Liberal Ungdom

Det är dags för Liberalerna att sluta vara den opersonliga tonåringen

Vi lever i en tid där det inte är lätt att vara liberal i Sverige.

Liberalerna fick bara 4,6 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet, delar av partiet tycks ha sålt sin själ till Sverigedemokraterna och den liberala värdegrunden ifrågasätts från alla håll. Dessutom tycks Liberalerna stå inför en djup identitetskris, någonting som har varit ett problem i många år, men som har förvärrats i och med Tidöavtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna. För Sveriges liberala parti ser framtiden onekligen mörk ut.

Vi måste dock komma ihåg att det finns lösningar på krisen som Liberalerna och den liberala värdegrunden står inför, men för att hitta dem måste vi ställa oss frågorna: Vad är det egentligen som har orsakat Liberalernas kris? Vilka faktorer är det som har fört oss fram till den här punkten?

En betydelsefull faktor är det faktum att Liberalerna i dagsläget är ett parti som sällan särskiljer sig mycket från andra partier. Partiet tycks sakna det där lilla extra; det radikala inslaget som gör ett parti intressant. För att lösa krisen som partiet står inför måste Liberalerna därför arbeta för att bli mer radikala och skilja ut sig från andra högerpartier. Detta görs bäst genom att driva fler radikala LUF-frågor såsom avkriminalisering eller legalisering av cannabis, utförsäljning av statliga och kommunala företag och en grundlig modernisering av Sveriges translagar. På så sätt kan partiet framstå som en mer unik, modern och reformvänlig politisk organisation i allmänhetens ögon. Det är en förändring som behövs, för i nuläget är Liberalerna lite väl likt den där tonåringen som inte vågar bryta sig loss från kompisgängets normer och värderingar, som inte vågar gå sin egen väg och sätta ner foten och säga nej.

Ett sådant parti ska Liberalerna inte vara om vi vill få fler röster i kommande val. Tvärtom skulle partiet troligen vinna på att i högre grad våga säga emot andra högerpartier, bråka lite mer med Sverigedemokraterna och kritisera politiska förslag. Ett litet parti måste inte vara fegt.

Den interna splittringen är en annan sak som antagligen har bidragit till Liberalernas dystra väljarsiffror. Liberalerna är ett av få partier som ofta är helt öppna med interna stridigheter. Att vi har olika åsikter och synsätt på olika frågor är naturligtvis bara en styrka, och ingenting som ska bekämpas, men däremot skulle partiet vinna på att minska öppenheten utåt. Få personer skulle säga att ett parti som hela tiden bråkar inbördes, och som är helt öppna med konflikterna, inger mycket förtroende. För att återvinna väljarnas förtroende måste Liberalerna därför bli bättre på att låta det privata förbli privat, istället för att informera hela Sverige om det.

Ovanstående faktorer och lösningar är bara några få, och det finns såklart oändligt många fler förslag. Jag är övertygad om att det är just det som är Liberalernas främsta styrka: att vi har gott om medlemmar och förtroendevalda som är beredda att lägga ner tid och energi på att komma på nya idéer som kan föra oss framåt som parti. Endast genom många olika förslag från olika människor kan vi till sist identifiera rätt tankar och verka efter dem. Vi måste våga testa oss fram, och vi får inte vara alltför rädda för att misslyckas på vägen. Det finns en väg framåt för Liberalerna och liberalismen i Sverige, och om vi arbetar tillsammans borde det inte vara så svårt att hitta den.

Som Albert Einstein en gång sade: ‘Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem.’ Det är så vi liberaler borde tänka framöver.

Vera Bjerkås
Skribent Liberal Ungdom

Gästskribent: Ensam är inte stark!

Gulan Avci
Gästskribent, partisekreterare (L)

Från att leva till att överleva. Från frihet till ofrihet. Från fred till krig. Över en natt förändrades livet för miljontals människor i Ukraina och en ny verklighet tog vid. Den 24 februari var det ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och hela världen tvingades in i en ny världsordning med en ny säkerhetspolitisk doktrin att inte bara förhålla oss till, utan bli en del av.

Det är fortfarande svårt att ta in att det plötsligt är ett brinnande krig i Europa. Att flyganfall, tortyr och flykt undan Rysslands barbari är den nya verkligheten i ett demokratiskt land. Att ett land i vårt direkta närområde, en fri och oberoende demokrati, är under ockupation.

Just nu finns det ingen händelse som är så central och viktig som kriget i Ukraina. Rysslands vidriga anfallskrig är en attack på den europeiska gemenskapen. Ukrainas folk kämpar heroiskt för att försvara sitt land, men också hela Europas demokrati, frihet och säkerhet.

Jag är stolt över att Sverige och resten av Europa slutit upp, tagit ansvar och stöttat Ukraina och det ukrainska folket reservationslöst, såväl militärt, ekonomiskt, politiskt som humanitärt. För att försvara de värden som vi i Sverige så många gånger tagit för givna, är det helt avgörande att vi fortsätter att stå enade – mot barbariet och Putins farliga ambitioner att återuppliva ett gammalt välde som förtryckte miljontals människor.

Internationellt samarbete, och europeiskt samarbete i synnerhet, är helt avgörande för att försvara de demokratiska kärnvärdena. Sverige har förvisso varit skonade från krig i över 200 år. Det ska vi vara tacksamma för, men flera hundra år av fred kan aldrig ses som en garanti för att vi fortsatt kommer att vara skonade.

När kriget eller krisen kommer är ensam aldrig starkast. Freden, friheten och demokratin försvaras bäst i allianser, inte i allianslöshet. Det har vi Liberaler förstått i flera decennier, och det är glädjande att fler partier, drygt 30 år senare, förstått detsamma.

Den 22:a mars 2023 röstade Sveriges Riksdag ja till svenskt Nato-medlemskap. För två år sedan dundrade den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist ut från talarstolen på Socialdemokraternas kongress att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato så länge han var försvarsminister. Vi vet alla hur det blev med det.

Liberalerna har varit före sin tid i frågor som idag är helt avgörande för vår gemensamma framtid. Upprustningen av försvaret, medlemskap i Nato och inte minst har vi gått i bräschen för det europeiska samarbetet.

Det finns de som fortfarande tvivlar på såväl Nato-medlemskap som Europasamarbetet. De som vill isolera Sverige från omvärlden, och som tror att protektionismen är framtiden. Vi liberaler tror på det motsatta. Vi kommer fortsätta att leverera morgondagens politik och vår uppgift framöver är att fortsätta belysa vikten av internationellt samarbete, och ett starkt och enat Europa.

Det är med en stark liberal uppställning i Bryssel som vi på riktigt kan försvara de landvinningar som gjorts för demokratin och friheten. Om drygt 440 dagar är det val till Europaparlamentet. Jag ser fram emot att gå in i nästa års valrörelse tillsammans med Liberalernas ungdomsförbund – för ett starkare Sverige, ett friare Europa och en liberalare omvärld!

Gulan Avci
Partisekreterare (L)

Njut av krisen

Det finns något fridfullt i att strosa runt på en kyrkogård. Tyst, lugnt och enbart fåglarnas ihärdiga kvitter, som lyckas bryta djupa tankar. Efter tre månader som kyrkogårdsarbetare har jag varit med om det mesta. Ensam vandring mellan stenrader, samtal med desperata änkor och nedsänkning av avlidna till deras sista vila. Döden. Ett tydligt tecken på kris.

Kriser har länge definierats av negativa känslor, med döden som naturligt skyltfönster. Detta resulterar i att krisen framstår som oönskad och rent av destruktiv. Förutom att skicka fel signaler, blir krisen därmed ett större hinder när den väl konfronteras. Känslan kan givetvis berättigas, men min fasta övertygelse är att kriser är såväl nödvändiga som berikande. Det finns inget egenvärde i att undvika dessa. Livet handlar till syvende och sist om att lära sig leva med krisen ständigt närvarande – så varför inte uppskatta den?

En kris de flesta kan relatera till är Covid-19 pandemin. En absurditet där samhället på några veckor stängdes och snabbt omvandlades till George Orwells avskydda totalitära samhälle. Krisen blev, likt alla andra, ett tydligt bevis på mänsklighetens snabba anpassningsförmåga och förmåga att lämna utmaning starkare än vid ingång. Förutom tragiska segment i form av höga dödstal, social ensamhet och förstörd skolgång – mynnade krisen ut i stora digitala och forskningsmässiga framsteg. Genom att välta omkull tidigare övertygelser, bli vilsen och utsättas för nya utmaningar, skapas lösningar på komplexa problem. Hur gärna jag än önskar fördöma pandemin och upprepa käpphästar om dess problematik, går det inte att bortse från att vi lever i en bättre värld idag, än när vi för första gången hörde talas om den smittade fladdermusen.

Anledningen till detta är enkel: individen är rationell till sin natur och kommer spontant samarbeta med andra i syfte att lösa problem. Kriser kommer alltid uppdagas, men om vi bemöter dem på rätt sätt blir utfallet positivt och berikande. Kombinationen av förändring och krav på handling är två viktiga komponenter för mänsklig utveckling. Krisen är därför inte ett problem, utan tvärtom något eftersträvansvärt.

Oaktat min ohälsosamma optimism, kommer gemene man fortsatt försöka undvika kriser. Det är naturligt och en försvarsmekanism som utvecklats under lång tid. Övertygelsen och strävan efter att ständigt undvika kriser landade den florentinska filosofen och politikern Niccolò Machiavelli i för mer än 500 år sedan. Detta genom att i sitt mästerverk Fursten finna den ena lösningen absurdare än det andra för hur envåldshärskare ska agera i syfte att behålla makt. Machiavellis slutsats var enkel: kris bemöts av auktoritära medel och stabilitet uppnås genom att undvika krisen.

Machiavellis tankar har dessvärre fått större genomslag på senare år. Genom övertro på auktoritära medel och skepsis gentemot krisens berikande faktum – har krisbegreppet kommit att användas för att legitimera långtgående frihetsinskränkningar. Detta märktes inte minst under Covid-19 pandemin. Genom att leka med ord, omvandlas krisen till politisk spelbricka och medel snarare än mål. Trots att begreppsanvändningen i sig inte är problematisk, uppkommer problem när ord överanvänds i syfte att skapa negativa känslor, snarare än förklara reella fenomen. Krisskeptiker urholkar därmed successivt krisens berikande kärna och höjer samtidigt tröskeln för att övervinna denna.

Det är dags att omvärdera synen på kris. I stället för att i desperation lämna kyrkogården – måste vi acceptera krisen och låta innovativt tänkande lära oss hantera den. Det är inte ett problem att tillfälligt hamna i en svacka eller genomgå omvälvande förändringar. Problemet uppkommer först när du tror dig finna en mirakelkur, som hjälper dig lämna krisen utan ökad insikt. Den dag det blir andras tur att filosoferande vandra runt mellan stenrader – önskar åtminstone jag veta att kriser inte ignorerats, utan hjälpt mig bli en bättre människa.

Adam Furustam
Skribent Liberal Ungdom

FO-krönika: Vad är vi villiga att offra för friheten?

Friheten är inte gratis, men det är vårt medlemskap. Dessa är de sista orden i många av de foldrar och flygblad jag delat ut under 9 år av medlemskap i Liberala ungdomsförbundet. Orden har blivit ett slags mantra som upprepas på debatter och bokbord, speciellt om man fått platsen bredvid muffarna och deras nocco-utdelningar.

Men om nu friheten kostar, vad är den värd? Den ideologiskt drillade svarar antagligen både snabbt och självsäkert: “allt”. Helt sant är det förstås, på ett principiellt plan finns det ingenting mer heligt än våra friheter. Men när krisen kommer, då blir våra principer helt plötsligt betydligt mindre värda.

Enligt en färsk undersökning från SOM-institutet svarar en majoritet av svenskarna att demokratin bör kunna inskränkas för att lösa kriser som gängbrottslighet eller klimatförändringar. Den med gott minne kommer ihåg att grundlagsskyddade rättigheter inskränktes under pandemin, allra främst mötesfriheten.

Den vettiga följdfrågan är hur stark friheten och demokratin är i vårt land. Borde vi anta att hemma i TV-sofforna och runt köksborden sitter Svenssons som drömmer om ett land styrt av någon klimat-Mussolini eller pandemi-maoist?

Förvisso lades över hälften av rösterna i det senaste riksdagsvalet på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Två partier där “demokrat” mest är något de har i sitt partinamn för att verka mer PK än man egentligen är. Och kanske är det mest för att man inte kan komma överens om vilken av kriserna som är mest akut som gör att demokratin lever än.

Oavsett dagens förutsättningar, samtidens kriser och konflikter, så blir den stora och mäktiga staten förr eller senare alltid ineffektiv och irrelevant. Det är oundvikligt. Icke-demokratiska tendenser kan finna stöd i en tid, men kommer alltid att rättmätigt ifrågasättas i nästa. Statliga program har dessutom alltid ett bäst före-datum, och myndigheter tenderar att åldras som mjölk. På en fri marknad leder tillkortakommanden till att konkurrenterna tar över marknadsandelar och därmed att dåliga idéer hamnar på soptippen. Denna mekanism återfinns inte i den stora staten, där skyddas istället ineffektivitet av såväl sossar som konservativa.

Förr eller senare ledsnar människor. Förr eller senare kommer tiden av kris där folk väljer politiker som gör det enda rätta, att avveckla sin egen makt, och ge den tillbaka till individen. Det skedde under Sveriges djupa ekonomiska kris på 90-talet, och det kommer förr eller senare att hända igen. Det riktiga hotet är den staten så stor, och de politiker så mäktiga, att människors röster tystas. Att rädslan tar fäste. Att nya tankar och idéer aldrig får se dagens ljus.

Kina, Ryssland, Iran. Det är världens tre riktiga kriser. Oändligt farligare än pandemier och gängbrottslighet. Dessa bekämpas på två sätt – genom vårt orubbliga stöd till Ukraina, Taiwan och Hong Kong, och till kvinnorna som kämpar mot mullorna. Men också genom att vi lovar oss själva, och kämpar varje dag för att aldrig bli som dem. Att aldrig få för oss att ens den pyttelilla frihetsinskränkningen är rimlig. Att vara beredda på att offra allt för friheten.

Erik Berg
Förbundsordförande

Sosse kan du vara själv, Anton Holmlund

Liberalerna ses ofta som ett parti för läsande människor i storstäder. Det intrycket ger emellertid inte den vanligtvis så kloke LUF:s vice ordförande Anton Holmlund, som snarare ger intryck av att ha bott under en sten i skogen och inte ha läst en enda rad av regeringens nya politik.

Enda gången han landar rätt i sin debattartikel i Expressen är i inledningen, när han beskriver vilka problem den nya regeringen fick ärva av Socialdemokraterna et al. Den strukturella arbetslösheten är hög, och ungdomar och utrikesfödda sackar efter. Efter det snubblar han snabbt utför.

Johan Pehrson har mycket riktigt sagt att Arbetsförmedlingen ska få arbetsro. Mig veterligen betyder inte arbetsro att man inte ska arbeta; det innebär att man ska ha fullt fokus på att utföra sitt arbete så bra som möjligt. Tror Holmlund att den studiero som Liberalerna vill ha i klassrummet innebär att eleverna ska chilla galet istället för att studera? Näppeligen.

Därefter anklagas Pehrson och Liberalerna för att ha för stort fokus på utbildning. Varför det skulle vara dåligt att den som står långt ifrån arbetsmarknaden får bättre hjälp att lära sig svenska och samtidigt kan gå en kort utbildning för att lära sig ett bristyrke framgår inte tyvärr inte av texten. Holmlund kanske inte vet att det i många branscher är brist på personal som har motsvarande gymnasieutbildning. Det handlar om undersköterskor, busschaufförer, industrimontörer och restaurangpersonal. Vanliga hederliga kneg. Många skulle nog tycka att det vore bra om fler utrikesfödda som idag står utanför arbetsmarknaden kunde få jobb inom dessa yrken, men Holmlund kanske tycker att dessa jobb är för sossiga

Holmlunds förslag om att det behövs en tydligare arbetslinje är bra – så bra att det också är regeringens politik. Regeringen vet nämligen att Sverige jobbar när Sverige är som bäst.

Även om en bidrags- och skattereform inte låter sig lanseras några månader efter att en regering tillträtt (sorry to break it, men det är så politik för vuxna fungerar) framgår det tydligt av Tidöavtalet att det kommer ske och jag vågar tro att arbetet med det pågår för fullt bland alla de kloka och driftiga tjänstemän som varje dag sliter i den reformfabrik som kallas Regeringskansliet. Dessutom står det mycket tydligt i regeringens budget att jobbskatteavdraget för dem över 65 förstärks, så lite skattesänkningar har regeringen faktiskt redan hunnit med. Just den skattesänkningen är såklart extra viktig eftersom en grundbult i en liberal arbetslinje är att de årsrika ska jobba, inte sitta hemma och äta mandelkubb och lösa melodikrysset dagarna i ända.

Dessutom har det tagits flera viktiga steg för att öka den egna ansträngningen hos den som är arbetslös. Arbetsförmedlingen har till redan exempel fått i uppdrag att se till att de arbetslösa söker fler jobb än tidigare – både i fler sektorer och i större geografiska områden – eftersom regeringen tycker att man ska vara beredd att flytta och byta bransch hellre än att leva på andras pengar. Dessutom ska de arbetslösas sökaktivitet följas upp bättre, och fler arbetssökande ska slussas in i utbildning (vilket alla utom Anton Holmlund verkar tycka är bra, eftersom de vet att en tydlig utbildningslinje är en vital del av en väl fungerande arbetslinje för 2020-talet).

Som grädde på moset har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, fått i uppdrag att stärka arbetet mot fusk och felaktiga utbetalningar i välfärdssystemen under 2023. Arbetsförmedlingen har fått ett snarlikt uppdrag. Regeringen tycker nämligen att människor ska jobba, inte bidragsfuska. Allt detta hade Holmlund vetat om han orkat läsa myndigheternas regleringsbrev istället för ännu en servettpamflett av den empatistörda låtsasfilosofen Ayn Rand.

Alla som kan jobba ska jobba. Det gäller även alla som kommer till Sverige. Därför har regeringen gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att kartlägga ukrainska flyktingars kompetens så att fler snabbt kan komma i jobb. Även krigsflyktingar kan och vill komma i arbete för att bidra till allt som är vårt. Regeringens integrationslinje är nämligen – hör och häpna – en arbetslinje.

Det är lustigt att Holmlund föreslår sänkt arbetsgivaravgift för att unga ska få fler jobb, eftersom forskning tydligt visar att det är dyr och dålig politik (Se t.ex. Egebark och Kaunitz, IFAU 2013:27). Ett riktigt sossigt förslag (om man ska vara petig är det väl centerpartistiskt, men numera är det väl samma sak). Om man orkar öppna regeringens budget för 2023 kan man där läsa att regeringen kommer att prioritera det motsatta – kostnadseffektiva insatser som är arbetsplatsnära och i hög utsträckning leder till riktiga jobb. I samma budget bantades anslagen till Arbetsförmedlingen – men det kanske också är en sossig reform i dessa nya tider?

Det är dags för Liberala ungdomsförbundet att fimpa lattjolajbanpolitiken, släppa sargen och komma in i matchen. Johan Pehrson var Liberalernas vallokomotiv i valrörelsen, och i regeringsställning kommer han att draglok för den nya arbetslinjen. För Holmlunds del vore det klokare att hoppa på det tåget än att bli stående kvar på perrongen med mössan i hand, hyttandes med näven och skamsen över att han missade startskottet för den nya arbetslinjen.

Holmlund kan skratta om han vill. Liberalerna rör sig, han står still.

Ung Medlemsson

Ledare: Ett kanonförslag?

Precis som mina skribenter vill jag egentligen inte skriva om bildning. Inte alls. Ändå känns det nödvändigt. Den nya borgerliga regeringen har beslutat att ta fram en svensk kulturkanon, vilket skär rakt genom frågan om bildning och aktualiserar den.

Bildning, från tyskans bildung, är unikt för de germanska språken. Engelskan saknar det fastän Storbritannien ofta sägs ha en kultur av bildning, förmodligen för att högre tjänstemän ofta har läst classics, antikens litteratur och historia, på Oxbridge. Detta visar bara är att Storbritannien är ett klassamhälle. Den med turen – eller oturen! – att födas in i högborgerligheten har råd att studera Aeneiden och Metamorfoser i sex år, för det är efternamnet som i slutändan ger tillträde till City of London. Universitetsexamen finns där för att rättfärdiga detta, ett slags kredentialism som saknas i tanken om bildning.

Entré, kulturkanon. Som Expressens kulturchef, Victor Malm, skriver “finns ju [kanon] redan. I den bildade medelklassens hem till exempel. Och på varje grundkurs i litteraturvetenskap” (Expressen Kultur, 23/10-22). Det är denna klyfta som en kulturkanon i skolan måste syfta till att överbrygga. Att inte stänga ute unga från det som redan finns tillgängligt. Att du inte ska behöva vara född i rätt hem för att få komma i kontakt med en över två tusen år gammal tradition. En bildning på grundnivå för alla.

Visst finns det bra invändningar. En kanon kan användas i nationalistiska syften, som Malm skriver i samma söndagskrönika. Och bildning fungerar ofta som grindvaktning, vilket sociologen Pierre Bourdieu menar att de högre klasserna gör med smak, någonting som den akademiska överklassen har, medan lägre klasser och klassresenärer helt enkelt saknar. Och som Liv senare skriver är bildning inte någonting fint om det är påtvingat. Men tanken är inte att tvinga fram bildning hos människor – detta är omöjligt – utan att visa för fler unga att det finns en väg som många andra redan tar.

Ironiskt nog finns det material som ligger till grund för bildning, som Viktor Karlsson påpekar, redan samlad på en plats: internet. Tyvärr delar jag varken hans optimism eller håller med om att internet skulle vara ett nytt Biblioteket i Alexandria. Däremot analogin med Gutenbergs boktryckare; medan det tryckta ordet bidrog till det trettioåriga kriget har internet gett oss decennier av nätdrev.

Vi verkar helt enkelt mer intresserade av att hacka på varandra än att ta del av ny (gammal) information, pådrivet av sociala medier-företagens interaktionsmaximerande algoritmer. Även den som vill ta del av kultur och vetenskap kommer sällan i kontakt med den på lagliga vägar. Oftast finns det gömt bakom betalväggar och immaterialrätter (JSTOR, eboksläsare) eller så är plattformarna förbjudna i väst (Library Genesis, SciHub), eller på väg att bli det (Internet Archive). Mer obskyra texter, de mest intressanta ur forskningssynpunkt, finns oftast inte tillgängliga alls.

Att skapa förutsättningarna för allmän bildning är alltså mycket svårare än att bara ta fram en kulturkanon. Möjligtvis kan vi följa (ironiskt nog) Kinas exempel och införa statliga skärmtider för unga och fasa ut hemläxor, samtidigt som mer litteratur digitaliseras och översätts för att bli tillgänglig allmänheten. Men det är en annan debatt.

Oavsett hur de politiska förslagen ser ut: om vi menar allvar med att bildning är eftersträvansvärt måste det bli någonting mer konkret än ett ideal. En introduktion till den svenska kanon kan vara första steget på vägen.

Den kritiska läsaren kommer fråga sig, men vad är poängen? Åtminstone frågan om kanon är redan avgjord av litteraturvetaren Harold Bloom: ”To read in the service of any ideology is not to read at all. The mind’s dialogue with itself is not primarily a social reality. All that the Western canon can bring one is the proper use of one’s own solitude.”

Love Frisell
Redaktör

Det finns inget fint med påtvingad bildning

Det är fruktansvärt att bli ombedd att skriva något om bildning. Det är som att be någon pressa fram en ny, intellektuell tanke om jag vet inte, ämnet går inte att likställa med något. Man kan bara misslyckas med en sådan text förutsatt att man inte heter Christer Nylander eller möjligtvis har samma självförtroende som en arg lufkille. Därför tänker jag inte ens försöka.

Loves uppmaning till sina skribenter att skriva något smart om bildning är lite som när staten bestämmer sig för att alla ska bli bildade. Det blir bara dåligt om det inte kommer på eget initiativ. Det är olidligt faktiskt. Inte saken i sig. Det hade naturligtvis varit toppen med lite mer bildning i det här landet. Men målet, och kanske framförallt medlet, det är så trött och fult.

Vägen till bildning är inte vacker när den är klädd i statligt tvång. Den måste vara frivillig och inte antas bättre än ett annat vägval.

Sa tyvärr ingen sosse någonsin.

Istället har den förra regeringen sett till att vi 2023 får ändringar i skollagen som gör alla gymnasieprogram högskoleförberedande. Beslutet kom mot bakgrund av att alldeles för få ungdomar väljer yrkesförberedande gymnasieprogram. Svenskt Näringsliv rapporterade förra året att vi de närmsta 14 åren kommer sakna 18 000 yrkesutbildade elever. Det är en enorm utmaning, och om den inte hanteras rätt kan det slå väldigt hårt mot Sveriges konkurrenskraft.

Enligt rapporten, och den tidigare regeringen, är en förklaring till bristen att yrkesprogrammen inte är högskoleförberedande och därför har låg status. Ovanstående får det att låta som att stackars tonåringar på yrkesprogram stått och gråtit över att de är förbjudna att läsa kurser som gör att de får högskolebehörighet. Så är det inte. Men tydligen upplevs det faktum att man i ett sådant fall behöver göra ett aktivt val och lägga till några kurser som för jobbigt eller inte coolt nog.

Själv kan jag känna att det förmodligen snarare är den allmänna inställningen till yrkesprogram samt informationen som går ut om dem som det är fel på. Det finns tyvärr en tendens, även bland föräldrar, lärare och SYV-personal, att prata om yrkesutbildningar som ett lite sämre val. Vi måste bort från det, och ge yrkesstolthet och viljan att bli fri och börja tjäna sina egna pengar mer status, om det är vad som behövs. Som Fredrik Malm uttryckte det i en intervju med SVT: “Branschen skriker efter hantverkare med praktiska yrkeskunskaper, inte efter byggjobbare som läst litteraturvetenskap.”

Det går såklart att argumentera för att frågan är ganska onödig att diskutera i vilket fall. Antingen har vi ju en situation där man väljer till eller väljer bort sin högskolebehörighet – det är inte mer dramatiskt än så. Men vilket av alternativen man anser ska gälla som utgångspunkt vittnar om vilken syn man har på utbildning och hur nära den behöver hänga ihop med bildning.

Bara tanken att det är ett problem att människor gör gymnasieval som ger vissa skilda möjligheter till högre utbildning visar på en ful syn på såväl frihet, som arbete och bildning. Antingen är man helt besatt av lika utfall, eller tycker spontant, mer troligt, att det inte är bra nog att nöja sig med 13 år av skola för att sedan börja arbeta. Man tänker sig inte att den fula inställningen till arbete ska komma från arbetarpartiet, men det kanske rör sig om något internaliserat förakt eller kanske snarare det faktum att konsekvensen av inställningen blir att man på vägen lyckas späda ut bildningsbegreppet.

Bäst vore om vi skrotade utgångspunkten att alla ska vara redo att läsa vidare och till och med tog tillbaka möjligheten att läsa ett tvåårigt yrkesprogram. För även om reformen som gör yrkesgymnasium automatiskt högskoleförberedande skulle leda till att fler väljer den vägen, finns den mycket stora risken att man tränger bort de elever som inte orkar den nya högskoleförberedande nivån. Snart blir det de eleverna som aktivt behöver välja bort högskolebehörigheten från sitt program. Då är det inte långsökt att tänka sig en situation där det stigmatiserande visserligen inte blir att gå på yrkesgymnasium, men däremot att vara den som begär en enklare särlösning. Ingenting blir någonsin på ens egen nivå.

Det borde inte vara svårt att förstå att det inte är min bänkkompis från grundskolan som stolt valde byggprogrammet för att få jobb direkt efter gymnasiet som är problemet. Om någon är det snarare jag, en förvirrad ungdomsförbundare som mest hänger på universitetet för att jag inte har något bättre för mig. Jag och mina kursare i statsvetenskap kommer inte bli fler eller bättre för att man får samma behörighet av att gå fordonsprogrammet. Det är i sin tur en väldig tur eftersom vi absolut inte behöver bli fler och än mindre är förebilder att forma lagar efter. Det finns inget vackert eller önskvärt med det vi ägnar dagarna åt.

Uttrycket är överanvänt, men folk behöver uppenbarligen fortfarande höra det: alla vill och bör inte bli akademiker. Och om man vill det kan en bra start vara att välja ett teoretiskt gymnasieprogram.

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Bildning handlar om mer än bara kunskap

På Lunds universitetscampus kryllar det om bildade människor, med sina låga Dr Martens, vita skjortor och baskers vandrar de runt på Juridicum eller i Paradis (området där alla samhällsvetenskapliga institutioner ligger). De dricker kaffe och lyssnar helst på klassisk musik eller jazz. I deras hem är bokhyllorna fyllda till bredden med en salig blandning av modern skönlitteratur, klassiker och politisk filosofi. The Secret History av Donna Tartt är deras bibel. En lördagskväll ägnas i ett intimt sällskap av nära vänner, med rött vin och djupa diskussioner om Jean-Paul Sartre och existentialismen.

Jag själv föll offer för “dark academia” på gymnasiet och fick ett ryck att jag skulle försöka läsa så många klassiker som möjligt. Ni har säkert sett Pinterest-boards på temat eller till och med stött på ett livs levande exempel på någon med stilen. Syftet är att se sofistikerad och bildad ut, oavsett om man egentligen är det eller inte. Hela personligheten kretsar kring att man är bildad och akademisk. Det är en livsstil.

Bilden som målas upp av den bildade människan är naturligtvis en stereotypisk sådan, men kan det vara så att om man försöker se mer bildad ut, så blir och är man även mer bildad?

Även om man till en början endast vill klä sig i linje med estetiken kräver det ändå en ungefärlig uppfattning av vad dark academia innebär. Någonstans får man inspirationen till att klä sig som en gubbe eller gumma, och som med mycket här i världen är det från sociala medier som den inspirationen kommer ifrån. Det vill säga, en TikTok kan vara nog för att man som lättpåverkad ungdom dras in till #BookTok och vips har man plockat upp My Year of Rest and Relaxation (kvinna) eller Brott och Straff (man). Därefter är inte steget långt att sätta på en Spotify-lista med stycken från Chopin och Liszt, och allt för att den är döpt “Dark Academia Classical” och har en omslagsbild med dammiga gamla böcker. Det påbörjas en bildningsresa i det ögonblicket även om man till en början bara vill göra det för att se cool ut eller verka intressant.

Däremot räcker performativitet endast så långt. Det går att ställa de kritiska frågor; vart kommer intresset för dark academia från och hur befäster det sig?

I denna diskussion blir Bourdieus klassteori om det kulturella kapitalet relevant, som bland annat manifesteras i kläder. En person som växt upp i en bildad miljö, med bokhyllor och föräldrar som har högskoleutbildning, är mer benägen att känna sig tilltalad av långa kappor och tekoppar, än en person som aldrig tidigare blivit introducerad till det. Som istället har växt upp i en värld där bildning inte ens är en estetik. Även om den pretentiösa karikatyren i inledningen kan verka harmlös så reflekterar den orättvisor i samhället.

Det finns flera påverkande parametrar. Huruvida man är bildad eller inte, huruvida man har kulturellt kapital eller inte, samt huruvida man lever upp till det estetiska bildningsidealet.

En person kan vara bildad och leva upp till det estetiska bildningsidealet utan att till fullo accepteras av dark academia-gemenskapen, av anledningen att de saknar det kulturella kapitalet att delta i vissa nischade diskussioner. Det kan även bli förminskande gentemot de personer som är bildade men inte ser bildade ut och/eller besitter det kulturella kapitalet. Istället kan de överskuggas av individer som är mindre bildade, men lyckats vinna respekt genom sitt kulturella kapital och sin estetik. Den bildade eliten bygger sitt sällskap på nedärvda traditioner, vilket gör att de med kulturellt kapital har en outtalad fördel. Slutsatsen är, bildning handlar om mer än bara kunskap.

Med det sagt borde inte den akademiska estetiken helt förkastas, och jag ser fördelarna med att den får mer spridning på sociala medier, även om det initialt är mer performativt. På sätt och vis är bildning mer lättillgängligt nu än det var för 20, 30 eller 40 år sedan. Bildning har reducerats till en lättkonsumerad vara som alla med en mobil kan ta del av. Ungdomar är inte längre lika beroende av sina föräldrar för att introduceras till relevant kultur och påbörja sina bildningsresor, numera går det att göra den resan på egen hand. Med bibliotek som tillhandahåller böcker och sociala medier som kan vägleda och förklara. Däremot ska man inte vara naiv vad gäller den uppenbara skillnaden som finns mellan de som har kulturellt kapital och de som saknar det. Bildning handlar om mer än bara kunskap.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

CSN-skulder och folkpartiet

”Vi kunde aldrig kunna mäta oss med deras bilar. Vi äger inte skog och medan de andra åkte på charterresa till Grekland tog vi bilen till Danmark. Det enda du kunde konkurrera med var det här sa pappa och pekade på mitt huvud.”

Pappa hade hämtat mig från bussen en sista gång innan flyttlasset drog till Lund. Då såg jag det bara som ett vanligt samtal, men efter att ha studerat i Lund i några månader har mina tankar ofta återkommit till just det samtalet.

Bildning som kapital blev mitt sätt att hävda mig på skolgården. I Nittorp på den västgötska landsbygden var jag och min familj rätt ensamma med att ha enorma CSN-skulder, och vårt hem kallades biblioteket av mina vänner på lågstadiet i och med att vi hade så många böcker hemma. Med den uppväxten är det inte konstigt att jag blev liberal, men på samma sätt som mina föräldrar var ensamma med CSN-skuldberg, är jag också rätt ensam om att vara liberal på landsbygden. I valet klarade sig Liberalerna precis kvar i kommunfullmäktige i kommunen som Nittorp ligger i. Anledningen till att Liberalerna har så lågt stöd på landsbygden beror inte på att vi har dålig politik, utan huvudanledningen är att det är ytterst få på landsorten som kan relatera till vad en liberal ska vara.

Nidbilden av en liberal är den Utbildade Folkpartisten som brinner för att ungarna ska kunna citera Fröding och ha stenkoll på vem Mill är. Man har en bild av att bildning skulle vara den enda vägen till att leva ett drägligt liv, men jag är faktiskt helt övertygad om att man kan leva ett gott liv utan att veta vem Mill är. Det är förstås bra om människor kan mycket om olika saker, men bildning har inte ett egenvärde.

Det fina med liberalismen är att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, men det Liberalerna inte riktigt förstår är att bildning inte är en del av alla människors livsmål. Liberalerna måste bli bättre på att attrahera dessa, och visa att det i Liberalernas Sverige går alldeles utmärkt att inte utbilda sig vidare på universitet eller högskola, eller inte veta vilken relation Platon hade till Sokrates.

Jag tror inte att Liberalerna medvetet försöker vara exkluderande mot arbetarklassen, men vem man är påverkar förstås hur man förmedlar sina budskap. Bildning ska vara något frivilligt, och uppnås av lust snarare än tvång. Där har skolan en otroligt viktig roll. Engagerade lärare, rätt böcker och intressanta lektioner kan öppna bildningens dörrar för de flesta och där har Liberalerna rätt, men där Liberalerna har fel är att tvång aldrig fungerar för att få människor att leva lyckliga liv. Förslag om exempelvis kulturkanon i skolan blir därmed halvt klassfientliga: den bildade medelklassen anser sig ha rätt att bestämma vilka böcker arbetarungarna ska läsa och inte läsa. Det finns en underliggande skepsis mot arbetarföräldrarnas förmåga att uppfostra sina barn i sådana förslag.

Det jag lärde mig på skolgården är att familjer värderar bildning olika. Även om jag kände mig duktig och smart på min landsortskola var de flesta av mina klasskamrater från rikare familjer. Klassbegreppet handlar alltså inte bara om pengar längre, och det Lund har lärt mig är att det finns en ny dimension i skillnaden mellan arbetare och övre medelklass. När arbetarklassen också har råd att åka utomlands och köra dyra suvar måste den traditionella övre medelklassen positionera sig mot “pöbeln” på ett annat sätt, och det blir genom bildning, eller åtminstone vad de tror bildning är för något. Den övre medelklassen är rädda för att framstå som vanliga, och därför bildar de sig. Egentligen bryr de sig inte om bildning på riktigt.

Liberalernas tid på utbildningsdepartementet måste kännetecknas av två saker: att skapa förutsättningar för alla barn att få lust för lärandet, och en ödmjukhet inför människors olika livsval. Liberalerna behöver sluta vara ett parti för enbart akademikerna, och istället bli det folkparti man en gång var. Om partiet inte väljer att öppna sina ögon för vanligt folk bör man nöja sig med att ligga runt riksdagsspärren även vid nästa val.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Bokrecensioner: ”Radikalism och Avantgarde – Sverige 1947–1967”, ”Större trygghet aldrig fanns”

”Om liket ska vi emellertid slåss/ om rätten att begrava/ den västerländska kulturens/ stympade lemmar.”

Karl Vennberg gav ord åt kollektivets känslor då andra världskriget tog död på framtidstron och upplysningshumanismen. Vissa lyckades hålla kvar vid framstegsmodernismen medan andra under de tjugo åren efter krigsslutet främst hade som mål att ställa allt på ända. Om den tidsepoken handlar antologin Radikalism och avantgarde. Verkligheten var lera; med tiden stelnade den.

Att läsa boken är en resa och en kamp. Ofrånkomligen är somliga ämnen mer intressanta än andra när essäerna sträcker sig från poesi och TV, via tekannor, till svenska gruvbolag i Liberia och psykologi. Läsningen är värd det. Helhetsbilden blir fascinerande. Det var en tid av att lyfta saker från rötterna och kasta om dem. Som när Sverige satte upp Martinssons Aniara som den första operan i världen med elektronisk musik, eller tydligare när en pianist till publikens förfäran i stället för att klinka på sågade, sprängde och sköt sönder ett piano med en kpist han lånat av en officer. Men avantgardismen och kulturradikalismen handlade inte bara om att testa gränserna i konsten, utan att experimentera på hela samhället. Under efterkrigstiden växte idéer om jämställda hem sig starkare, svenska kyrkan blev alltmer frånskild staten och utmanad av såväl ateism som frikyrklighet. Offentligheten uppmuntrade denna förändring av samhället genom uppbyggnaden av Berwaldhallen & Moderna Museet, liksom rivningen av fler svenska städer, mest känt genom Klarakvarteren.

Det här är två olika rörelser, båda förvisso radikala. Modernismens framtidstro var beredd att stöta om hela samhället för att skapa social stegring och ekonomisk trygghet. Kulturradikalismen saknade däremot samma idé om ett linjärt framåtskridande. På sätt och vis vann väl radikalerna majoritetskulturen. När senast skapade ett konstverk uppståndelse – på riktigt? Det är inte längre vare sig olagligt eller uppseendeväckande att skända nationalsymboler, alla bär i sina fickor filmer med nakna människor ett knapptryck bort. Men avantgardism ska ständigt vara experimentell. Det här är viktigt. Oavsett om vi pratar om teater, design, kriminalvård, musikproduktion eller arkitektur så ville inte efterkrigstiden enbart ha ett konstant framåtskridande. De vågade testa, vilket innebär att våga ta en risk. Någon gång efter 1968 gav såväl socialdemokratin som liberalismen upp på den tanken. Från höger till vänster klingar ord om evidensbaserad politik för att öka medborgarnas välfärd. Framstegslängtan finns kvar, nu enkelspårig.

Sökandet efter välfärd utan risktagande behandlas från ett annat perspektiv i Klas Östergrens senaste roman Större trygghet aldrig fanns. En äldre man finner sig nödgad att undersöka sin barndom, eller snarare försäkringsbolaget hans familj var knyten till och som utlovade just evig trygghet. Huvudpersonen växte upp precis i slutet av antologins tidsspann, behandlar samma tidsanda. Försäkringsutopin fick ödesdigra konsekvenser vad gäller romankaraktärernas, tja, karaktär. Men det gav också effekt på politiska åsikter. Östergren visar effektivt hur trygghet som högsta mål lätt får som utfall trygghet blir det absolut farligaste vi kan råka ut för. Protagonistens syster, som exempel, finner sig plötsligt med känslan av att vara utan trygghetssystem och ser hot i varje främmande element. Det leder till att hon engagerar sig i samhället, du kan nog gissa i vilket sorts parti. Visserligen ingen världsomvälvande eller särskilt ny spaning, men presenterad på ett sätt som kommer med nya psykologiska perspektiv. Därför blir denna idéroman läsvärd för de flesta med intresse av det fenomen som är svensk politik.

Så experiment kan innebära en risk, men det kan alltså även en plan göra. Problemet med det senare är att man satsat allt på ett kort. När det offentliga testar något bekostat med skattepengar blir folk (förvissa rättmätigt) sura, men det kan vara värt risken för slöseri. Oavsett hur budgetar utformas finns en risk att saker går fel, vågar vi inte experimentera kan det dock enbart gå rätt på ett sätt; det värsta tänkbara är dock att det enda kortet som testas visar sig vara fel sätt.

Radikalism & avantgarde bidrar inte bara till allmänbildning om vår gemensamma historia, även om insatsen boken gör för vår förståelse av en närmast bortglömd period i närtid är hedervärd. Den bidrar också till att kunna orientera sig i dagens Sverige. Vi bör studera historien för att förstå hur det blev så här, men också på grund av denna tids särprägel. Lär vi oss att se verkligheten som formbar kan vi förändra saker igen. Om vi vågar. Verkligheten är lera; skulptera om den.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom