en utarmad välfärdsstat med urholkad legitimitet över generationsgränserna. I slutändan vill unga och morgondagens vuxna ha samma möjlighet som tidigare generationer till arbete, bostad och pension. Inte dyra reformer som de själva en dag får betala dubbelt för.
*Not In My Back Yard – bygg gärna, men inte i min bakgård
Politiker framställer ofta staten som fylld av smarta lösningar och verktyg för att skynda på den gröna omställningen. Faktum är dock att staten, med sina “smarta” lösningar, som subventioner och riktade stöd, saboterar det som faktiskt har potential att minska utsläppen. Detta har flera olika orsaker, men beror inte minst på det faktum att politiker styrs av omval snarare än empirisk effektivitet. Klimatomställningen kräver inte fler statliga beslut – den behöver färre, men mer konsekventa, regler.
Klimatomställning behöver precision. Att förutspå vad som kommer fungera i framtiden är mycket svårt och inget staten kan göra. Detta går att förklara genom kärnan i Friedrich Hayeks kritik mot planekonomi och centralstyrning: det så kallade informationsproblemet. Han menade att den kunskap som krävs för att styra en ekonomi inte finns samlad på ett enda ställe och att beslut därför måste tas decentraliserat.
Precis detta problem går att applicera på klimatpolitiken, då kunskapen om hur den gröna omställningen bäst sker även den är mycket utspridd. Staten kan inte förutspå vilken teknologisk utveckling som kommer vara mest användbar eller vilka företag som kommer lyckas – något som till exempel Northvolt illustrerar. När man försöker välja var klimatomställningen ska ske, istället för att skapa generella incitament, flyttas fokus från utsläpp och faktisk klimatnytta. Problemet är inte att politiker saknar vilja, utan att de saknar den informationsstruktur som krävs. Staten ska styra incitament – inte utfall.
Ytterligare en anledning till att dagens system är dömt att misslyckas är att klimatförändringarna är ett globalt problem och därför inget som kan styras nationellt med smarta statliga lösningar. Problemet är att olika länder gör olika saker. När ett land som Sverige höjer kostnaden för utsläpp genom skatter och regleringar, reagerar företag ekonomiskt rationellt och flyttar produktionen dit villkoren är billigare. Den bästa lösningen på detta är självklart global koordinering, men problemet förvärras ytterligare av ett lapptäcke av nationella regler, undantag och riktade stöd, som skapar ojämna spelregler. Mindre nationell statlig detaljstyrning löser inte hela problemet, men det skulle minska de snedvridningar som uppstår och därmed också utsläppsflykten.
Ett argument som ofta lyfts mot mindre stat och mer marknad är att marknaden tenderar att ha svårt att prissätta externaliteter. Det innebär att produktion eller konsumtion påverkar en tredje part utan att det speglas i marknadspriset. Ett exempel skulle kunna vara när ett företag har en fabrik som släpper ut mängder av koldioxid. Här finns det dock en uppenbar lösning, i form av en enhetlig koldioxidskatt. Sverige har idag en koldioxidskatt som straffar utsläpp av koldioxid, men genom subventioner och riktade stöd saboteras den effekt som skatten kan ha. Det stämmer att staten kan behöva kliva in när marknaden har svårt att prissätta externaliteter, men inte på det sättet den gör idag.
För att klara av klimatomställningen krävs mindre stat och mer marknad. Statens enda uppgift bör här vara att prissätta utsläpp och miljöskada, inte att välja vinnare och förlorare. Klimatpolitiken misslyckas inte för att politikerna gör för lite, utan för att de gör fel saker. En enhetlig koldioxidskatt gör att staten inte behöver veta hur utsläppen ska minska – bara att de bör göra det. Med mer generella incitament att ställa om, istället för gissningar och spekulation, tar vi ett reellt steg mot att klara de utmaningar som klimatförändringarna ställer oss inför.
Att motverka nationalstaten borde vara liberalers främsta mål. Det är den som upprätthåller tribalismen och som sätter käppar i hjulet för internationella problemlösningar och global frihet.
Om statsmakten hade byggts om från grunden i dag, hade vi då valt att dela upp vår planet i ungefär 200 olika konkurrerande stater – baserade på språk, etnicitet och kultur? Jag tror, och hoppas, inte det. Särskilt inte som liberaler.
Men ändå är det så det ser ut. Stater har formats efter majoritetssamhällen och dess rådande kultur. Nog är det så det fungerar när stater får växa fram under millennia – den starkaste vinner – men vore det inte dags att bryta det?
Kalla mig gärna kulturradikal (det vore korrekt), men vad är det som har fått oss att med hull och hår svälja den rådande ordning? Att vi som liberaler och andra radikaler inte längre vågar ta debatten eller inte bryr oss om att ens lyfta frågan. Särskilt när man hör Sveriges (enligt sig själva) liberala parti använda sig av retoriska floskler om svenska värderingar. Som om dessa skulle skilja sig avsevärt från danska eller norska – och att detta skulle vara tillräckligt att grunda en stat på. Det är inte bara ett svek, det är rent av motstridigt mot liberala värderingar.
För vad är det egentligen som säger att staten och nationen måste gå hand i hand? Bara för att det var så det blev, behöver inte det betyda att det är den ordning som hade gynnat individerna och samhället i stort som mest.
Nationalstatens idé är i grunden ett arv från en tid då det tog dagar att färdas mellan byar – och när språkbarriärer var det främsta hindret för samarbete. I dag är det närmast absurt att våra politiska och ekonomiska system fortfarande bygger på dessa gamla gränser. Internet, global handel och migration har filat ned de flesta av de barriärer som nationalstaten byggde på. En person från Skåne kan lätt ha mer gemensamt värderingsmässigt med en brasilianare än med en från Västerbotten.
Samtidigt står vi inför utmaningar som nationalstaten är hopplöst otillräcklig för att hantera. Klimatkrisen är det tydligaste exemplet. Att försöka motverka den med 200 separata regelverk och konkurrerande intressen är nästan dömt att misslyckas.
Nu står LUF tack och lov emot nationalstaten. Man vill federalisera EU, införa en nordisk union och verka för en världsfederation (punkt 54, 103 och 164, respektive), det var en starkt bidragande orsak till att jag gick med i LUF. Troligen även för många andra. Men vi hade kunnat företräda den åsikten allt starkare.
Särskilt med, för att använda en klyscha, det rådande världsläget – som gjort ett av våra grannländer, Ryssland, till ett reellt hot mot våra liberala värderingar. Dock är vi närmare resterande av våra grannländer. Förståelsen för behovet av en ökad EU-integration visades inte minst när Viktor Orbán förlorade det senaste ungerska valet. Ungrarna valde EU.
Det är en trend som förhoppningsvis håller i sig även i andra länder, även om Rysslands anfallskrig av Ukraina skulle avslutas. Vad vi i EU gemensamt skulle kunna åstadkomma när det inte längre styrs av 27 separata länder som drar åt olika håll, med olika regelverk och olika friheter, bör inte underskattas.
Forskningen är en av samhällets mest centrala motorer för frihet och välstånd. Från medicinska genombrott till tekniska framsteg bevisar forskningen gång på gång sin förmåga att förbättra människors liv. Därför är det viktigt att staten och politiken tar ett tydligt ansvar för att skapa förutsättningar för framtida forskning utan att hämma den frihet som gör forskningen framgångsrik.
Statens främsta roll ska vara att skapa möjligheter utan att inskränka forskningens frihet. Det är därför viktigt att staten finansierar grundforskning och investerar i universitet. Särskilt viktigt är forskningsanslagen till de områden där marknaden själv inte bär kostnaderna, trots att samhällsnyttan är stor. Utan offentliga investeringar hade många av de upptäckter vi idag tar för givet aldrig blivit verklighet, till exempel internet, GPS och flera viktiga medicinska genombrott som vacciner och antibiotika. Men statlig kontroll får aldrig innebära politisk kontroll över forskningens innehåll. Den akademiska friheten är en central princip inom liberalismen. Detta är specifikt viktigt för att forskare ska kunna hitta sanningen, även när resultaten blir obekväma för makthavare eller går emot vår samtids politiska trender. När politiken som under Donald Trump i USA börjar detaljstyra forskning riskerar vi inte bara sämre resultat utan även ett svagare demokratiskt samhälle. Under hans tid försökte politiska företrädare bland annat påverka forskning och rapportering inom klimat- och miljöområdet, vilket skapade oro för att fakta skulle anpassas efter politiska intressen. Ett aktuellt exempel i Sverige är när Sverigedemokraterna argumenterat för att de svenska universiteten fortsatt ska vara statliga myndigheter, bland annat med hänvisning till att man vill motverka vad partiet beskriver som “ideologisk aktivism” inom universiteten. När forskningen inte längre får vara oberoende försvagas både kunskapsutvecklingen och demokratins möjlighet att granska makten och då är demokratin hotad.
Det finns många förslag för att stärka den akademiska friheten. Den viktigaste reformen är att svenska universitet måste få mer juridisk frihet, exempelvis som självständiga offentligrättsliga institutioner snarare än statliga myndigheter. Detta skulle drastiskt minska regeringens direkta makt över vilken typ av forskning universitet väljer att bedriva. En annan viktig punkt är att öka basanslagen till forskning. När forskningen blir för beroende av riktade politiska satsningar riskerar också forskningen att styras av politiska agendor. Slutligen bör skyddet för akademisk frihet skrivas in tydligare i lagstiftningen, på samma sätt som yttrandefriheten skyddas i ett liberalt demokratiskt samhälle.
Samtidigt måste Sverige också bli bättre på att omsätta forskning till verklig samhällsnytta. Allt för många idéer stannar idag vid avhandlingar eller forskningsrapporter istället för att utvecklas till verkliga innovationer som hade kunnat användas av företag, privatpersoner eller offentlig verksamhet. Detta är ett slöseri med både skattebetalarnas pengar och och kunskapskapital som skulle kunna stärka Sveriges konkurrenskraft. Här har staten en viktig uppgift, att minska den byråkrati som gör vägen från forskning till innovation svår och lång. Det handlar om att stärka samverkan mellan universitet och näringsliv, förbättra möjligheterna till kommersialisering av forskning och säkerställa att forskare som vill utveckla sina idéer till företag inte möts av motstånd.
Statens roll inom forskningen ska inte vara att styra den utan att försvara förutsättningarna att den kan sökas fritt. För i ett liberalt samhälle är kunskap inte ett verktyg för makten, utan ett verktyg för friheten.
Jag känner mig faktiskt lite ensam efter att ha gjort valkompasserna. På några av frågorna är det tomt under mitt svar, partierna lyser med sin frånvaro på de mest liberala frågorna. Få partier driver idag tydligt att staten ska minska i Sverige.
Kanske är det ett förenklat påstående, men som LUFs medlemmar och ideologer kämpar för, är en mindre stat i alla avseenden något som liberaler måste driva. Det ligger i vårt DNA. Liberaler är mycket väl medvetna om risker med en för stor stat, övervakning, kontroll, förbud och styrning över människors liv. Historien visar vad stora stater leder till. De riskerar att inskränka människors frihet.
Men det slår mig att många partiprogram innehåller väldigt liten politik för att minska statens makt i praktiken. Det är något typiskt svenskt med den långtgående socialdemokratiska folkhemsandan att tro på att staten och institutioner sköter allting bäst. Så är det inte.
Varför glöms denna viktiga liberala fråga bort?
Den första frågan som slog mig var ifall ekonomiska klyftor ska minska och bidragen ska höjas. Det finns inget parti idag som aktivt går emot ekonomisk omfördelning på detta sätt. För stora klyftor ett hot mot friheten och möjligheter i människors liv. Men för stor statlig omfördelning av dina pengar är ett tydligt exempel på att marknaden inte får spela sina kort helt fritt i Sverige. I samma fråga kommer också debatten upp om vinster i välfärden.
Det som är gemensamt för dessa typer av ekonomiska frågor är att tilltron på staten är högre än tilltron på den fria marknaden. Förslaget för att barnbidrag och även andra bidrag ska öka kommande mandatperiod, då det nästan har en total majoritet i Riksdagen, är ytterligare ett exempel på detta. Du som löntagare och företag måste få behålla mycket mer av dina egna pengar, så att du själv lägger det på det du tycker är viktigt, inte att följa statens önskan.
En annan fråga som diskuteras mycket på både Tidösidan och i socialdemokratiska kretsar är åldersgränser och förbud. Förbud är lätt att införa. Men det kommer med så många fler problem. Inget parti vill heller inte skydda ungdomars rätt att yttra sig och delta på sociala medier. Det är en obekväm tid när politiker även börjar prata om förbud mot en viss typ av musik och där andra sociala plattformar riskeras att minska och tas ifrån unga, när det finns få platser där man faktiskt kan yttra sig helt fritt. Vare sig man är anonym eller inte.
Vidare till en av de största liberala frågorna i ett land med monopol på alkohol. Kanske ett av de tydligaste exempel av frågor i valkompassen som speglar denna starka tro på staten är systembolagets enskilda rättighet att sälja alkohol. Istället för att tro på individen, läggs återigen friheten i statens händer. Inget parti vill frånta systembolagets monopol. Vi är på rätt väg med ökad gårdsförsäljning. Men det är inte alls tillräckligt.
Staten ska ägna sig åt sina viktigaste uppgifter. Sverige ska ha en stark skola, en stark vård, ett starkt försvar och ett starkt rättsväsende. Mycket annat i vårt samhälle kan faktiskt företag och civilsamhället lösa. Det gäller bara att tro och att våga ställa om ett system som så länge har dominerat den svenska statsapparaten och dominerat opinionen bland Sveriges medborgare. Det är bättre att företag får bära konsekvenserna av sina egna beslut än att skattebetalare gemensamt får ta smällen.
Men det är dags att vi börjar lita och tro på människors egna vilja och egna val, människans egna frihet och människans förmåga. Statens byråkrater ska inte ha makten över ditt liv i sina händer. Den makten ska du ha.
Ibland skämtar jag om att bli piratpartist och om ett eventuellt övertagande av Ung Pirat. Detta är ett skämt som inte kommer att bli verklighet, vilket är bra då jag redan är med i världens bästa ungdomsförbund.
Skämtet grundar sig inte i att jag skulle lockas av slagord som “information needs to be free” eller “internet is a public space”. Dessa piratskämt grundar sig i att Piratpartiet är ett av få partier som har koll på cybersäkerhet och att de varnar för att Sverige riskerar att bli ett övervakningssamhälle.
En del menar att man inte behöver vara rädd för att bli övervakad om man inte har något att dölja. Detta låter logiskt men det stämmer bara om vi har en god stat, antagandet bygger på att det skulle finnas en permanent god makt. Vi kan inte förutse framtiden och vi vet inte vem som kommer till makten om några år. Demokratier runt om i världen minskar och den utvecklingen kan sprida sig till Sverige. Idag ser vi hur diktaturer använder kameraövervakning för att kartlägga och förtrycka den politiska oppositionen. När övervakningssystem väl är på plats kan de snabbt få ett annat syfte än vad det var tänkt från början. Därför går det inte att veta om vi har något att dölja, det som vi inte behöver dölja idag kan vi behöva dölja om 10 år.
Även om det inte skulle finnas någon som helst risk att staten skulle bli ond, vilket det gör, så bör vi vara försiktiga med för mycket övervakning. Kameror är nämligen väldigt sårbara för intrång. Till exempel är det vanligt att kamerorna inte uppdateras tillräckligt ofta eller att de använder standardlösenord. Dessa små misstag kan få enorma konsekvenser för vår säkerhet. Detta ger angriparen tillgång till material som man kan använda för att till exempel kartlägga människors rörelser. I ett land som Sverige där digitaliseringen redan är hög och som dessutom redan är en måltavla för främmande makt skulle en utökad kameraövervakning ytterligare stärka riskerna. Även om kameraövervakning har som syfte att skapa trygghet kan konsekvenserna bli det motsatta.
Ett övervakningssamhälle är inte bara dåligt för att staten kan bli ond eller att vi har bristande cybersäkerhet. Detta handlar även om rätten till vår integritet och vilket samhälle vi egentligen vill leva i. Integriteten är fundamental för individens frihet. Det är den som ger oss friheten till att röra oss, uttrycka oss och tänka utan att bli registrerad. När människor ständigt övervakas inskränks deras integritet, men beteenden förändras också. Man undviker att säga vissa saker eller besöka specifika platser. Det skapas en självcensur trots att det inte har skapats ett nytt förbud. Känslan av att bli iakttagen är tillräckligt skrämmande för att man ska börja censurera sig själv. I ett fritt samhälle ska inte människors integritet inskränkas och människor ska inte känna en konstant iakttagelse.
Mina ytterst humoristiska piratskämt kommer nog aldrig att bli verklighet, vilket är tur eftersom jag varken vill avskaffa upphovsrättslagen eller införa en basinkomst. Däremot vill jag inte ha ett samhälle där staten ser eller lyssnar på varje gång jag drar dessa skämt. Vi liberaler måste, likt piratpartister, kämpa för ett samhälle där staten inte ser allt vi gör.
Det är svårt att sätta ord på ilskan, men jag ska försöka göra det ändå. Den rymmer både besvikelse, sorg och en känsla av att något vi har trott på håller på att glida oss ur händerna.
Fredag den 13:e mars fattade Liberalernas partistyrelse två beslut. Det första var att ge partiledaren fullt mandat att förhandla regeringsfrågan. Det andra var att kalla till ett extra landsmöte där endast en fråga ska behandlas: val av partiordförande.
I praktiken innebär det att man väljer att riva upp landsmötets tydliga beslut från november 2025 om att Liberalerna inte ska sitta i regering med Sverigedemokraterna. Det är ett svek. Mot alla medlemmar i LUF som trots allt valt att engagera sig för partiet och de liberala idéer som partiet säger sig företräda.
LUF har varit konsekventa. Vi sa nej till närmandet till Sverigedemokraterna 2021. Vi sa nej till Tidöavtalet. Och vi säger fortfarande nej till att ge ett nationalistiskt och auktoritärt parti inflytande över regeringsmakten. Det är inte Liberalernas jobb att bana väg för Jimmie Åkesson som justitieminister.
Simona Mohamsson har varit tydlig med att hon inte vill leda partiet på någon annan linje. Med det beskedet har hon, tillsammans med de i partistyrelsen som ställt sig bakom denna kursändring, förbrukat mitt och LUF:s förtroende.
Därför har jag också varit tydlig i media: beslutet att öppna för Sverigedemokraterna i regering är förkastligt och strider mot landsmötets beslut. Det så kallade “Sverigelöftet” är inte trovärdigt och hade lika gärna kunnat genomföras i ett annat block. Och de som drivit igenom detta bör ställa sina platser till förfogande.
På söndagen valde dock landsmötet att välja om Simona med knapp marginal, 95 ombud röstade för och 80 avstod (däribland LUF:s ombud). Många partiföreträdare har redan aviserat sin avgång. Ingenting är klart ännu, men den här positionsförflyttningen kommer ofrånkomligen att förändra LUF:s och Liberalernas relation.
Det är i sådana här ögonblick vår rörelse prövas. LUF är mer än stadgar, möten och organisationsscheman. Vi är en frihetsrörelse. Och när vi talar med en gemensam röst kan vi påverka mer än vad som ibland verkar möjligt. Det kräver också att vi som har mod att säga ifrån när liberalismen hotas, oavsett var hotet kommer ifrån. Mod att stå kvar när andra vacklar. Mod att försvara principer även när det kostar.
Liberala ungdomsförbundet heter inte Liberalernas ungdomsförbund. Det är ingen slump.
Det är en påminnelse om att vår lojalitet alltid börjar i idéerna, inte i partistrukturer eller personer. Det är också just därför ansvaret nu faller på oss. När andra kompromissar bort principer måste vi stå fast. När gränser suddas ut måste vi dra dem igen. När friheten hotas måste vi bära den vidare. Nu är det vår tur.
Den mer restriktiva omläggningen av svensk migrationspolitik som vi just nu befinner oss mitt i har bland annat inneburit att tillfälliga uppehållstillstånd blivit norm i många kategorier. När framtiden är osäker innebär det en minskad vilja att investera långsiktigt.
Detta innefattar inte minst arbetsgivare, vars incitament att investera i en anställd med tidsbegränsat tillstånd är små. För utrikes födda kvinnor, som ofta har svagare initial arbetsmarknadsposition, blir denna osäkerhet extra kännbar. Detta är bara ett exempel på en migrationspolitisk reform som till stor del påverkar kvinnor särskilt. Därför bör både integrations- och migrationspolitik ses som centrala jämställdhetsfrågor.
Försörjningskrav vid anhöriginvandring är ett annat exempel på något som i hög grad påverkar utrikes födda kvinnor och som dessutom ofta presenteras som en jämställdhetsreform. Frågan är om de i praktiken verkligen stärker kvinnors ekonomiska frihet. Det faktum att egen inkomst utgör ett minskat beroende av både partner och staten och skapar en exit-möjlighet, skulle kunna fungera som ett argument för just detta, då det stämmer att ekonomiskt oberoende är en förutsättning för jämbördiga relationer. Däremot bör man, precis som med allt annat, också ta hänsyn till hur kraven faktiskt fungerar i praktiken.
I den bästa av världar får de en integrationsdrivande effekt, att kraven skapar incitament att arbeta. En annan möjlig – och med tanke på arbetsmarknadens utformning kanske lite mer sannolik – utgång är att de hindrar familjeåterförening och lämnar kvar kvinnor i mer restriktiva samhällen. Om kraven kombineras med snabb tillgång till arbetsmarknaden, effektiv språkutbildning och lägre inträdesbarriärer kan de fungera stärkande och främja kvinnans oberoende. Om de däremot kombineras med hög arbetslöshet, reglerad arbetsmarknad och långsam etablering riskerar de att bli symbolpolitik och till och med rentav missgynna de kvinnor man sägs vilja hjälpa.
Försörjningskraven är bara ett exempel på en reform som ser bra ut på pappret – men som lätt bara blir till symbolpolitik. Problemet är inte enbart hur reglerna utformas, utan den grundläggande restriktivitet som hänger över migrationspolitiken och växer sig starkare för varje dag som går. Denna sammantagna politiska inriktning normaliserar tillfällighet och osäkerhet. Detta påverkar alla, men slår extra hårt mot dem med svagast förhandlingsposition. Utrikes födda kvinnor befinner sig allt för ofta just i en sådan position, med svagare nätverk, lägre initial sysselsättning och större risk för ekonomiskt beroende. Osäker status leder till att det blir svårare att byta jobb och förhandla om villkor, den ekonomiska möjligheten att lämna destruktiva relationer minskar och det blir svårare att planera utbildning. Därmed minskar den faktiska handlingsfriheten – kärnan i ekonomisk jämställdhet.
Den migrationspolitik som idag förs från nästan alla håll inom partipolitiken, med ökad restriktivitet och hårdare regler, riskerar att försvaga utrikes födda kvinnors position i samhället och därmed minska jämställdheten. Följaktligen bör migrationspolitiken till större grad bedömas utifrån de faktiska konsekvenser den medför – inte minst för kvinnor. En migrationspolitik som systematiskt ökar osäkerheten riskerar att reproducera beroendestrukturer. Om målet är ökad jämställdhet måste politiken utformas så att den minskar, snarare än förstärker, strukturell sårbarhet.
Liberal Ungdom 