Det finns inget fint med påtvingad bildning

Det är fruktansvärt att bli ombedd att skriva något om bildning. Det är som att be någon pressa fram en ny, intellektuell tanke om jag vet inte, ämnet går inte att likställa med något. Man kan bara misslyckas med en sådan text förutsatt att man inte heter Christer Nylander eller möjligtvis har samma självförtroende som en arg lufkille. Därför tänker jag inte ens försöka. 

Bildning handlar om mer än bara kunskap

På Lunds universitetscampus kryllar det om bildade människor, med sina låga Dr Martens, vita skjortor och baskers vandrar de runt på Juridicum eller i Paradis (området där alla samhällsvetenskapliga institutioner ligger). De dricker kaffe och lyssnar helst på klassisk musik eller jazz. I deras hem är bokhyllorna fyllda till bredden med en salig blandning av modern skönlitteratur, klassiker och politisk filosofi.

Bokrecensioner: ”Radikalism och Avantgarde – Sverige 1947–1967”, ”Större trygghet aldrig fanns”

”Om liket ska vi emellertid slåss/ om rätten att begrava/ den västerländska kulturens/ stympade lemmar.”

Karl Vennberg gav ord åt kollektivets känslor då andra världskriget tog död på framtidstron och upplysningshumanismen. Vissa lyckades hålla kvar vid framstegsmodernismen medan andra under de tjugo åren efter krigsslutet främst hade som mål att ställa allt på ända.

FO-krönika: Ett bildat LUF är ett bra LUF

Det har gått lite mer än en vecka sedan kongressen när jag skriver detta. Mina energinivåer är fortfarande mycket höga efter att vi alla fått träffas i Borås, jag har så uppskattat alla bra inlägg från talarstolen, vår hemskt trevliga middag, och brädspelsomgångarna mellan förhandlingspassen. Dessutom har jag ju numera ett roligt nytt jobb med trevliga kollegor.