Skribent
Sanktioner är ett diplomatiskt verktyg för att straffa brott mot internationell lag. De har som mål att pressa ledare från att avstå dessa brott och kan ta många former. Detta kan innebära handelsförbud eller tariffer på produkter från landet eller personen i fråga. Det verkar dock finnas ett motstånd till just sanktioner från både vänster och höger. Vissa menar att sanktioner skadar mer än de hjälper. Det finns även vissa som anser att det är rätt att föra handel med stater som de facto är diktaturer. Frågan man då kan ställa är; borde en, som liberal, förespråka sanktioner?
För någon vecka sedan läste jag Johan Norbergs essä publicerad i Smedjan, Timbros nätmagasin, där han menade att frihandel med Kina var rätt väg att gå. Han använde sig av länder som Iran och Nordkorea och menade att dessa länder blivit mer isolerade under internationellt tryck och isolering. Vad Norberg missar i denna analys, speciellt när det gäller Iran, är att Obama redan har försökt lätta på trycket mot just den staten via ett kärnvapensavtal (JCPOA) under 2015. Faktum är att när Obama släppte på trycket mot Iran, så fick de mer eller mindre fria händer att föra sina dödskampanjer i Irak, Syrien, Libanon och Yemen. Försöket att lätta på trycket gjorde inte Iran friare, det ledde bara till att de kunde sprida mer terror i Mellanöstern. Även om Norberg menar väl så lämnar hans Iran-exempel en del att önska.
Andra sanktionsmotståndare menar att förespråkarna hycklar. De menar att då sanktioner finns mot Iran, Syrien och Nordkorea, så borde sanktioner även införas mot länder som Turkiet, Israel och Saudiarabien. Detta är en rimlig poäng, men det är i sig inte ett argument mot sanktioner. Antingen tycker en att sanktioner är en rimlig diplomatisk åtgärd mot brott mot internationell lag, eller så gör en inte det.
Stater som Syrien till exempel har varit under sanktioner en längre tid. Trots detta så har Bashar al-Assad hållit sig fast vid makten. Syrier lever i daglig fattigdom och sanktionerna underlättar såklart inte detta. Något som dock är intressant är att den syriska regimen riktar internationell hjälp till regimlojala områden, medan opposoitionsområden lämnas utan bistånd. Syrien har under senare år utvecklats till en narkostat som med hjälp av Hezbollah smugglar fenetyllin till bland annat Saudiarabien och Italien. Poängen här är att det är Assadfsmiljens terrorvälde som är den primära orsaken till Syriers lidande, inte den internationella utfrysningen av landet.
Om man argumenterar för att länder som begår brott emot internationell lag inte skall sanktioneras, vad är alternativet? De bör om inte annat hållas ansvariga för de hemskheter som de har utsatt människor för. För att vända på Norbergs argument, vad är det som säger att normalisering med diktatorer leder till en liberalisering av länder. Ta Syrien som exempel. Under 00-talet försökte sig amerikanerna värma upp relationen med Bashar al-Assad. Det kom såklart inte utan motkrav. Assad krävde att landet skulle tas bort från Bushs ”axis of evil”-lista. Mer eller mindre samtidigt som detta skedde så tittade hans regim åt andra hållet när jihadister reste för att slåss i Irak, och i värsta fall tränades de av hans regim.
I slutändan bör vi fråga oss själva, är det moraliskt försvarbart att handla med diktatorer som slaktar sitt eget folk? Det är extremt naivt att anta att normaliserade relationer och generella relationer kommer utan motkrav. Jag vill påstå att det inte är moraliskt försvarbart att normalisera relationer med tyranner, som sedan utsätter sitt folk för brutalt lidande. Om vi har som mål att vara internationellt solidariska bör vi inte underlätta för massmördare att bryta mot internationell lag.
Personligen vill jag inte att landet jag lever ska sluta visa internationell solidaritet med folk som lever under förtryckets stövel. Jag vill inte att landet jag lever i stärker dessa diktaturer via normalisering och handel. Jag vill inte heller att landet jag lever i medvetet stöder regimer som för krig mot civila.
Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 