Öppen. Sluten. Fri. Nedstängd. Normal. Igenbommad. Oansvarig. Modig. Dödlig. Orden som har använts för att beskriva Sveriges väg under pandemin är många. Från kommentarsfält, sjukhussängar, folkmassor, köksbord, talarstolar, hemmakontor eller andra sidan Atlanten. Från alla håll kastas de. Omdömena må variera. Gemensamt är dock hur enkelt det låter att hantera en pandemi. Längre resonemang och nyanserad diskussion har ofta fått lämna plats åt slagord, långa som rubriker eller debattartiklar. Låt mig visa tre medvetet överdrivna exempel:

Öppet: ”Fortsätt som vanligt. Håll samhället öppet. Allt annat vore en kränkning av människors fri- och rättigheter. Dessutom skulle ekonomin falla fritt. Tänk på alla småföretagare! Det värsta som kan hända är att människor som ändå har levt färdigt kommer att dö lite tidigare.”

Med facit i hand vet vi idag hur katastrofal en skenande smittspridning och överbelastning av sjukvården blir för människors liv och hälsa, även för den som är ung och frisk. Utöver de som avlider lämnas många långtidssjuka och begränsade i sina liv. Bland de som klarar sig undan sjukdomen för egen del finns otaliga anhöriga som livet ut kommer att få leva utan någon eller några de stod nära.

Stängt: “Stanna hemma: det är enkelt, ja till och med lite mysigt. Den sociala distanseringen blir ju vad du gör den till. Ligg på soffan och sträckkolla en serie. Plugg och jobb kan du ju lösa via Zoom. Stänger vi bara samhället så kommer alla att ta sig igenom pandemin säkra och oskadda.”

Jag önskar att de senaste två åren hade varit så enkla. För inte låter det särskilt utmanande att stanna hemma och vänta ut pandemin. Jag önskar att jag kunde säga att jag klarade av det. Men det gjorde jag inte. När seminarier och föreläsningar plötsligt flyttades från den faktiska till den virtuella världen och social distansering blev det nya normala föll jag snabbt ner i en ond spiral av ensamhet, otrygghet och depression. Nog var jag medveten om att målet med förändringarna var att minska smittspridningen och att därmed rädda liv. Ändå hjälpte detta ädla syfte mig föga när sängen kändes omöjlig att lämna, persiennerna omöjliga att dra upp och det normala livet omöjligt att nå tillbaka till. Tyvärr är jag långt ifrån den enda som kommer att se tillbaka på 2020 som en tid av mörker: Kvinnan som utsätts för våld i hemmet. Eleven som trots flit halkar efter i skolan. Personen som brukar delta i daglig verksamhet men som nu saknar sysselsättning. Ett samhälle kan aldrig stängas smärtfritt.

Öppet, fast bara för vissa: “Stäng inte samhället, men skydda de äldre och sköra. Isolera dig om du är över sjuttio, annars kan du fortsätta ungefär som vanligt. Barrikera äldreboenden och dela samhället i två: smittade och skyddade.”

Det är svårt att förklara för en kvinna i nittioårsåldern med långt framskriden demenssjukdom varför hon plötsligt inte kan träffa sina barn. Tänk er då hur frustrerande det måste vara för henne att försöka förstå. ”Varför? Hur länge? De brukar ju komma varje helg. Är mina barn sjuka? Mår alla bra?”  När möjligheten att träffas utomhus väl var på plats upphörde inte oron. ”Får jag inte sitta närmare min son så att jag kan höra vad han säger? Får jag inte krama om min dotter? Jag behöver henne, och hon behöver ju sin mamma.” Äldreboendet där jag har arbetat under större delen av pandemin stängdes för besök en tid efter att viruset hade slagit rot i Sverige. Med oklar rättslig grund och ett slutdatum höljt i dunkel avskärmades tusentals människor från sina vänner och familjer och blev i praktiken fångar i det som skulle vara deras trygga plats: deras hem. Nog räddade besöksförbudet liv genom att hålla viruset borta. Hur många levnadsår och hur mycket livskvalitet som samtidigt tilläts erodera bakom stängda dörrar går inte att mäta. Spridningen av viruset i samhället var samtidigt omfattande och isoleringen till trots nådde smittan alltför ofta även de sjuka och sköra. Snart nog fick vi släppa in anhöriga, tragiskt nog ofta till tomma rum där ingen längre fanns att besöka.

Avfärdar jag alltså alla tre inställningarna? Ja, det är egentligen min poäng. Förenklade, närmast fundamentalistiska teser om hur pandemin bäst bemöts må låta slagkraftiga och effektiva. Men vi måste komma ihåg: Det finns ingen universallösning. Det finns inte ens några bra lösningar. Det finns bara avvägningar. Det ligger i människans natur att önska att varje problem har en enkel, uppenbar väg framåt. Men i tider av kris och katastrof kommer det alltid att finnas förlorare. Istället för att då hålla en hätsk, hård ton mot varandra måste vi inse att pandemin är en kris som vi alla står inför tillsammans och vars bördor vi gemensamt måste bära. När läget är som värst måste vi vara som bäst. Det närmaste en mirakelkur som vi kommer är att lyssna på, hjälpa och vara snälla mot varandra.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Sanktioner är ett diplomatiskt verktyg för att straffa brott mot internationell lag. De har som mål att pressa ledare från att avstå dessa brott och kan ta många former. Detta kan innebära handelsförbud eller tariffer på produkter från landet eller personen i fråga. Det verkar dock finnas ett motstånd till just sanktioner från både vänster och höger. Vissa menar att sanktioner skadar mer än de hjälper. Det finns även vissa som anser att det är rätt att föra handel med stater som de facto är diktaturer. Frågan man då kan ställa är; borde en, som liberal, förespråka sanktioner?

För någon vecka sedan läste jag Johan Norbergs essä publicerad i Smedjan, Timbros nätmagasin, där han menade att frihandel med Kina var rätt väg att gå. Han använde sig av länder som Iran och Nordkorea och menade att dessa länder blivit mer isolerade under internationellt tryck och isolering. Vad Norberg missar i denna analys, speciellt när det gäller Iran, är att Obama redan har försökt lätta på trycket mot just den staten via ett kärnvapensavtal (JCPOA) under 2015. Faktum är att när Obama släppte på trycket mot Iran, så fick de mer eller mindre fria händer att föra sina dödskampanjer i Irak, Syrien, Libanon och Yemen. Försöket att lätta på trycket gjorde inte Iran friare, det ledde bara till att de kunde sprida mer terror i Mellanöstern. Även om Norberg menar väl så lämnar hans Iran-exempel en del att önska.

Andra sanktionsmotståndare menar att förespråkarna hycklar. De menar att då sanktioner finns mot Iran, Syrien och Nordkorea, så borde sanktioner även införas mot länder som Turkiet, Israel och Saudiarabien. Detta är en rimlig poäng, men det är i sig inte ett argument mot sanktioner. Antingen tycker en att sanktioner är en rimlig diplomatisk åtgärd mot brott mot internationell lag, eller så gör en inte det.

Stater som Syrien till exempel har varit under sanktioner en längre tid. Trots detta så har Bashar al-Assad hållit sig fast vid makten. Syrier lever i daglig fattigdom och sanktionerna underlättar såklart inte detta. Något som dock är intressant är att den syriska regimen riktar internationell hjälp till regimlojala områden, medan opposoitionsområden lämnas utan bistånd. Syrien har under senare år utvecklats till en narkostat som med hjälp av Hezbollah smugglar fenetyllin till bland annat Saudiarabien och Italien. Poängen här är att det är Assadfsmiljens terrorvälde som är den primära orsaken till Syriers lidande, inte den internationella utfrysningen av landet.

Om man argumenterar för att länder som begår brott emot internationell lag inte skall sanktioneras, vad är alternativet? De bör om inte annat hållas ansvariga för de hemskheter som de har utsatt människor för. För att vända på Norbergs argument, vad är det som säger att normalisering med diktatorer leder till en liberalisering av länder. Ta Syrien som exempel. Under 00-talet försökte sig amerikanerna värma upp relationen med Bashar al-Assad. Det kom såklart inte utan motkrav. Assad krävde att landet skulle tas bort från Bushs ”axis of evil”-lista. Mer eller mindre samtidigt som detta skedde så tittade hans regim åt andra hållet när jihadister reste för att slåss i Irak, och i värsta fall tränades de av hans regim.

I slutändan bör vi fråga oss själva, är det moraliskt försvarbart att handla med diktatorer som slaktar sitt eget folk? Det är extremt naivt att anta att normaliserade relationer och generella relationer kommer utan motkrav. Jag vill påstå att det inte är moraliskt försvarbart att normalisera relationer med tyranner, som sedan utsätter sitt folk för brutalt lidande. Om vi har som mål att vara internationellt solidariska bör vi inte underlätta för massmördare att bryta mot internationell lag.

Personligen vill jag inte att landet jag lever ska sluta visa internationell solidaritet med folk som lever under förtryckets stövel. Jag vill inte att landet jag lever i stärker dessa diktaturer via normalisering och handel. Jag vill inte heller att landet jag lever i medvetet stöder regimer som för krig mot civila.

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom

När världen stängdes ned stod Sverige stolt emot. Varför då? Den frågan försöker Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala Universitet, svara på i sin nya bok ”Du stolta, du fria – om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen”. Hon skärskådar svenskheten skarpsynt och vågar i slutet av boken på ett inbjudande sätt lämna forskarrollen för att spekulera fritt över hur vi ska gå till bukt med rådande självbildsproblem.

Sverige målas ofta upp som splittrat och fullt av individualister, vilket delvis är sant. Förslag likt samhällsplikt för ungdomar för att stärka gemenskapen flödar i debatten. Svenskarnas flockbeteende under pandemin ger dock tydliga antydningar om gemenskap, visar Gustavsson. Hon skiljer nationalism, ett åsiktspaket, från patriotism, en känsla av anknytning till landet och sina landsmän. Svenskar är inte särskilt nationalistiska, men patriotismen är däremot stark. Vi är visserligen ganska mellanmjölkiga i att endast 53% är mycket stolta över att vara svenskar, en siffra som ändå ökat med 77% på 40 år. I villigheten att försvara vårt land i krig, en mer krävande form av patriotism, är vi dock extrema. Svenskar är efter norrmän näst mest villiga att gripa geväret om vindarna viskar ens namn. Inte heller en särskild spricka hos invandrare finns, den gruppen har till exempel högre tillit till samhällsinstitutioner än infödda svenskar. Svenskar är väldigt patriotiska, och den gemenskapen verkar ha stärkts över tid snarare än minskat.

Under pandemin blottlades, enligt Gustavsson, hur vi är ”okritiska patrioter”. Handen upp om du inte slaviskt följde ”landsfader Tegnell” med hans ”storkukslugn”, arg på omvärldens politiker som inte lyssnade på vetenskapen och bara ville visa sig tuffa? Att Gustavsson föredrar en annan pandemipolitik än den som Sverige valt lyser ibland igenom i hennes inte helt balanserade kritik av myndigheter och medier. Det till trots går inte fakta att blunda för. De som stöttat Sveriges strategi mest har själva varit sämst på att följa den, samtidigt som dess kritiker snabbt misstänkliggjordes. Det var tid att enas, inte splittras. Jag känner igen skeenden från historien när jag läser om hur svenskar i lägre grad än andra europeiska länder anser att världen vore bättre om vi erkände problemen med vårt land. Har vi inte agerat sjukligt likt hur vi gjorde under andra världskriget med landets samlingsregering och tystande av Torgny Segerstedt och andra som uttalade sig starkt kritiskt mot hitlerregimen?

Jag lämnar Gustavssons bok rikare än när jag fann den. Hon har inte fått mig att byta åsikt om pandemirestriktioner, men däremot gett mig större förståelse för andra länders strategier. Boken handlar dock inte främst om covid, utan om oss. Särskilt för den som drömmer om att skapa politisk förändring i långa landet falukorv är ”Du stolta, du fria” en läsvärd bok. Vi måste se vår okritiska patriotism i vitögat för att kunna förändra den. All kritik mot Sverige är inte farlig. Kanske kan vi se debatt om Sverige såsom föräldrar pedagogiskt sagt i alla år: ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”.

Max Hjelm
F.d. FS-ledamot

Världen är i stort mer öppen idag än vad den var förr, inte bara när man kollar på nationsgränser och rörlighet, utan också rent värderingsmässigt. Rent generellt sett är det bland annat mycket lättare att vara öppen som HBTQ+-person idag. Intoleransen och dess förkämpar finns dock kvar. Vad kan vi göra åt det? Kan vi ens göra något? Och vad borde vi göra, som samhälle och som individer? Det kan verka som banala frågor men det är inte helt lätt bemöta intolerans på ett bra sätt eftersom vi vare sig kan eller borde göra exakt allt som vi vill göra.

I vanlig ordning behövs det en historisk tillbakablick för att förstå dagsläget. Sverige avkriminaliserade homosexualitet 1944, vilket är tidigt i internationella mått mätt, även om homosexualitet klassificerades som en sjukdom ända fram till 1979. Än idag är det olagligt att vara homosexuell i 70 länder. År 1972 blev Sverige först med en könstillhörighetslag som gav folk möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet. I början av 2000-talet utökades diskrimineringslagen och samkönade par fick rätten att adoptera men det var inte förrän 2009, bara drygt tio år sedan, som samkönade äktenskap blev tillåtet.  Sverige har dock inte alls varit lika progressivt när det kommer till transpersoners rättigheter, till exempel var det krav på sterilisering vid könskorrigering ända fram till 2013. Den senaste lagen på området, som är från 2018, utökade det straffrättsliga skyddet för transpersoner vilket visar på att det ändå går framåt.

Historiskt har Sverige varit relativt progressivt när det kommer till HBTQ+ personers rättigheter, även om det inte alltid känns så, men hur ser läget ut idag? Är vi så toleranta som vi försöker hävda? Det korta svaret är nej. I en rapport från RFSL (2017) står det bland annat att hälften av dem som svarat på enkäten blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande under de senaste tre månaderna och att 65% avstått från aktiviteter under det senaste året just på grund av rädslan att utsättas för detta. Statistik från BRÅ visar också på att hatbrott med sexuell läggning som motiv ökat så det finns mycket vi som privatpersoner och civilsamhälle har att göra, och kan göra, för att förbättra situationen.

Vad ska vi göra med de som inte respekterar HBTQ+ personer? Vi kan inte i liberalismens eller toleransens namn med gott samvete förbjuda folk från att vara idioter och det borde vi inte göra heller. Det är rent kontraproduktivt. Rent juridiskt finns det inte så mycket att göra, då det är redan olagligt att diskriminera folk på grund av sexuell läggning och könsöverskridande identitet och uttryck. Det är dock få hatbrott som faktiskt anmäls och det är ofta svårt att avgöra vad som faktiskt är ett hatbrott. Rent politiskt kan man inte göra så mycket utan att staten blir för stor då vi inte, enligt min mening, kan begränsa yttrandefriheten ytterligare utan att i praktiken förbjuda åsikter och idioter. Detta betyder dock inte att vi som civilsamhälle eller individer inte kan göra något.

Precis som med alla andra åsikter så är homofobin nog omöjlig att helt bli av med helt. Den direkta homofobin, som består av direkta påhopp och förolämpningar går att bemöta direkt genom att säga till. Det är ingen ny tanke och det känns för många kanske som lönlöst. Frågan är om den ens funkar. Indirekt homofobi är svårare att få grepp om. Vad innebär det ens? Homofobiska skämt? Normer? Det kan också bemötas med att säga till men det kommer knappast göra omedelbar skillnad även om det kan hjälpa personen som blir utsatt för stunden. Intolerans av alla slag, vare sig det är homofobi eller xenofobi, tar ofta tid att bli av med. En människa ändrar ogärna sin åsikt av den enkla anledningen att det är mentalt jobbigt att göra just det. Därför krävs det diskussion och tid för att komma närmare målet. Dessutom är det ofta svårt att faktiskt våga säga till, även när det inte berör en själv, vilket gör det ännu svårare att få bukt med problemet.

Trots att fler vågar vara öppna med vilka de är och att det svenska samhället är progressivt när det kommer till HBTQ+ är vi inte helt i mål än. Vi kommer förmodligen aldrig vara det. Rent politiskt och juridiskt kan vi inte göra så mycket i dagsläget utan att inskränka yttrandefriheten och rättsstaten. Dessutom är det ofta lättare sagt än gjort att bemöta homofobi trots att det är där vi borde lägga vår energi och där vi kan lägga den med gott samvete. En sak är dock klar och det är att det inte var bättre förr. Förhoppningsvis kan vi säga samma sak om samtiden längre fram.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

“Är det rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård?” – den frågan ställer dramatikern Stina Oscarson till Maria Ludvigsson, ledarskribent på SvD, efter att ha blivit tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning som en konsekvens av sin anorexi. I en brevväxling mellan de två läser jag om hur en människa rycks upp från sin vardag och på bara en sekund fullständigt omyndigförklaras. Hur en människa förlorar sin frihet i ett ögonblick. 

Det som gjorde att polisen utan förvarning kunde knacka på Stinas dörr och därefter eskortera henne till psykakuten var lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Den innebär att en person får frihetsberövas om den lider av en “allvarlig psykisk störning” och som en följd av sitt psykiska tillstånd har ett behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt. Ytterligare en förutsättning är att personen i fråga måste motsätta sig vården, det vill säga att vård inte kan ges med personens samtycke. Tvångsvården kan delas in i den öppna och slutna, och den stora skillnaden är att sluten vård sker dygnet runt på sjukhuset medan öppen inte kräver denna instängdhet. Istället är det en vårdplan och vissa villkor som måste följas, däremot är inte patienten under samma tvång, utan kan röra sig mer fritt i världen. I den bemärkelsen är det svårt att kalla det för tvångsvård på samma sätt som den slutna. 

Frågan om tvångsvård kan verka långt bort för de flesta, däremot är det en ytterst viktig fråga för liberalismen, som ställer vår ideologi på dess spets. För hur mycket ska staten egentligen skydda en människa mot sig själv och kan det rättfärdigas?

Stinas beskrivning av livet under tvångsvård liknar ett fängelse. Hon är inlåst i ett rum på tio kvadratmeter och dagarna består av att lyssna på nyheter och senare att sjunga i en kör. Hon tillåts inga promenader och utövar yoga i hemlighet för att ta sig igenom dagarna. Under tiden får hon ingen psykologisk hjälp och hennes kontakt med familj och vänner är oerhört begränsad. Fokuset ligger snarare på kontroll och att räkna kalorier, ingen smula får förbli oäten och om matrutinerna inte efterföljs hundraprocentigt misstänkliggörs patienterna utan tvivel. Syftet med tvångsvården är i grunden inte att få individen att tillfriskna från sin sjukdom, utan att skydda henne från den omedelbara hälsofaran som sjukdomen innebär. Det är att få en persons BMI tillräckligt högt eller förhindra henne från skada sig själv eller andra. Tanken är god men kan leda till situationer där en person är kvar i tvångsvård trots att hälsofaran inte föreligger, vilket innebär att en persons frihet och integritet inte längre inskränks med en giltig anledning. 

Huruvida en individ blir tvångsintagen baseras på en läkares utfärdade vårdintyg och senare en cheföverläkares bedömning på sjukhuset. Om tvångsvården måste fortsätta i längre än fyra veckor prövas det i Förvaltningsrätten och då har även patienten rätt till offentligt biträde. Problemet med det rådande systemet är att det bygger på godtycklig bedömning och en skev maktbalans. Hierarkin på sjukhusavdelningen gör att cheföverläkarens syn är det som väger tyngst, däremot sker cheföverläkarens besök mer sällan än sjuksköterskors och andra anställdas, och dennes kontakt med patienten är begränsad. Samtidigt är det den personen som har mest makt och möjligheten att avgöra patienternas framtid. Det räcker med att cheföverläkarens uppfattning är att patienten i fråga inte blivit bättre för att tvångsvården ska förlängas och då blir det oerhört svårt för individen att hävda sig mot detta, trots ett offentligt biträde. Resultatet av denna obalanserade makt blir att människor som är färdigbehandlade kan hållas kvar — individen granskas utifrån sin sjukdom snarare än sin mänsklighet.

För att svara på Stinas fråga, är det rätt att mot en människas vilja låsa in henne för att ge henne vård? Som i de flesta liberala svaren är det svårt att avgöra och varje fall är i grunden individuellt. Däremot går det att se ett djupt rotat problem i vår psykiatri, som enligt min mening har fel utgångspunkt. En utgångspunkt som bygger på att cheföverläkarens bedömning är det som bestämmer om en individ har rätt till sin integritet och till sin kropp. I vissa akuta fall är tvångsvård livsavgörande och då måste det vara ett verktyg som kan användas. Däremot är det inget som lättvindigt bör förlängas eller missbrukas. Det viktiga att komma ihåg är att den psykiska ohälsans ofrihet inte kommer försvinna vid isolering och inlåsning, eller genom att omyndigförklara en individ. Det går inte att bekämpa ofrihet med mer ofrihet. Det är ett alldeles för enkelt svar på en svår fråga. 

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

“Government administrators HATE him! Learn more on how you can destroy civil society
with only THREE simple steps!” Så löd pop-up-annonsen som först introducerade mig till
postmodernism och värderelativism. Äntligen fick jag en förklaringsmodell där min roll som
offer och vita cismäns roll som ondskans rot fick plats. Sedan dess har jag genom att infiltrera universiteten och public service ifrågasatt vedertagna konventioner och kategoriseringar, och urholkat konceptet “sanning”. Allt man behöver göra är att veckla upp det och sedan stoppa in allt man känner för.

Ungefär som ovan föreställer sig framstående debattörer på högerkanten, såsom konservativa Ivar Arpi och libertarianen Henrik Jönsson, att det går till när opinionsbildare och akademiker på universiteten tar ansats utifrån genusteori, ståndpunktsteori eller kritisk teori. Okej, kanske inte riktigt så extremt. Men om den nya synen på vetenskap och kunskap riskerar att fördärva vårt moderna samhälle kan man nästan tro att det är det händelseförloppet som föranleder dessa teorier. De kallar det “woke-teori”. Jag kallar det den öppna vetenskapen. Tillåt mig att förklara dess överlägsenhet.

Konservativa debattörer hävdar ofta att samhällsvetenskaplig teori används som instrument för att rättfärdiga forskarens egna föreliggande åsikter och värderingar. Studerar man arbetslösheten ur ett marxistiskt perspektiv så kommer man kanske fram till att kapitalismens produktionsförhållanden skapar marknadsvillkor som arbetarna inte kan anpassa sig till. Studerar man arbetslöshet ur ett österrikiskt/Hayekianskt perspektiv är arbetslösheten antingen naturlig, eller så är det staten som med otillräcklig information intervenerat och skapat missgynnsamma villkor för arbetsmarknaden. “Som man frågar får man svar”. Saken är bara den att man utan teori aldrig kommer kunna komma fram till värdefulla svar på olika frågor. Ingen skulle läsa en rapport som bara sade “så här många är i arbete, så här många är utan arbete”. Teori förser oss med glasögon som hjälper oss att se och förstå fenomen i bredare sammanhang och hjälper oss att systematisera det observerbara. Genom en öppen vetenskap kan vi använda oss av båda för att få en mer nyanserad bild av vår komplexa verklighet.

Trots att de vetenskapliga metoderna blir bättre och bättre så kommer det alltid finnas ett litet glapp mellan vad forskningen kan föra i bevis och verklighetens faktiska beskaffenhet. Inom vetenskapsfilosofi kallas detta “induktionsproblemet”. Eftersom det inte finns någon vetenskaplig teori, ens inom naturvetenskapen, som tar allt i beaktande så kommer vetenskapliga bevis aldrig kunna helt och hållet representera verkligheten. Allt är
uppskattningar. På samma sätt som mina fingrar egentligen inte nuddar tangentbordet när jag skriver detta på grund av de små små avstånden som finns mellan atomer, kommer
vetenskapen aldrig kunna nudda sanningen. Detta är dock inte ett problem. Vetenskap behöver bara vara tillräckligt nära sanningen för att den ska vara användbar. När debattörer
nedvärderar samhällsvetenskapliga “mjuka” fakta höjer upp “hårda” naturvetenskaplig fakta
bör man påminna sig själv om de två vetenskapernas gemensamma brister. Nobody’s perfect.

Att den sociala ställningen påverkar vad för typ av kunskap man har tillgång till är den öppna vetenskapens mest kontroversiella tes. Det sägs leda till relativism och “hat mot vita”. Konservativa säger att ståndpunktsteori, som det heter, går ut på att göra offerskap till en valuta för vilken man kan köpa sanningar, exempelvis om vad som räknas som rasistiskt. Det är ett missförstånd. Att låta den sociala ställningen spela roll i formandet av kunskap går ut på att den historiska uppdelningen mellan grupper gör att grupperna är i olika stånd att nå vissa typer av kunskap. Afroamerikaner bär slaveriets arv och är därför i en bättre ställning för att utmärka de rasistiska samhällsstrukturerna i USA. Den öppna vetenskapen låter sig berikas av människors erfarenheter, även Arpis och Jönssons för den delen, för att nå insikter om relationen mellan människa och samhälle.

Det är viktigt att tillägga att det öppna vetenskapsbegreppet är kritiskt och noggrant. Det råder nolltolerans mot sanningsrelativism och skepticism. Alla påståenden som gör anspråk på att vara vetenskapliga ska kritiskt granskas och ställas mot andra påståenden. Offerskap är ingen “valuta”. Den slutna vetenskapen som konservativa åberopar ger bara utrymme för
“objektiva” påståenden, såsom att jag har tio fingrar, att arbetslösheten är si och så hög, eller att vatten är blött. Den öppna vetenskapen tillåter oss att undersöka människan, staten, företagen, naturen, och alla dess överlappningar, för att få en bredare förståelse för
mänsklighetens villkor. Men det säljer inte lika bra i en pop up-ad på en hemsida.

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom

I skrivande stund pågår Liberalernas landsmöte i Linköping och verkar finnas en ironi i partiet. Landsmötet röstade precis fram partistyrelsens linje i regeringsfrågan men den framtagna politiken verkar vara sådan som hade passat bättre i en rödgrönblå regering. Två positioner som har varit oförenliga sedan 2014.

Det finns en risk att vi måste vänja oss vid motsägelser och oförenligheter i politiken. Våra motståndare och vänner verkar iallafall inte se problemet. Många moderater, en del med invandrarbakgrund, vill motivera ett stramare flyktingmottagande med indirekta resonemang om personlig frihet – iallafall utåt. På liknande sätt lär Centerpartiet motivera fortsatt samarbete med Socialdemokraterna och vice versa.

Möjligtvis är det en fråga om man tror att politisk teori är normativa system som ska motivera sig själva, eller om de är lösa och rörliga lapptäcken som uppstår ur politiska konflikter. I vilket fall har öppenhet fått en utmanare. Inte slutenhet, men en blandning av öppenhet och slutenhet – slutenhet för att bevara öppenheten.

Vi måste inte köpa resonemanget ovan, men det borde åtminstone tas på allvar istället för att bemötas med invändningar om bristande ideologi. Bevisligen tror både väljare och partister att den sortens motsägelser är tillåtna. 

Frågan är hur vi ska förhålla oss till det politiska landskapet. Min gissning? Vi borde prata mindre i abstraktioner och istället stå för det som rent konkret gör individer friare och samhället rättvisare.

Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom

Hösten har kommit med vindar som blåser kallt och jag känner ibland att jag helst bara vill mysa upp i soffan med en kopp te och en valp som springer åttor runt benen. Men verkligheten är inte fullt så enkel, vi har ju ett LUF som ska växa och ett parti som vi behöver hålla stenkoll på. Så det är bara att snöra på sig skorna, snurra på sig halsduken och ge sig ut i väder och oväder.

Sedan sist vi hördes har LUF anordnat en fysisk kongress. Smaka på orden, luffare från hela landet har samlats i Lund och debatterat politik tills öronen trillar av. En mening som alltid har varit toppen, men efter nästan två år med hårda restriktioner smakar bättre än någonsin.

Under hösten släpps resterande restriktioner och vi kommer att få återuppta vår verksamhet på riktigt igen. Då hoppas jag att lokalerna runt om i Sverige fylls av Café Liberal, och att ni är ute på skolorna och värvar alla liberaler som finns runt om i Sverige. Behöver ni hjälp? Tveka inte att höra av er till styrelsen, vi hjälper till. Och om någon inte gör det och försöker ducka, då vet ni vem ni ska skvallra för.

Även om LUF just nu är starka så är partiets sits inte fullt lika harmonisk. Interna stridigheter pågår för fullt och på landsmötet i höst kommer partiet att besluta om vilken politik som partiet ska stå för under valet. Ett landsmöte där LUF behöver spänna musklerna och ta ordentliga kliv framåt.

Vi har skickat in många motioner om bland annat avkriminalisering av narkotika, enhetlig moms och arbetsgivaravgift på lönebeskedet. Mitt jobb som förbundsordförande är att göra allt i min makt för att så många av våra förslag som möjligt röstas igenom, så att vi lyckas göra Liberalerna till ett bättre parti. Vi är igång redan nu på partistyrelsemötena och jag jobbar tillsammans med presidiet hårt för att vi ska få igenom våra åsikter och motioner.

En annan fråga som kommer att debatteras under landsmötet är frågan om röda linjer mot SD. Efter att partiet tog beslutet att öppna upp för att kunna samverka i en borgerlig regering som tar stöd av Sverigedemokraterna reagerade vi från LUF:s sida. I somras skrev förra presidiet en debattartikel där vi kräver att Liberalerna ska ha röda linjer inför förhandlingarna. Om partiet inte ställer upp på vårt krav så kommer inte LUF kunna kampanja för Liberalerna i riksdagsvalet. Det är ett hårt krav och är något som i stort sett aldrig har skett tidigare.

För på ett sätt så är det en väldigt tacksam position vi i LUF befinner oss i. Vi brukar tala om att vårt främsta uppdrag är att vara partiets ideologiska vakthund. I det här läget är det viktigare än någonsin att vi vågar visa våra framfötter. Det är i just detta nu som vi är vakthunden.

Det är rollen som vi kommer behöva ta de närmsta åren. Vi kämpar för att Liberalerna ska stå upp för bra saker och älskar att samarbeta med dem för friheten. Men när partiet går över gränsen, då ska de veta att vi är där och påminner dem om vilket arv de har att förvalta. LUF kommer att göra allt för att se till att Liberalerna är så liberala som möjligt, jag är så tacksam över att vi gör det tillsammans och att jag har er i ryggen när jag stångas för friheten.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet

Att förklara vad politik är för en femåring kan låta enkelt men visade sig i praktiken vara svårt. Detta fick jag nyligen erfara när min brorsson ville veta om jag också jobbade med sport som hans pappa eller något annat. Jag svarade att jag jobbar med politik, vilket naturligtvis inte sa en femåring någonting. Jag försökte därefter förklara att politik handlar om hur samhälle ska se ut men av reaktionen att döma var även det svaret obegripligt. I ett sista tappert försök sa jag att i samhället finns det en massa saker, bilar på gatorna, flygplan i luften, små hus och stora hus. Politik handlar om hur vi ska skapa bra bilar och hus, och att vi bestämmer oss för vilka människor som ska få vad.

Jag tror inte min brorson förstod vad politik är. Men det som har gnagt i mig sen dess är inte min brorsons oförståelse eller hur usel jag är på att förklara saker för barn. Det som gnagt i mig är egentligen svaret på den enkla frågan; vad är politik?

För att svara på frågan behöver man välja nivå. Politisk filosofi är exempelvis inte samma sak som parlamentarisk politik. Partipolitisk kommunikation är inte samma sak som när Fridays for Future ägnar sig åt opinionsbildning i klimatfrågan, osv. Men genom (nästan) allt som rör politik löper en röd tråd; rättvisa.

Kärnan i rättvisa är lika tidlös som den är ofrånkomlig. Vem förtjänar vad? I mitt försök att förklara politik för en femåring ville jag beskriva vad som länge varit kärnan i modern politik. Hur får vi kakan att växa (tillväxt) och hur ska den fördelas (rättvis fördelning). Internationellt, och inom politisk filosofi, är rättvisa ofta det mest centrala begreppet. Det är ingen slump att liberalen John Rawls moderna klassiker från 1971 har titeln ”A theory of Justice”, eller att hans uppföljare innan han gick bort heter ”Justice as Fairness: A Restatement”.

I Sverige är dock diskussionen om rättvisa märkligt frånvarande. Vi diskuterar gärna idéer om jämlikhet och frihet, men när hade vi sist ett ordentligt politiskt samtal om rättvisa? Ta exempelvis frågan om rättvis lön. Hur mkt förtjänar barnmorskorna på BB eller personalen som sköter om våra äldre i lön? Vi är nästan så pass ovana att diskutera rättvisa kopplat till löner att vi kan bli lite obekväma, känna att det är något fel på frågan.

Om vad rättvisa är eller inte är behöver ni inte mig för. Er idétradition har en rik och bred historia av att diskutera rättvisa med gott om tänkare på ämnet (även om jag råder er att ta inspiration från universiteten när ni väljer litteratur framför det som lobbyisterna från näringslivet vill att ni lär er). Det jag istället vill lyfta fram är att om politikens utgångspunkt är rättvisa så kommer det visa sig att vi har en del gemensamt.

Filosofen G A Cohen beskriver i sin bok ”Why not socialism?” tre principer om lika möjligheter, en central idé för teorier om rättvisa. Den första är den borgerliga principen som säger att lika möjligheter handlar om att samhällets formella regler och lagar ska utformas så att alla har lika möjligheter att lyckas. Den andra principen som går längre kallar han den vänsterliberala. Enligt den ska alla ha samma möjligheter även oavsett vilken familj eller social miljö man växer upp i, man ska inte straffas på grund av sin klasstillhörighet. Den tredje principen som går längst kallar han den socialistiska principen om lika möjligheter. Den vill kompensera för alla de ojämlikheter som uppstår av faktorer som individen inte kan välja själv, exempelvis biologiska förutsättningar eller ren otur i livet.

G A Cohen själv är socialist och förespråkar den tredje, men det hör inte hit. Vad som däremot gör det är att såväl jag som liberaler är överens om att den vänsterliberala principen är en rimlig grund att bygga ett samhälle på.

Vi tycker inte att människors framtid ska avgöras av vilka deras föräldrar är. Vi vill inte att en individs livsöde ska vara resultatet av faktorer eller händelser bortom val eller påverkan. Vi vill att slit och prestation ska löna sig, oavsett om man sliter häcken av sig inom sjukvården, polisen eller som egen företagare.

Skulle vi ta innebörden av rättvisa på allvar skulle det innebära stora förändringar av vårt samhälle. Skolan skulle förändras, så även arbetsmarknaden, pensionerna och skattesystemet. Klimathotet skulle få en helt annan seriositet än idag.

Men exakt hur ser en rättvis politik ut? Vilka förändringar av samhället kräver rättvisan?

En orsak till att diskussionen om rättvisa saknas är för att liberaler som historiskt varit en av rättvisans bärare numera har tystnat. Jag hoppas den tystnaden når sitt slut. För en sak är säker, om liberaler börjar diskutera rättvisa så kommer andra vara tvungna att följa efter. Och den som äger frågan om rättvisa, den äger framtiden.

Payam Moula
Filosof och chefredaktör för tidningen Tiden

År 1980 genomförde den Turkiska militären en statskupp. I ett försök att utrota kommunismen fängslade armén tusentals människor. Detta skulle under 90-talet leda till att mammorna till de fängslade männen började protestera. Denna proteströrelse fick namnet Cumartesi Anneleri, lördagsmammorna på svenska, och de samlas fortfarande än idag.

70-talet var en turbulent tid i Turkiet. Landet hade enorma problem med vänster- och högerextremt våld. Detta ledde till att militären genomförde en statskupp, med de befogenheter som de givits av republikens grundare, Mustafa Kemal Atatürk. I försöket att utrota kommunism från samhället fängslades tiotusentals män. Männens familjer informerades av polisen att de hölls på stadens polisstation. När familjen sedan kom dit så menade polisen att den de sökte inta hölls hos dem. Än idag är tusentals av dessa män fortfarande försvunna.

Massarresteringarna skulle fortsätta in på 90-talet och initiera en respons av folket. Under slutet av 90-talet började folk samlas på Galatasaraytorget i Istanbul för att kräva rättvisa. De som samlats var mammor, systrar och mor-och farmödrar till de som militären arresterat, och som aldrig synts igen. Mammorna krävde rättvisa, att få reda på vad som hänt med deras barn. Under 2009, efter några års uppehåll, började de demonstrera igen. Mammorna kräver att få veta vad som hänt med deras barn. De lät sig inte heller tystas av pandemin då demonstrationerna sen pandemins början hålls digitalt.

Mammornas krav är i de flestas ögon helt legitima. Detta leder dock in oss på en annan fråga, demokrati och frihet i Turkiet. Den turkiska republiken har sedan 1960 varit tungt präglad av militärkupper. Detta på grund av den tidigare nämnda Mustafa Kemal Atatürk. Atatürk tvingade landet till sekularisering och gav militären en konstitutionell rätt att intervenera om den sekulära republikens konstitution hotades. Många av oss kanske minns det senaste kuppförsöket under sommaren 2016. Oavsett om man tror att kuppförsöket var legitimt eller ett ”inside job” av Erdoğans styre så kan man påstå att mandatet som gavs till armén kan ha varit destruktivt för landets framtid. Sedan 60-talet hade militären skadat alla grupper i det turkiska samhället. Under ”kuppförsöket” 2016 var det därför förhållandevis enkelt för Erdoğan att uppmana folket till motstånd. Erdoğan är även den ledare sen Atatürk som haft störst inflytande på Turkiet. Den pragmatiskt islamistiska politiken han fört har på ett sätt utmanat den sekulära grunden landet var menat att stå på. På detta sätt, dryga 90 år efter Turkiska republikens grundande, skulle Erdoğan utöka sin makt i landet med hjälp av det verktyg som var ämnat att stoppa ledare som honom.

Sedan 2018 har den turkiska regeringen försökt koppla ihop rörelsen med den kurdiska guerillan PKK. Inrikesministern Süleyman Soylu förbjöd även gruppens 700:de protest under samma år. Verkligheten är dock att Erdoğanstyret, och den turkiska staten, använder terrorstämpeln relativt liberalt mot folk och rörelser som kritiserar dem. Verkligheten är också att de som fängslades under 80- och 90-talet fängslades för vad de flesta hade klassas som icke-brott. Vissa fängslades för att äga vänsterlitteratur och om man befann sig till vänster av den politiska mitten så befann man sig i en viss typ av riskzon för att bli tagen av staten för att antingen fängslas eller aldrig synas igen. Flera av de som försvann under denna period hittades år senare i omärkta gravar.

Under 2014 fick general Ahmet Kenan Evren, ansvarig för arresteringarna under 80-och 90-talet stå till svars för det han gjort. Han dömdes till livstids fängelse i turkisk domstol och dog 2015 på ett militärsjukhus i Ankara. Även fast han hyllas inom vissa extremhögercirklar så ser de flesta turkar honom som en massmördare.

Slutligen vill jag uttrycka min personliga sympati för de mödrar som står på Galatasaraytorget varje lördag. Min familj flydde under det turbulenta 70-talet och tillhör en förtryckt etnoreligiös minoritet. De vingades fly efter Cypernkriget då antikristna sentiment ökade och deras liv var i fara. Dessa mammor förtjänar allt stöd i att få veta sanningen bakom deras söners försvinnande. I verklighetens namn så är det tyvärr inte speciellt sannolikt.

Cumartesi Anneleri seviyorum. Benim annem Cumartesi.

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom