Tack och adjö

Att engagera mig i LUF är det bästa beslut jag någonsin har tagit. Jag överdriver inte.
Genom LUF har jag träffat många av dem som jag idag räknar som mina närmsta vänner. Till och med tjejen jag ska gifta mig med nästa sommar har jag träffat genom mitt engagemang i LUF. Om inte det vore nog så har jag också lärt mig och fått vara med om oerhört mycket. Alltifrån att kasta tvättsvamp på norska riksdagsledamöter på Unge Venstres sommarläger, till att besöka Nato och Europaparlamentet.

Men det viktigaste har ändå varit kampen för frihet, och hur den genom LUFs aktivistiska ådra tar sig också utanför Sveriges gränser. I Kairo träffade och peppade jag demokratiaktivister från hela Mellanöstern och Nordafrika drygt ett år efter arabiska våren. Förra hösten fick jag möjlighet att på plats i Hongkong följa kampen för demokratins överlevnad. Den sortens aktivism är en viktig del i LUFs organisatoriska DNA, och det är en av de saker som särskiljer oss från andra ungdomsförbund. Jag hoppas att den aktivismen aldrig försvinner.

I tio år har LUF varit en del av mitt liv, och har format både mig och mitt liv till vad det är idag. Under de tio åren har jag (som antytts ovan) hunnit vara med om en hel del. Men en av de viktigaste lärdomarna jag fått är ändå från min första kongress 2011. Det handlade om en debatt rörande stöd till ungdomsidrott. Jag själv var tränare i fridykning på den tiden och var väldigt passionerat för offentligt stöd till just idrott för unga. Så jag gick upp i talarstolen och argumenterade! Vad jag blev varse om i efterhand, är att jag uppenbarligen argumenterade emot mig själv, vilket Adam Cwejman (dåvarande förbundsordförande) upplyste mig om när jag gick förbi honom på vägen tillbaka till min plats. Gud vad jag skämdes. Men det blir lätt så första gången man är uppe i talarstolen. Lyckligtvis har de där misstagen vi gör en tendens att bara falla ur minnet hos både oss själva och hos andra.

Året efter under Almedalsveckan kom Adam Cwejman fram till mig och frågade om råd kring vad han skulle säga i en försvarsdebatt, jävlar vad häftigt det kändes att en så cool person som Adam uppriktigt ville veta vad jag tyckte. Och uppenbarligen brydde han sig inte så mycket om, eller hade helt glömt min tabbe sommaren innan.

Jag tror att många av er som är nya i LUF känner ungefär som jag kände då. Att det är läskigt att ta sig upp i en talarstol eller säga någonting på ett CL, och framförallt är det dödsläskigt när någon som jag, Romina, Karl Philip eller din distriktsordförande hör vad du säger. Men då kan det vara bra för dig att veta att jorden går inte under om du råkar tappa bort dig, säga fel eller om något annat blir knas. Det är bortglömt fortare än du hinner blinka. Det du och alla andra istället kommer att komma ihåg är hur goda vänner ni blev och alla coola saker ni fick vara med om på vägen. Och trots misstagen, så kan det gå bra för dig i LUF. Om du vill göra din röst hörd på ett möte med distriktet eller på kongressen, men är lite nervös, tveka inte att be mig om råd. Jag är din vän.

Christoffer Karlsson

Avgående vice förbundsordförande