Liberal Ungdom

Det är väljarnas fel

“Jag avskyr dig”. Så inleddes det första handskrivna hatbrevet jag fått i mitt liv. Resten av brevet bestod av den gamla vanliga SD-harangen om hur mångkulturen har förstört Sverige och att vi i “sjuklövern” är ansvariga för allt det dåliga i samhället. Det var inte något nytt, men det var signaturen skattebetalare som fick mig att börja fundera.

Politikerhatet tycks öka i och med de sociala medierna, och hat och hot har blivit många politikers vardag. Det är förstås inte acceptabelt någonstans att politiker, eller någon annan i samhället, får ta emot hat och hot. Det är ganska enkelt att ta på sig den varma offerkoftan när det träffar en som politiker, men det som inte är lika bekvämt är att ställa sig frågan varför politikerföraktet i landet är så stort från början.

Det enda som med största sannolikhet kan betraktas som sant i brevet jag fick var signaturen. Personen bakom brevet antingen är eller har varit skattebetalare och upplever ett Sverige med rekordlånga vårdköer, en regering som frikostigt begränsar våra fri- och rättigheter och världens fjärde högsta skattetryck. Även om hat och hot aldrig är rätt väg förstår jag ändå frustrationen bakom. “Vad fan får man egentligen för pengarna?” är en fråga som både jag, Leif Östling och stora delar av det svenska har undrat över.

Är det möjligt att det finns ett samband mellan de sjunkande medlemsantal i våra politiska partier och det ökande politikerföraktet? År 1985 var antalet medlemmar i partierna fler än någonsin – upp mot 15% av svenska folket var medlemmar i ett. Idag är den siffran drygt 5%. Ungdomsförbunden har inte heller varit befriade från sjunkande medlemsantal och det är förstås ett problem för demokratin att unga inte engagerar sig partipolitiskt. Det som bör svida mest hos ungdomsförbunden är att intresset för samhällsfrågor har aldrig varit så högt hos unga som det är nu. Hur har det egentligen blivit så att det endast är en liten klick av befolkningen som är politiskt engagerade?

Den frågan finns det inget enkelt svar på, men jag tror att det till stor del kan bero på att samtidens politiker är för dåliga. Inför varje val lovar alla partier guld och gröna skogar, men när det kommer till kritan får man som väljare ändå nöja sig med en KU-anmälan eller på sin höjd en utdragen utredning i kombination med en regeringskris. Som väljare är det svårt att få förtroende för en riksdag fylld av partier som agerar sig så. Det parlamentariska läget är förstås en stor orsak till att det är svårt att driva igenom politik, men det är inte anledningen till att oppositionen missbrukar KU-funktionen och att regeringen förhalar utredningar och kompromisser.

När media diskuterar politiker idag handlar det mer om utstrålning, retorik och försök till folklighet än om faktisk politik. Onödigt politiskt drama, pajkastning och osaklighet har länge präglat den svenska debatten, och det är kanske mer underhållande att diskutera sådant än jobbskatteavdrag, men politik har aldrig och bör aldrig vara sexigt. När politik blir som reality-tv blir också politiker som realitystjärnor. Roliga och underhållande att titta på, men också personer man verkligen inte vill associera sig själv med.

När en politiker inte får det stöd som den vill ha eller anser sig förtjäna är det lätt att skylla på väljarna. Att det är väljarna som inte förstår ens politik, eller att det är befolkningen som behöver komma till politikern och inte tvärtom. Det är ett politiskt självmordsrecept samt en väldigt arrogant inställning till personerna som de företräder – väljarna. I servicebranschen är det alltid kunden som har rätt och samma princip gäller i politiken. Det går inte att skylla sina misslyckanden på personerna som man söker förtroende hos. Om man inte har det stöd man vill ha har man helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det.

För att vända utvecklingen med politikerhatet behöver politiker se sig själva i spegeln och börja med sig själva innan de skyller misstroendet från folket på folket. Vi behöver färre “Jag avskyr dig”-väljare och fler “Politik är tråkigt men viktigt”-väljare. Det får man bara genom ödmjukhet och lyhördhet, vilket är egenskaper som måste sluta vara politiska bristvaror.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Den svenska demokratin, hiss eller diss?

Många i Sverige är stolta över vår demokrati. Det proportionella valsystemet, med parlamentarism och representativ demokrati som grundstenar, skapar mångfald i riksdagen och ger små partier inflytande. Det råder stor enighet bland riksdagspartierna om att värna dessa demokratiska principer. På senare tid har däremot den inneboende skörheten i våra politiska institutioner uppenbarats.

Med misstroendevotum och regeringskriser är det tydligt att de politiska spelreglerna har förändrats. Den traditionella blockpolitiken har ersatts med kaosartade förhandlingar och nya samarbeten. Det har blivit allt svårare för majoritetsregeringar att bildas och det har uppkommit en ovisshet kring vilken statsminister man egentligen röstar för på valdagen. Dagens demokratiska funktioner kan verka som en självklarhet, men det var inte förrän 70-talet som Sveriges nuvarande politiska system tog ordentlig form. Genom två omfattande konstitutionella förändringar fick Sverige sin proportionella enkammarriksdag och parlamentarism, men även dessa självklara demokratiska principer var en fråga om politisk strategi för Sverige riksdagspartier.

Sedan 1946 hade det varit ett oavbrutet socialdemokratiskt styre i Sverige och de borgerliga partierna ville göra allt i sin makt för att bryta den socialdemokratiska dominansen, medan Socialdemokraterna ville hålla kvar vid sin maktposition. Kammarfrågan blev vattendelaren. Folkpartiet ville avskaffa tvåkammarsystemet eftersom större partier överrepresenterades, till skillnad från de mindre som underrepresenterades. De ansåg även att ett oproportionellt parlament var odemokratiskt. Socialdemokraterna uppfattade däremot denna hotbild och motsatte sig ändringen till en början. Den första kammaren som var indirekt vald genom representanter för kommun och landsting, hade traditionellt sett gynnat Socialdemokraterna; att göra riksdagen fullständigt proportionell skulle leda till en försvagning.

Men 1966 hände något. Socialdemokraterna ändrade sig. Det kan verka ganska obetydligt, men med tanke på att deras ställning avgjorde hur Sveriges framtida demokrati skulle se ut, var ändringen högst relevant. Varför valde de då att ändra sig och ansluta sig till Folkpartiets förslag? Kortfattat gick kommunalvalet under 1966 väldigt dåligt för Socialdemokraterna, vilket resulterade i svag representation i den första kammaren och på det stora hela en krympt maktposition i riksdagen. Utöver det insåg Socialdemokraterna att en helt proportionell riksdag skulle gynna Vänsterpartiet, eftersom de var ett mindre parti. Även om Socialdemokraterna försvagades så förstärktes åtminstone Vänsterpartiet och därmed blev reformen mer balanserad.

Är det demokratiskt att den svenska grundlagen blev föremål för politisk strategi? Och att det som i slutändan, till viss del, avgjorde hur Sveriges demokrati ser ut idag, var Socialdemokraternas egna maktsyn? Rent instinktivt säger min liberala ådra nej. Den svenska demokratins funktioner borde inte ändras utifrån vad som gynnar vissa politiska partier. Samtidigt är politisk involvering i demokratins uppbyggnad oundviklig. På samma sätt som Socialdemokraterna ville försvara sina intressen hade Folkpartiet sina egna motiv i åtanke; att överta regeringsmakten. Om kommunalvalet 1966 inte hade gått lika dåligt för Socialdemokraterna, hade det varit möjligt att Sverige haft kvar sin tvåkammarriksdag och att vårt politiska system fortfarande hade betraktats som demokratisk. Men hade det varit lika demokratiskt som vår nuvarande demokrati? Vad är egentligen det mest demokratiska politiska systemet, och finns det överhuvudtaget ett sådant?

Det finns inget svar som är uppenbart rätt eller fel, men min generella reflektion är att olika typer av demokratier gynnar olika typer av demokratiska principer, och frågan blir i slutändan filosofisk. I Sverige är proportionalitet och parlamentarisk representation viktigare än en stabil handlingskraftig majoritetsregering eller möjligheten till direktdemokrati genom folkomröstningar. Det är den demokratin Sverige och våra riksdagspartier har valt. När den demokratin nu visar sig ha svagheter, som de återkommande regeringskriserna visar, är det inte nödvändigtvis ett problem. Det visar snarare att vår demokrati fungerar på det sätt som vi har byggt upp den, nämligen att det kräver kompromisser och förhandlingar för ett regeringsunderlag. Demokratins skepnad är i grund och botten det som avgör dess utfall, och vilket utfall man föredrar kommer alltid vara en politisk fråga.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Kvartalets bokrecensioner

Tröstande essäer, en bok som kanske inte borde skrivits och sympatisk feminism. Engdahl, Bali och Kronlöf har stått på schemat för Max läsning, läs vad han tyckte här nedan.

Horace Engdahl – Op. 101
Den här boken består av fyra essäer rörande livet och konsten, skrivna med lätt framåtrörelse och ett vackert språk. Engdahls betraktelser är ofta roliga och skarpsynta, utom när det gäller skandalen i Svenska Akademin. Det är synd, för inte ens i de två avslutande essäerna om varsitt musikstycke lyckas författaren släppa de ständigt återkommande temana om vänskap, samtycke, makt och kön. Allmängiltiga och viktiga ämnen visserligen, men ifall man satt på Beethovens 28:e pianosonat i A-dur på vinyl hemma verkar den här ha repats. Den annars så starka betraktelseförmågan lyckas inte på sig att förstå de som kritiserat vare sig Engdahl eller agerandena runt skandalen.

Essäformatet är djupt sympatiskt i sättet tankar inte måste vara logiskt koherenta, utan att texten för den delen bli skönlitteratur. Engdahl behärskar formatet till hög grad men tar ibland till svängarna lite väl: Är det möjligt att inte ha läst nyheterna på flera år och samtidigt ha blivit en engagerad författare i samhällsdebatten?

Den här boken är nog inte för alla. Den som letar efter ånger hos akademiledamoten kommer bli besviken. Läses boken suktande efter vasst språkbruk finns mer att hämta. Här finns tröstande ord, handfasta livstips som att läsa ordböcker när en mår dåligt, och på ett ställe lyckas Engdahl i briljanta tankegångar bli en omvänd Karamazov och konkluderar – om Gud finns är allt tillåtet. En tröst både för en äldre man som saknar en svunnen tid liksom för en ungdom som fruktar inför den tid som komma skall.

Hanif Bali – Mina nio liv
Att läsa den här boken känns som att sitta på en flera timmar lång föreläsning av Bali; prosan är talspråk. Snabbt jobbar därför läsaren igenom Balis uppväxt parallellt med skandaler han varit ansvarig för inom Moderaterna. Kanske lite väl snabbt. Varken diskussioner om Balis uppväxt – intressanta som en personstudie och passager till uppslag om integration, demografi, klaner – eller genomgångar om hans parti får tillräcklig plats för att redas ut. Så fort Bali börjat behandla ett ämne kastar han sig friskt iväg till nästa. Något som alltid får plats är dock att berätta för de som hatar honom att han är en bra vän, följer ledare och är väldigt ödmjuk. För oss som inte hyser så starka känslor om Bali är det som att stå på sidan om vid läsningen.

Bali skiner dock när han pratar om drivkraften i sitt politiska projekt: kärleken till medelklasslivet. En vision som går stick i stäv med både andra moderater som politiker i andra fraktioner. Bali älskar verkligen genuint det svenska medelklasslivet, ett politiskt mål han är hyffsat unik med. Du ska inte tvingas vara en del av ett större projekt än din familj och ditt fritidsintresse, även om det råkar vara ”fulkultur” såsom dataspel. Det är därför synd att boken känns så hastigt ihopslängd, för Balis idéer hade förtjänat mer plats och genomtänkthet än att tryckas i en bok medan han fortfarande är relevant. Nu blir boken klarläst med en överhängande fråga: Varför skrevs den? Jag har tyvärr inget svar.

Bianca Kronlöf – Brev till mannen
”Brev till mannen” är, inte så oväntat, en bok bestående av flera brev till män: den förvirrade, den som köper sex, Kronlöfs ofödde son, den som ligger med tjejer, den heterosexuella som ligger med bögar… Nästan ett halvt decennium efter Me-too-rörelsen ges denna instruktionsbok till feminism för män ut. Frågan är inte lika brännande het längre och andra frågor tävlar om pallplaceringar på dagordningen. Kommer boken för sent? Kanske för sent för att sälja riktigt bra och bli årets julklapp till alla tonårspappor, men antagligen kommer boken istället precis i tid för att inte kampen ska dö ut. Ett tema återkommer i Kronlöfs brev. Bakom alla tydliga exempel skymtar en frustrerad person fram som skriker: Men gör något då!

Bra komiker har fulländat en förmåga att finna och artikulera det absurda i vardagen. Den förmågan använder Kronlöf här för att med välvalda och förvånande exempel pedagogiskt visa patriarkatets mekanismer. Hon gör det svåra enkelt. Samtidigt vågar hon också göra det enkla svårt: hon fastnar inte i plattityder åt det ena eller andra hållet utan försöker förstå och problematisera förutfattade meningar om män. Varken idiot- eller helgonförklarar killar. Det är en sympatisk och troligen fruktbar hållning.

För den som läst en del feministisk teori är boken inget världsomvälvande, det är som att läsa Mattias Svenssons ledare istället för Aristoteles eller Kant. Man får veta det som behövs, men i nättare förpackning. Boken kan läsas som man för att förstå, eller som vän till man för att kunna förklara. Vi behöver nog som samhälle den här påminnelsen om patriarkatet i en tid som allt mer lagt feministiska landvinningar som historia.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Vad ska vi ha politiker till egentligen?

Att vara politiker är mindre sexigt än på väldigt länge. Enligt Ungdomsbarometern är två av fem unga svenskar intresserade av samhällspolitik. Samtidigt är endast en av fem intresserade av att gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund, vilket är en klar nedgång sedan 2010. Det verkar som att dagens unga har fått för sig att Instagramaktivism och masstwittrande är ett bättre sätt att göra skillnad än att stå på riksdagslistan. Det smärtar i mig att inse att de kanske har rätt.

Idag sker mycket av opinionsbildningen på sociala medier och de politiska besluten baseras till stor del på opinionsanalyser. För den enskilda politikern gör ett sådant landskap att virala inlägg på sociala medier blir ett mycket starkare verktyg för förändring än att formulera förslag och driva igenom dem i kammaren. Ett tecken på detta är att endast två procent av de enskilda motionerna under riksdagsåret 2020/2021 innehöll någon att-sats som bifölls. Det är dags att ta en rejäl funderare på vad vi egentligen ska ha politiker till.

En snubbe som redan för 80 år sedan funderade på vilken roll politiker borde ha i en demokrati är den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, som kanske annars är mest känd för sina tankar om kreativ förstörelse och innovation. I Capitalism, socialism, and democracy kritiserar Schumpeter den klassiska demokratidoktrinens fokus på allmänhetens bästa – ett common good. Han framhäver att individer tycker olika och att deras åsikter lätt kan influeras av flockbeteende eller påverkanskampanjer. I stället för att politiker ska försöka lägga fram förslag som är bäst för alla, förespråkar Schumpeter ett system där medborgare väljer politiker som uttalat representerar deras intresse. På så vis knyts väljarna närmare sina politiker, vilket förhoppningsvis underlättar ansvarsutkrävande. Dessutom gör Schumpeters demokratisyn att intressekonflikter tydliggörs, snarare än att gömmas undan bakom paroller om en folkvilja (som i själva verket ofta bara representerar majoriteten). Å andra sidan tycker jag att det också finns en poäng i att utforma enhetliga och värderingsgrundade system med fokus på ett common good, snarare än att kompromissa mellan särlösningar från tusentals särintressen. Med ett system mer i linje med Schumpeters vision hade momsen troligtvis inte varit det enda lapptäcket Max Sjöberg hade behövt göra sig rolig över på Folkpartiets landsmöte 2015.

I dagens Sverige röstar de allra flesta på partier snarare än politiker. Det visas inte minst genom hur oproblematiskt det tycktes vara att minska antalet riksdagsledamöter under pandemin, så länge proportionerna mellan partierna bestod. Fokuset på partier framför enskilda politiker är sannolikt en konsekvens av hur vårt valsystem är utformat. Genom att ha flermansvalkretsar i stället för enmansvalkretsar får inte varje landsdel sin egen representant, utan i stället ett helt gäng representanter med blandad partitillhörighet. I grunden är systemet med flermansvalkretsar bra, eftersom det möjliggör för mindre partier att ta plats i riksdagen. En högsta beslutande församling som bara innehåller ett fåtal stora partier gör det troligtvis svårare för smalare idéströmningar att få representation. Det behöver inte ens i sig vara problematiskt att människor röstar på partier i stället för politiker. Hellre att väljare röstar på en samling värderingar och idéer än affärsmän kända från dokusåpor. Problemen uppstår när väljare inte vet vem som är deras politiker och förlorar möjligheten att styra vilken politik ett parti ska driva.

En av de viktigaste uppgifterna för en politiker är, precis som Schumpeter skriver, att representera sina väljare. Ett första steg mot ett demokratiskt system där den enskilda politikern får en större roll och väljare kan påverka vilken falang inom ett parti som ska komma till makten, är att uppvärdera rollen för personkryss. Det kan göras både på ett strukturellt och ett individuellt plan. Den strukturella delen handlar om att helt enkelt sänka kraven för att kryssa sig förbi någon som står högre upp på partilistan. På individnivå handlar det om att uppmuntra till kommunikation mellan politiker och väljare snarare än att häckla de som är okonventionella. Nu ska visserligen både Lorentz Tovatt och Hanif Bali lämna politiken, samtidigt som Annika Strandhäll har fått en minst sagt svajig start på sitt ministerskap. Jag är dock övertygad om att det behövs fler politiker som i linje med denna trio vågar sticka ut hakan i den dagsaktuella debatten.

Politiker är osexiga och relativt betydelselösa. Så behöver det dock inte vara. Oavsett om politikens kontakt med folkviljan sker genom opinionsanalytiker eller samtal på stan kommer idéutveckling och opinionsbildning fortsatt att vara viktigt, men viktigt är också det faktiska maktutövandet och representationen. Genom att öka fokuset på personval kan politiker bli något att ha. Du som är ung och samhällsintresserad borde ställa upp i val och driva en personvalskampanj, eller åtminstone se till att du kan sätta ett välinformerat kryss.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom

Jag drömmer om första maj-tåg

När restriktionerna äntligen är släppta känns kritik mot pandemihanteringen mest som trött ältande. Men på ämnet demokrati är det svårt att låta bli.

När jag funderar över det stora vackra D-ordet hamnar tankarna ofta hos min farfar i 70-talets Örnsköldsvik. Jag tänker på hur han hjälpte sina vänner att såga till träplankor och texta plakaten inför första maj. Farfar hade nog gärna demonstrerat själv, men han var inte sosse. Hellre sjunga i manskören medan de andra viftade med röda flaggor, i så fall. Den slags avundsjuka han bar på gentemot sina vänner och bekanta när de samlades på torget år efter år, den förstår jag. Jag känner den med, när jag med någon dålig ursäkt beger mig till ett Götaplatsen täckt i röda rosor och megafoner samma vårdag varje pandemifritt år.

Det är sorgligt när den typen av samhällsengagemang och arrangemang plötsligt förbjuds, dessutom mer eller mindre över en natt och utan debatt. De två senaste åren av restriktioner har förstört det mesta som gör livet, och faktiskt även demokratin, levande. Det är ingen hemlighet att värden har stått mot varandra, men ändå är det nog få saker sossarna är så stolta över som att ha fått styra och ställa över ett nedstängt samhälle. Att få rädda oss ur krisen.

Utöver den lilla detaljen att vi, tillfälligt men i princip, avskaffat parlamentarismen genom pandemilagen, och oppositionen under nästan hela pandemin stått tyst, har restriktionerna även påverkat annat som är att leva i en demokrati. Som att kunna ses i en möteslokal eller ordna demonstration på torget. Eller för den delen att bedriva en traditionell valrörelse. Det är nog få saker jag saknar så mycket som just den där rörelsen. Kanske framförallt för att det är fint med människor som verkligen tror på något och inte nöjer sig med att gnälla vid middagsbordet.

Det är viktigt att det samhällsengagemanget uppmuntras. Särskilt när det väcks i ung ålder. Jag tänker på alla som tagit steget att gå med i ett ungdomsförbund under den här tiden, men som efter två år knappt fått chansen att möta sitt distrikt på en pizzakväll, kampanja på en skola eller debattera i en talarstol. Sådant som för oss andra var förutsättningar för vårt fortsatta engagemang och såväl personliga som politiska utveckling. Aldrig i livet att jag hade vågat engagera mig i LUF om det inte vore för glasskampanjen LUF Väst hade i augusti 2017.

Därför gjorde det mig förtvivlad på nytt när Lena Hallengren i januari presenterade förlängda smittskyddsåtgärder lagom till årsmötestider och min styrelse, precis som många andra, än en gång tvingades ta ställning till huruvida årsmötet ska hållas på plats eller inte. Det är sorgligt, för det hade inte behövt vara så. Samtidigt bör man kanske inte vara förvånad över utfallet när man slår ihop en maktsuktande socialdemokratisk regering med en myndighet vars enda uppdrag och intresse är folkhälsa, som verkar utan att behöva ta hänsyn till medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu när samhället öppnat och valrörelsen snart drar igång blir jag rädd att vi accepterat tanken på inskränkningar av rättigheter och roligheter, till den grad att det som var självklarheter före pandemin inte längre är det. Att hybridårsmöten blir en normalitet eller att ungdomsförbund inte får komma in och kampanja på skolor som tidigare. Att vi köper folkhälsofanatikernas, eller bara de latas, nya normala. Det vore faktiskt ännu sorgligare än det faktum att vi låtit restriktionerna införas. Det betyder nämligen att allt det där fina med demokratin, som att såga träplankor åt grannens demonstrationsplakat eller ägna hela onsdagskvällen i källarlokalen åt diskussioner om basinkomst, egentligen inte var så himla viktigt att kämpa för.

Att demokratin inte var så mycket mer än att rösta.

Men jag vägrar tro det förrän jag ser det. Själv har jag i alla fall saknat att hånas på skoldebatter, dricka blaskigt kaffe under styrelsemötet och sekundärskämmas under Almedalstal. Jag längtar efter att trängas i en partiföreningslokal inför nattaffischeringen. Dela ut buntband och hamna i bråk med Liberala Seniorer. Lyssna på någon dålig vallåt innan man beger sig ut i mörkret för att säkra stans bästa lyktstolpar, för att några dagar senare kramas på en valvaka.

Kom inte och säg att det inte är vackert. Att ni inte längtar ihjäl er efter det där.

Och jag har väl blivit galen av restriktionerna, men jag drömmer faktiskt om förstamajtåg. Gärna riktigt långa och till ljudet av tondöva tanter som skriksjunger Internationalen.

2022 måste bli året då jag får gömma mig bakom ett elskåp vid Götaplatsen igen.

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Ledare: Mot samhällsdebatten

Ett tema återkommer genom det här numret: ungas samhällsengagemang är högre än någonsin – ändå sjunker medlemsantalen för samtliga ungdomsförbund. Samhällets två grundpelare, tyckare och tänkare, har sett detta och börjat ställa de stora frågorna. Har unga blivit lata? Bekväma? Okunniga? För aktivistiska? Alla anledning utesluter givetvis deras egen roll i utvecklingen. Frågan varför unga inte engagerar sig i partipolitiken kan istället besvaras med en motfråga – varför skulle de?

Vi öppnar sociala medier och möts av en vägg av diskurs; en intresseorganisation har gjort ett utspel, lyft en fråga som plötsligt blir en allmän angelägenhet – då svämmar flödet över med reaktioner – andra organisationer sprider, svarar, invänder mot frågan, och en klyftig en undrar om frågan inte är felställd eller missriktad – medan en annan ifrågasätter debatten (”Varför pratar ni inte om det jag vill istället?”) – varpå de som redan tröttnat börjar kommentera den, drar upp den till en metanivå: ”Är inte tonen lite för hård om skatteavdrag på fackavgiften?”.

Frågan landar tillslut i den politiska papperskorgen men fröet för morgondagens debatt är sått.

Platon hade kallat allt detta för sofisterier, det vill säga tom retorik som syftar till att tala över istället för att övertyga. Åtminstone skapar debatten många karriärer, många personliga varumärken – till personer som förvisso behövs, men som hade varit bättre lämpade på ett seminarium eller vid ett förhandlingsbord, än mitt i mediamaskineriet.

Efter en och en halv mandatperiod med ena foten i politiken börjar jag tro att det inte är personerna eller idéerna det är fel på, men på formen som samhällsdebatten har. Medieteoretikern Marshall McLuhans ord om att mediet är budskapet missförstås ofta. Han menade inte enbart att information begränsat av formen av det som medierar den, men att alla medium – undantag Liberalerna – först syftar till att reproducera sig själva. Debatt för debattens skull. Innehåll sekundärt.

Varför skulle unga förväntas delta i någonting som finns till för personer som har en personlig insats i det, det vill säga debattörer, politiker och olika intresseorganisationer?

Frågan borde besvara sig själv. Unga kommer börja delta när politiken, så som den framställs, börjar röra dem.

Love Frisell

Redaktör

FO-krönika: Och den ideologiska vakthunden skällde

Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF

Partiet är lite som ett hus. Det är visserligen högt i tak och man diskuterar alla möjliga ämnen vid matbordet. En brokig skara av alltifrån liberalkonservativa till nyliberaler huserar där. Vissa har blivit permanent inneboende men skulle egentligen behöva flytta ut. Ett omfattande renoveringsarbete av tankegodset skulle behöva genomföras eftersom taket läcker och golvet knarrar. Den bästa tiden att laga ett trasigt tak är när solen skiner, den näst bästa tiden är när det regnar. I krisen för partiet gäller det att leverera förändring.

Och jävlar vad vi gjorde det! Vilket landsmöte vi hade. Jag är så otroligt stolt över alla luf:are som vågat gå upp i talarstolen och försvarat alltifrån permanenta uppehållstillstånd till hemaborter. Så många talade att landsmötet kändes mer som en ideologisk luf-kongress än ett mjäkig partimöte och stundtals var talarlistan nästan bara luf:are. Om man skulle se alla luf-kopplade ombud så skulle vi motsvara den fjärde största delegationen och vi skickade in över 50 motioner. Även om vi inte vann alla strider vi gav oss in i så visade vi partiet vilka slipade retoriker vi är och hur villiga vi är för att kämpa för det vi bryr oss om.

För ärligt talat tror jag att detta landsmöte var en milstolpe i hur mycket förändring vi fick igenom. Man behöver gå tillbaka flera generationer för att se en liknande utveckling. Här följer ett axplock av det som röstades igenom på landsmötet:

Utreda effekterna av kriminaliseringen av narkotika
Nej till att återkalla medborgarskap
Nej till anonyma vittnen
Nej till visitationszoner
Nej till språkkrav för permanenta uppehållstillstånd
Ja till familjeåterförening
Ja till värdgraviditet
Ja till att upprätta diplomatiska förbindelser med taiwan
Ja till hemaborter med abortpiller
Ja till möjligheten att ta ut dubbla gymnasieexamina
Ja till universitetsstudier på gymnasiet
Ja till kortare köer till friskolor
Ja till fastighetsskatt

Oavsett hur mycket partiet försökte fula sig genom att skicka saker till Beredningsutskottet (som påstås skriva ihop en kompromiss men oftast bara skriver ihop en variant på partistyrelsens linje) eller en när en rebellisk mötesordförande försökte stryka en av våra vinster så stod vi fast vid våra principer. För väljarna är ett parti inte bättre än sitt sämsta förslag. Därför skapade LUF en nödvändig balans på landsmötet mot de konservativa strömningarna i partiet. Det kan låta uppenbart men för att ha trovärdighet bland liberala väljare måste man driva liberal politik. Under detta landsmötet så tog vi fram hammare och spik och lagade några nödvändiga hål i taket på detta partiet. Förhoppningsvis lyckades vi göra det tillräckligt tätt.

P.S. Jag är nu rädd för att Fexpen har en video på mig och Anders Borg som dansar till ABBA på landsmötesmiddagen. Snälla radera den.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet

Flerfrontskrig för liberalismen

Liberaler måste bli bättre internationalister. Låt mig förklara varför och hur.

Ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Det där är man väldigt medveten om när man är från Sverige, som trots sina minusgrader och det tunga mörkret, är ett av världens bästa länder att leva i. Det hade vi inte varit om vi en gång i tiden sagt ja till ensamheten och nej till öppenheten som byggt vårt land rikt. Då hade vi bara varit ensamma och fattiga.

Den liberala berättelsen om Sverige kan vi. Tack vare en socialliberal politik som möjliggjort klassresor och värnat välfärdsskaparna har vi gått från att vara ett litet land i norra Europa som folk lämnar på grund av svält till ett land som människor söker sig till för att kunna förverkliga sina drömmar. En lika självklar del av berättelsen om Sverige är att vi var medvetna om vår roll i världen och vilka vinster som kommer ifrån samarbete med andra.

Det var därför vi öppnade gränserna för arbetskraftsinvandrare från södra Europa efter kriget, byggde vårt välstånd med handel och slutligen gick med i EU på 1995. Man behöver bara lyfta blicken för att se vad kapitalismen lyckats förvandla bondelandet Sverige till.

Trots att det finns gott om exempel på allt som blivit mycket bättre tack vare öppenheten för resten av världen är inte det här längre en självklarhet för alla. Ni vet, Brexit och ja ni vet, Trump. Den liberala världsordningen är ifrågasatt och det gör liberaler som oss bekymrade. Som det ofta blir måste liberaler streta på i den här frågan på flera olika fronter, för det är minst sagt en salig blandning som sållar sig till liberalismens ivrigaste kritiker just nu.

Det finns enligt våra motståndare flera skäl för varför globaliseringen ska rullas tillbaka. Delar av den gröna rörelsen menar att vi med anledning av klimatkrisen måste skala ner rörligheten och bli mer självförsörjande, socialister vill bekämpa de ökade klyftorna som de onda storföretagen är att beskylla för, och tänkare från främst konservativt håll pekar på Kina som ett utfall som illustrerar problemet, eller till och med misstaget, med globaliseringen.

Med andra ord är det motvind för liberala idéer, och risken är att motvinden kommer tillta allt mer. Jag tror att det främst är klimatfrågan som kan göra det svårt för liberaler i vår tid. Det går inte att gå i polemik mot ett enkelt konstaterande om att vi förstör klimatet just nu och att skulden är vår egen, men en riktning mot en politik som leder till minskad rörlighet i världen för människor och kapital måste motarbetas av liberaler. För det första löser den inte problemen och för det andra, och med risk för att låta som en marknadsliberal med talepunkterna noggrant memorerade, men coronapandemin visade hur fattig den världen är. När vi väl var där i den gröna rörelsens tidigare teoretiska idé om minustillväxt handlade allt om hur vi skulle ta oss därifrån och hur livet efter allt var över skulle bli. Vi kan helt enkelt inte backa in i framtiden.

En enad front mot klimatkrisen och Kina löses inte heller genom att EU och USA isolerar sig och tittar på medan världens regimer tar över. Det avgörande för liberalismen som relevant politisk kraft under 2020-talet är fler gröna frihandelsavtal, mer ambitiös klimatpolitik och fördjupat samarbete i säkerhetsfrågorna. Misslyckas vi med det är risken stor att idédebatten går förlorad och att utvecklingen går åt fel håll. Förlorarna blir som ofta dem som har det allra sämst ställt.

Det liberaler måste bli bättre på är att visa hur våra idéer utvecklas med tiden och hur vår politik ligger rätt i tiden, för att upprepa samma budskap gång på gång och hoppas att det till slut biter fungerar inte. För 2020-talet gäller det inte minst global handel och klimatpolitiken där mer måste göras för att göra både handeln friare och klimatet renare. Där går frågorna hand i hand, men den liberala rösten för det alternativet drunknar i bruset som hellre fokuserar på klimatalarmism och högerpopulistiska invändningar mot globalisering. Det gäller alltså inte bara att ta striden med samma argument som alltid, utan att komma med nya för den tiden vi lever i nu. Den gröna högern vi vill etikettera oss som måste därför också vara en grön, global höger som knyter an till de internationella frågorna i alla större politiska frågor. I en tid när konservativa, socialister och gröna samlas i ett motstånd mot det som gjort oss starka har liberaler en ganska tydlig, men väldigt svår uppgift: vi allt mer ensamma liberaler måste visa alla andra att ensam inte är stark, utan att ensam bara är ensam.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom

Ännu en krönika om Corona

Öppen. Sluten. Fri. Nedstängd. Normal. Igenbommad. Oansvarig. Modig. Dödlig. Orden som har använts för att beskriva Sveriges väg under pandemin är många. Från kommentarsfält, sjukhussängar, folkmassor, köksbord, talarstolar, hemmakontor eller andra sidan Atlanten. Från alla håll kastas de. Omdömena må variera. Gemensamt är dock hur enkelt det låter att hantera en pandemi. Längre resonemang och nyanserad diskussion har ofta fått lämna plats åt slagord, långa som rubriker eller debattartiklar. Låt mig visa tre medvetet överdrivna exempel:

Öppet: ”Fortsätt som vanligt. Håll samhället öppet. Allt annat vore en kränkning av människors fri- och rättigheter. Dessutom skulle ekonomin falla fritt. Tänk på alla småföretagare! Det värsta som kan hända är att människor som ändå har levt färdigt kommer att dö lite tidigare.”

Med facit i hand vet vi idag hur katastrofal en skenande smittspridning och överbelastning av sjukvården blir för människors liv och hälsa, även för den som är ung och frisk. Utöver de som avlider lämnas många långtidssjuka och begränsade i sina liv. Bland de som klarar sig undan sjukdomen för egen del finns otaliga anhöriga som livet ut kommer att få leva utan någon eller några de stod nära.

Stängt: “Stanna hemma: det är enkelt, ja till och med lite mysigt. Den sociala distanseringen blir ju vad du gör den till. Ligg på soffan och sträckkolla en serie. Plugg och jobb kan du ju lösa via Zoom. Stänger vi bara samhället så kommer alla att ta sig igenom pandemin säkra och oskadda.”

Jag önskar att de senaste två åren hade varit så enkla. För inte låter det särskilt utmanande att stanna hemma och vänta ut pandemin. Jag önskar att jag kunde säga att jag klarade av det. Men det gjorde jag inte. När seminarier och föreläsningar plötsligt flyttades från den faktiska till den virtuella världen och social distansering blev det nya normala föll jag snabbt ner i en ond spiral av ensamhet, otrygghet och depression. Nog var jag medveten om att målet med förändringarna var att minska smittspridningen och att därmed rädda liv. Ändå hjälpte detta ädla syfte mig föga när sängen kändes omöjlig att lämna, persiennerna omöjliga att dra upp och det normala livet omöjligt att nå tillbaka till. Tyvärr är jag långt ifrån den enda som kommer att se tillbaka på 2020 som en tid av mörker: Kvinnan som utsätts för våld i hemmet. Eleven som trots flit halkar efter i skolan. Personen som brukar delta i daglig verksamhet men som nu saknar sysselsättning. Ett samhälle kan aldrig stängas smärtfritt.

Öppet, fast bara för vissa: “Stäng inte samhället, men skydda de äldre och sköra. Isolera dig om du är över sjuttio, annars kan du fortsätta ungefär som vanligt. Barrikera äldreboenden och dela samhället i två: smittade och skyddade.”

Det är svårt att förklara för en kvinna i nittioårsåldern med långt framskriden demenssjukdom varför hon plötsligt inte kan träffa sina barn. Tänk er då hur frustrerande det måste vara för henne att försöka förstå. ”Varför? Hur länge? De brukar ju komma varje helg. Är mina barn sjuka? Mår alla bra?” När möjligheten att träffas utomhus väl var på plats upphörde inte oron. ”Får jag inte sitta närmare min son så att jag kan höra vad han säger? Får jag inte krama om min dotter? Jag behöver henne, och hon behöver ju sin mamma.” Äldreboendet där jag har arbetat under större delen av pandemin stängdes för besök en tid efter att viruset hade slagit rot i Sverige. Med oklar rättslig grund och ett slutdatum höljt i dunkel avskärmades tusentals människor från sina vänner och familjer och blev i praktiken fångar i det som skulle vara deras trygga plats: deras hem. Nog räddade besöksförbudet liv genom att hålla viruset borta. Hur många levnadsår och hur mycket livskvalitet som samtidigt tilläts erodera bakom stängda dörrar går inte att mäta. Spridningen av viruset i samhället var samtidigt omfattande och isoleringen till trots nådde smittan alltför ofta även de sjuka och sköra. Snart nog fick vi släppa in anhöriga, tragiskt nog ofta till tomma rum där ingen längre fanns att besöka.

Avfärdar jag alltså alla tre inställningarna? Ja, det är egentligen min poäng. Förenklade, närmast fundamentalistiska teser om hur pandemin bäst bemöts må låta slagkraftiga och effektiva. Men vi måste komma ihåg: Det finns ingen universallösning. Det finns inte ens några bra lösningar. Det finns bara avvägningar. Det ligger i människans natur att önska att varje problem har en enkel, uppenbar väg framåt. Men i tider av kris och katastrof kommer det alltid att finnas förlorare. Istället för att då hålla en hätsk, hård ton mot varandra måste vi inse att pandemin är en kris som vi alla står inför tillsammans och vars bördor vi gemensamt måste bära. När läget är som värst måste vi vara som bäst. Det närmaste en mirakelkur som vi kommer är att lyssna på, hjälpa och vara snälla mot varandra.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Sanktioner eller frihandel, för frihetens bästa?

Sanktioner är ett diplomatiskt verktyg för att straffa brott mot internationell lag. De har som mål att pressa ledare från att avstå dessa brott och kan ta många former. Detta kan innebära handelsförbud eller tariffer på produkter från landet eller personen i fråga. Det verkar dock finnas ett motstånd till just sanktioner från både vänster och höger. Vissa menar att sanktioner skadar mer än de hjälper. Det finns även vissa som anser att det är rätt att föra handel med stater som de facto är diktaturer. Frågan man då kan ställa är; borde en, som liberal, förespråka sanktioner?

För någon vecka sedan läste jag Johan Norbergs essä publicerad i Smedjan, Timbros nätmagasin, där han menade att frihandel med Kina var rätt väg att gå. Han använde sig av länder som Iran och Nordkorea och menade att dessa länder blivit mer isolerade under internationellt tryck och isolering. Vad Norberg missar i denna analys, speciellt när det gäller Iran, är att Obama redan har försökt lätta på trycket mot just den staten via ett kärnvapensavtal (JCPOA) under 2015. Faktum är att när Obama släppte på trycket mot Iran, så fick de mer eller mindre fria händer att föra sina dödskampanjer i Irak, Syrien, Libanon och Yemen. Försöket att lätta på trycket gjorde inte Iran friare, det ledde bara till att de kunde sprida mer terror i Mellanöstern. Även om Norberg menar väl så lämnar hans Iran-exempel en del att önska.

Andra sanktionsmotståndare menar att förespråkarna hycklar. De menar att då sanktioner finns mot Iran, Syrien och Nordkorea, så borde sanktioner även införas mot länder som Turkiet, Israel och Saudiarabien. Detta är en rimlig poäng, men det är i sig inte ett argument mot sanktioner. Antingen tycker en att sanktioner är en rimlig diplomatisk åtgärd mot brott mot internationell lag, eller så gör en inte det.

Stater som Syrien till exempel har varit under sanktioner en längre tid. Trots detta så har Bashar al-Assad hållit sig fast vid makten. Syrier lever i daglig fattigdom och sanktionerna underlättar såklart inte detta. Något som dock är intressant är att den syriska regimen riktar internationell hjälp till regimlojala områden, medan opposoitionsområden lämnas utan bistånd. Syrien har under senare år utvecklats till en narkostat som med hjälp av Hezbollah smugglar fenetyllin till bland annat Saudiarabien och Italien. Poängen här är att det är Assadfsmiljens terrorvälde som är den primära orsaken till Syriers lidande, inte den internationella utfrysningen av landet.

Om man argumenterar för att länder som begår brott emot internationell lag inte skall sanktioneras, vad är alternativet? De bör om inte annat hållas ansvariga för de hemskheter som de har utsatt människor för. För att vända på Norbergs argument, vad är det som säger att normalisering med diktatorer leder till en liberalisering av länder. Ta Syrien som exempel. Under 00-talet försökte sig amerikanerna värma upp relationen med Bashar al-Assad. Det kom såklart inte utan motkrav. Assad krävde att landet skulle tas bort från Bushs ”axis of evil”-lista. Mer eller mindre samtidigt som detta skedde så tittade hans regim åt andra hållet när jihadister reste för att slåss i Irak, och i värsta fall tränades de av hans regim.

I slutändan bör vi fråga oss själva, är det moraliskt försvarbart att handla med diktatorer som slaktar sitt eget folk? Det är extremt naivt att anta att normaliserade relationer och generella relationer kommer utan motkrav. Jag vill påstå att det inte är moraliskt försvarbart att normalisera relationer med tyranner, som sedan utsätter sitt folk för brutalt lidande. Om vi har som mål att vara internationellt solidariska bör vi inte underlätta för massmördare att bryta mot internationell lag.

Personligen vill jag inte att landet jag lever ska sluta visa internationell solidaritet med folk som lever under förtryckets stövel. Jag vill inte att landet jag lever i stärker dessa diktaturer via normalisering och handel. Jag vill inte heller att landet jag lever i medvetet stöder regimer som för krig mot civila.

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom