Liberalerna ses ofta som ett parti för läsande människor i storstäder. Det intrycket ger emellertid inte den vanligtvis så kloke LUF:s vice ordförande Anton Holmlund, som snarare ger intryck av att ha bott under en sten i skogen och inte ha läst en enda rad av regeringens nya politik.
Enda gången han landar rätt i sin debattartikel i Expressen är i inledningen, när han beskriver vilka problem den nya regeringen fick ärva av Socialdemokraterna et al. Den strukturella arbetslösheten är hög, och ungdomar och utrikesfödda sackar efter. Efter det snubblar han snabbt utför.
Johan Pehrson har mycket riktigt sagt att Arbetsförmedlingen ska få arbetsro. Mig veterligen betyder inte arbetsro att man inte ska arbeta; det innebär att man ska ha fullt fokus på att utföra sitt arbete så bra som möjligt. Tror Holmlund att den studiero som Liberalerna vill ha i klassrummet innebär att eleverna ska chilla galet istället för att studera? Näppeligen.
Därefter anklagas Pehrson och Liberalerna för att ha för stort fokus på utbildning. Varför det skulle vara dåligt att den som står långt ifrån arbetsmarknaden får bättre hjälp att lära sig svenska och samtidigt kan gå en kort utbildning för att lära sig ett bristyrke framgår inte tyvärr inte av texten. Holmlund kanske inte vet att det i många branscher är brist på personal som har motsvarande gymnasieutbildning. Det handlar om undersköterskor, busschaufförer, industrimontörer och restaurangpersonal. Vanliga hederliga kneg. Många skulle nog tycka att det vore bra om fler utrikesfödda som idag står utanför arbetsmarknaden kunde få jobb inom dessa yrken, men Holmlund kanske tycker att dessa jobb är för sossiga
Holmlunds förslag om att det behövs en tydligare arbetslinje är bra – så bra att det också är regeringens politik. Regeringen vet nämligen att Sverige jobbar när Sverige är som bäst.
Även om en bidrags- och skattereform inte låter sig lanseras några månader efter att en regering tillträtt (sorry to break it, men det är så politik för vuxna fungerar) framgår det tydligt av Tidöavtalet att det kommer ske och jag vågar tro att arbetet med det pågår för fullt bland alla de kloka och driftiga tjänstemän som varje dag sliter i den reformfabrik som kallas Regeringskansliet. Dessutom står det mycket tydligt i regeringens budget att jobbskatteavdraget för dem över 65 förstärks, så lite skattesänkningar har regeringen faktiskt redan hunnit med. Just den skattesänkningen är såklart extra viktig eftersom en grundbult i en liberal arbetslinje är att de årsrika ska jobba, inte sitta hemma och äta mandelkubb och lösa melodikrysset dagarna i ända.
Dessutom har det tagits flera viktiga steg för att öka den egna ansträngningen hos den som är arbetslös. Arbetsförmedlingen har till redan exempel fått i uppdrag att se till att de arbetslösa söker fler jobb än tidigare – både i fler sektorer och i större geografiska områden – eftersom regeringen tycker att man ska vara beredd att flytta och byta bransch hellre än att leva på andras pengar. Dessutom ska de arbetslösas sökaktivitet följas upp bättre, och fler arbetssökande ska slussas in i utbildning (vilket alla utom Anton Holmlund verkar tycka är bra, eftersom de vet att en tydlig utbildningslinje är en vital del av en väl fungerande arbetslinje för 2020-talet).
Som grädde på moset har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, fått i uppdrag att stärka arbetet mot fusk och felaktiga utbetalningar i välfärdssystemen under 2023. Arbetsförmedlingen har fått ett snarlikt uppdrag. Regeringen tycker nämligen att människor ska jobba, inte bidragsfuska. Allt detta hade Holmlund vetat om han orkat läsa myndigheternas regleringsbrev istället för ännu en servettpamflett av den empatistörda låtsasfilosofen Ayn Rand.
Alla som kan jobba ska jobba. Det gäller även alla som kommer till Sverige. Därför har regeringen gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att kartlägga ukrainska flyktingars kompetens så att fler snabbt kan komma i jobb. Även krigsflyktingar kan och vill komma i arbete för att bidra till allt som är vårt. Regeringens integrationslinje är nämligen – hör och häpna – en arbetslinje.
Det är lustigt att Holmlund föreslår sänkt arbetsgivaravgift för att unga ska få fler jobb, eftersom forskning tydligt visar att det är dyr och dålig politik (Se t.ex. Egebark och Kaunitz, IFAU 2013:27). Ett riktigt sossigt förslag (om man ska vara petig är det väl centerpartistiskt, men numera är det väl samma sak). Om man orkar öppna regeringens budget för 2023 kan man där läsa att regeringen kommer att prioritera det motsatta – kostnadseffektiva insatser som är arbetsplatsnära och i hög utsträckning leder till riktiga jobb. I samma budget bantades anslagen till Arbetsförmedlingen – men det kanske också är en sossig reform i dessa nya tider?
Det är dags för Liberala ungdomsförbundet att fimpa lattjolajbanpolitiken, släppa sargen och komma in i matchen. Johan Pehrson var Liberalernas vallokomotiv i valrörelsen, och i regeringsställning kommer han att draglok för den nya arbetslinjen. För Holmlunds del vore det klokare att hoppa på det tåget än att bli stående kvar på perrongen med mössan i hand, hyttandes med näven och skamsen över att han missade startskottet för den nya arbetslinjen.
Holmlund kan skratta om han vill. Liberalerna rör sig, han står still.
Ung Medlemsson
Liberal Ungdom 