Redaktör
När karaktären Dan Humphrey, i första säsongen av Gossip Girl, ska förklara varför Princeton University vill ha honom som elev säger han: “Like my parents used to say, I have never met a word I did not like”. Jag tycker om den beskrivningen, även om den inte stämmer särskilt väl in på mig. Det finns en hel del ord jag ogillar. Slickepott. Mjölkig. Prenumeration. Vårtgård.
Det finns en hel del fula ord, och då pratar jag inte ens om svordomar. Vissa ord ligger helt enkelt otrevligt i munnen. Något som alltför sällan diskuteras är ord som hamnar otrevligt i sina sammanhang – helt enkelt för att de använts fel, och blir medlöpare i den vedervärdiga inkor- rekta grammatiken. Min kursbok Att skriva juridik må ha missat möjligheten till den roligare titeln Att skriva rätt, men citerar i sin inledning följande stycke från boken Kommitésvenska av Erik Wellander (1974); “Om man anmärker på en oklarhet hos en författare så får man ofta till svar: ja, kanske det kunde ha ut- tryckts tydligare, men nog förstås det med lite god vilja hos läsaren! Sannolikt, men med vilken rätt har man att förutsätta god vilja från läsarens sida?
Mången läser framställningen med allt annat än god vilja, kanske med livlig önskan att finna fel, kanske med bestämt uppsåt att missförstå. Detta gäller inte bara ordningsstadgor, tullbestämmelser, deklarations- föreskrifter, politiska inlägg, och liknande aktstycken, det gäller allt som skrivs på områden där olika i ntressen och meningar bryter sig mot varandra. Uppgiften blir därför att uttrycka vad som skall sägas inte bara så klart, att det kan förstås av en välvillig läsare, utan så klart, att det inte kan misstolkas av en illvillig”.
Även om det mesta som skrivits i den här världen inte – som tur är – är juridiska promemorior, och trots att ingen kommer förlora ett presidentval för att hennes debattartiklar är grammatiskt dåliga så bör alla anstränga sig för att skriva – och, för den delen, tala – korrekt. Inte för att du inte kommer undan med dina fel, inte för att det inte går att förstå ett felaktigt “mig” i en mening som kräver “jag” – utan av respekt gentemot läsaren eller lyssnaren. Med vilken rätt ber du om överseende? Hur charmigt tycker du egentligen att det är att visa med varenda mening du säger att du inte riktigt orkade tänka efter?
“Ord är den tyngsta drog som mänskosläktet brukar.” sa Rudyard Kipling, Djungelbokens författare, en gång. Det ligger något i det, i att pennan är mäktigare än svärdet, i att vi kommit överens om en gemensam mening i små streck och krumelurer. Men om ord är en drog så är grammatik och retorik det som skiljer bruk från missbruk, och idag väljer alltför många att missbruka sitt språk av ren lathet.
Jag hyser ingen agg gentemot dem som säger fel för att de inte vet vad som är rätt. Grammatik är svårt och nedprioriterat i skolan, och är du flerspråkig blir det ännu svårare. Det finns inget fult i att inte kunna. Det finns däremot något fult i att inte orka bry sig.
Karin Pettersson
Redaktör
Liberal Ungdom 