Redaktör
Precis som mina skribenter vill jag egentligen inte skriva om bildning. Inte alls. Ändå känns det nödvändigt. Den nya borgerliga regeringen har beslutat att ta fram en svensk kulturkanon, vilket skär rakt genom frågan om bildning och aktualiserar den.
Bildning, från tyskans bildung, är unikt för de germanska språken. Engelskan saknar det fastän Storbritannien ofta sägs ha en kultur av bildning, förmodligen för att högre tjänstemän ofta har läst classics, antikens litteratur och historia, på Oxbridge. Detta visar bara är att Storbritannien är ett klassamhälle. Den med turen – eller oturen! – att födas in i högborgerligheten har råd att studera Aeneiden och Metamorfoser i sex år, för det är efternamnet som i slutändan ger tillträde till City of London. Universitetsexamen finns där för att rättfärdiga detta, ett slags kredentialism som saknas i tanken om bildning.
Entré, kulturkanon. Som Expressens kulturchef, Victor Malm, skriver “finns ju [kanon] redan. I den bildade medelklassens hem till exempel. Och på varje grundkurs i litteraturvetenskap” (Expressen Kultur, 23/10-22). Det är denna klyfta som en kulturkanon i skolan måste syfta till att överbrygga. Att inte stänga ute unga från det som redan finns tillgängligt. Att du inte ska behöva vara född i rätt hem för att få komma i kontakt med en över två tusen år gammal tradition. En bildning på grundnivå för alla.
Visst finns det bra invändningar. En kanon kan användas i nationalistiska syften, som Malm skriver i samma söndagskrönika. Och bildning fungerar ofta som grindvaktning, vilket sociologen Pierre Bourdieu menar att de högre klasserna gör med smak, någonting som den akademiska överklassen har, medan lägre klasser och klassresenärer helt enkelt saknar. Och som Liv senare skriver är bildning inte någonting fint om det är påtvingat. Men tanken är inte att tvinga fram bildning hos människor – detta är omöjligt – utan att visa för fler unga att det finns en väg som många andra redan tar.
Ironiskt nog finns det material som ligger till grund för bildning, som Viktor Karlsson påpekar, redan samlad på en plats: internet. Tyvärr delar jag varken hans optimism eller håller med om att internet skulle vara ett nytt Biblioteket i Alexandria. Däremot analogin med Gutenbergs boktryckare; medan det tryckta ordet bidrog till det trettioåriga kriget har internet gett oss decennier av nätdrev.
Vi verkar helt enkelt mer intresserade av att hacka på varandra än att ta del av ny (gammal) information, pådrivet av sociala medier-företagens interaktionsmaximerande algoritmer. Även den som vill ta del av kultur och vetenskap kommer sällan i kontakt med den på lagliga vägar. Oftast finns det gömt bakom betalväggar och immaterialrätter (JSTOR, eboksläsare) eller så är plattformarna förbjudna i väst (Library Genesis, SciHub), eller på väg att bli det (Internet Archive). Mer obskyra texter, de mest intressanta ur forskningssynpunkt, finns oftast inte tillgängliga alls.
Att skapa förutsättningarna för allmän bildning är alltså mycket svårare än att bara ta fram en kulturkanon. Möjligtvis kan vi följa (ironiskt nog) Kinas exempel och införa statliga skärmtider för unga och fasa ut hemläxor, samtidigt som mer litteratur digitaliseras och översätts för att bli tillgänglig allmänheten. Men det är en annan debatt.
Oavsett hur de politiska förslagen ser ut: om vi menar allvar med att bildning är eftersträvansvärt måste det bli någonting mer konkret än ett ideal. En introduktion till den svenska kanon kan vara första steget på vägen.
Den kritiska läsaren kommer fråga sig, men vad är poängen? Åtminstone frågan om kanon är redan avgjord av litteraturvetaren Harold Bloom: ”To read in the service of any ideology is not to read at all. The mind’s dialogue with itself is not primarily a social reality. All that the Western canon can bring one is the proper use of one’s own solitude.”
Love Frisell
Redaktör
Liberal Ungdom 