Förändring på riktigt och på låstas

Historien upprepar sig inte, ansåg författaren Mark Twain, men den kunde ofta rimma. Inspirerade av arabiska vårens demokratiaktivister, ockuperade grupp ungdomar och aktivister Zucotti Park utanför Wall Street hösten 2011. När poliserna avlägsnade dem, hade rörelsen redan blivit global. I städer världen över spred sig Occupy-rörelsen, löst organiserade under parollen ”Vi är de 99 %”. Men Occupy luddiga mål, icke-hierarkiska organisation och beroende av sociala medier gjorde det svårt att bli mer än en aktivistgrupp för millennialgenerationens ångest när det blev uppenbart att inga eftergifter skulle ges. Med åren bröts rörelsens up, lades ner och absorberades upp av andra grupper. Som aktivisterna under arabiska våren hade överskattat intresset för sitt demokratiska projekt, hade Occupy överskattat intresset för sin slarvigt formulerade klasskamp.

Demonstrationer har återigen tagit plats på USA:s gator nio år senare. Den här gången bakom det enkla budskapet: Svarta liv är värdefulla. Orden har skanderats sedan amerikansk polis kvävde George Floyd till döds under en arrestering i våras. Rörelsen bakom demonstrationerna, Black Lives Matter (BLM), grundades i samband med kravaller i Ferguson 2014 efter att polisen hade skjutit Michael Brown, men det var först efter George Floyd den rörelsen blev ett globalt fenomen som enat ungdomar, föräldrar och aktivister världen över mot polisvåld och rasism.

BLM:s breda uppslutning och lösa organisation har suddat ut rörelsens gränser så mycket att professionella tyckare enkelt kan tillskriva den sina fördomar. Vare sig det är vänsterns förhoppningar om en antirastisk revolution eller högerns rädsla för en rasidentitär masspsykos. Verkligheten är som vanligt oftast tråkigare. En opinionsundersökning från amerikanska PEW Research Center från i juni visar att en majoritet av vuxna amerikaner i grupperna whites, blacks, hispanics och asians har en positiv eller mycket positiv syn på BLM. Inte direkt ett kvitto på påstådd radikalism.

Det vore inte en överdrift att BLM har på egen hand initierat en ny debatt om rasism, den här gången med fokus på institutionell rasism. Till skillnad från i vardaglig bemärkelse berör detta inte enskildas fördomar och intolerans, utan hur institutionerna verkar i förhållande till etnicitet och hudfärg. Både policy och bristen av policy kan oproportionerligt missgynna rasifierade på ett kollektivt plan, utan att vara direkt diskriminerande på ett individuellt. Tänk underfinansiering av skolor, segregation genom stadsplanering och bristande tillgång till välfärdstjänster i utsatta områden.

Poängen är att dessa exempel inte är tillfälligheter, utan påstås vara inneboende i systemet. Institutionella problem är bekvämare att ignorera i förmån för symboliska åtgärder. Politikernas eftergifter har mer varit erkännande av aktivisternas berättigade ångest än faktisk politik. Namnbyten gator, små omorganiseringar i polisens
budget och bortplockade statyer av slavägare erkänner alla
problemet, utan att faktiskt angripa det. När förändring upplevs som en omöjlighet är det lätt att flytta fokus från politik, till aktivism som en metod för självförverkligande, till exempel en abstrakt kamp mot rasister. Men ett projekt som bygger på andras vilja och förmåga till självinsikt blir oundvikligen instabilt och kommer enbart hålla så länge tillräckligt många vill och orkar delta. Bibeln har funnits lätt tillgänglig för läskunniga sedan boktryckarkonsten, ändå har kristna inte lärt sig att vända andra kinden till.

Vinnarna blir då de har någonting att sälja, bland annat politiker och debattörer Ett ställningstagande för eller emot BLM ger billiga poänger utan någon egentlig insats. Jämför med den meningslösa distinktionen mellan klimatförnekare och de som erkänner klimatförändringarna står passiv eller skjuter upp åtgärder. Marknadsföringen är sedan länge medveten om detta. Bland BLM:s stora donatorer hittar vi internationella jättar som H&M, Amazon och MacDonalds. Aktivism säljer, men framför allt tvättar det bort associationerna av sweatshops och minimilönarbeten under slavliknande villkor. Svarta människors liv är värdefulla, men billig arbetskraft är viktigare.

Så länge BLM står i rampljuset kommer både rörelsens vänner och fiender vilja rida på dess framgångar och försöka forma den efter sina egna politiska projekt. Om arabiska våren och Occupy Wall Street ses som varnande exempel är det avgörande om rörelsen kan skapa ett eget projekt, istället för att bli en del av någon annans. Annars är vi tillbaka på ruta noll, i Zucotti Park 2011.