Ledare: Långsam kultur

Love Frisell
Redaktör

Livet kan vara överväldigande ibland. Hur kan vi förväntas bry oss om de små frågorna, när bomberna faller ner över Ukraina? Etcetera. Folk pratar på allvar om emotionellt arbete, läraren har blivit vår terapeut och chefen har bokat in aktiviteter på arbetstid. Förutom att vara produktiva vill hon att vi ska må bra, inte vara stressade. Känner du dig stressad? Du borde vara det – stressad inför stressen själv. Stress dödar. Stress är till och med den ledande dödsorsaken i den övre medelklassen. Vad som börjar i stress slutar oundvikligen i död.

Men svaret är enkelt: vi bara gör det. Tillvaron är inte perfekt. Den duger i krig men någonting saknas. Det är en vag, allmän känsla om att världen inte står rätt till. Tonen i offentligheten är skyhög samtidigt som insatserna och följderna framstår som försumbara. Det blir en form av performativ teater och därför söker vi mening någon annanstans. Några gör det politiken och andra i sporten, i aktivismen eller i konsten. Kalla det weltschmerz, vänsterblivenhet eller vad du vill. Eskapism lockar men jag tror att det är fel, att vi snarare törstar efter det äkta. Ett slag i magen av äkthet.

För mig har tjocka gamla böcker blivit det. Inte en eskapism – jag vill inte läsa en dum saga – men genom att det erbjuder andra sätt att interagera med världen på. Medan det offentliga samtalet är en färskvara, finns litteraturen för det eviga. Den låter oss prata om det som inte går att prata om. Genom en indirekthet låter den oss behandla det som inte låter sig behandlas. Målet är inte att bli övertygad av en viss ståndpunkt men att vidga sin fantasi, sin kreativitet och se världen ur fler ögon. Att läsa för läsandets skull är en konstruktiv aktivitet, genom vilken du växer och blåser liv i världen, samtidigt som du lär dig om den.

Nyligen recenserade jag en samtida roman för ett kulturmagasin för unga. Snabbt upptäckte jag att de ämnen som författaren berörde – döda barn, mjukfascism och hyperkommersialiseringen av allt – hade varit olidliga i ett vanligt samtal eller i en större debatt. Ironiskt nog behöver vi en viss distans för att ta vissa saker på allvar, för att inte brista ut i melodrama eller amatörteater.

Om det låter töntigt: då får det låta töntigt. I grunden verkar världen vara poetisk, inte bara mekanisk. Eller enbart mekanisk i den bemärkelsen att matematiken är en del av språket, anpassat för spatiala och temporala förhållanden. Inte tvärtom. Världen kommer alltid att behöva beskrivas. Är inte det vad stora delar av politiken, vetenskapen, kulturen och så vidare handlar om? Frågan är bara hur – och av vem.

Samtidigt som jag finner läsande djupt meningsfullt tål jag inte så-kallade bokälskare. När jag går förbi den engelska bokaffären på Södermannagatan och läser skylten där ”people are made of stories” står skrivet fylls jag med en aversion och börjar fantisera om bokbål. Det är bara så förbannat töntigt. Är litteraturen bara stories för er?

Det är paradoxalt att söka efter det äkta genom det fiktiva. Men hade inte allt varit outhärdligt utan ironier?

Love Frisell

Redaktör

Kulturhögern

Viktor Karlsson
Skribent

Konsten och kulturen domineras av vänstern. Genom en frihetlig samhällsvision som väcker känslor kan högern och kulturen komma närmare varandra.

Det är ingen hemlighet att det råder stor brist på högerprofilerade kulturskapare. I början av 2022 fick Moderaterna smäll på fingrarna för att ha använt en låt från First Aid Kit på partiets Instagram. Den skönsjungande duon gav sin respons på Twitter: ”Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er.”

Det är bra att artister tar politisk ställning, fler borde följa First Aid Kits exempel. För högerns del finns det emellertid hög risk att en sådan utveckling skulle bli lite pinsam. Väldigt få artister är nämligen uttalat höger. Detsamma gäller skådespelare, författare, konstnärer, poeter och komiker. Till och med högertidningarnas kultursidor är i många fall vänster. Vänsterns dominans över kulturen tvingar moderater att gräva riktigt djupt om de vill ha en chans att hitta en högerartist.

Jakten på varför kulturen är vänsterdominerad kan inledas vid känslornas centrala roll i konst och kultur. Berättelser, musik och bilder väcker sinnen, delar erfarenheter och får oss att känna saker. Enligt min mening borde politik också handla om känslor. Vad vore politik utan ett engagemang, en vision, ett driv, en låga, en gemenskap, ett självuppfyllande?

I politiska sammanhang ses det ofta som en förolämpning att vara känslostyrd, men denna oskrivna sanning går helt klart att ifrågasätta. Så länge känslorna och värderingarna inte resulterar i ogenomtänkta särlösningar, är de snarast en förutsättning för bra politik. Känslor och värderingar tänder den inre lågan som gör att vi investerar själ och tankekraft i besluten som ska fattas. Det är när den ideologiska lågan slocknar som politiken riskerar att hamna fel.

Illustration: Tuwa Bjöwi Källqvist

Både vänstern och kultursfären är bra på att väcka känslor. Antirasism, kvinnokamp, identitet och sammanhang ligger i kulturvänsterns DNA. Samtidigt är typiska högerbudskap mycket ovanligare inom kulturen. Det kan tyckas fullt naturligt. Jag hade inte heller velat sjunga om att kärnkraft ger mer planerar elproduktion eller att sänkta marginalskatter ger högre incitament till arbete. I stället behövs en liberal berättelse som fångar människor på fler sätt än teknokratiska och samhällsekonomiska uträkningar.

För att kunna spela på känslor krävs argument som talar till hjärtat. First Aid Kits kritik av Moderaternas klipp på Instagram fortsätter: ”Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.” Om bara högern kunde visa på ett inkluderande samhälle, hade avståndet till kulturens känsloyttringar minskat. Liberaler behöver helt enkelt bli bättre på att presentera värderingsstyrda omfamnande argument.

Det är dags att formulera en liberal samhällsvision som bygger på idéer om frihet och rättvisa. Potentialen är stor för berättelser om starka människor som vågar vara sig själva, brinna för något, stå för sina åsikter och gå emot konformativa ideal. Högern behöver prata om frigjorda individer som skapar mening i sig själva och frivilliga gemenskaper. När människor får vara unika blir också sammanhangen rikare.

En viktig del av en liberal samhällsvision är ett rättvisebegrepp som ger alla människor så goda livsförutsättningar som möjligt och bekämpar fattigdom snarare än rikedom. En liberal värld ser inga gränser och behandlar varje människa som ett mål snarare än ett medel. Att låta pengar spela en central roll i ett samhälle är fint så länge de ekonomiska grundförutsättningarna är rättvisa. 

Genom att kombinera självförverkligande frihetsideal med en liberal berättelse om rättvisa skapas en grund för känslomässigt skapande. I den bästa av världar hade fler skapande människor som bryr sig om frihet och rättvisa kunnat förstå liberalismens storhet. Kanske hade till och med tankar om frihet kunnat smyga sig in i det fria kulturskapandet.

Hur gick det då för Moderaternas musiktrubbel? Tja, de lyckades till slut gräva fram den öppet moderata artisten E-Type lagom till partiets valkonvent i slutet av mars. Inget ont om E-Type, men om högern var bättre på att prata om frihet kanske de hade kunnat få mer än en 56-årig eurodance-artist.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom

Blue pill, red pill?

Thea Erlandsson
Skribent

Diskussionen om incels, ofrivilligt celibata, har pågått länge. Den typiske incelen är en vit heterosexuell man med ett djupt kvinno- och självhat, som i bästa fall driver på sexistiska Reddittrådar och i värsta fall begår massmord. 

Allt kulminerade för två till tre år sedan, men problemet kvarstår. Allt fler unga män identifierar sig som incels eller besöker aktivt olika incelforum. Dessvärre har den viftats bort av liberaler och feminister med argumentet som att ingen har rätt till att ligga eller att incels bara är misogyna män som borde rycka upp sig. Med incelskapet följer däremot en hel världsvärld som gör frågan mer komplicerad än vad den verkar på ytan. Det kräver en psykologisk förståelse av dem, hur de tänker och fungerar, och av deras världsbild.

Incels delar upp män i två kategorier: incels och chads. De senare är attraktiva lyckliga män med framgångsrika relationer som gynnas av den feministiska revolutionen och dejtingmarknaden. Incels däremot är oattraktiva, patetiska och misslyckade. Den stora skillnaden mellan dem är deras benstruktur och längd som gör att chads genetiskt får rätt utseendemässiga förutsättningar för att lyckas i sitt kärleksliv. Youtubern ContraPoints beskriver detta ytterligare i sin video Incels och myntar då begreppet “Foppington’s Law”, som innebär att när trångsynhet och självhat väl genomsyrar en grupp så slutar det oftast med en fixering vid kranieformen. Något som intressant nog sammanfaller med de rasbiologiska påhitten. Anledningen till att så mycket fokus läggs på kraniet, hur absurt det än låter, är att kraniet är något bestående och oföränderligt. Incels ser på sin egna situation på samma sätt — att de aldrig kommer kunna uppnå fysiken som krävs för att bli älskade för att deras benstruktur och utseende är fel sedan födseln. Om det redan är förutbestämt att man kommer vara oälskad och det inte finns något sätt att förändra det, varför ens försöka? 

På detta bygger incels sin teori, “The red pill”, som består av en rad antaganden. Att kvinnor är hypergama, vilket innebär att de endast kan attraheras av personer som är mer attraktiva än dem själva. Att endast ca tjugo procent av män attraherar kvinnor, att dejting i grunden är en sexuell marknad och att feminism ger kvinnor all makt på den marknaden. Den ännu mörkare sidan av den här teorin kallas “The black pill”, och säger i princip att marknaden är helt genetiskt betingad, vilket innebär att de män som inte kan attrahera kvinnor kommer förbli utan sex och kärlek för evigt. Om en mindre attraktiv man mot förmodan skulle attrahera en kvinna är det bara för att hon vill utnyttja honom ekonomiskt, inte för att hon genuint skulle tycka om honom. Lycka är således omöjligt och därför borde alla icke-chads bara ge upp. En oerhört deprimerande världsbild, men en som förklarar incels tankesätt på ett mer nyanserat sätt. 

Illustration: Tuwa Bjöwi Källqvist

Det är lätt att säga att alla incels bara klagar för att de inte får ligga, men det långt ifrån hur dessa män ser på sig själva och världen. Uppenbarligen har de en extremt dogmatisk livsuppfattning som är svår att bryta sig ur. Resonemangen leder alltid till samma slutsats – att man aldrig kommer uppleva kärlek och att det inte finns sätt något att förändra det. När då argumentet – att ligga är ingen rättighet – används för att vifta bort incels så missar man en mycket viktig poäng: att det argumentet är precis det incels förväntar sig från omvärlden och stärker deras världsbild. Trots att argumentet har rätt i sak är det kontraproduktivt att framföra om målet är att försöka förändra gruppens beteende, vilket borde vara målet. Det intressanta hade istället varit att komma till bukt med varför så många män känner sig oälskade och oönskade. Kan det finnas problem med hur vår dejtingmarknad är uppbyggd? Hur påverkar egentligen Tinder synen på kärlek och oss själva? Uppenbarligen är det inte bara män som ser problem med tanke på att det även finns kvinnliga incels – femcels. 

Det betyder inte att kvinnohatet som späds på av incels ska normaliseras eller accepteras, eller att incels logik har någon legitimitet. Utan att vi borde granska den värld, det samhälle och den kultur som har skapat incels och deras sätt att tänka. Att försöka förstå istället för att förkasta. Hur ser vi till att fler inte sväljer det röda pillret – utan istället väljer det blå?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Recension: Spontan ordning, F.A. Hayek

Max Hjelm
Skribent

Nationalekonomen F.A. Hayek (1899–1992) var inte ödmjuk. Han hade inga problem att avhysa intellektuella som gav sig an partipolitiken för att riskera att korrumperas för inflytandes solglans. Inför målet om total visshet var han däremot dogmatiskt ödmjuk. I den nya boken Spontan ordning (Timbro Förlag, 2022) visar Hayek hur saknaden av fullständig information alltid är något att ta i beaktande. Varje politiker som vill sjösätta en grandios plan bör ta upp en Hayekbok och inse att politik inte bara är att vilja.

Spontan ordning säljs in som filosofins ekvivalent till köpcentrums löfte om ”kul för hela familjen”, boken ska fungera både som introduktion och fördjupning. Redaktören, Caspian Rehbinder (som också skrivit ett förtjänstfullt orienterande förord), har lyckats med sin ansats. Där 

Milton Friedman fyller sina böcker med lättkommunicerade exempel håller sig Hayek till en stram textmassa. Argumentationskedjan är dock om än torr alltid kristallklar vilket gör Hayek till en filosof ingen behöver vara rädd för att ge sig an.

Liberaler blir ofta kritiserade av konservativa för att komma med icke verklighetsförankrade ”skrivbordsteorier”. Liberalismens antagonister förordar istället pragmatik och tilltro till det som visat sig fungera under århundrandena. Själv ser jag inte något fel med principbaserade politiska ställningstaganden, men låt oss anta att så är fallet. Kritiken må träffa Mill, Nozick eller Rawls. Den är inte giltig på Hayeks liberalism.

Illustration: Amanda Johansson

Det är inte konstigt att Hayek ibland anklagas för att vara konservativ. Han lyfter i Spontan ordning upp hur mycket lättare det är att ha en liten stat om alla delar samma kultur och traditioner, och hur demokrati och olika typer av sociala friheter visserligen är viktiga – men primärt fokus måste vara tillväxt. Den senare åsikten kan vara anledning till att Hayek hjälpte Pinochetregimen efter militärkuppen i Chile. Hoppet på en fri ekonomisk makt att omstöpa samhället var lite för stor. Hayek var dock långt från konservativ.

Om problemet med liberaler är att de är skrivbordsteoretiker är problemet med konservativa att de är skrivbordspraktiker (och socialister, värst av alla, är både och). De leds av en hybris där man tror att det går att på fall- till fallbasis styra samhället utifrån avvägningar. Handelshinder, socialbidrag, bensinpriser, rätt till abort – politik kan baseras enbart på väljarnas åsikters tvingande tryck. Hybrisen ligger i att det skulle gå att veta utfallet av politik, hur vacker syftet än må vara. Ingen som läst Hayek kan tro på sådan strunt.

Slutligen, alla som studerar eller influeras av nationalekonomi bör läsa denna bok. Under hans tid liksom idag lutar sig majoriteten av ekonomer på utbud-efterfrågan-kurvor och regressionsmodeller. Metoder med användningsområden men likväl begränsningar. Hayek går så långt som att mena att en nationalekonom som enbart är en nationalekonom inte kan vara en värdefull medlem av samhället, utan blir en direkt fara. Samhället som studieobjekt är enligt Hayek för komplext för att det ska gå att specialisera sig på enbart ett område inom samhällsvetenskaperna.

Så. Läs Hayek. Spontan Ordning är en perfekt början för den som är nyfiken på hans tänkande. När Hayek slutligen fick nobelpriset i ekonomi 1974 delades det med Gunnar Myrdal, ursinnig över att behöva dela vinsten med en tokig nyliberal. Det är ironiskt att just dessa delade priset när Myrdal var allt som Hayek varnade för, en nationalekonom som trodde sig kunna planera samhället in i minsta detalj och som slöt sig till ett parti. Motpolernas delande av priset kan också tas som en läxa för den som läser Hayek. Ekonomi är ingen exakt vetenskap och du behöver inte köpa författarens utgångspunkter för att inse att de är användbara när idé ska bli verklighet. Var inte rädd att behöva bli anarkist för att du erkänner hur hopplöst svåra statliga ingrepp är. Det räcker med att tänka över nya reformer ordentligt.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Författarens fotnot
När detta skrivs faller bomberna över Ukraina och Hayeks ord från andra världskriget ekar tyvärr allt för sanna. I texten Historiker och Europas framtid (1944) skriver han att initiativ måste tas för att hjälpa de Tyska självständiga tänkare som finns kvar i landet, från det då rådande Naziststyret men också för att ingen stat kan hjälpa tänkarna om de krossats under kriget. Parallellen till svenska universitet som utvisar & vägrar ta emot ryska studenter, doktorander och forskare är tyvärr sorgligt tydlig.

Både hjärta och hjärna

Kornelius Persson
Skribent

“Jag är inte tillräckligt påläst, så jag vill inte ta ställning förrän jag läst på ordentligt” hörs ofta på skolkampanjer när vi försöker värva gymnasieungdomar. Det är såklart alltid bra att läsa på innan man landar i en faktisk åsikt, men många ungdomar tycks lätt glömma bort att politik och vetenskap inte är samma sak.

Försiktigheten inför att ta ställning beror till stor del på att skolan formar oss till att tro att vetenskap och empiri ska betraktas som facit. Det vi missar är att vetenskap bara fastslår något, och inte hur man ska förhålla sig till det den fastslår. Se forskningen kring vilka brottspreventiva åtgärder som är mest effektiva. Forskningen är på det stora hela entydig om att det är mer effektivt att ge brottslingar rehabilitering än hårda straff om man vill få ner återfallsrisken. Trots det menar många att man ändå ska ha hårda straff. Jag tror inte att batonghögern är faktaresistent, men jag tror att den istället värderar empirin annorlunda i frågan än vad andra gör. de är inte för höga straff för att det ska få ner brottsligheten, utan de är för höga straff av moraliska skäl. 

Sokrates förordade ett samhälle där endast upplysta filosofer skulle få ha någonting att säga till om. När han talade på Atens gator och torg var det många som lyssnade, och tog till sig av det han sa och han fick med det en förhöjd status i samhället. På samma sätt som att antikens filosofer fick en förhöjd status i samhället har dagens forskare en särställning. Det är förstås skillnad på att vara filosof och forskare, men mönstret är detsamma. Vad filosofin och forskningen har gemensamt är att båda inte är tillräckliga i sig själva för att besvara hur ett samhälle ska styras. 

Vetenskapen kan inte besvara allt och tar inte heller med alla parametrar. Jag tycker att höga straff på vissa brott är rimliga. Inte i ett brottspreventivt syfte, men av moraliska skäl. Forskning och vetenskap tar inte hänsyn till moralen, utan utelämnar den helt och hållet istället. Vetenskap presenterar fakta som människor får förhålla sig till, men inte hur de ska göra det. 

Illustration: Linn Malmberg

Ett viktigare exempel för oss i LUF är narkotikapolitiken. Folkhälsomyndigheten är en expertmyndighet som anser att en avkriminalisering ska utredas men ändå vägrar socialminister Lena Hallengren. Antagligen inte för att hon gillar att missbrukare dör och inte heller för att hon inte känner till kriminaliseringens konsekvenser. Hallengren och Socialdemokraterna väljer att inte lyssna på experterna då deras värderingar och världsbild inte stämmer överens med varandras. 

Det låter förstås helt sjukt att göra tvärtemot vad forskarna vill, men ibland är det inte fel att gå mot deras vilja. När jag skrev mitt gymnasiearbete och skumläste flertalet statsvetenskapliga rapporter slogs jag av hur motsägelsefull och sviktande den typ av forskning är. Någonting som fastslås i en statsvetenskaplig rapport idag kommer med stor sannolikhet mötas av en annan rapport som kommit fram till motsatt slutsats imorgon. Statsvetenskaplig forskning kan användas som ett sätt att förstå världen, men att anpassa sin politik efter något som allt för ofta blir inaktuellt snabbt är varken trovärdigt eller särskilt smart.

Om det är forskningen som försöker beskriva världen så objektivt som möjligt, är det värderingarna som låter oss förstå den. Uppfattningen att alla politiska beslut ska grundas på forskning möjliggör att personer som nyliberalismforskaren Victor Pressfeldt blir facithäften istället för formelblad. Politik handlar trots allt om att använda både hjärta och hjärna. 

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Man skriver faktiskt de och dem

Liv Näslund
Skribent

Kring 2014-feminismen hette det att “man” –  alltså det indefinita pronomenet som kommer från fornsvenskans “människa” – var förtryck, och akut måste bytas ut mot “en”. Hur många gånger man lyckades klämma in ett “en” i en mening var något sorts mått på hur genusmedveten man var, men det kändes mer som en tävling i vem som hade sämst smak. 

Nu pratar man istället om att “tiden är mogen för en dom-reform”. Så skrev i alla fall läraren Henrik Birkebo i Expressen i slutet av mars i år. Om en/man-debatten gör mig galen vet jag inte hur jag ska beskriva den som förespråkar att “de” och “dem” ska bytas ut mot det fruktansvärt fula “dom”.  De inkluderande men lurade en-människorna kan åtminstone föra sin kamp med något sorts feministiskt syfte mot det högst patriarkala ordet människa. Dom-människorna däremot, har alltså valt att dö på kullen att inkludera människor som varit för lata för att lära sig svenskans i princip enda skrivregel. Vad pinsamt det måste vara. 

Läraren och debattören Filippa Mannerheim brukar tala om att skriften har ett eget värde och inte kan anpassas efter eller ersättas av det talade ordet, bara kompletteras. Hon har väldigt rätt i det. Det finns egentligen ingen anledning att anpassa skriften efter talspråket annat än lathet. Men just lathet verkar vara ett argument. Det är ju direkt kunskapsfientligt och inte en åsikt man borde våga stoltsera med. 

I texten “Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?”, som publicerades i DN i november 2021, beskrev Mannerheim hur vi måste slita lite när vi lära oss att skriva. Talet får vi mer eller mindre per automatik, medan läsande och skrivande betraktas som hinder eftersom man faktiskt behöver lägga ned åtskilliga timmar för att lära sig det. Exempelvis händer det ofta att elever som på grund av träningsbrist har svårt att läsa, helt enkelt inte behöver göra det. Nu menar vissa att de som har svårt att lära sig en skrivregel ska slippa det. Det blir liksom enklast så. Jag tror inte man gör unga en tjänst när de får lära sig att saker som är svåra är fel, eller att svenska som skolämne ska vara superenkelt. 

På samma tema skrev Lena Lind Palicki i SvD i början av april att “grammatiska distinktioner som vi inte har stöd för i talet kommer också att försvinna ur skriften”, men så behöver inte alls vara fallet. Om vi bara är beredda att anstränga oss en gnutta när vi undervisar barn och de i sin tur förhåller sig till en liten, enkel språkregel, har vi inget problem. Hennes resonemang bygger också på att vi inte jämför svenskan med alla andra språk vi kan tänkas lära oss. De som någon gång läst tyska, ens på högstadienivå, kan väckas mitt i natten och rabbla prepositionsregler. För mig som har läst franska, är själva utgångspunkten att något som skrivs på ett sätt, ska uttalas på ett annat och att det alltid finns ett nytt oregelbundet verb eller oklart modus att lära sig. Det kan tyckas komplicerat, men det är också ganska vackert. Det är en lektion i språkhistoria och estetik på samma gång. Jag vet inte hur vackert ni tycker det ser ut med “Dom nya skrivreglerna”. 

I sin debattartikel använder Birkebo Jan Guillous roman “Ondskan” som exempel, där “språket i romanen präglas av en experimentell, delvis anarkistisk hållning gentemot den språkliga etiketten” och därför bör  “dom” “ släppas in i finrummet och användas i skrift på ett ännu mer omfattande och konsekvent sätt”. Är då poängen att vårt språk ska vara anarkistiskt? Det är ett helt oförståeligt resonemang. För att man ska kunna leka med och vara trotsig mot språket måste det finnas skrivregler att förhålla sig till. Om vi ska anpassa språket så fort det blir jobbigt eller en skribent gör en poäng har vi snart inga ramar kvar att lära ut eller vara trotsiga mot. Vilken fattig tillvaro. Vilken ännu fattigare skola våra barn kommer få gå i. 

Det är synd att människor känner så lite för språket. Det handlar både om de som önskar ett enhetligt världsspråk och om de som vill pilla i –  och förenkla svenskan. Till vilket pris? För att det är inne att vara kulturradikal? Eller av egenintresse? Det är lite som när personer med dåliga betyg brinner för att avskaffa betygssystemet, eller som när ens hjärtefråga är att införa entreprenörskap som kärnämne för att man precis gått med i Muf. Kul för er! Då höll jag ändå nästan på att glömma en-personerna. Det måste vara superroligt att gå runt och tro att man gör en insats för jämställdheten när man hänger upp sig på ett oskyldigt ord.

Grattis!

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Det är väljarnas fel

Kornelius Persson
Skribent

“Jag avskyr dig”. Så inleddes det första handskrivna hatbrevet jag fått i mitt liv. Resten av brevet bestod av den gamla vanliga SD-harangen om hur mångkulturen har förstört Sverige och att vi i “sjuklövern” är ansvariga för allt det dåliga i samhället. Det var inte något nytt, men det var signaturen skattebetalare som fick mig att börja fundera.

Politikerhatet tycks öka i och med de sociala medierna, och hat och hot har blivit många politikers vardag. Det är förstås inte acceptabelt någonstans att politiker, eller någon annan i samhället, får ta emot hat och hot. Det är ganska enkelt att ta på sig den varma offerkoftan när det träffar en som politiker, men det som inte är lika bekvämt är att ställa sig frågan varför politikerföraktet i landet är så stort från början.

Det enda som med största sannolikhet kan betraktas som sant i brevet jag fick var signaturen. Personen bakom brevet antingen är eller har varit skattebetalare och upplever ett Sverige med rekordlånga vårdköer, en regering som frikostigt begränsar våra fri- och rättigheter och världens fjärde högsta skattetryck. Även om hat och hot aldrig är rätt väg förstår jag ändå frustrationen bakom. “Vad fan får man egentligen för pengarna?” är en fråga som både jag, Leif Östling och stora delar av det svenska har undrat över.

Är det möjligt att det finns ett samband mellan de sjunkande medlemsantal i våra politiska partier och det ökande politikerföraktet? År 1985 var antalet medlemmar i partierna fler än någonsin – upp mot 15% av svenska folket var medlemmar i ett. Idag är den siffran drygt 5%. Ungdomsförbunden har inte heller varit befriade från sjunkande medlemsantal och det är förstås ett problem för demokratin att unga inte engagerar sig partipolitiskt. Det som bör svida mest hos ungdomsförbunden är att intresset för samhällsfrågor har aldrig varit så högt hos unga som det är nu. Hur har det egentligen blivit så att det endast är en liten klick av befolkningen som är politiskt engagerade?

Den frågan finns det inget enkelt svar på, men jag tror att det till stor del kan bero på att samtidens politiker är för dåliga. Inför varje val lovar alla partier guld och gröna skogar, men när det kommer till kritan får man som väljare ändå nöja sig med en KU-anmälan eller på sin höjd en utdragen utredning i kombination med en regeringskris. Som väljare är det svårt att få förtroende för en riksdag fylld av partier som agerar sig så. Det parlamentariska läget är förstås en stor orsak till att det är svårt att driva igenom politik, men det är inte anledningen till att oppositionen missbrukar KU-funktionen och att regeringen förhalar utredningar och kompromisser.

När media diskuterar politiker idag handlar det mer om utstrålning, retorik och försök till folklighet än om faktisk politik. Onödigt politiskt drama, pajkastning och osaklighet har länge präglat den svenska debatten, och det är kanske mer underhållande att diskutera sådant än jobbskatteavdrag, men politik har aldrig och bör aldrig vara sexigt. När politik blir som reality-tv blir också politiker som realitystjärnor. Roliga och underhållande att titta på, men också personer man verkligen inte vill associera sig själv med.

När en politiker inte får det stöd som den vill ha eller anser sig förtjäna är det lätt att skylla på väljarna. Att det är väljarna som inte förstår ens politik, eller att det är befolkningen som behöver komma till politikern och inte tvärtom. Det är ett politiskt självmordsrecept samt en väldigt arrogant inställning till personerna som de företräder – väljarna. I servicebranschen är det alltid kunden som har rätt och samma princip gäller i politiken. Det går inte att skylla sina misslyckanden på personerna som man söker förtroende hos. Om man inte har det stöd man vill ha har man helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det.

För att vända utvecklingen med politikerhatet behöver politiker se sig själva i spegeln och börja med sig själva innan de skyller misstroendet från folket på folket. Vi behöver färre “Jag avskyr dig”-väljare och fler “Politik är tråkigt men viktigt”-väljare. Det får man bara genom ödmjukhet och lyhördhet, vilket är egenskaper som måste sluta vara politiska bristvaror.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Den svenska demokratin, hiss eller diss?

Thea Erlandsson
Skribent

Många i Sverige är stolta över vår demokrati. Det proportionella valsystemet, med parlamentarism och representativ demokrati som grundstenar, skapar mångfald i riksdagen och ger små partier inflytande. Det råder stor enighet bland riksdagspartierna om att värna dessa demokratiska principer. På senare tid har däremot den inneboende skörheten i våra politiska institutioner uppenbarats.

Med misstroendevotum och regeringskriser är det tydligt att de politiska spelreglerna har förändrats. Den traditionella blockpolitiken har ersatts med kaosartade förhandlingar och nya samarbeten. Det har blivit allt svårare för majoritetsregeringar att bildas och det har uppkommit en ovisshet kring vilken statsminister man egentligen röstar för på valdagen. Dagens demokratiska funktioner kan verka som en självklarhet, men det var inte förrän 70-talet som Sveriges nuvarande politiska system tog ordentlig form. Genom två omfattande konstitutionella förändringar fick Sverige sin proportionella enkammarriksdag och parlamentarism, men även dessa självklara demokratiska principer var en fråga om politisk strategi för Sverige riksdagspartier. 

Sedan 1946 hade det varit ett oavbrutet socialdemokratiskt styre i Sverige och de borgerliga partierna ville göra allt i sin makt för att bryta den socialdemokratiska dominansen, medan Socialdemokraterna ville hålla kvar vid sin maktposition. Kammarfrågan blev vattendelaren. Folkpartiet ville avskaffa tvåkammarsystemet eftersom större partier överrepresenterades, till skillnad från de mindre som underrepresenterades. De ansåg även att ett oproportionellt parlament var odemokratiskt. Socialdemokraterna uppfattade däremot denna hotbild och motsatte sig ändringen till en början. Den första kammaren som var indirekt vald genom representanter för kommun och landsting, hade traditionellt sett gynnat Socialdemokraterna; att göra riksdagen fullständigt proportionell skulle leda till en försvagning. 

Men 1966 hände något. Socialdemokraterna ändrade sig. Det kan verka ganska obetydligt, men med tanke på att deras ställning avgjorde hur Sveriges framtida demokrati skulle se ut, var ändringen högst relevant. Varför valde de då att ändra sig och ansluta sig till Folkpartiets förslag? Kortfattat gick kommunalvalet under 1966 väldigt dåligt för Socialdemokraterna, vilket resulterade i svag representation i den första kammaren och på det stora hela en krympt maktposition i riksdagen. Utöver det insåg Socialdemokraterna att en helt proportionell riksdag skulle gynna Vänsterpartiet, eftersom de var ett mindre parti. Även om Socialdemokraterna försvagades så förstärktes åtminstone Vänsterpartiet och därmed blev reformen mer balanserad. 

Är det demokratiskt att den svenska grundlagen blev föremål för politisk strategi? Och att det som i slutändan, till viss del, avgjorde hur Sveriges demokrati ser ut idag, var Socialdemokraternas egna maktsyn? Rent instinktivt säger min liberala ådra nej. Den svenska demokratins funktioner borde inte ändras utifrån vad som gynnar vissa politiska partier. Samtidigt är politisk involvering i demokratins uppbyggnad oundviklig. På samma sätt som Socialdemokraterna ville försvara sina intressen hade Folkpartiet sina egna motiv i åtanke; att överta regeringsmakten. Om kommunalvalet 1966 inte hade gått lika dåligt för Socialdemokraterna, hade det varit möjligt att Sverige haft kvar sin tvåkammarriksdag och att vårt politiska system fortfarande hade betraktats som demokratisk. Men hade det varit lika demokratiskt som vår nuvarande demokrati? Vad är egentligen det mest demokratiska politiska systemet, och finns det överhuvudtaget ett sådant? 

Det finns inget svar som är uppenbart rätt eller fel, men min generella reflektion är att olika typer av demokratier gynnar olika typer av demokratiska principer, och frågan blir i slutändan filosofisk. I Sverige är proportionalitet och parlamentarisk representation viktigare än en stabil handlingskraftig majoritetsregering eller möjligheten till direktdemokrati genom folkomröstningar. Det är den demokratin Sverige och våra riksdagspartier har valt. När den demokratin nu visar sig ha svagheter, som de återkommande regeringskriserna visar, är det inte nödvändigtvis ett problem. Det visar snarare att vår demokrati fungerar på det sätt som vi har byggt upp den, nämligen att det kräver kompromisser och förhandlingar för ett regeringsunderlag. Demokratins skepnad är i grund och botten det som avgör dess utfall, och vilket utfall man föredrar kommer alltid vara en politisk fråga.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Kvartalets bokrecensioner

Max Hjelm
Skribent

Tröstande essäer, en bok som kanske inte borde skrivits och sympatisk feminism. Engdahl, Bali och Kronlöf har stått på schemat för Max läsning, läs vad han tyckte här nedan.

Horace Engdahl – Op. 101
Den här boken består av fyra essäer rörande livet och konsten, skrivna med lätt framåtrörelse och ett vackert språk. Engdahls betraktelser är ofta roliga och skarpsynta, utom när det gäller skandalen i Svenska Akademin. Det är synd, för inte ens i de två avslutande essäerna om varsitt musikstycke lyckas författaren släppa de ständigt återkommande temana om vänskap, samtycke, makt och kön. Allmängiltiga och viktiga ämnen visserligen, men ifall man satt på Beethovens 28:e pianosonat i A-dur på vinyl hemma verkar den här ha repats. Den annars så starka betraktelseförmågan lyckas inte på sig att förstå de som kritiserat vare sig Engdahl eller agerandena runt skandalen.

Essäformatet är djupt sympatiskt i sättet tankar inte måste vara logiskt koherenta, utan att texten för den delen bli skönlitteratur. Engdahl behärskar formatet till hög grad men tar ibland till svängarna lite väl: Är det möjligt att inte ha läst nyheterna på flera år och samtidigt ha blivit en engagerad författare i samhällsdebatten?

Den här boken är nog inte för alla. Den som letar efter ånger hos akademiledamoten kommer bli besviken. Läses boken suktande efter vasst språkbruk finns mer att hämta. Här finns tröstande ord, handfasta livstips som att läsa ordböcker när en mår dåligt, och på ett ställe lyckas Engdahl i briljanta tankegångar bli en omvänd Karamazov och konkluderar – om Gud finns är allt tillåtet. En tröst både för en äldre man som saknar en svunnen tid liksom för en ungdom som fruktar inför den tid som komma skall.

Hanif Bali – Mina nio liv
Att läsa den här boken känns som att sitta på en flera timmar lång föreläsning av Bali; prosan är talspråk. Snabbt jobbar därför läsaren igenom Balis uppväxt parallellt med skandaler han varit ansvarig för inom Moderaterna. Kanske lite väl snabbt. Varken diskussioner om Balis uppväxt – intressanta som en personstudie och passager till uppslag om integration, demografi, klaner – eller genomgångar om hans parti får tillräcklig plats för att redas ut. Så fort Bali börjat behandla ett ämne kastar han sig friskt iväg till nästa. Något som alltid får plats är dock att berätta för de som hatar honom att han är en bra vän, följer ledare och är väldigt ödmjuk. För oss som inte hyser så starka känslor om Bali är det som att stå på sidan om vid läsningen.

Bali skiner dock när han pratar om drivkraften i sitt politiska projekt: kärleken till medelklasslivet. En vision som går stick i stäv med både andra moderater som politiker i andra fraktioner. Bali älskar verkligen genuint det svenska medelklasslivet, ett politiskt mål han är hyffsat unik med. Du ska inte tvingas vara en del av ett större projekt än din familj och ditt fritidsintresse, även om det råkar vara ”fulkultur” såsom dataspel. Det är därför synd att boken känns så hastigt ihopslängd, för Balis idéer hade förtjänat mer plats och genomtänkthet än att tryckas i en bok medan han fortfarande är relevant. Nu blir boken klarläst med en överhängande fråga: Varför skrevs den? Jag har tyvärr inget svar.

Bianca Kronlöf – Brev till mannen
”Brev till mannen” är, inte så oväntat, en bok bestående av flera brev till män: den förvirrade, den som köper sex, Kronlöfs ofödde son, den som ligger med tjejer, den heterosexuella som ligger med bögar… Nästan ett halvt decennium efter Me-too-rörelsen ges denna instruktionsbok till feminism för män ut. Frågan är inte lika brännande het längre och andra frågor tävlar om pallplaceringar på dagordningen. Kommer boken för sent? Kanske för sent för att sälja riktigt bra och bli årets julklapp till alla tonårspappor, men antagligen kommer boken istället precis i tid för att inte kampen ska dö ut. Ett tema återkommer i Kronlöfs brev. Bakom alla tydliga exempel skymtar en frustrerad person fram som skriker: Men gör något då!

Bra komiker har fulländat en förmåga att finna och artikulera det absurda i vardagen. Den förmågan använder Kronlöf här för att med välvalda och förvånande exempel pedagogiskt visa patriarkatets mekanismer. Hon gör det svåra enkelt. Samtidigt vågar hon också göra det enkla svårt: hon fastnar inte i plattityder åt det ena eller andra hållet utan försöker förstå och problematisera förutfattade meningar om män. Varken idiot- eller helgonförklarar killar. Det är en sympatisk och troligen fruktbar hållning.

För den som läst en del feministisk teori är boken inget världsomvälvande, det är som att läsa Mattias Svenssons ledare istället för Aristoteles eller Kant. Man får veta det som behövs, men i nättare förpackning. Boken kan läsas som man för att förstå, eller som vän till man för att kunna förklara. Vi behöver nog som samhälle den här påminnelsen om patriarkatet i en tid som allt mer lagt feministiska landvinningar som historia.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Vad ska vi ha politiker till egentligen?

Viktor Karlsson
Skribent

Att vara politiker är mindre sexigt än på väldigt länge. Enligt Ungdomsbarometern är två av fem unga svenskar intresserade av samhällspolitik. Samtidigt är endast en av fem intresserade av att gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund, vilket är en klar nedgång sedan 2010. Det verkar som att dagens unga har fått för sig att Instagramaktivism och masstwittrande är ett bättre sätt att göra skillnad än att stå på riksdagslistan. Det smärtar i mig att inse att de kanske har rätt.

Idag sker mycket av opinionsbildningen på sociala medier och de politiska besluten baseras till stor del på opinionsanalyser. För den enskilda politikern gör ett sådant landskap att virala inlägg på sociala medier blir ett mycket starkare verktyg för förändring än att formulera förslag och driva igenom dem i kammaren. Ett tecken på detta är att endast två procent av de enskilda motionerna under riksdagsåret 2020/2021 innehöll någon att-sats som bifölls. Det är dags att ta en rejäl funderare på vad vi egentligen ska ha politiker till.

En snubbe som redan för 80 år sedan funderade på vilken roll politiker borde ha i en demokrati är den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, som kanske annars är mest känd för sina tankar om kreativ förstörelse och innovation. I Capitalism, socialism, and democracy kritiserar Schumpeter den klassiska demokratidoktrinens fokus på allmänhetens bästa – ett common good. Han framhäver att individer tycker olika och att deras åsikter lätt kan influeras av flockbeteende eller påverkanskampanjer. I stället för att politiker ska försöka lägga fram förslag som är bäst för alla, förespråkar Schumpeter ett system där medborgare väljer politiker som uttalat representerar deras intresse. På så vis knyts väljarna närmare sina politiker, vilket förhoppningsvis underlättar ansvarsutkrävande. Dessutom gör Schumpeters demokratisyn att intressekonflikter tydliggörs, snarare än att gömmas undan bakom paroller om en folkvilja (som i själva verket ofta bara representerar majoriteten). Å andra sidan tycker jag att det också finns en poäng i att utforma enhetliga och värderingsgrundade system med fokus på ett common good, snarare än att kompromissa mellan särlösningar från tusentals särintressen. Med ett system mer i linje med Schumpeters vision hade momsen troligtvis inte varit det enda lapptäcket Max Sjöberg hade behövt göra sig rolig över på Folkpartiets landsmöte 2015.

I dagens Sverige röstar de allra flesta på partier snarare än politiker. Det visas inte minst genom hur oproblematiskt det tycktes vara att minska antalet riksdagsledamöter under pandemin, så länge proportionerna mellan partierna bestod. Fokuset på partier framför enskilda politiker är sannolikt en konsekvens av hur vårt valsystem är utformat. Genom att ha flermansvalkretsar i stället för enmansvalkretsar får inte varje landsdel sin egen representant, utan i stället ett helt gäng representanter med blandad partitillhörighet. I grunden är systemet med flermansvalkretsar bra, eftersom det möjliggör för mindre partier att ta plats i riksdagen. En högsta beslutande församling som bara innehåller ett fåtal stora partier gör det troligtvis svårare för smalare idéströmningar att få representation. Det behöver inte ens i sig vara problematiskt att människor röstar på partier i stället för politiker. Hellre att väljare röstar på en samling värderingar och idéer än affärsmän kända från dokusåpor. Problemen uppstår när väljare inte vet vem som är deras politiker och förlorar möjligheten att styra vilken politik ett parti ska driva.

En av de viktigaste uppgifterna för en politiker är, precis som Schumpeter skriver, att representera sina väljare. Ett första steg mot ett demokratiskt system där den enskilda politikern får en större roll och väljare kan påverka vilken falang inom ett parti som ska komma till makten, är att uppvärdera rollen för personkryss. Det kan göras både på ett strukturellt och ett individuellt plan. Den strukturella delen handlar om att helt enkelt sänka kraven för att kryssa sig förbi någon som står högre upp på partilistan. På individnivå handlar det om att uppmuntra till kommunikation mellan politiker och väljare snarare än att häckla de som är okonventionella. Nu ska visserligen både Lorentz Tovatt och Hanif Bali lämna politiken, samtidigt som Annika Strandhäll har fått en minst sagt svajig start på sitt ministerskap. Jag är dock övertygad om att det behövs fler politiker som i linje med denna trio vågar sticka ut hakan i den dagsaktuella debatten.

Politiker är osexiga och relativt betydelselösa. Så behöver det dock inte vara. Oavsett om politikens kontakt med folkviljan sker genom opinionsanalytiker eller samtal på stan kommer idéutveckling och opinionsbildning fortsatt att vara viktigt, men viktigt är också det faktiska maktutövandet och representationen. Genom att öka fokuset på personval kan politiker bli något att ha. Du som är ung och samhällsintresserad borde ställa upp i val och driva en personvalskampanj, eller åtminstone se till att du kan sätta ett välinformerat kryss.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom