Centerpartiet – dra dit pepparn växer!

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

Jag tänkte ta tillfället i akt att i den här krönikan släppa på en ventil. En ventil som med jämna mellanrum behöver släppas på och som många av er säkert känner igen. Ett parti som kommit undan lindrigt nu när partiledaren varit borta från arbetet ett längre tag. Jag talar om min ilska mot Centerpartiet. Den är alltid där, ligger och lurar i vassen. Ibland tänker man “Åh mysiga centern, så härligt att vi har varandra” men då ser de alltid snabbt till att påminna oss om hur de egentligen aldrig riktigt är våra sanna vänner. 

Centerpartiet gick till val på sin slogan “Framåt”. Och sen tycker folk att vi är otydliga med vår politik!? Framåt för vadå? Dieselsubventioner till lantbruket?

Tyvärr är ju det här inte ovanligt för Centerpartiet. Av alla partier i Sveriges riksdag är nog Centerpartiet sämst på politik. Med det menar jag att det är anmärkningsvärt hur ett parti kan existera trots att det är så opolitiskt. Vad tycker egentligen Centerpartiet? Nu tänker ni säkert “Men Romina, nu är du onödigt hård, de har ju faktiskt åsikter”. Jaha! Har de? Vilka då? Att vara för en sönderreglerad jordbrukspolitik kan väl eventuellt kallas politik. Men har ni lagt märke till att det nog är den enda åsikten partiet är konsekventa med? När det är trendigt med nazism, då blev de nassar och brydde sig om landsbygden. Nu är det trendigt med antirasism, då är de antirasister och bryr sig om landsbygden. Imorgon så kommer det säkert bli trendigt med en större stat – då kommer de bli statskramare som bryr sig om landsbygden.

Hela partiet är 100% paketering och marknadsföring och 0% politik. Inte ens landsbygdsåsikterna är grundade och äkta. De kommer ju av att man i själva verket är LRFs politiska gren. De är inte för landsbygden av ideologiska skäl, det är ren och skär ekonomi. Partiet är sålda till LRF och andra landsbygdsintressen. Visste ni att man i Riksdagen skämtsamt brukar kalla Centerpartiet för särintressenas riksparti? För att de alltid tycker det branscher, intresseföreningar och särintressena vill. 

Slutligen så är det värsta med Centerpartiet att de går runt och leker duktiga. De har exempelvis exakt samma migrationspolitik som Liberalerna har, bara att de går runt och låtsas att deras är snällare. Centerpartiet har klarat att lura att man får en humanare migrationspolitik med dem bara för att hon skäller på Åkesson i direktsändning. Ännu mer förbannad blir jag när de står där och presentera välfärdssatsningar tillsammans med Stefan Löfven som om hon vore vice statsminister. Hur går det ihop med att Annie Lööf älskar Ayn Rand? Det kanske också bara var en trendig grej… Nej tacka vet jag riktiga liberaler! För att vara bönder så är Centerpartiets ideologiska rötter inte särskilt djupt rotade.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

Borgerlig vänster är demokratins värn

Willhelm Sundman
Skribent

Vårt demokratiska statsskick har i princip varit oemotsagt i över hundra år. Bortsett från diverse extrema grupperingar och övervintrade kommunister ställer alla partier upp på den liberala demokratins grundvalar. Trots detta påstås att demokratin är hotad, inte bara från utländska krafter såsom blodröda kommunister i Kina eller lönnmördande skurkar i Ryssland, utan även inifrån. 

I dagsläget behöver vi inte oroa oss alltför mycket för någon statskupp á la Tyskland 1930  men det finns en oro som sakta gror inom den politiska sfären, en oro för populismen. Denna oro får inte bara tas med en axelryckning och hävda att det är väljarnas fel, eller att de som beter sig på ett visst sätt använder sig av förbjudna metoder. Politik är inte någon Harry Potter-värld där det finns förbjuda besvärjelser. All is fair in love and war, som det heter – och politik är båda delarna.

Det demokratiska systemet har många frestelser för den som kommer till makten och bär på många själsliga brister. Till demokratin hör partiväsendet som arbetsform. Att ordna och fördela arbetet på annat sätt än genom partiorganisationer är svårt att föreställa sig men det blir farligt om man låter partierna i sig bli ett självändamål. Vi ska inte hymla med att det alltid finns de som använder starka organisationer som partier, föreningar, fackförbund eller andra sammanslutningar som språngbräda för att nå fram till bättre social eller ekonomisk ställning.

Det ständiga ifrågasättandet om vilka ”våra” väljargrupper är hör till denna demokratins baksida.I sann demokratisk mening ska politik och partier kämpa för landets väl, inte för kravmaskinernas gläfsande efter mer smörjmedel till deras sedan länge sönderrostade drivhus. På samma sätt bör analysen om vilka väljare man kan alienera kastas till historiens sophög. Politiken vi driver är liberal och härstammar från upplysningens frihetstid. Den har ingen väljargrupp, men den har ideal – borgerliga ideal. Därför kan vi inte ställa oss på någon sida eller acceptera något samröre med andra som inte i grunden är sammanvävda med den kamp för folkligt självstyre och frihetlig strävan som borgerligheten står för. Vänstern kommer aldrig vara kompatibel med liberalismen och borgerligheten. Det går att finna samklang i vissa frågor, likt den statliga skolan, men synen på politikens gränser och ramar kring hur staten ska styras är så olik vår syn på detsamma att man kan tro vi existerar i olika tidsåldrar.  

Det finns ingen anledning att tvivla på Moderaternas lojalitet till den liberala demokratin. Det finns dock anledning att minnas det parti vars historia av nationalsocialistiska tendenser och samtida framgångar gör oss ängsliga inför en samhällsutveckling vi missbedömt, Sverigedemokraterna. Även Socialdemokraterna säger sig att de vill värna demokratin, men de är beroende av två direkt fientliga krafter mot de demokratiska principerna – Marxismens kamplogik och fackföreningsrörelsens pampvälde. Vidare är Socialdemokratin så ständigt vacklande i sina gränslinjer mot kommunismens internationella storspelare att man inte kan göra annat än att sätta ett frågetecken i marginalen till påståendet om socialdemokratin som demokratikäpare. Centerpartiet har oavbrutet fört böndernas än mer selektiva klasskamp att man förstår lättheten med att sammansluta sig med ett socialistblock som bygger på samma grundpelare. På samma sätt har de kedjat sig så pass fast i lantbrukarorganisationers intressepolitik att man blir tveksam till om partiet ens har förmåga att värna demokratins principer.

Politikens block är brutna och för den svenska liberalismens framtid vilar på förmågan att inse vilka vi är, varför vi finns, och vad vi måste göra. Hur svårt det än kan vara för oss måste vi befästa liberalismen på den politiska spelplanen som en folklig kraft i samhället. Den borgerliga vänstern är den frisinnade samhällskraft som skapat demokratin och burit den fram det senaste århundradet. Demokratin lever och dör med tillvaron av en borgerlig vänster. I de länder där diktatur råder har den borgerliga vänstern tidigare undanträngts. 

Demokratin har i vårt land för närvarande ingen pålitligare väktare än det parti som kämpar för den borgerliga vänsterns åskådning. Det är dags att ta sig samman och blåsa liv i den glöd som nu knappt brinner. Innan du och jag, innan allt vi vet och har, försvinner.

Willhelm Sundman
Skribent Liberal Ungdom

Därför bör du lyssna när en CUFare vill prata skolpolitik

Caroline von Seth
Utbildningspolitisk talesperson för CUF

Hahahahaha när centerpartister pratar utbildningspolitik” med efterföljande hånfulla emojis är ett exempel på många kommentarer en skolpolitiskt intresserad CUFare får från medlemmar ur Liberala Ungdomsförbundet då en skolfråga kommer på tal. Visserligen förstår jag suget för att retas på Twitter, men samtidigt anser jag att det är tämligen obefogat. Varför? Det ska jag försöka sammanfatta nedan. 

CUF har nämligen en hel del utbildningspolitik, även om den skiljer sig markant från LUFs. Den markanta skillnaden tror jag grundar sig på en viktig ståndpunkt: CUF ser inget egenvärde att efterfölja det mer folkpartistiska idealet ”att barn ska veta hut”. Ett raljant svar på det är att vi snarare baserar vår politik på forskning. 

För det första: betygsfrågan. Behöver elever veta var de befinner sig genom hela skolgången? Absolut. Kräver detta att det sker genom ett sammanfattat bokstavsbetyg? Inte alls. Professorn Dylan Wiliam menar nämligen att det är formativ bedömning, alltså en utförlig feedback, som gör att eleven utvecklas i varje skolämne. Vidare menar Wiliam att då elever tenderar att, då de får både summativ och formativ bedömning, fokusera på var de befinner sig, snarare än hur de kan utvecklas.  Jag och CUF vill se en kunskapsfrämjande skola där utveckling står i fokus. Därav bör betyg sättas tidigast i årskurs 8. 

För det andra: läroplikt. Jag ska erkänna: vid första anblick ansåg även jag att läroplikt lät som en sjuk grej. På det sker även argumentationen tyvärr på ett felaktigt sätt. I Finland är samtliga barn enligt lag läropliktiga. Det innebär att du som elev har ett lagstadgat krav på dig att inhämta kunskap. Ansvaret ligger på vårdnadshavaren och eleven, istället för vad vi idag har. Där skolans huvudman ansvarar för att eleven slutför skolan. Det innebär inte nödvändigtvis att eleven slutför skolan med de kunskaper som de skulle behöva. Utan bara att de suttit av timmarna i skolbänken. Följden av läroplikt blir således att lärarnas status höjs och att samhället slutar se skolan som en service, utan snarare ett erbjudande. Lärare får alltså vara lärare – och inget annat. 

För det tredje: förstatligande av skolan. LUF:s lilla älsklingsfråga. Motiveringen här är tämligen enkel. Kommunaliseringen av skolan gjordes på 90-talet samtidigt som många andra stora skolreformer genomfördes, såsom exempelvis friskolereformen. Flera av problembilderna som ni målar upp stämmer, men vi i CUF har svårt att se att detta löses automatiskt av att förstatliga skolan igen. Problemet var att ett helt nytt ansvarsområde placerades på kommunernas axlar, i samband med andra stora förändringar. Det blev helt enkelt för mycket på en gång.

Slutligen vill jag säga att detta inte är ett sätt för mig att övertyga er om vår utbildningspolitik, utan snarare att säga att jag vädjar till er. När en CUFare vill diskutera utbildningspolitik med er – motta det med glädje. Vi må inte hålla med varandra, men jag lovar er. Vi tycker att skolan är lika viktig som ni tycker. 

Caroline von Seth
Gästskribent

Irrationell politik är dålig politik

Marcus Willershausen
Skribent

Det politiska året 2020 har varit extraordinärt. Coronapandemin har kastat omkull politikens spelregler och det som tidigare sades vara omöjligt blev verklighet. Under våren ställdes allt på sin spets med restriktioner, lagar och nya stödpaket för miljardtals kronor. När politiken återkom efter några veckors sommaruppehåll var åtminstone en del av normaliteten tillbaka. Brottsligheten hade gjort återkomst på den politiska agendan.

Det som föranledde debatten att ta fart igen var det som hände den andra augusti i Botkyrka i Stockholm. Adriana, en tolvårig flicka skulle bara ut och rasta hunden när hon sköts ihjäl. Hon råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt när gängkriminella fick för sig att skjuta utanför McDonalds. Även förra året präglades augustimånaden av ett mord som skakade om Sverige och fick alla partier att presentera nya förslag för hur man skulle bekämpa brottsligheten. Karoline Hakim befann sig också på fel plats vid fel tidpunkt. Hon blev skjuten i huvudet när hon promenerade med sin bebis i famnen på en gata i Malmö.

Med dessa mord färska i minnet har debatten intensifierats och i många fall spårat ur. Tittar man närmare är det ganska enkelt att förstå varför det har blivit så. Vi människor är impulsiva och inte alltid rationella varelser. Det är inget nytt under solen att våra överlevnadsinstinkter gör oss mer måna om det som står oss nära än det som är långt bort och utom vår kontroll.

Det är efter den logiken vi ser känslorna svämma över med anledning av dagens kriminalitet i Sverige; den kryper närmare. Det som tidigare betraktats på avstånd i nyhetssändningar och debattprogram blir verkligare och känns mer påtagligt. En flicka kommer aldrig få fylla tretton år. En bebis kommer växa upp utan sin mamma. I takt med de känslorna växer efterfrågan på drastiska och snabba lösningar från politikens håll.

För den som vill göra folkbildningen en tjänst och tittar på brottsstatistiken är den tyvärr inte mycket muntrare än nyhetsrubrikerna på kvällstidningarna. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda brott för 2019 så ökade exempelvis personrån mot barn med 31%, misshandel med 7 % och våldtäkt med 6 %. Att bostadsinbrotten och trafikbrotten minskade är såklart bra, men det är en ganska klen tröst i sammanhanget.

Jag brukar fundera på vad politik egentligen innebär. Är det att vilja? Att förändra? Att prioritera? Oavsett hur man formulerar det är det politikens roll att reda ut kärnstatens problem, det är inget vi kan lägga på entreprenad till dyra konsulter eller ens den fria marknaden.

Den svenska kärnstaten är i kris just nu – och därför finns det ingen fråga som är viktigare att lyfta och tackla än just den. När brottsanmälningar läggs på hög och aldrig utreds, när vittnen inte vågar berätta vad de vet och när oskyldiga drabbas tänjs folkets förtroende för det mest grundläggande; samhällskontraktet. Oppositionen till Januariavtalet har deltagit i kapplöpningen om vilka som kan komma med de mest kontroversiella förslagen och få
ett snabbt rus i opinionen. Utvisa icke-dömda personer, dubbla straffen och visitationszoner är några av förslagen som dragit debatten långt ifrån var den var för några år sedan.

Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten.

Idag målas det ofta upp en falsk motsättning mellan preventiva och repressiva åtgärder, två sidor som symboliseras bäst i Vänsterpartiets Linda Snecker respektive Moderaternas Johan Forssell. När hon vill ha fler socialsekreterare och en bättre skola vill han istället ha längre fängelsestraff och fler poliser. I själva verket har de två sidorna helt rätt på sina sätt. Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten. Att blint stå fast vid sina gamla talepunkter som Vänstern och Moderaterna gör kanske är bäst väljarstrategiskt, men det är också det som står i vägen för riktiga lösningar.

När känslor blossar upp är det svårt att hålla sig lugn. Liberalers uppgift måste vara att gå i bräschen för kärnstaten och samhällskontraktet utan att tappa topplocket i jakt på snabba markvinningar i opinionen. För även om vi som människor kan bli irrationella får inte politiken bli det. Då kommer vi aldrig ta oss ur några kriser.

Marcus Willershausen
Skribent

Om falsk och äkta socialliberalism

Hanna Deák
Gästskribent

Förra året släppte Lena Andersson den av filosofkåren totalsågade boken “Om falsk och äkta liberalism”. För att vara ett korståg mot känslornas roll i politiken är det komiskt att det hon främst lyckades med var att sätta fingret på känslan att ens ideologi är missförstådd. För det hävdar jag att den är, socialliberalismen.

Många självtitulerade socialliberaler skriver under på en del välfrrd men delar egentligen inte socialliberala rättviseuppfattningar. Detta är ett problem eftersom socialliberalismen då framstår som en urvattnad mellanmjölksideologi, ett plåster på såren i en hård ekonomi eller – gud förbjude – som en mellanväg mellan socialism och “riktig” liberalism. Folk tror att socialliberalismen erbjuder en slags kompromiss mellan motstridiga ideal när det istället, som filosofen Will Kymlicka skriver, är “samma jämlikhetsuppfattning [som] ligger till grund för både marknadens frihet och dess begränsningar”.

Jag tror missuppfattningen härstammar ifrån att vi i LUF ofta pratar om frihet men sällan om rättvisa. Diskussionen förenklas ytterligare när frihet bara blir en gradfråga och ju mer frihet man vill uppnå desto liberalare är man. Frihet är som vi alla vet ett så brett begrepp att även marxister kan prata om frihet som mål. 

Framförallt gör dock bristen på diskussioner om rättvisa den liberala idédebatten fattigare än den hade kunnat vara. Notera att varken Rawls socialliberalism eller Nozicks libertarianism är teorier om frihet – de är teorier om rättvisa. Dessutom är deras rättviseuppfattningar inte härledda från frihetsargument utan från jämlikhetsargument. Influerade av Immanuel Kant ämnar båda realisera Kants kategoriska imperativ preciserat i maximerna “Du skall aldrig behandla någon person bara som ett medel utan alltid också som ett mål i sig” och “handla endast efter den maxim som du kan vilja upphöja till allmän lag”. Från de principerna formulerar Nozick idén om självägarskapet. Han hävdar att principen om att alla ska behandlas som likar och som mål i sig själva kräver ett självägarskap och att vi då också äger allt vi producerar. Fördelningen detta ger upphov till kommer i sig självt alltid vara rättvis eftersom det är ett resultat av marknadens fria, självägande transaktioner.

Rawls har som bekant en annan idé om rättvisa. Nämligen den enkla men kraftfulla tanken att rättvisa principer för samhällets utformning är de principer som jämlika och opartiska individer utan kunskap om sin egen position hade enats om. Enligt Rawls kommer detta förhållningssätt mynna ut i både alla människors rätt till grundläggande friheter och även i differensprincipen som säger att ojämlikheter bara kan accepteras ifall de gynnar de sämst ställda.

När vi tittar på samhället idag måste vi således föreställa oss ifall det vore såhär fria och jämlika individer hade format det. Jag tror inte så är fallet. Med denna utgångspunkt är det lätt att förstå varför socialliberalism är mycket mer än att bara vilja ge människor en dräglig minimal levnadsstandard. Den är mer än att bara förespråka omfördelning. För den ämnar att gå på djupet i ojämlikheterna som från början ger upphov till de olika inkomsterna, möjligheterna och livschanserna. 

Därför är socialliberalismen radikal.

Hanna Deák
Gästskribent Liberal Ungdom

Lugnet efter stormen

Love Frisell
Skribent

Det år som vart i ett decennium är nu snart över. Skolorna öppnar, kollegorna kommer tillbaka till kontoret och gatorna är inte längre de i en spökstad. Allt är väg att bli som vanligt igen, om det någonsin har funnits en sådan tid. De förändringarna som följer av pandemin verkar inte ha förändrat någonting i grunden, utan snarare påskyndat tidigare trender. Det borde skrämma oss alla.

Världen väntade inte medan vi stannade hemma. I ett chockartat fall på både utbud- och efterfrågan tvärnitade ekonomin i den största recessionen sedan 30-talet. Än så länge finns det enbart prognoser, men med regeringens okonventionella och frikostiga finanspolitik har Sverige antagligen landat mjukare än många andra europeiska länder. Kraschen verkar bara vara hälften så hård som tidigare befarat, men återhämtningen kommer bli lång och smärtsam. Sedan i mars har snart 100 000 personer varslats om uppsägning och nästan lika många många ansökningar och korttidspermitteringar har lämnats in, enligt Svenskt Näringsliv. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten, som ofta är låg under sommaren, nått en lägre botten än under Finanskrisen. Med pandemin kom vintern tidigt i år.

Ekonomin är förstås mer än enbart siffror på ett kalkylark. Det är den materiella grund som vi bygger våra liv på och det som sätter ramarna för vad som är möjligt. De personer som tvingats sätta sina livsverk i konkurs eller som har förlorat jobbet i nedskärningar är verkliga människor, med hem att försörja och pensioner att tjäna ihop. Pandemin har gjort mer för att synliggöra och cementera skillnader än för att jämna ut dem. Att ropa kreativ förstörelse är bara okänsligt. Det är osannolikt att innovationer magiskt kommer uppstå ur askan. Däremot är det helt klart att många kommer se sina liv bli avsevärt sämre för en tid framåt, på grund av orsaker som de inte kunde ro för.

Till David Lings sorg har den ekonomins nergång inte hindrat klimatet från kollaps. I somras slog en grupp klimatforskare larm om att inlandsisen på Grönland har nått en återvändsgränd. En annan rapport från tidskriften Nature kom nyligen fram till en liknande slutsats och tillade att den ökande havsnivån som följer påminner om ”värsta scenariot” i FN:s klimatpanel. Att Sibirien brinner och Arktis är 18 grader varmare låter som domedagen, men nyheter om att naturkatastroferna blir större och vanligare borde inte längre chocka oss. Istället borde vi agera på att en stegvis utfasning av fossil energi redan passerat sitt bäst före-datum, för det här kommer vara det nya normala tills utsläppen inte bara saktar ner – utan minskar.

Medan resten av världen hade vänt sina blickar inåt såg Kina sin chans. Efter sex år av Hongkongbornas frihetskamp tröttnade Kinas kommunistiska parti och med ett enkelt beslut var en hel generations drömmar om frihet och självständighet döda. Kvar finns endast det omöjliga valet mellan att lämna staden som de kämpat för i åratal eller att stanna, tills de en dag vaknar upp i någonting som inte längre går att skilja från Kina. Samtidigt har Kina lagt anspråk på ytterligare öar i Sydkinesiska havet och spänt åt greppet om Afrika genom att kräva statliga industrier som säkerhet för sina lån. Kinas vänskap sträcker sig inte längre än dit avkastningen finns.

Xi Jinping och Kinas kommunistiska parti verkar endast ha ett mål i sikte – att återta Kinas uråldriga storhet. Meningsfullt motstånd har dock varit svårt sedan TPP, ett handelsavtal för att skydda Stillahavsregionen från kinesisk influens, föll. En marknad på en miljard människor och en obegränsad tillgång av billig arbetskraft har visat sig vara för lönsam för att säga ifrån mot imperiebyggande och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är bra att Zara Larsson har bett om ursäkt, men den verklige boven – förutom kommunistpartiet – måste vara den som finansierar Kinas expansion för kortsiktiga vinster.

Kina, klimatet, ekonomin – alla dessa frågor är sammanflätade i varandra. Utländskt kapital och en framgångsrik handelspolitik har skapat en global supermakt som ensamt står för en fjärdedel av de globala CO2-utsläppen. Dessa är nationell klimatpolitik verkningslös mot, trots att de kommer från ett led ur våra egna produktionskedjor. Samtidigt är konkurrens mot kinesiska företag, uppbackade av statliga medel, omöjligt utan en ständigt ökande förbränning av fossila bränslen. 

Vi såg inte pandemin komma. Det vore ett oförsvarbart misstag att inte förbereda oss inför nästa kris, särskilt när vi sedan länge vetat vad som väntas. För lugnet är nu – stormen är vad som kommer.

Love Frisell
Skribent Liberal Ungdom

Staten ska ge fan i mina pengar efter att jag dör

Thea Erlandsson
Skribent

Under en livstid kan det hända att en individ betalar flera olika sorters skatt. Majoriteten betalar inkomstskatt och moms, några kapitalskatt och en andel betalar även bolagsskatt.

Skatt formar hur individer verkar i samhället och vilka ekonomiska beteenden och vanor som växer fram hos dem. Vad som allt mer sällan diskuteras är hur beskattningen av döda individer bör utformas. Vad borde hända med ens pengar efter att man dör, när den sista kronan är intjänad och individen i fråga lämnar en större eller mindre förmögenhet efter sig? Enligt flera distrikt i LUF-landet borde denna förmögenhet beskattas genom det som kallas en arvsskatt. Fram till 2004 fanns det en arvsskatt, men den avskaffades enhälligt av riksdagen under Göran Perssons mandatperiod. Hur kan man då, som liberal, förespråka en arvsskatt? Om till och med sossarna ville avskaffa skatten borde det vara bevis nog för att skatten inte är vettig.

Det främsta socialliberala argumentet för en arvsskatt är dess möjlighet att skapa mer lika förutsättningar i samhället. Enligt SNS:s rapport “Lärdomar om den svenska arvsskatten” är cirka 40% av svenska förmögenheter ärvda och rika människor ärver generellt sett mer – vilken familj man föds in i kan alltså vara avgörande för den framtiden man får. Genom en återinförd arvsskatt hade man dock kunnat utjämna dessa skillnader. Enligt tidigare nämnda rapport finns det nämligen årliga arvsflöden som idag uppskattas till cirka 370 miljarder kr. En outnyttjad intäktskälla som hade kunnat användas för att sänka skatten på exempelvis arbete, utan att riskera kvalitén på välfärdsstaten. Om skatten på arbete sänks får låg- och medelinkomsttagare mer pengar i plånboken, vilket ökar de ekonomiska incitamenten att tjäna mer pengar genom arbete. På det sättet kan en arvsskatt bidra till fler klassresor i samhället och ökad ekonomisk jämlikhet.

Även Konjunkturrådets rapport 2018 nämner att det ur ett rättviseperspektiv finns stora möjligheter att jämna ut individers utgångspunkt i livet genom en arvsskatt – speciellt med hänsyn till de allt mer växande klyftorna i samhället. Därför anser rapporten att en arvsskatt på större arv bör utredas. Den stora problematiken som fanns med arvsskatten i Sverige innan 2004 var att den oftare slog mot medelklassen än de allra rikaste. De med större arv kunde enklare kringgå beskattning, medan de med mindre var tvungna att betala. Det var bland annat detta som motiverade Vänsterpartiet att ställa sig bakom skattens avskaffande. Samma diskussion fördes i Norge 2014 där arvsskattens impopularitet bland medelklassen skapade politiska påtryckningar att avskaffa skatten.

Det finns däremot en stor ekonomisk invändning mot arvsskatten. Det finns nämligen en risk att de arvsflöden som skatten riktar in sig på inte blir beskattade överhuvudtaget. Innan skatten avskaffades 2004 motsvarade intäkterna knappt 1% av de beskattningsbara arvsflödena, enligt ovan nämnda rapport. Många förmögenheter och tillgångar flyttades utomlands eller skyddades genom olika former av dubbelbeskattningsavtal, som lät många smita undan. Just detta var ett av huvudargumenten för arvsskattens avskaffande – att arvsskatten skadade den entreprenör- och företagskultur som fanns i Sverige. Eftersom skatten försvårar generationsskiften i familjeföretag är det inte bara arvsskattens intäkter som skulle kunna drabbas, även att de skatteintäkter som företaget hade kunnat producera genom andra skatter skulle gås miste om.

Förutom att skatten hade gett låga intäkter, bäddat för skatteplanering och bestraffat sparande blir frågan också om den egentligen hade gett en så utjämnande effekt som man vill påstå. Enligt artikeln “Arvens betydelse för förmögenhetsfördelningen” från Ekonomisk Debatt ökade arvsskatten innan dess avskaffande klyftorna i förmögenhet snarare än att utjämna dem. Detta berodde på att “arvsskatten motverkade den utjämnande effekten” som det ärvda kapitalet har. För att arvsskatten skulle få den utjämnande effekt som Konjunkturrådets rapport föreslår är det därför viktigt att den utformas på ett sätt som undviker skattens risk till omvända konsekvenser. Endast på det sättet kan arvsskatten bidra till mer lika förutsättningar i samhället och uppnå sina önskade effekter.

Om man däremot anser att huvudsyftet med skatten bör vara effektivitet och att maximera skatteintäkter är skatten långt ifrån optimal. Den driver kapital ur
landet, gör Sverige mindre attraktivt för entrepenörer och företagare, och nyttjar endast en liten av de beskattningsbara arven. Den utjämnande funktionen som
skatten potentiellt skulle kunna fylla blir otillräcklig i jämförelse med det som riskerar att gå förlorat om skatten skulle återinföras.

Som liberaler vet vi att staten har en tendens att växa och bli större än vad som önskas – samma risk finns med arvsskatten. Även om arvsskatten skulle utformas på ett optimalt sätt finns det fortfarande politiker som kan ändra på eller utöka skatten som skadar de önskade mekanismerna endast för att det passar bättre med deras politiska ambitioner. Hellre ingen skatt än en opålitlig arvsskatt. Staten rör redan mina pengar när jag lever, varför ska de då röra dem även efter att jag dött?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Ledare #4

Karin Pettersson
Redaktör

Vissa fenomen är så väletablerade i det kollektiva minnet att vi tror att vi minns dem själva. 9/11. Woodstock. Börskraschen. VM -94. I historiens långa kedja av dagar finns det vissa händelser som var så märkvärdiga att det råder ett konsensus, precis då skedde Förändringen.

Det är inte helt otroligt att 2020 års pandemi kommer hamna på den listan över kollektiva minnen, ha ett så distinkt Före och Efter att själva tideräkningen ställs om. Före covid-19 pandemin så rörde vi främlingar, här i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand hette det visst. Före pandemin använde vi kollektivtrafiken när vi ville, reste långt bort bara vi hade råd, trängdes på svettiga dansgolv med folk vi aldrig träffat och inte hade planer på att träffa igen.

Efter pandemin?

Sanningen är att vi inte vet det än. Likt det gamla nummer av Radikalt Forum som år 1992 förutspådde att hela världen skulle tala esperanto senast 2005 finns det en chans att våra gissningar är käpprätt uppåt flaggstången. Ändå är det åt detta som numret i din hand har tillägnats. The great perhaps.

På tal om saker som det är efteråt med; detta är mitt sista nummer som redaktör för Liberal Ungdom.Det har varit en lång och lärorik resa och jag skulle inte byta den mot något annat. Tack till er som skrivit, fotat, tecknat och på andra sätt bidragit. Tack till er som läst.
För sista gången;

Trevlig läsning!


Karin Pettersson
Redaktör Liberal Ungdom

Höj era röster – mot Ängelholm!

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

För några månader sen kom de första livstecknen från Dawit Isaak på många år. Han sitter fängslad utan rättegång i diktaturen Eritrea sedan 2001. Han spärrades in för att ha skrivit artiklar om en grupp politiker som krävde demokratiska reformer. Det är en hopplöst grym diktatur, i dagsläget på plats 178 av 180 på Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet. Bara Nordkorea och Turkmenistan är värre. Sådant är diktaturens modus operandi – den som kritiserar den måste försvinna för diktaturer vet att de inte tål kritik. Jag tänker också på Gui Minhai, fängslad av den kinesiska diktaturen för att hans förlag publicerade regimkritik. Diktaturer inser att om man skulle få tala fritt så skulle de falla ihop som korthus.

Tyvärr blev ju kongressen uppskjuten men snart är det dags. Jag minns min första kongress. Jag var skitnervös och samtidigt riktigt taggad. Bara att få vara i samma lokal med giganter som Karin Pihl och Joakim Rönnbäck, fyfan! Att få vara bland alla smarta och härliga luffare i en hel helg ger mig energi att engagera mig resten av året.

I efterhand så tyckte jag att det var årets roligaste grej. Alla debatter om knasiga frågor och alla vänner för livet. Att få in en riktigt bra replik och sen bli talad tillrätta av någons ännu snyggare kontrareplik. Eller att få omvärdera sina synpunkter. Som när jag blev för hemskolning, mot det fria skolvalet och för lärarlegitimation – allt under en enda debatt! Det finns inget annat forum i Sverige med lika intressant liberal idédebatt som LUFs kongresser. Om dina föräldrar har bokat in någon dum hajk så åk absolut inte på den!

För er som åker på er första kongress har jag några tips:

  • Lär dig dricka kaffe.
  • En dyr luftmadrass är alltid värd pengarna.
  • Våga gå upp i talarstolen i någon fråga – debatten behöver allas perspektiv för att bli bra!
  • Te duger inte – det måste vara kaffe!

    Kongresser är roliga och intressanta men kom ihåg varför vi har dem. Liberala ungdomsförbundet finns främst till för alla de som ännu lever i ofrihet. Vi samlas för att det är kul såväl som för att skapa liberal politik. Vi debatterar med varandra men också för att i framtiden kunna debattera med dem som inte håller med oss alls. Därför hoppas jag alla vågar gå upp i talarstolen och göra sin röst hörd. En dag ska Dawit och Gui åter vara fria män. Alla andra dagar måste vi vara deras röst.

Skepp och hoj, liberal livboj!

Willhelm Sundman
Skribent

Människan har ofta svårt att föreställa sig något den aldrig har upplevt. Försök föreställa dig en färg du aldrig har sett tidigare och problemet uppenbarar sig genast. Trots det tenderar vi att vara ihärdiga framtidsivrare. Förända, förnya, förbättra – ja allt ska skruvas på och göras lite bättre än vad det är nu. Men det ena leder till det andra och slutmålet blir inte alltid så som man hade tänkt.

Den som haft nöjet att studera antik filosofi har kanske stött på tankeexperimentet om Theseus skepp från filosofen Plutarchos. Historien är den att krigshjälten Theasus skepp bevarades i en hamn som ett historiskt monument för allmänheten att beskåda. Över tid började delar på skeppet att ruttna och plankor byttes ut för att hålla det flytande. Men när alla delar tillslut var utbytta ställde sig Plutarchos frågan om man fortfarande kan säga att det var Theasus skepp, då krigshjälten aldrig satt en fot på någon av skeppets nuvarande delar. Är det egentligen inte en helt annan båt?

Man skulle kunna hävda att skeppet är ett monument likt en staty men då missar man poängen med frågeställningen. Vad Plutarchos är ute efter är när något som förändras mister sin själ och vilka förändringar vi kan göra utan att tinget tappar sitt värde? Kopian är alltid mindre värd än originalet men originalet måste förvaltas och bevaras väl om den ska behålla sin betydelse. Det är inte allt för långsökt att likställa den politiska processen med Plutarchos tankeexperiment. Hur stor och hur snabb förändring klarar en politisk rörelse eller ett parti av, innan det blir något helt nytt?

Tiden förändrar, och få människor skulle nog kunna påstå att de är exakt samma person nu som de var för tio år sedan. Precis som Theseus skepp är det svårt att peka på när denna förändring sker, men att den sker är uppenbart, särskilt för den som inte på nära håll betraktat förändringens långsamma progression. Det gäller för människor på samma sätt som det gäller för politiska sammanslutningar. Den som vill samla folkligt stöd måste anpassa sig med tiden men utan att tappa sin själ. Affektionsvärdet som tidigare sympatisörer har och har haft för rörelsen får inte gå förlorat i processen.

Att inte vilja ändra sig är konservativt. Att inte våga väga sina egna argument eller lyssna till andras är dogmatiskt. Men vad säger vi om den som väljer att inte bry sig om hur den tagit sig dit den är? Den tidningen som du nu håller i dina händer grundades 1911
under namnet Frisinnad Ungdom. När ungdomsförbundet splittrades, samtidigt som riksdagspartiet, mellan frisinnade och liberaler 1923 startade både grupperna sina egna tidskrifter med andra namn. Vid återföreningen och bildandet av Folkpartiets ungdomsförbund återtog skriften det ursprungliga namnet Frisinnad Ungdom fram till 1960-talet. Även om det är svårt att svara på frågan om varför visar det på en vilja till förankring i sin historia, vår historia.

Likt Theseus skepp kanske man genom sin ständiga strävan att byta ut delar riskerar att förkasta förankringen som skapat det ursprungliga värdet. Men även om en förändring är nödvändig behöver det ske med en förståelse om att tid är en viktig faktor för att
lyckas. Även om ett utbyte, ett inköp eller en restaurering är oundviklig innebär det inte att förändringen blir till det bättre direkt vid skiftet, eller överhuvudtaget bättre för den delen. Det räcker med att söka på ”Monkey Christ” för att se hur förhastade handlingar kan förstöra ett ovärderligt arv.

Än tydligare blir förändringens konsekvenser när man ser till den svenska liberalismens vägval att gå från borgerlighetens vänster till vänsters höger. Anledningarna och argumenten bakom valet är goda, så som intentioner oftast är, trots detta är det enbart resultaten som syns som ger legitimitet till handlingen. Dessa resultat tar dock tid och tålamod står inte alltid högt i kurs bland varken medborgare eller medlemmar. Frågan är hur stor och snabb förändring det politiska landskapet tolererar innan det havererar.

För att återgå till båten som metafor behöver en planka som byts ut få tid att svälla och
fogas samman mellan de andra. Likt tankar och idéer är trä ett levande material som påverkas av sin omgivning. Det tar en stund innan den nya biten i skrovet passar in och håller tätt. Över tid blir gliporna mindre och delen tätare och förenat med det hela. Byts plankorna för snabbt och för ofta kan gliporna blir för stora och skeppet blir svårt att hålla vid ytan, och ingen vill vara sist kvar på ett sjunkande skepp. När arbetsinsatsen blir för stor för att laga alla springor och när läckorna blir för kraftiga för att kunna täta ordentlig kommer fler och fler att söka sin säkerhet över bord än under däck. Kvar står de som vägrar se hur skrovet tar in vatten eller de som ser det som sin plikt att gå ner med skutan, medan andra skyndar sig för att ta sina chanser på havet med en livboj. Till slut kanske det enbart blir dessa bojar som flyter. En samling av liberala livbojar, ensamt guppande vid ytan men oförmögna till att varken få vind i seglet eller att ro något i hamn.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom