Skribent
”Om liket ska vi emellertid slåss/ om rätten att begrava/ den västerländska kulturens/ stympade lemmar.”
Karl Vennberg gav ord åt kollektivets känslor då andra världskriget tog död på framtidstron och upplysningshumanismen. Vissa lyckades hålla kvar vid framstegsmodernismen medan andra under de tjugo åren efter krigsslutet främst hade som mål att ställa allt på ända. Om den tidsepoken handlar antologin Radikalism och avantgarde. Verkligheten var lera; med tiden stelnade den.
Att läsa boken är en resa och en kamp. Ofrånkomligen är somliga ämnen mer intressanta än andra när essäerna sträcker sig från poesi och TV, via tekannor, till svenska gruvbolag i Liberia och psykologi. Läsningen är värd det. Helhetsbilden blir fascinerande. Det var en tid av att lyfta saker från rötterna och kasta om dem. Som när Sverige satte upp Martinssons Aniara som den första operan i världen med elektronisk musik, eller tydligare när en pianist till publikens förfäran i stället för att klinka på sågade, sprängde och sköt sönder ett piano med en kpist han lånat av en officer. Men avantgardismen och kulturradikalismen handlade inte bara om att testa gränserna i konsten, utan att experimentera på hela samhället. Under efterkrigstiden växte idéer om jämställda hem sig starkare, svenska kyrkan blev alltmer frånskild staten och utmanad av såväl ateism som frikyrklighet. Offentligheten uppmuntrade denna förändring av samhället genom uppbyggnaden av Berwaldhallen & Moderna Museet, liksom rivningen av fler svenska städer, mest känt genom Klarakvarteren.
Det här är två olika rörelser, båda förvisso radikala. Modernismens framtidstro var beredd att stöta om hela samhället för att skapa social stegring och ekonomisk trygghet. Kulturradikalismen saknade däremot samma idé om ett linjärt framåtskridande. På sätt och vis vann väl radikalerna majoritetskulturen. När senast skapade ett konstverk uppståndelse – på riktigt? Det är inte längre vare sig olagligt eller uppseendeväckande att skända nationalsymboler, alla bär i sina fickor filmer med nakna människor ett knapptryck bort. Men avantgardism ska ständigt vara experimentell. Det här är viktigt. Oavsett om vi pratar om teater, design, kriminalvård, musikproduktion eller arkitektur så ville inte efterkrigstiden enbart ha ett konstant framåtskridande. De vågade testa, vilket innebär att våga ta en risk. Någon gång efter 1968 gav såväl socialdemokratin som liberalismen upp på den tanken. Från höger till vänster klingar ord om evidensbaserad politik för att öka medborgarnas välfärd. Framstegslängtan finns kvar, nu enkelspårig.
Sökandet efter välfärd utan risktagande behandlas från ett annat perspektiv i Klas Östergrens senaste roman Större trygghet aldrig fanns. En äldre man finner sig nödgad att undersöka sin barndom, eller snarare försäkringsbolaget hans familj var knyten till och som utlovade just evig trygghet. Huvudpersonen växte upp precis i slutet av antologins tidsspann, behandlar samma tidsanda. Försäkringsutopin fick ödesdigra konsekvenser vad gäller romankaraktärernas, tja, karaktär. Men det gav också effekt på politiska åsikter. Östergren visar effektivt hur trygghet som högsta mål lätt får som utfall trygghet blir det absolut farligaste vi kan råka ut för. Protagonistens syster, som exempel, finner sig plötsligt med känslan av att vara utan trygghetssystem och ser hot i varje främmande element. Det leder till att hon engagerar sig i samhället, du kan nog gissa i vilket sorts parti. Visserligen ingen världsomvälvande eller särskilt ny spaning, men presenterad på ett sätt som kommer med nya psykologiska perspektiv. Därför blir denna idéroman läsvärd för de flesta med intresse av det fenomen som är svensk politik.
Så experiment kan innebära en risk, men det kan alltså även en plan göra. Problemet med det senare är att man satsat allt på ett kort. När det offentliga testar något bekostat med skattepengar blir folk (förvissa rättmätigt) sura, men det kan vara värt risken för slöseri. Oavsett hur budgetar utformas finns en risk att saker går fel, vågar vi inte experimentera kan det dock enbart gå rätt på ett sätt; det värsta tänkbara är dock att det enda kortet som testas visar sig vara fel sätt.
Radikalism & avantgarde bidrar inte bara till allmänbildning om vår gemensamma historia, även om insatsen boken gör för vår förståelse av en närmast bortglömd period i närtid är hedervärd. Den bidrar också till att kunna orientera sig i dagens Sverige. Vi bör studera historien för att förstå hur det blev så här, men också på grund av denna tids särprägel. Lär vi oss att se verkligheten som formbar kan vi förändra saker igen. Om vi vågar. Verkligheten är lera; skulptera om den.
Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 