Ett frihetens decennium

Lovis Lindquist
Skribent

Precis som 1920 var det nog många som tänkte att 2020-talet skulle bli ett episkt årtionde, ett nytt roaring 20’s. Istället har det börjat mer likt ett screaming 20’s med pandemi, fruktansvärda skogsbränder i Australien och riksrätt. Flera ledare har utnyttjat Coronapandemin för att inskränka mänskliga rättigheter​ ​men blickar man ut i världen finns det hopp. Trots pandemi och motgångar fortsätter Paraplyrörelsen i Hongkong och folket i Belarus att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati. 1920-talet präglades inte bara av jazz och dekadens. Det präglades även av kvinnorätts- och arbetarrörelsens kamper. Vilka frihetskamper kommer prägla 2020-talet? Vilka länder kommer gå i Hongkong och Belarus fotspår?

Paraplyrörelsen i Hongkong bildades redan 2014 men har sedan dess växt i rasande fart. Detta märktes inte minst under protesterna under 2019-2020 som skedde till följd av en ny säkerhetslag som skulle göra det möjligt för den kinesiska staten att gripa invånare i Hongkong i större utsträckning. Polisens våld mot demonstranterna har nog öppnat upp mångas ögon för hur illa den kinesiska staten faktiskt beter sig och har fått stort internationellt genomslag. Paraplyrörelsen kommer utan tvekan att inspirera andra frihetskamper i framtiden, om den inte redan gjort det.

Protesterna i Belarus har inte fått lika stort internationellt genomslag som de i Hongkong men är inte mindre viktiga. Belarus är trots allt Europas sista diktatur och ett avskaffande av den skulle vara en stor seger. Till följd av det så-kallade valet i maj 2020 fick folket i Belarus nog och gick ut på gatorna för att demonstrera. Precis som i Hongkong har demonstranterna mötts av våld från statens sida men många poliser och militärer har öppet tagit ställning mot staten. Det ger verkligt hopp om att en förändring är möjlig. Men det är en lång väg att gå. Att gå från diktatur till demokrati är inte enkelt men med tanke på hur stor uppslutning protesterna fått är det inte helt omöjligt att Belarus är en demokrati i slutet på detta decennium.

Ungern har under Viktor Orbáns ledning blivit allt mer auktoritärt. Han har bland annat gett sig själv ensamrätt för lagstiftning under Coronapandemin, attackerat den akademiska friheten och sett till att domstolen nu lyder direkt under justitieministern – allt detta direkt antidemokratiskt. Men långt ifrån alla ungrare håller med Orbán och det märks. Det liberala partiet Momentum bildades 2017 som en motreaktion på Orbáns politik och den utbredda korruptionen. I EP-valet 2019 blev de tredje största parti och inför valet 2022 har de slagit ihop sig med andra oppositionspartier, samtidigt som undersökningar visar att Orbáns stöd har sjunkit under det senaste året. Jag tror att vi kan våga hoppas på ett maktskifte i Ungern 2022 som skulle kunna släppa in landet i den europeiska gemenskapen på riktigt igen. Detta vore inte enbart en seger för Ungerns invånare – utan för hela Europa.

Om vi istället vänder blicken mot Sydostasien finns det en för oss kanske lite mer okänd, men inte mindre viktig, frihetskamp. I början av 2020 började folket i Thailand demonstrera. Det började som en protest mot ändringar i Thailands konstitution och premiärminister Prayut Chan-o-cha, som tidigare var ledare för den militärjunta som styrde mellan 2014 och 2019. Senare har protesterna även kommit att omfatta mycket mer som liberaler kan hålla med om. De kritiserar monarkin, alkoholmonopolet och kräver att kvinnor får fler rättigheter, bland annat en liberalisering av den stränga abortlagstiftningen. Thailand är ett mycket konservativt land men många av demonstranterna är, precis som i Hongkong och Ungern, ungdomar. Deras kamp har inte varit enkel men det är möjligt att landet blir både demokratiskt och öppensinnat – kanske till och med liberalt – under 2020-talet.

Ungern och Thailand är bara två exempel på länder som kan gå i Hongkong och Belarus fotspår under 2020-talet. Vad som händer de närmsta tio åren är svårt att förutspå. En frihetsrörelse kan till synes bara dyka upp eller växa explosionsartat från ingenstans. Kommer till exempel Irans befolkning göra uppror under 2020-talet eller ligger det ännu längre bort i framtiden? Med bland annat tvång och ekonomisk nedgång borde vi inte annat än att förvänta oss många frihetskamper, både stora som små, under detta årtionde – förr eller senare får folk nog. 2020-talet har i mångt och mycket börjat med pessimism och frihetsinskränkningar men kanske kan det sluta med framtidsoptimism och nyvunnen frihet.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

Vår sista chans att bullshitbefria klimatpolitiken är nu

Robin Eek
Skribent

Vi går nu – på riktigt – in ett nytt årtionde. Det ligger då särskilt nära till hands att reflektera över sin egen plats i historien. Den som bläddrar genom historieböckernas skildringar av storkrig och revolutioner upplever det lätt som omöjligt att fylla föregående generationers enorma skor. För vilka ärofyllda kamper ska vår generation föra? Det finns ingen Bastiljen att storma, ingen rösträttskamp att föra, ingen Berlinmur att riva. Vilka stordåd ska vår generation uträtta för att våra namn ska kunna läsas i framtida historieböcker?

Kom ihåg att även vår generation har ju en existentiell utmaning direkt framför oss: klimatkrisen. Årliga värmerekord slås på löpande band, glaciärer och havsisar krymper och på många håll i världen märks det förändrade klimatet redan påtagligt. Riskerna för krig, konflikter och flyktingströmmar till följd av ett förändrat klimat är svåra att överdriva. Misslyckas mänskligheten med att ställa om våra fossila samhällen öppnar vi dörren för död och katastrof åt alltför många framtida generationer.

Tiden att agera är nu. 2020-talet kommer att gå till historien som den moderna civilisationens största vägskäl. Tillräckligt många årtionden har redan passerat då vi har känt till hotet vi står inför utan att agera. Om nittiotalet ägnades åt medvetandegörande, nollnolltalet åt diskussion och tiotalet åt löften så måste tjugotalet ägnas åt lösningar. Alla vi som lever idag har ett gemensamt ansvar att hindra en klimatkatastrof. Vi har ett individuellt ansvar att kräva, stödja och efterleva de kollektiva åtgärder vårt klimat desperat behöver. Tillsammans måste vi snabbt vända trenden genom stora, strukturella förändringar. Dessvärre lyser dessa verkliga lösningar idag med sin frånvaro. Världens totala utsläpp ökar fortfarande. Möjligheten att nå Parisavtalets målsättning om högst 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid verkar allt mer avlägset.

Allt fler länder utlyser symboliska klimatnödlägen. Samtidigt tycks inte någon verklig krismentalitet ha infunnit sig hos världens ledare. Svenska politiker har fastnat i vacker retorik och ineffektiv plakatpolitik. Istället för att bedriva modig, bullshitbefriad klimatpolitik ägnar sig alltför många åt partipolitiskt käbbel om innanför-boxen-reformer som i slutändan varken gör till eller från.

För vad betyder egentligen nödläge? Ett nödläge måste innebära att alla tänkbara åtgärder ligger på bordet. Att gamla sanningar inte tillåts hindra nödvändiga förändringar. Att inga ideologiska skygglappar får skymma vad som i praktiken måste göras. Att inga särintressen tillåts gå före vår gemensamma överlevnad. Det innebär att politikens inriktning måste vara pragmatisk i stunden, för att säkra överlevnad i längden.

Detta innebär att anhängare av samtliga ideologier måste vara beredda att slakta heliga kor. Varje politiskt läger bär ett ansvar att rannsaka sin egen politik. Den gröna rörelsen måste våga ifrågasätta rimligheten i sitt kärnkraftsmotstånd, så länge som alternativet utgörs av fossila energikällor. Agrara partier måste omvärdera hållbarheten i det industriella storjordbruk de försvarar. Högern måste sluta att ägna sig åt klimatförnekelse och orealistisk teknikoptimism.

Även vi liberaler har frågor som måste få ställas, diskussioner som måste få föras. Är oändlig tillväxt verkligen möjlig, eller ens önskvärd, så länge som världsekonomin är fossil? Är äganderätten verkligen helig? Hur ser långsiktiga, liberala alternativ till konsumtionshets och rå, exploaterande kapitalism ut?

Liberalismen uppstod i en annan tid, med andra förutsättningar och andra utmaningar än idag. Konceptet att industrialiseringens välstånd – och ytterst människans driftighet och innovationskraft skulle ha klimatmässiga baksidor var då främmande. Vi måste därför idag våga offra viss liberal renlärighet för att lösa klimatutmaningen vi står inför här och nu, på riktigt. 2020-talet måste bli den brytpunkt då vi väljer att agera. Inte för att vi ska skrivas in i framtidens historieböcker, utan för att de överhuvudtaget ska kunna skrivas.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Kampen mot tyranni, tio år senare

Leonard Bektas
Skribent

För drygt tio år sedan tog människor i arabvärlden till gatan för att kräva sin värdighet i en proteströrelse som skulle bli känd som arabiska våren. Mycket har hänt sedan dess – nya styren i länder som Tunisien och Egypten, och inbördeskrig i Libyen, Syrien och Jemen. Kulturen skiljer sig naturligtvis mellan alla dessa länder, men en sak har de gemensamt. Befolkningen hade en längtan efter frihet.

Arabiska våren började i Tunisien efter att Mohamed Bouazizi tänt eld på sig själv efter att diktaturen nekat honom sin mänsklighet. Folket tog till gatorna och lyckades avsätta diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Protesterna spred sig över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Från Tunisien till Syrien så var slagorden likadana: “Ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām”, vilket översätts ungefär till ”folket kräver regimens fall”. I Egypten lyckades folket avsätta Hosni Mubarak. Därefter följde ett demokratiskt val som Mohamed Morsi, Muslimska Brödraskapets kandidat, vann. 2013 avsatte militären Morsi och Abdul Fattah el-Sisi blev president. Sisi har sedan dess etablerat sig som en av de mest brutala diktatorerna i Mellanöstern och Nordafrika.

I länder som Libyen och Syrien blev revolutionerna blodiga. Libyska diktatorn Muammar al-Gaddafi beordrade armen att skjuta ner de som vågat protestera. Folk som skadades under protesterna skickades till sjukhuset för att sedan hittas döda på gatan bara några dagar senare. Gaddafi beskrev i TV hur han skulle ”gå hus till hus och avrätta kackerlackorna”. Detta ledde till en NATO-intervention och till slut Gaddafis död. Libyen har sedan dess präglats av diverse miliser, krigsherrar och även Daesh. Idag har den libyska internationellt erkända regeringen stöd av Turkiet i kriget mot krigsherren Khalifa Haftar som i sin tur har stöd av Ryssland, Qatar och Egypten.

I Syrien svarade diktatorn Bashar al-Assad på fredliga protester med en brutalitet som Gaddafi hade varit stolt över. Under de tio åren som gått har den syriska regimen jämnat städer med marken, fört den längsta belägringen i modern historia – till och med längre än Stalingrad – och gasat över 1000 civila till döds i en förort till Damaskus. Under de tio åren som gått har konflikten involverat flertalet extremistiska grupper som Daesh, Al-Qaeda och Jaish al-Islam. Dessa grupper lyckades växa sig starka tack vare att Assad, för när revolutionen växte sig stark, släpptes islamister från fängelser med målet att förgifta revolutionen och spä på sekterisk misstro.

Om något så är Mellanöstern och Nordafrika mindre arabiskt nu än för tio år sedan. I Syrien har Turkiet, Iran, och Ryssland stort inflytande. I Irak så har maktvakuumet som lämnades av USA fyllts av Iran och sekteriska miliser. Libyen har som skrivits utvecklats till något av ett slagfält för Ryssland och Turkiet att mäta sina militära styrkor. Även Jemen genomgår ett inbördeskrig som präglats tydligt av iransk och saudisk involvering.

Trots att tyranni finns kvar har folket visat sitt konstanta strävande mot demokrati. Under 2019 bröt Irakiska kvinnor hedersnormer och deltog i anti-korruptionsdemonstrationer tillsammans med sina manliga motsvarigheter. Under samma höst tog folket i Libanon till gatan för att protestera den utbredda korruptionen i landets styre och den finansiella krisen som drabbat landet. Sommaren 2020 bröt protester ut mot den syriska regimen i staden Suwayda efter år av konflikt. Detta var speciellt eftersom Suwayda är en Drusisk majoritetsstad som förblivit under regimkontroll under hela kriget.

En fråga värd att ställa är: Ledde arabiska våren till att dessa länder blev bättre? Det enda landet som sett någon positiv utveckling är Tunisien. Trots att landet är långt ifrån perfekt, ledde revolutionen till en form av demokrati. I Egypten fortsätter diktatorn Sisi styra med järnhand, i Syrien har Assad med hjälp av Ryssland och Iran lyckats behålla makten, och Libyen går igenom sitt andra inbördeskrig. Trots detta är jag villig att påstå att dessa revolutioner är, och kommer förbli, signifikanta.

Arabiska våren har visat att folket i Mellanöstern och Nordafrika strävar efter frihet och demokrati, något som gemene västerlänning inte trott var möjligt. Oavsett hur mycket dessa människor tvingats genomgå, har de inte gett upp hoppet om att övervinna tyranni och få leva i frihet. Trots att resten av världen övergivit dessa frihetskämpar, har de hållit i och kämpat med hoppet om att morgondagen kommer bli bättre.

Till er som tog till gatan för 10 år sedan för att ni nekats er mänsklighet, vi glömmer er aldrig!

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom

Det gemensamma språkets slutstadie

Leo Sokolow Romin
Skribent

Hejdå språket,

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är från ett besök i en grekisk turiststad. Nej, det är inte ett minne av ett högt sandslott jag byggt eller en entertainer på gatan, utan ett av total vilsenhet. Mina föräldrar hade betalat för att jag skulle få åka på en ridtur på en åsna, men när ridturen var slut blev jag nedsläppt mitt på ett torg utan mina föräldrar i sikte. I ett hopplöst försök att hitta dem gick jag fram till människor och försökte be om hjälp men fick bara till svar “Που είναι οι γονείς σου?”, “χρειάζεστε βοήθεια?” eller “μακριά, μπάσταρδοι”. Jag var skräckslagen.

Känslan av förvirring och alienation när människor försöker tala till en med ett främmande språk är nog universell. Det finns ingenting i den egna hjärnans bibliotek att knyta an till och man lämnas istället stum och förvirrad. Det här fenomenet, avsaknandet av mellanmänskligt förstånd, kommer vi behöva vänja oss vid under 20-talets fortskridning. Skillnaden till exemplet från min barndom är att denna gång kommer det inte bara ske mellan olika, utan främst inom ett och samma språk. Med den accelererande specialiseringen av aktiviteter i vardagen, kommer våra referensramar och därmed våra världar skilja sig i sådan utsträckning att vi inte längre kommer kunna ta del av en gemensam diskussion.

Mekanismerna som driver på det här är flera. De datadrivna medierna skräddarsyr varje persons flöden utifrån användarens egna intressen. Den snabba teknologiska utvecklingen gör att färre kan orientera sig i digitala miljöer – till och med dataexperter från 10 år tillbaka känner sig helt bortkopplade. De växande ekonomiska klyftorna skapar ett glapp mellan grupper och oförstående av den andres kultur och levnadsregler. Den sociala sfären har nästan helt och hållet flyttats över till internet vilket gör att man bara har koll på grupper som en själv aktivt intresserar sig för. Det tydligaste exemplet är den internetkultur där olika memesidor publicerar abstrakt mångfacetterade memes med X antal lager ironi som endast de med oavbruten internetnärvaro begriper. Förgreningen är redan extrem men vi har antagligen bara sett början.

Hur ska det värderas att vi står inför en extrem pluralism? Hur ska vi kunna bo inom samma nationsgränser, ta del av samma offentliga varor och utföra tjänster för varandra när vi inte ser varandra som människor av samma släkte? Är det dags att ge upp idealet om en värld där människor är fria att välja vilka de ska bli vänner med, vilken subkultur de vill fördjupa sig i, eller vilka medier de läser? Den här pluralismen ger upphov till en tryckande rädsla. Vi reser i tunnelbanan och förstår inte ett ord vad gruppen i kupén mitt emot säger. Vi går in på twitter och ser ett vimmel av tjafs och debatt utan att kunna knyta an någon av ståndpunkterna till något vi själva känner igen oss i. Ingen av samtalen går att begripa fastän vi alla talar samma språk.

Det här är inte bara upplevelsen hos “boomers som röstar på SD” eller sociala enstöringar. Det är normalfallet för människan i det moderna samhället. Snart kommer det troligen inte gå att förstå fler än ens familj och närmsta vänner, och möjligtvis kollegor arbetsplatsen (så länge snacket är arbetsrelaterat).

Resonemanget kan påminna om 10-talets stora polariseringsdebatt, den om att politiska gemensamma nämnare skalas bort var dag som går. Det är dock inte den politiska polariseringen jag talar om. Aftonbladet och Bulletins ledarsidor talar om samma problem, med nästan samma språk och skiljer sig endast i slutsatsen de landar i. Den polarisering som förväntas fortskrida är den som snarare kommer kunna liknas med följande dialog.

–  “Hur mår du idag?”
–  “μακριά, μπάσταρδοι”
– “Va?”

Känslan av att tappa bort mina föräldrar i kombination med att inte förstå omgivningens språk var otäck. När de väl hittade mig var jag trots min lättnad rädd för insikten att jag en dag skulle behöva klara mig och finna trygghet utan dem. Nu, en bit in på 20-talet, skulle jag ändå säga att jag klarar mig ganska bra, jag har exempelvis inte behövt be om pengar till hyra en enda gång. Den mer intressanta frågan är om jag kommer klara av att vänja mig vid att inte förstå omgivningens språk. Den avgörande frågan är däremot hur samhället självt ska organiseras när den enas svenska är den andres grekiska.

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom

Vem styr världen egentligen?

Thea Erlandsson
Skribent

En naturlig del av mänskligheten är vår inneboende nyfikenhet att finna svar på olösta frågor. Vår nyfikenhet är i många fall något positivt, det leder till framsteg inom forskning och tekniska innovationer, men i vissa fall är vår nyfikenhet alltför lat. Det viktigaste är inte att hitta det rätta svaret, utan att hitta ett svar, oavsett hur lite eller mycket det överensstämmer med verkligheten. Ett av de tydligaste sätten människans lata nyfikenhet avslöjas är genom konspirationsteorier. Det är lätt att skratta åt de som tror på Illuminati eller att jorden är platt, men under allt det bisarra vilar det antisemitism, främlingsfientlighet och faktaresistens. Detta är som mest tydligt för konspirationsteorin och fenomenet QAnon.

QAnon uppstod redan i oktober 2017 när en anonym användare vid namn “Q” publicerade, vad som påstods vara, amerikanska statshemligheter på hemsidan 4chan. Enligt Q, som utgav sig vara en del av den amerikanska underrättelsetjänsten, styrs världen av en så-kallad djup stat – en stat inom staten – bestående av demokratiska politiker, Hollywoodkändisar och mångmiljonärer. Tillsammans kontrollerar de världen med sin hemliga agenda av satanism, pedofili och trafficking av barn. Bilden som Q målar upp är minst sagt absurd, men trots det har QAnon-rörelsen byggt upp ett nät av anhängare, med sitt starkaste fäste i USA. 

Det stora genombrottet skedde under det amerikanska valet 2020. Enligt Pew Research Center kände 47% av tillfrågade vuxna amerikaner till QAnon i november 2020, vilket kan jämföras med 23% i februari 2020. Vad som är oroväckande är att 20% av dessa tillfrågade ansåg att rörelsen var något positivt. Den siffran var 41% för konservativa. Därför är det inte heller förvånande att det numera sitter en republikansk QAnon-anhängare vid namn Marjorie Taylor Greene i det amerikanska representanthuset.

Det är inte längre en obskyr konspirationsteori isolerad till de mörkaste hörnen av internet; den existerar och legitimeras i USA:s egna parlament. Inte nog med att rörelsen har fått sina egna politiker, den får dessutom medvind av USA:s före detta president, Donald Trump – den enda personen enligt QAnon som kan rädda världen från Demokraternas barnätande satanism. Teorin har också befäst sig genom Trumps oförmåga att distansera sig från rörelsen och det faktum att han nästan spär på det konspiratoriska tänkandet. 

Det är inte heller en slump att QAnon fått sitt uppsving just under året 2020. Konspirationsteorier frodas i tider av kris och 20-talet är obestridligen krisernas decennium. På knappt ett år har världen fått uppleva en fullskalig pandemi, en recession värre än 2008 och en acceleration av den globala uppvärmningen. I en värld fylld av kaos och oförutsägbarhet söker mänskligheten svar genom sin lata nyfikenhet. Det är jobbigt och svårt att vara källkritisk när vardagen är fylld av desperation och ens kunskap och förståelse av samhället är begränsad. Dessutom är det viktigt att ha i åtanke att människor dras in i konspiratoriskt tänkande successivt; en smula skepsis blandat med redan existerande avighet gentemot statliga myndigheter kan med enkelhet eskalera. Det kan räcka med att vara vaccinmotståndare eller misstänksam gentemot munskydd för att manipuleras vidare till att tro på QAnon.

Detta gör konspirationsteorier ideologiskt komplicerade att tackla. Det är grundläggande i en liberal demokrati att få tycka och tänka vad man vill, samtidigt är den desinformation konspirationsteoretiker sprider något som bör bekämpas. De är uppenbarligen skadliga för samhället men att åtgärda problemet genom att exempelvis inskränka yttrandefriheten botar endast symptomet av konspiratoriskt tänkande, inte själva orsaken. Gränsen mellan nyttigt ifrågasättande och ohälsosam misstro kan i många fall bli svår att urskilja och placera, vilket kan göra det svårt att veta hur den vilseledande informationen ska hanteras. De medel som den liberala staten istället kan använda är en oberoende granskande journalistik, starka vetenskapliga institutioner, och källkritisk utbildning på skolor och universitet väl anpassade till det nya medieklimatet som finns idag. Lärdomen som går att dra är att kriser och konspirationsteorier i slutändan är det ultimata testet av ett liberalt samhälle. 

Ett liberalt samhälle har lyckats om medborgarna behåller sitt källkritiska öga och inte viker sig för sin lata nyfikenhet. Om samhället låter fakta segra över desinformation trots att det i vissa fall kan vara komplicerat eller svårt att greppa. Om konspirationsteorier förblir ett skämt och inget mer. Då har ett liberalt samhälle lyckats. 

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Tid för lyckan under det glada 20-talet

Marcus Willershausen
Skribent

I slutet av förra året släppte Netflix en mockumentär om året som gått. Den hette Death to 2020, och titeln sammanfattar nog ganska väl känslorna de flesta av oss har kring 2020. Efter ett år som redan gått till historien som ett av de allra sämsta någonsin finns det nu däremot lite mer ljus i tunneln än vad det gjorde i mars 2020. USA:s president är tråkig igen men framförallt är vaccinet redo att rädda världen. Det talas ibland om att pandemin är det nya normala – att social distansering, hemarbete och döda stadskärnor kommer vara normen i framtiden. Om jag trodde på det skulle jag ändå vägra förlika mig med tanken. Framtiden ska vara hoppfull, och därför vill jag nu helst av allt glömma det som varit och istället blicka framåt. Vad finns då att finna i framtiden? Jag tror det som skedde efter pandemin för hundra år sen kommer hända igen, för ni vet vad man säger; historien har en tendens att upprepa sig.

Om vi blickar bakåt hundra år ser vi 1921. Första världskriget är över sedan tre år, men under åren efter det har spanska sjukan skördat omkring 50 miljoner människoliv. Trots mörkret och svärtan som finns etsad i allas korttidsminnen, ska det begynnande årtiondet gå till historien som det glada 20-talet. Männen som kom tillbaka från världens än så länge största krig var förvisso granatskadade och traumatiserade, men de byggde samhället och ekonomin som skulle bli den nya världen. Vår bild av årtiondet med glamouren, festerna och inte minst spriten är kanske som mest präglad av F. Scott Fitzgeralds klassiska verk, The Great Gatsby. I boken får vi följa New York-elitens liv där varken festerna eller spriten tar slut – men ett ständigt mörker finns alltid närvarande. Mot bakgrund av de svåra åren innan var 20-talets dekadens inte för nöjes skull, utan för att det var nödvändigt.

Lyckosökandet är djupt rotad i den mänskliga psykologin. Vi är sociala varelser i ständig jakt efter nya lyckorus som får oss att känna något mer än vad vardagen har att erbjuda. Det är därför vi reser och upptäcker nya platser, möter nya människor – intresserar oss för det som känns spännande. Coronapandemin innebar ett abrupt stopp för det och istället har vi förpassats till våra rum för att stirra på oss själva på Zoom samtidigt som tiden och livet flyger förbi. Det är inte bara de specifika tingen var för sig som ryckts ifrån oss, utan det är också känslan av kontroll och frihet över ens eget liv. Alla som längtar till högljudda konserter, trånga dansgolv och svettiga barer gör inte det för att de jämt och ständigt befann sig där innan pandemin. Men det är avsaknaden av möjligheten till allt det där just nu som tär på en. Hopplösheten och likgiltigheten som följer av en pandemi och alla dess svängningar riskerar att få oss att förlora oss själva. Dock så vet vi av historien att det i regel blir bättre med tiden, och pandemilivet är inte en ny konstant, det kommer ljusare tider. Det glada 20-talet kommer.

Jag tror att människor efter pandemin i högre grad kommer vara lyckomaximerande i sina livsstilsval eftersom kontrasterna mellan normaliteten och tillvaron under corona blivit allt för tydliga. Likt människorna under det glada 20-talet ville leva livet till fullo kommer man vilja göra det nu också. Samtidigt måste man komma ihåg att det inte finns någon objektiv lycka, utan vad den består av är upp till var och en att definiera. Oavsett hur den lyckan ter sig kommer vi vilja söka och finna den mer än tidigare, och det är nog inte bara vad vi vill, utan också vad vi behöver.

Någonstans här finns också den bekanta skiljelinjen mellan stad och land, som när livet efter pandemin ska diskuteras, är oundviklig. Jag tror inte att pandemin innebär slutet för varken staden eller landet, jag tror att vi får se en revolution för dem båda. Det är lätt att tänka att den ekonomiska kris som följt viruset slår ut de myllrande stadskärnorna fyllda med liv eller att den är det sista slaget mot en landsbygd som avfolkas. Jag tror inte det kommer stämma, helt enkelt eftersom vi som människor inte alla strävar efter samma saker. Fler kommer värdesätta livet som finns någonstans där närmaste restaurang inte ligger fem minuter bort, och andra vill leva ett liv i städerna med allt vad det innebär.

20-talet behöver inte bli en upprepning av dekadensen, utan kan bli en nystart för lyckan och möjligheterna att göra allt det där som gör livet värt att leva. Vi har det glada 20-talet framför oss, och det är precis vad vi behöver nu.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom

Ledare #1

Love Frisell
Redaktör

I veckan tittade en vän och jag på Thielska galleriets utställning om Axel Törneman, en tidig modernist som rörde sig mellan stilar som ingen annan och var verksam under 1900-talets början. Motiven kändes igen från Renoirs myllrande Paris, medan de starka färgerna var mer van Gogh eller Munch. Ett drag skiljde honom från hans samtida kollegor – allting var grönt, vilket trots de glada motiven gav målningarna en illamående, nästan ångestartad, känsla. Det väckte frågan om det tidiga 1900-talet bara var glädje.

Efter kriget kom männen tillbaka, traumatiserade och granatskadade, till ett sönderslaget Europa. Åren som följde var inte bara de massiva fester som vi känner igen från The Great Gatsby (2013). I Sverige infördes motboken, ett system för att ransonera ut dryck, medan i USA blev alkohol olagligt. Kriminella tog tillfället i akt och öppnade nätverk av lönnkrogar och kasinon, där storbandsjazz spelades och hembränt såldes. Dåtidens hjälte var inte industrialist – han var bootlegger. Tänk mindre Gatsby, mer Boardwalk Empire.

Frågan är då varför det nya 20-talet är så ocoolt. Förhoppningsvis behöver det inte vara så. I början av 90-talet öppnade det – nu totalt spårade – nätverket Frihetsfronten svartklubben Tritnaha i Stockholm, som snart följdes av ravet Docklands. Klientelen var av allt från libertarianer till kommunister och skinnskallar, och klubbarna gjorde de allt i sin makt för att kringgå stans paternalistiska tillståndsregler. När polisen kom och avvisade besökarna, stängde klubbarna tillfälligt för att öppna igen när snuten hade stuckit.

Så än sen om klubbarna har stängt – på 20-talet går vi på lönnkrog.

Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom

Centerpartiet – dra dit pepparn växer!

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

Jag tänkte ta tillfället i akt att i den här krönikan släppa på en ventil. En ventil som med jämna mellanrum behöver släppas på och som många av er säkert känner igen. Ett parti som kommit undan lindrigt nu när partiledaren varit borta från arbetet ett längre tag. Jag talar om min ilska mot Centerpartiet. Den är alltid där, ligger och lurar i vassen. Ibland tänker man “Åh mysiga centern, så härligt att vi har varandra” men då ser de alltid snabbt till att påminna oss om hur de egentligen aldrig riktigt är våra sanna vänner. 

Centerpartiet gick till val på sin slogan “Framåt”. Och sen tycker folk att vi är otydliga med vår politik!? Framåt för vadå? Dieselsubventioner till lantbruket?

Tyvärr är ju det här inte ovanligt för Centerpartiet. Av alla partier i Sveriges riksdag är nog Centerpartiet sämst på politik. Med det menar jag att det är anmärkningsvärt hur ett parti kan existera trots att det är så opolitiskt. Vad tycker egentligen Centerpartiet? Nu tänker ni säkert “Men Romina, nu är du onödigt hård, de har ju faktiskt åsikter”. Jaha! Har de? Vilka då? Att vara för en sönderreglerad jordbrukspolitik kan väl eventuellt kallas politik. Men har ni lagt märke till att det nog är den enda åsikten partiet är konsekventa med? När det är trendigt med nazism, då blev de nassar och brydde sig om landsbygden. Nu är det trendigt med antirasism, då är de antirasister och bryr sig om landsbygden. Imorgon så kommer det säkert bli trendigt med en större stat – då kommer de bli statskramare som bryr sig om landsbygden.

Hela partiet är 100% paketering och marknadsföring och 0% politik. Inte ens landsbygdsåsikterna är grundade och äkta. De kommer ju av att man i själva verket är LRFs politiska gren. De är inte för landsbygden av ideologiska skäl, det är ren och skär ekonomi. Partiet är sålda till LRF och andra landsbygdsintressen. Visste ni att man i Riksdagen skämtsamt brukar kalla Centerpartiet för särintressenas riksparti? För att de alltid tycker det branscher, intresseföreningar och särintressena vill. 

Slutligen så är det värsta med Centerpartiet att de går runt och leker duktiga. De har exempelvis exakt samma migrationspolitik som Liberalerna har, bara att de går runt och låtsas att deras är snällare. Centerpartiet har klarat att lura att man får en humanare migrationspolitik med dem bara för att hon skäller på Åkesson i direktsändning. Ännu mer förbannad blir jag när de står där och presentera välfärdssatsningar tillsammans med Stefan Löfven som om hon vore vice statsminister. Hur går det ihop med att Annie Lööf älskar Ayn Rand? Det kanske också bara var en trendig grej… Nej tacka vet jag riktiga liberaler! För att vara bönder så är Centerpartiets ideologiska rötter inte särskilt djupt rotade.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

Borgerlig vänster är demokratins värn

Willhelm Sundman
Skribent

Vårt demokratiska statsskick har i princip varit oemotsagt i över hundra år. Bortsett från diverse extrema grupperingar och övervintrade kommunister ställer alla partier upp på den liberala demokratins grundvalar. Trots detta påstås att demokratin är hotad, inte bara från utländska krafter såsom blodröda kommunister i Kina eller lönnmördande skurkar i Ryssland, utan även inifrån. 

I dagsläget behöver vi inte oroa oss alltför mycket för någon statskupp á la Tyskland 1930  men det finns en oro som sakta gror inom den politiska sfären, en oro för populismen. Denna oro får inte bara tas med en axelryckning och hävda att det är väljarnas fel, eller att de som beter sig på ett visst sätt använder sig av förbjudna metoder. Politik är inte någon Harry Potter-värld där det finns förbjuda besvärjelser. All is fair in love and war, som det heter – och politik är båda delarna.

Det demokratiska systemet har många frestelser för den som kommer till makten och bär på många själsliga brister. Till demokratin hör partiväsendet som arbetsform. Att ordna och fördela arbetet på annat sätt än genom partiorganisationer är svårt att föreställa sig men det blir farligt om man låter partierna i sig bli ett självändamål. Vi ska inte hymla med att det alltid finns de som använder starka organisationer som partier, föreningar, fackförbund eller andra sammanslutningar som språngbräda för att nå fram till bättre social eller ekonomisk ställning.

Det ständiga ifrågasättandet om vilka ”våra” väljargrupper är hör till denna demokratins baksida.I sann demokratisk mening ska politik och partier kämpa för landets väl, inte för kravmaskinernas gläfsande efter mer smörjmedel till deras sedan länge sönderrostade drivhus. På samma sätt bör analysen om vilka väljare man kan alienera kastas till historiens sophög. Politiken vi driver är liberal och härstammar från upplysningens frihetstid. Den har ingen väljargrupp, men den har ideal – borgerliga ideal. Därför kan vi inte ställa oss på någon sida eller acceptera något samröre med andra som inte i grunden är sammanvävda med den kamp för folkligt självstyre och frihetlig strävan som borgerligheten står för. Vänstern kommer aldrig vara kompatibel med liberalismen och borgerligheten. Det går att finna samklang i vissa frågor, likt den statliga skolan, men synen på politikens gränser och ramar kring hur staten ska styras är så olik vår syn på detsamma att man kan tro vi existerar i olika tidsåldrar.  

Det finns ingen anledning att tvivla på Moderaternas lojalitet till den liberala demokratin. Det finns dock anledning att minnas det parti vars historia av nationalsocialistiska tendenser och samtida framgångar gör oss ängsliga inför en samhällsutveckling vi missbedömt, Sverigedemokraterna. Även Socialdemokraterna säger sig att de vill värna demokratin, men de är beroende av två direkt fientliga krafter mot de demokratiska principerna – Marxismens kamplogik och fackföreningsrörelsens pampvälde. Vidare är Socialdemokratin så ständigt vacklande i sina gränslinjer mot kommunismens internationella storspelare att man inte kan göra annat än att sätta ett frågetecken i marginalen till påståendet om socialdemokratin som demokratikäpare. Centerpartiet har oavbrutet fört böndernas än mer selektiva klasskamp att man förstår lättheten med att sammansluta sig med ett socialistblock som bygger på samma grundpelare. På samma sätt har de kedjat sig så pass fast i lantbrukarorganisationers intressepolitik att man blir tveksam till om partiet ens har förmåga att värna demokratins principer.

Politikens block är brutna och för den svenska liberalismens framtid vilar på förmågan att inse vilka vi är, varför vi finns, och vad vi måste göra. Hur svårt det än kan vara för oss måste vi befästa liberalismen på den politiska spelplanen som en folklig kraft i samhället. Den borgerliga vänstern är den frisinnade samhällskraft som skapat demokratin och burit den fram det senaste århundradet. Demokratin lever och dör med tillvaron av en borgerlig vänster. I de länder där diktatur råder har den borgerliga vänstern tidigare undanträngts. 

Demokratin har i vårt land för närvarande ingen pålitligare väktare än det parti som kämpar för den borgerliga vänsterns åskådning. Det är dags att ta sig samman och blåsa liv i den glöd som nu knappt brinner. Innan du och jag, innan allt vi vet och har, försvinner.

Willhelm Sundman
Skribent Liberal Ungdom

Därför bör du lyssna när en CUFare vill prata skolpolitik

Caroline von Seth
Utbildningspolitisk talesperson för CUF

Hahahahaha när centerpartister pratar utbildningspolitik” med efterföljande hånfulla emojis är ett exempel på många kommentarer en skolpolitiskt intresserad CUFare får från medlemmar ur Liberala Ungdomsförbundet då en skolfråga kommer på tal. Visserligen förstår jag suget för att retas på Twitter, men samtidigt anser jag att det är tämligen obefogat. Varför? Det ska jag försöka sammanfatta nedan. 

CUF har nämligen en hel del utbildningspolitik, även om den skiljer sig markant från LUFs. Den markanta skillnaden tror jag grundar sig på en viktig ståndpunkt: CUF ser inget egenvärde att efterfölja det mer folkpartistiska idealet ”att barn ska veta hut”. Ett raljant svar på det är att vi snarare baserar vår politik på forskning. 

För det första: betygsfrågan. Behöver elever veta var de befinner sig genom hela skolgången? Absolut. Kräver detta att det sker genom ett sammanfattat bokstavsbetyg? Inte alls. Professorn Dylan Wiliam menar nämligen att det är formativ bedömning, alltså en utförlig feedback, som gör att eleven utvecklas i varje skolämne. Vidare menar Wiliam att då elever tenderar att, då de får både summativ och formativ bedömning, fokusera på var de befinner sig, snarare än hur de kan utvecklas.  Jag och CUF vill se en kunskapsfrämjande skola där utveckling står i fokus. Därav bör betyg sättas tidigast i årskurs 8. 

För det andra: läroplikt. Jag ska erkänna: vid första anblick ansåg även jag att läroplikt lät som en sjuk grej. På det sker även argumentationen tyvärr på ett felaktigt sätt. I Finland är samtliga barn enligt lag läropliktiga. Det innebär att du som elev har ett lagstadgat krav på dig att inhämta kunskap. Ansvaret ligger på vårdnadshavaren och eleven, istället för vad vi idag har. Där skolans huvudman ansvarar för att eleven slutför skolan. Det innebär inte nödvändigtvis att eleven slutför skolan med de kunskaper som de skulle behöva. Utan bara att de suttit av timmarna i skolbänken. Följden av läroplikt blir således att lärarnas status höjs och att samhället slutar se skolan som en service, utan snarare ett erbjudande. Lärare får alltså vara lärare – och inget annat. 

För det tredje: förstatligande av skolan. LUF:s lilla älsklingsfråga. Motiveringen här är tämligen enkel. Kommunaliseringen av skolan gjordes på 90-talet samtidigt som många andra stora skolreformer genomfördes, såsom exempelvis friskolereformen. Flera av problembilderna som ni målar upp stämmer, men vi i CUF har svårt att se att detta löses automatiskt av att förstatliga skolan igen. Problemet var att ett helt nytt ansvarsområde placerades på kommunernas axlar, i samband med andra stora förändringar. Det blev helt enkelt för mycket på en gång.

Slutligen vill jag säga att detta inte är ett sätt för mig att övertyga er om vår utbildningspolitik, utan snarare att säga att jag vädjar till er. När en CUFare vill diskutera utbildningspolitik med er – motta det med glädje. Vi må inte hålla med varandra, men jag lovar er. Vi tycker att skolan är lika viktig som ni tycker. 

Caroline von Seth
Gästskribent