Vad vi kan lära oss av Black Lives Matter

Thea Erlandsson
Skribent

Målet med politiken är för många att uppnå någon form av förändring i samhället. I svensk kontext brukar politisk förändring oftast handla om frågor som skatter, migration eller sjukvård – partipolitik som sällan diskuterar den övergripande visionen för hur samhället bör se ut. Black Lives Matter-rörelsen i USA har däremot en tydlig vision av vilket samhälle de vill se. En vision av antirasism och jämlikhet – att svarta människor har samma rättigheter och förutsättningar i samhället, på riktigt. En vision som därefter kokas ner i olika konkreta förslag, exempelvis att förbjuda så kallade no-knock warrants som ger polisen rätten att gå in i en bostad utan förvarning. Detta efter att Breonna Taylor, 26, sköts till döds i sitt egna hem den 13 mars 2020 under en no-knock raid; en händelse som exemplifierar polisens användning av övervåld och systematiska misstro mot svarta människor. BLM:s vision riktar in sig på att bekämpa den institutionella rasismen i USA som präglar alla svarta människors verklighet, och för att förstå denna rasism krävs det att vi blickar bakåt i tiden.

De första svarta människorna som satte sin fot på nordamerikansk mark gjorde det i kedjor, men även efter slaveriet avskaffades i USA 1865 fortsatte svarta människor ändå vara ofria. Detta på grund av att det trettonde tillägget till konstitutionen, som förbjöd slaveriet, gjorde detta med undantaget “as a punishment for crime”. I sydstaterna efterföljdes detta av så kallade “black codes” som innebar att svarta människor aktivt förföljdes och spärrades in för att kunna fortsätta utnyttjas som slavar i bland annat bomullsindustrin, enligt ThoughtCo. Huruvida detta var av ren rasism eller motiverat av ekonomiska skäl är omdiskuterat men en sak är säker, svarta människor förblev i grunden ofria. Ytterligare en konsekvens blev att svarta människor målades upp som kriminella och farliga av samhället – stereotyper som än idag lever kvar. Därefter utvecklades segregationslagar som delade upp svarta och vita människor i skolor, på bussar och i andra aspekter av världen vilket spädde på idén om att svarta och vita människor var olika mycket värda. Det krävdes hela 100 år för att svarta medborgare skulle åtnjuta civila rättigheter i USA, mycket tack vare medborgarrättsrörelsen, men dessa 100 år var tillräckliga för att ett rasistiskt tankesätt skulle ingjutas i det amerikanska samhället. Normer och stereotyper kring svarta människor hade redan vuxit fram och tillåtits diktera samhällets strukturer.

Normerna om att svarta människor var kriminella och farliga förstärktes ytterligare när Richard Nixon 1971 deklarerade sitt “War on Drugs” och gjorde drogmissbruk till sin främste fiende. Nixon skapade Drug Enforcement Administration och öste flera miljoner dollar på att bekämpa droghandeln i USA. Den högt uppsatte tjänstemannen för Nixons kampanj John Ehrlichmann medgav senare även att detta
var aktiva försök att splittra och förstöra svarta samhällen, vilket Dan Baum skriver om i sin rapport “Legalize It” för Harper’s Magazine. Genom att medvetet ljuga om droger kunde senare även Ronald Reagan rättfärdiga hårdare och kraftigare rättspolitik, som bland annat ledde till att inspärrningen för icke- våldsamma narkotikabrott ökade från 50 000, 1980, till 400 000, 1997, enligt Drug Policy Alliance, vilket påverkade svarta individer och familjer i allra största grad. Därför bör det inte komma som en överraskning att var tredje svart man i USA förväntas sitta inspärrad under något tillfälle av sitt liv, enligt Sentencing Project. Vad man tydligt kan se är att ofriheten ständigt följer med i historien, och den ofriheten gör det oundvikligt att ett system av institutionell rasism växer fram i samhället.

Rasismen i USA är alltså ett system som har sina rötter i alla aspekter av samhället, även om denna text endast berör toppen av isberget, och är sammanflätat på ett sätt så komplicerat att det känns omöjligt att lösa. Kampen mot rasism möts inte bara av rasister, utan även politiker, makthavare och en övertrampande polisstat, som på ett eller annat sätt gynnas av den existerande samhällsordningen. För att lösa den strukturella rasismen i USA finns det flera förslag, allt från att sluta inansiera polissystemet till “slavery reparations”, ekonomisk kompensation för slavättlingar, men oavsett vad man tror på går det att konstatera att politisk förändring från grunden kommer ta lång tid. Om samhället i flera hundra år varit genomsyrat av rasism kommer det ta minst lika lång tid att fullständigt omvända det till att bli genomgående antirasistiskt. Därför bör vi inte tveka i att stå upp för det som är rätt och begära politisk förändring på riktigt.

Man måste vara radikal, orädd och ihärdig – det är den viktigaste lärdomen från Black Lives Matter-rörelsen. Det går inte att skynda långsamt, eller vara överdrivet pragmatisk. Precis som Harriet Tubman, Martin Luther King Jr och Rosa Parks vågade utmana den rådande samhällsordningen under sin tid, till förmån för rättvisa, humanitet och frihet, måste vi också göra det genom att ansluta oss till den anti-rasistiska kampen som BLM leder under vår livstid. Genom donationer och demonstrationer i solidaritet, men även genom att själva konfrontera problemen gällande rasism som finns både i Sverige och Europa. Endast på det sättet är vi äkta liberaler.

%d bloggare gillar detta: