Lita aldrig på Socialdemokraterna

Marcus Willershausen
Skribent

Mitt Europa bygger inga murar, sade Stefan. Sedan byggde hans Europa murar. Fem år efter 2015 och migrationskrisen ska riksdagen staka ut framtidens migrationspolitik. Nu handlar det inte längre om att inte bygga murar, nu handlar det om hur muren ska se ut. För vårt Sverige bygger murar.

Öppna hjärtan och öppna gränser är värden som många liberaler värnar och vill bevara. Men det är inget som vi vinner mark i opinionen för just nu. En tydlig majoritet av riksdagens partier vill ha en stramare migrationspolitik än vad ivriga marknadsliberaler och globalister hoppas på. Fredrik Reinfeldts Moderaterna svängde snabbt efter att han klev ner från scenen på valvakan 2014 och lämnade svensk partipolitik bakom sig. Kristdemokraterna styrs till slut av KDU-generationerna Ebba Busch och Sara Skyttedal, ett maktövertagande helt rätt i tiden. Frireligiösa gamla tanter från Jönköping och tidigare partiledaren Alf Svensson är inte längre kärnan i partiet. Sverigedemokraterna är sverigedemokrater och sverigedemokrater gillar inte invandring.

Men nyckeln till den nya inriktningen ligger inte hos det så kallade konservativa blocket, Jimmie Åkessons främsta politiska mål, utan hos Socialdemokraterna. Efter några decennier av migrationsliberalism har partiet hittat hem. Det är inte längre en liberal och idealistisk generation som för partiet framåt mot öppna gränser och rivna murar. Partiet har nu hittat hem till det gamla och gråa, hem till Olof Palme.

Han var systemkritiker, på sätt och vis en revolutionär figur, som hade jämlikheten som sin främsta politiska gärning. Och det lyckades han med – Sverige var som mest jämlikt 1980. Men jämlikheten och solidariteten gällde just i Sverige. Tal om internationell solidaritet var i tiden med dåtidens vänsterrörelse som var kritisk mot den amerikanska stormaktens imperialism och storföretagens dominans i världen. Det var lätt att ställa sig på den lilla människans sida i tredje världen med den antagonisten man målade upp. Att man sedan nära bekantade sig med diktatorer var sekundärt, det var orden man sa, inte sakerna man gjorde som spelade roll. Orden var stora men de stora gärningarna få – vid valet mellan en generös migrationspolitik och att värna de svenska systemen valde Palme det sistnämnda. Han var ju faktiskt sosse.

Människan har aldrig varit den centrala figuren i socialdemokratin, det är det jämlika samhället som är det överordnade målet. Där ses inte välfärdsstaten som ett hinder för det samhälle och den värld man vill bygga, den är ett instrument för att uppnå vad man stakat ut. Därför kommer socialister, kanslihussossar och liberaler alltid krocka i en diskussion om migrationen. En fråga man möjligen kan enas i, som familjeåterförening för flyktingar, är bara en liten parentes i den stora frågan där de stora motsatserna blottas när det kommer till vilket samhällssystem man vill se. När vissa vill kasta omkull det kapitalistiska systemet, några pragmatiskt vill höja skatterna för att expandera välfärdsstaten och andra vill banta den, då går det inte att komma överens. Här ligger även problemet för den svenska migrations- och integrationspolitiken som förts; vi öppnade dörren till Sverige som land men inte som samhälle. Nu vill Socialdemokraterna stänga båda dörrarna.

Idén om Socialdemokraterna som ett migrationsvänligt parti är en bild som är satt av de senaste decenniernas politik, men blickar man bakåt finns det inget stöd för en sådan historieskrivning. Det finns inte heller något intresse internt för att vara det. SSU vill riva upp asylrätten och ersätta det med ett kvotflyktingsystem, en lösning som i teorin kan verka bra men som i morgondagens praktik är omöjlig att införa. Tankesmedjan Tiden, som kan beskrivas som Sveavägen 68:s testballong för den egna rörelsen, vill se klassisk socialdemokratisk politik igen: stram invandring för att värna LO-medlemmarnas intressen och den stora välfärdsstaten. Vad partiet, som de senaste fem åren gått från att stänga gränsen till att driva igenom gymnasielagen till att slänga Miljöpartiet överbord för att förhandla med Moderaterna, har inte varit helt klart. Men de vill en sak hellre än allt annat; bli av med frågan. De två statsbärande partierna i Sverige har fått se sina väljare vända ryggen till för att vandra till SD. Medicinen verkar vara att bli som dem. Ett socialdemokratiskt parti som återgått till sina rötter och ett moderat parti som även de sneglar tillbaka på det forna är därför två parter som rimligen borde kunna enas om hur många färre som ska få komma till Sverige. Det är en logisk men sorglig utveckling vi står inför.

Glöden från brandtalen på Götaplatsen i Göteborg och Medborgarplatsen i Stockholm den där hösten 2015 har sedan länge slocknat. Lågorna från bomberna över Syrien brinner ännu.

%d bloggare gillar detta: