En kris under krisen

Marcus Willershausen
Skribent

Världen runtom oss brinner och Liberalerna är i kris. Inget nytt under solen. Det har snart gått ett år sedan Nyamko Sabuni valdes till ny partiledare för Liberalerna. Förväntningarna var höga efter ett dåligt riksdagsval 2018 med endast 5,5 % av rösterna följt av ett katastrofalt EU-val i maj 2019 där vi med 4,1 % av rösterna, eller nöd och näppe som det också heter, lyckades säkra ett mandat i Bryssel.

Idag är kritiken mot partiets ledning, politik och strategi fortfarande densamma som den alltid varit. Vi är inte tillräckligt tydliga med vad vi tycker, fokuserar på fel frågor och når inte ut på det sättet som vi borde. Efter partiledarstriden som pågick under våren 2019 finns det en stark önskan och ett behov av att sluta upp bakom den vägen som valdes, men det är inte helt lätt när partiets opinionssiffror har procenthalten hos ölen som får säljas på ICA. Ett av de största problemen för Liberalerna är att vi ständigt hamnar i skuggan av Centerpartiet. Det var därför som LUF var för att partiet borde ingått i regering med Socialdemokraterna. Mer inflytande, ministerposter och en annan positionering än Centern, men ytterligare en gång valde vi detsamma som storebror starköl och hans 8,6 % – vi ställde oss utanför regeringen, i en stolt men inte så självsäker liberal opposition.

För att resa sig och jobba mot egna starkölsnivåer krävs det något nytt för Liberalerna: egna initiativ och lite mer mod. Centerpartiet har varit de som tagit ledartröjan och triangulerat och taktiserat i ett ambitiöst försök att vara mittenkraften mellan de forna giganterna S och M. De kommande åren kan det projektet få ett ganska abrupt avslut om Liberalerna slutar vara en snäll följehund och istället fattar egna beslut kring sin egen framtid. Med den nya konstellationen i toppen, opinionssiffror i botten och en coronakris på det är vi redan på god väg dit.

Det är givetvis möjligt att både Centerpartiet och Liberalerna i någon mån samarbetar med en socialdemokratiskt ledd regering även efter 2022, men ju längre den här mandatperioden löper minskar chanserna. Efter nästa val kommer vi veta svart på vitt hur det gått med att avreglera arbetsmarknaden, släppa bostadsmarknaden fri och få till en ny skattereform. Det vore inte helt osannolikt att utvärderingen visar att det inte gick som vi hade tänkt oss. Socialdemokrater trivs i krisen där de noterar 33 % och Stefan Löfven får säga inspirerande saker utan faktiskt innehåll samtidigt som han gömmer sig bakom Folkhälsomyndigheten. Att återgå till någon slags verklighet och genomföra Januariavtalet genom att slå sönder arbetsrätten och förklara krig mot sig själva och sitt existensberättigande låter inte särskilt lockande för S. Då kan det bli enklare att förhala frågorna eller skylla på coronakrisen som ställt allt på sin spets, och därefter mena att Januariavtalet är överspelat. Vad ska Centerpartiet och Liberalerna göra – tvinga fram ett extraval 2021?

Somliga vill istället mena att den plötsligt komna pandemin ger januaripartierna ett gemensamt projekt att ömma och vårda – att lyckas rädda svensk ekonomi – men det som ska svetsa samman Januariprojektet riskerar istället bli katalysatorn för att det hela inte håller längre än fyra år. I krispaketen som presenteras får liberaler slåss för stöd till näringslivet medan socialdemokrater vill avveckla arbetslinjen. Om det svider för socialdemokrater att inskränka arbetsrätten svider det för liberaler och centerpartister att montera ner Alliansens arv från fornstora dagar. Och så var det det där om hur det går med Januariavtalet.

Ledande moderata företrädare är tydliga med att lyfta fram Liberalerna som en viktig del av svensk borgerlighet, trots att man tryckte rött för Ulf Kristersson i statsministeromröstningen. Det är inte en slump. Allt ligger i linje för september 2022. Ulf Kristersson skriver gladeligen på DN Debatt om energiöverenskommelsen tillsammans med Nyamko Sabuni och MUF nominerade henne till ny partiledare för Liberalerna. Skulle konstellationen M-KD-SD inte få en egen riksdagsmajoritet kommer en moderatledd regering vara beroende av ett annat parti för att kunna tillträda. Med tanke på hur passivt-aggressiv relationen mellan Moderaterna och Centerpartiet är krävs det ingen statsvetare för att förstå att det kommer vara Liberalerna som är lösningen på den ekvationen. Det handlar inte bara om en ny inriktning i svensk politik och en annan regering, utan också om att Liberalerna på egen hand fattar ett beslut om sin framtid. Det är hög tid att vi gör det. Vår framtid är för viktig för att blint följa Centerpartiet.

Marcus Willershausen

Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: