Skribent
Det är fruktansvärt att bli ombedd att skriva något om bildning. Det är som att be någon pressa fram en ny, intellektuell tanke om jag vet inte, ämnet går inte att likställa med något. Man kan bara misslyckas med en sådan text förutsatt att man inte heter Christer Nylander eller möjligtvis har samma självförtroende som en arg lufkille. Därför tänker jag inte ens försöka.
Loves uppmaning till sina skribenter att skriva något smart om bildning är lite som när staten bestämmer sig för att alla ska bli bildade. Det blir bara dåligt om det inte kommer på eget initiativ. Det är olidligt faktiskt. Inte saken i sig. Det hade naturligtvis varit toppen med lite mer bildning i det här landet. Men målet, och kanske framförallt medlet, det är så trött och fult.
Vägen till bildning är inte vacker när den är klädd i statligt tvång. Den måste vara frivillig och inte antas bättre än ett annat vägval.
Sa tyvärr ingen sosse någonsin.
Istället har den förra regeringen sett till att vi 2023 får ändringar i skollagen som gör alla gymnasieprogram högskoleförberedande. Beslutet kom mot bakgrund av att alldeles för få ungdomar väljer yrkesförberedande gymnasieprogram. Svenskt Näringsliv rapporterade förra året att vi de närmsta 14 åren kommer sakna 18 000 yrkesutbildade elever. Det är en enorm utmaning, och om den inte hanteras rätt kan det slå väldigt hårt mot Sveriges konkurrenskraft.
Enligt rapporten, och den tidigare regeringen, är en förklaring till bristen att yrkesprogrammen inte är högskoleförberedande och därför har låg status. Ovanstående får det att låta som att stackars tonåringar på yrkesprogram stått och gråtit över att de är förbjudna att läsa kurser som gör att de får högskolebehörighet. Så är det inte. Men tydligen upplevs det faktum att man i ett sådant fall behöver göra ett aktivt val och lägga till några kurser som för jobbigt eller inte coolt nog.
Själv kan jag känna att det förmodligen snarare är den allmänna inställningen till yrkesprogram samt informationen som går ut om dem som det är fel på. Det finns tyvärr en tendens, även bland föräldrar, lärare och SYV-personal, att prata om yrkesutbildningar som ett lite sämre val. Vi måste bort från det, och ge yrkesstolthet och viljan att bli fri och börja tjäna sina egna pengar mer status, om det är vad som behövs. Som Fredrik Malm uttryckte det i en intervju med SVT: “Branschen skriker efter hantverkare med praktiska yrkeskunskaper, inte efter byggjobbare som läst litteraturvetenskap.”
Det går såklart att argumentera för att frågan är ganska onödig att diskutera i vilket fall. Antingen har vi ju en situation där man väljer till eller väljer bort sin högskolebehörighet – det är inte mer dramatiskt än så. Men vilket av alternativen man anser ska gälla som utgångspunkt vittnar om vilken syn man har på utbildning och hur nära den behöver hänga ihop med bildning.
Bara tanken att det är ett problem att människor gör gymnasieval som ger vissa skilda möjligheter till högre utbildning visar på en ful syn på såväl frihet, som arbete och bildning. Antingen är man helt besatt av lika utfall, eller tycker spontant, mer troligt, att det inte är bra nog att nöja sig med 13 år av skola för att sedan börja arbeta. Man tänker sig inte att den fula inställningen till arbete ska komma från arbetarpartiet, men det kanske rör sig om något internaliserat förakt eller kanske snarare det faktum att konsekvensen av inställningen blir att man på vägen lyckas späda ut bildningsbegreppet.
Bäst vore om vi skrotade utgångspunkten att alla ska vara redo att läsa vidare och till och med tog tillbaka möjligheten att läsa ett tvåårigt yrkesprogram. För även om reformen som gör yrkesgymnasium automatiskt högskoleförberedande skulle leda till att fler väljer den vägen, finns den mycket stora risken att man tränger bort de elever som inte orkar den nya högskoleförberedande nivån. Snart blir det de eleverna som aktivt behöver välja bort högskolebehörigheten från sitt program. Då är det inte långsökt att tänka sig en situation där det stigmatiserande visserligen inte blir att gå på yrkesgymnasium, men däremot att vara den som begär en enklare särlösning. Ingenting blir någonsin på ens egen nivå.
Det borde inte vara svårt att förstå att det inte är min bänkkompis från grundskolan som stolt valde byggprogrammet för att få jobb direkt efter gymnasiet som är problemet. Om någon är det snarare jag, en förvirrad ungdomsförbundare som mest hänger på universitetet för att jag inte har något bättre för mig. Jag och mina kursare i statsvetenskap kommer inte bli fler eller bättre för att man får samma behörighet av att gå fordonsprogrammet. Det är i sin tur en väldig tur eftersom vi absolut inte behöver bli fler och än mindre är förebilder att forma lagar efter. Det finns inget vackert eller önskvärt med det vi ägnar dagarna åt.
Uttrycket är överanvänt, men folk behöver uppenbarligen fortfarande höra det: alla vill och bör inte bli akademiker. Och om man vill det kan en bra start vara att välja ett teoretiskt gymnasieprogram.
Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 