Jag drömmer om första maj-tåg

När restriktionerna äntligen är släppta känns kritik mot pandemihanteringen mest som trött ältande. Men på ämnet demokrati är det svårt att låta bli.

När jag funderar över det stora vackra D-ordet hamnar tankarna ofta hos min farfar i 70-talets Örnsköldsvik. Jag tänker på hur han hjälpte sina vänner att såga till träplankor och texta plakaten inför första maj. Farfar hade nog gärna demonstrerat själv, men han var inte sosse. Hellre sjunga i manskören medan de andra viftade med röda flaggor, i så fall. Den slags avundsjuka han bar på gentemot sina vänner och bekanta när de samlades på torget år efter år, den förstår jag. Jag känner den med, när jag med någon dålig ursäkt beger mig till ett Götaplatsen täckt i röda rosor och megafoner samma vårdag varje pandemifritt år.

Det är sorgligt när den typen av samhällsengagemang och arrangemang plötsligt förbjuds, dessutom mer eller mindre över en natt och utan debatt. De två senaste åren av restriktioner har förstört det mesta som gör livet, och faktiskt även demokratin, levande. Det är ingen hemlighet att värden har stått mot varandra, men ändå är det nog få saker sossarna är så stolta över som att ha fått styra och ställa över ett nedstängt samhälle. Att få rädda oss ur krisen.

Utöver den lilla detaljen att vi, tillfälligt men i princip, avskaffat parlamentarismen genom pandemilagen, och oppositionen under nästan hela pandemin stått tyst, har restriktionerna även påverkat annat som är att leva i en demokrati. Som att kunna ses i en möteslokal eller ordna demonstration på torget. Eller för den delen att bedriva en traditionell valrörelse. Det är nog få saker jag saknar så mycket som just den där rörelsen. Kanske framförallt för att det är fint med människor som verkligen tror på något och inte nöjer sig med att gnälla vid middagsbordet.

Det är viktigt att det samhällsengagemanget uppmuntras. Särskilt när det väcks i ung ålder.  Jag tänker på alla som tagit steget att gå med i ett ungdomsförbund under den här tiden, men som efter två år knappt fått chansen att möta sitt distrikt på en pizzakväll, kampanja på en skola eller debattera i en talarstol. Sådant som för oss andra var förutsättningar för vårt fortsatta engagemang och såväl personliga som politiska utveckling. Aldrig i livet att jag hade vågat engagera mig i LUF om det inte vore för glasskampanjen LUF Väst hade i augusti 2017.

Därför gjorde det mig förtvivlad på nytt när Lena Hallengren i januari presenterade förlängda smittskyddsåtgärder lagom till årsmötestider och min styrelse, precis som många andra, än en gång tvingades ta ställning till huruvida årsmötet ska hållas på plats eller inte. Det är sorgligt, för det hade inte behövt vara så. Samtidigt bör man kanske inte vara förvånad över utfallet när man slår ihop en maktsuktande socialdemokratisk regering med en myndighet vars enda uppdrag och intresse är folkhälsa, som verkar utan att behöva ta hänsyn till medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu när samhället öppnat och valrörelsen snart drar igång blir jag rädd att vi accepterat tanken på inskränkningar av rättigheter och roligheter, till den grad att det som var självklarheter före pandemin inte längre är det. Att hybridårsmöten blir en normalitet eller att ungdomsförbund inte får komma in och kampanja på skolor som tidigare. Att vi köper folkhälsofanatikernas, eller bara de latas, nya normala. Det vore faktiskt ännu sorgligare än det faktum att vi låtit restriktionerna införas. Det betyder nämligen att allt det där fina med demokratin, som att såga träplankor åt grannens demonstrationsplakat eller ägna hela onsdagskvällen i källarlokalen åt diskussioner om basinkomst, egentligen inte var så himla viktigt att kämpa för.

Att demokratin inte var så mycket mer än att rösta.

Men jag vägrar tro det förrän jag ser det. Själv har jag i alla fall saknat att hånas på skoldebatter, dricka blaskigt kaffe under styrelsemötet och sekundärskämmas under Almedalstal. Jag längtar efter att trängas i en partiföreningslokal inför nattaffischeringen. Dela ut buntband och hamna i bråk med Liberala Seniorer. Lyssna på någon dålig vallåt innan man beger sig ut i mörkret för att säkra stans bästa lyktstolpar, för att några dagar senare kramas på en valvaka.

Kom inte och säg att det inte är vackert. Att ni inte längtar ihjäl er efter det där.

Och jag har väl blivit galen av restriktionerna, men jag drömmer faktiskt om förstamajtåg. Gärna riktigt långa och till ljudet av tondöva tanter som skriksjunger Internationalen.

2022 måste bli året då jag får gömma mig bakom ett elskåp vid Götaplatsen igen.

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom