Förbundsordförande
Friheten är inte gratis, men det är vårt medlemskap. Dessa är de sista orden i många av de foldrar och flygblad jag delat ut under 9 år av medlemskap i Liberala ungdomsförbundet. Orden har blivit ett slags mantra som upprepas på debatter och bokbord, speciellt om man fått platsen bredvid muffarna och deras nocco-utdelningar.
Men om nu friheten kostar, vad är den värd? Den ideologiskt drillade svarar antagligen både snabbt och självsäkert: “allt”. Helt sant är det förstås, på ett principiellt plan finns det ingenting mer heligt än våra friheter. Men när krisen kommer, då blir våra principer helt plötsligt betydligt mindre värda.
Enligt en färsk undersökning från SOM-institutet svarar en majoritet av svenskarna att demokratin bör kunna inskränkas för att lösa kriser som gängbrottslighet eller klimatförändringar. Den med gott minne kommer ihåg att grundlagsskyddade rättigheter inskränktes under pandemin, allra främst mötesfriheten.
Den vettiga följdfrågan är hur stark friheten och demokratin är i vårt land. Borde vi anta att hemma i TV-sofforna och runt köksborden sitter Svenssons som drömmer om ett land styrt av någon klimat-Mussolini eller pandemi-maoist?
Förvisso lades över hälften av rösterna i det senaste riksdagsvalet på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Två partier där “demokrat” mest är något de har i sitt partinamn för att verka mer PK än man egentligen är. Och kanske är det mest för att man inte kan komma överens om vilken av kriserna som är mest akut som gör att demokratin lever än.
Oavsett dagens förutsättningar, samtidens kriser och konflikter, så blir den stora och mäktiga staten förr eller senare alltid ineffektiv och irrelevant. Det är oundvikligt. Icke-demokratiska tendenser kan finna stöd i en tid, men kommer alltid att rättmätigt ifrågasättas i nästa. Statliga program har dessutom alltid ett bäst före-datum, och myndigheter tenderar att åldras som mjölk. På en fri marknad leder tillkortakommanden till att konkurrenterna tar över marknadsandelar och därmed att dåliga idéer hamnar på soptippen. Denna mekanism återfinns inte i den stora staten, där skyddas istället ineffektivitet av såväl sossar som konservativa.
Förr eller senare ledsnar människor. Förr eller senare kommer tiden av kris där folk väljer politiker som gör det enda rätta, att avveckla sin egen makt, och ge den tillbaka till individen. Det skedde under Sveriges djupa ekonomiska kris på 90-talet, och det kommer förr eller senare att hända igen. Det riktiga hotet är den staten så stor, och de politiker så mäktiga, att människors röster tystas. Att rädslan tar fäste. Att nya tankar och idéer aldrig får se dagens ljus.
Kina, Ryssland, Iran. Det är världens tre riktiga kriser. Oändligt farligare än pandemier och gängbrottslighet. Dessa bekämpas på två sätt – genom vårt orubbliga stöd till Ukraina, Taiwan och Hong Kong, och till kvinnorna som kämpar mot mullorna. Men också genom att vi lovar oss själva, och kämpar varje dag för att aldrig bli som dem. Att aldrig få för oss att ens den pyttelilla frihetsinskränkningen är rimlig. Att vara beredda på att offra allt för friheten.
Erik Berg
Förbundsordförande
Liberal Ungdom 