Skribent
Det finns något fridfullt i att strosa runt på en kyrkogård. Tyst, lugnt och enbart fåglarnas ihärdiga kvitter, som lyckas bryta djupa tankar. Efter tre månader som kyrkogårdsarbetare har jag varit med om det mesta. Ensam vandring mellan stenrader, samtal med desperata änkor och nedsänkning av avlidna till deras sista vila. Döden. Ett tydligt tecken på kris.
Kriser har länge definierats av negativa känslor, med döden som naturligt skyltfönster. Detta resulterar i att krisen framstår som oönskad och rent av destruktiv. Förutom att skicka fel signaler, blir krisen därmed ett större hinder när den väl konfronteras. Känslan kan givetvis berättigas, men min fasta övertygelse är att kriser är såväl nödvändiga som berikande. Det finns inget egenvärde i att undvika dessa. Livet handlar till syvende och sist om att lära sig leva med krisen ständigt närvarande – så varför inte uppskatta den?
En kris de flesta kan relatera till är Covid-19 pandemin. En absurditet där samhället på några veckor stängdes och snabbt omvandlades till George Orwells avskydda totalitära samhälle. Krisen blev, likt alla andra, ett tydligt bevis på mänsklighetens snabba anpassningsförmåga och förmåga att lämna utmaning starkare än vid ingång. Förutom tragiska segment i form av höga dödstal, social ensamhet och förstörd skolgång – mynnade krisen ut i stora digitala och forskningsmässiga framsteg. Genom att välta omkull tidigare övertygelser, bli vilsen och utsättas för nya utmaningar, skapas lösningar på komplexa problem. Hur gärna jag än önskar fördöma pandemin och upprepa käpphästar om dess problematik, går det inte att bortse från att vi lever i en bättre värld idag, än när vi för första gången hörde talas om den smittade fladdermusen.
Anledningen till detta är enkel: individen är rationell till sin natur och kommer spontant samarbeta med andra i syfte att lösa problem. Kriser kommer alltid uppdagas, men om vi bemöter dem på rätt sätt blir utfallet positivt och berikande. Kombinationen av förändring och krav på handling är två viktiga komponenter för mänsklig utveckling. Krisen är därför inte ett problem, utan tvärtom något eftersträvansvärt.
Oaktat min ohälsosamma optimism, kommer gemene man fortsatt försöka undvika kriser. Det är naturligt och en försvarsmekanism som utvecklats under lång tid. Övertygelsen och strävan efter att ständigt undvika kriser landade den florentinska filosofen och politikern Niccolò Machiavelli i för mer än 500 år sedan. Detta genom att i sitt mästerverk Fursten finna den ena lösningen absurdare än det andra för hur envåldshärskare ska agera i syfte att behålla makt. Machiavellis slutsats var enkel: kris bemöts av auktoritära medel och stabilitet uppnås genom att undvika krisen.
Machiavellis tankar har dessvärre fått större genomslag på senare år. Genom övertro på auktoritära medel och skepsis gentemot krisens berikande faktum – har krisbegreppet kommit att användas för att legitimera långtgående frihetsinskränkningar. Detta märktes inte minst under Covid-19 pandemin. Genom att leka med ord, omvandlas krisen till politisk spelbricka och medel snarare än mål. Trots att begreppsanvändningen i sig inte är problematisk, uppkommer problem när ord överanvänds i syfte att skapa negativa känslor, snarare än förklara reella fenomen. Krisskeptiker urholkar därmed successivt krisens berikande kärna och höjer samtidigt tröskeln för att övervinna denna.
Det är dags att omvärdera synen på kris. I stället för att i desperation lämna kyrkogården – måste vi acceptera krisen och låta innovativt tänkande lära oss hantera den. Det är inte ett problem att tillfälligt hamna i en svacka eller genomgå omvälvande förändringar. Problemet uppkommer först när du tror dig finna en mirakelkur, som hjälper dig lämna krisen utan ökad insikt. Den dag det blir andras tur att filosoferande vandra runt mellan stenrader – önskar åtminstone jag veta att kriser inte ignorerats, utan hjälpt mig bli en bättre människa.
Adam Furustam
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 