Flerfrontskrig för liberalismen

Marcus Willershausen
Skribent

Liberaler måste bli bättre internationalister. Låt mig förklara varför och hur.

Ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Det där är man väldigt medveten om när man är från Sverige, som trots sina minusgrader och det tunga mörkret, är ett av världens bästa länder att leva i. Det hade vi inte varit om vi en gång i tiden sagt ja till ensamheten och nej till öppenheten som byggt vårt land rikt. Då hade vi bara varit ensamma och fattiga.

Den liberala berättelsen om Sverige kan vi. Tack vare en socialliberal politik som möjliggjort klassresor och värnat välfärdsskaparna har vi gått från att vara ett litet land i norra Europa som folk lämnar på grund av svält till ett land som människor söker sig till för att kunna förverkliga sina drömmar. En lika självklar del av berättelsen om Sverige är att vi var medvetna om vår roll i världen och vilka vinster som kommer ifrån samarbete med andra.

Det var därför vi öppnade gränserna för arbetskraftsinvandrare från södra Europa efter kriget, byggde vårt välstånd med handel och slutligen gick med i EU på 1995. Man behöver bara lyfta blicken för att se vad kapitalismen lyckats förvandla bondelandet Sverige till.

Trots att det finns gott om exempel på allt som blivit mycket bättre tack vare öppenheten för resten av världen är inte det här längre en självklarhet för alla. Ni vet, Brexit och ja ni vet, Trump. Den liberala världsordningen är ifrågasatt och det gör liberaler som oss bekymrade. Som det ofta blir måste liberaler streta på i den här frågan på flera olika fronter, för det är minst sagt en salig blandning som sållar sig till liberalismens ivrigaste kritiker just nu.

Det finns enligt våra motståndare flera skäl för varför globaliseringen ska rullas tillbaka. Delar av den gröna rörelsen menar att vi med anledning av klimatkrisen måste skala ner rörligheten och bli mer självförsörjande, socialister vill bekämpa de ökade klyftorna som de onda storföretagen är att beskylla för, och tänkare från främst konservativt håll pekar på Kina som ett utfall som illustrerar problemet, eller till och med misstaget, med globaliseringen.

Med andra ord är det motvind för liberala idéer, och risken är att motvinden kommer tillta allt mer. Jag tror att det främst är klimatfrågan som kan göra det svårt för liberaler i vår tid. Det går inte att gå i polemik mot ett enkelt konstaterande om att vi förstör klimatet just nu och att skulden är vår egen, men en riktning mot en politik som leder till minskad rörlighet i världen för människor och kapital måste motarbetas av liberaler. För det första löser den inte problemen och för det andra, och med risk för att låta som en marknadsliberal med talepunkterna noggrant memorerade, men coronapandemin visade hur fattig den världen är. När vi väl var där i den gröna rörelsens tidigare teoretiska idé om minustillväxt handlade allt om hur vi skulle ta oss därifrån och hur livet efter allt var över skulle bli. Vi kan helt enkelt inte backa in i framtiden.

En enad front mot klimatkrisen och Kina löses inte heller genom att EU och USA isolerar sig och tittar på medan världens regimer tar över. Det avgörande för liberalismen som relevant politisk kraft under 2020-talet är fler gröna frihandelsavtal, mer ambitiös klimatpolitik och fördjupat samarbete i säkerhetsfrågorna. Misslyckas vi med det är risken stor att idédebatten går förlorad och att utvecklingen går åt fel håll. Förlorarna blir som ofta dem som har det allra sämst ställt.

Det liberaler måste bli bättre på är att visa hur våra idéer utvecklas med tiden och hur vår politik ligger rätt i tiden, för att upprepa samma budskap gång på gång och hoppas att det till slut biter fungerar inte. För 2020-talet gäller det inte minst global handel och klimatpolitiken där mer måste göras för att göra både handeln friare och klimatet renare. Där går frågorna hand i hand, men den liberala rösten för det alternativet drunknar i bruset som hellre fokuserar på klimatalarmism och högerpopulistiska invändningar mot globalisering. Det gäller alltså inte bara att ta striden med samma argument som alltid, utan att komma med nya för den tiden vi lever i nu. Den gröna högern vi vill etikettera oss som måste därför också vara en grön, global höger som knyter an till de internationella frågorna i alla större politiska frågor. I en tid när konservativa, socialister och gröna samlas i ett motstånd mot det som gjort oss starka har liberaler en ganska tydlig, men väldigt svår uppgift: vi allt mer ensamma liberaler måste visa alla andra att ensam inte är stark, utan att ensam bara är ensam.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: