Vad ska vi ha politiker till egentligen?

Att vara politiker är mindre sexigt än på väldigt länge. Enligt Ungdomsbarometern är två av fem unga svenskar intresserade av samhällspolitik. Samtidigt är endast en av fem intresserade av att gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund, vilket är en klar nedgång sedan 2010. Det verkar som att dagens unga har fått för sig att Instagramaktivism och masstwittrande är ett bättre sätt att göra skillnad än att stå på riksdagslistan. Det smärtar i mig att inse att de kanske har rätt.

Idag sker mycket av opinionsbildningen på sociala medier och de politiska besluten baseras till stor del på opinionsanalyser. För den enskilda politikern gör ett sådant landskap att virala inlägg på sociala medier blir ett mycket starkare verktyg för förändring än att formulera förslag och driva igenom dem i kammaren. Ett tecken på detta är att endast två procent av de enskilda motionerna under riksdagsåret 2020/2021 innehöll någon att-sats som bifölls. Det är dags att ta en rejäl funderare på vad vi egentligen ska ha politiker till.

En snubbe som redan för 80 år sedan funderade på vilken roll politiker borde ha i en demokrati är den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, som kanske annars är mest känd för sina tankar om kreativ förstörelse och innovation. I Capitalism, socialism, and democracy kritiserar Schumpeter den klassiska demokratidoktrinens fokus på allmänhetens bästa – ett common good. Han framhäver att individer tycker olika och att deras åsikter lätt kan influeras av flockbeteende eller påverkanskampanjer. I stället för att politiker ska försöka lägga fram förslag som är bäst för alla, förespråkar Schumpeter ett system där medborgare väljer politiker som uttalat representerar deras intresse. På så vis knyts väljarna närmare sina politiker, vilket förhoppningsvis underlättar ansvarsutkrävande. Dessutom gör Schumpeters demokratisyn att intressekonflikter tydliggörs, snarare än att gömmas undan bakom paroller om en folkvilja (som i själva verket ofta bara representerar majoriteten). Å andra sidan tycker jag att det också finns en poäng i att utforma enhetliga och värderingsgrundade system med fokus på ett common good, snarare än att kompromissa mellan särlösningar från tusentals särintressen. Med ett system mer i linje med Schumpeters vision hade momsen troligtvis inte varit det enda lapptäcket Max Sjöberg hade behövt göra sig rolig över på Folkpartiets landsmöte 2015.

I dagens Sverige röstar de allra flesta på partier snarare än politiker. Det visas inte minst genom hur oproblematiskt det tycktes vara att minska antalet riksdagsledamöter under pandemin, så länge proportionerna mellan partierna bestod. Fokuset på partier framför enskilda politiker är sannolikt en konsekvens av hur vårt valsystem är utformat. Genom att ha flermansvalkretsar i stället för enmansvalkretsar får inte varje landsdel sin egen representant, utan i stället ett helt gäng representanter med blandad partitillhörighet. I grunden är systemet med flermansvalkretsar bra, eftersom det möjliggör för mindre partier att ta plats i riksdagen. En högsta beslutande församling som bara innehåller ett fåtal stora partier gör det troligtvis svårare för smalare idéströmningar att få representation. Det behöver inte ens i sig vara problematiskt att människor röstar på partier i stället för politiker. Hellre att väljare röstar på en samling värderingar och idéer än affärsmän kända från dokusåpor. Problemen uppstår när väljare inte vet vem som är deras politiker och förlorar möjligheten att styra vilken politik ett parti ska driva.

En av de viktigaste uppgifterna för en politiker är, precis som Schumpeter skriver, att representera sina väljare. Ett första steg mot ett demokratiskt system där den enskilda politikern får en större roll och väljare kan påverka vilken falang inom ett parti som ska komma till makten, är att uppvärdera rollen för personkryss. Det kan göras både på ett strukturellt och ett individuellt plan. Den strukturella delen handlar om att helt enkelt sänka kraven för att kryssa sig förbi någon som står högre upp på partilistan. På individnivå handlar det om att uppmuntra till kommunikation mellan politiker och väljare snarare än att häckla de som är okonventionella. Nu ska visserligen både Lorentz Tovatt och Hanif Bali lämna politiken, samtidigt som Annika Strandhäll har fått en minst sagt svajig start på sitt ministerskap. Jag är dock övertygad om att det behövs fler politiker som i linje med denna trio vågar sticka ut hakan i den dagsaktuella debatten.

Politiker är osexiga och relativt betydelselösa. Så behöver det dock inte vara. Oavsett om politikens kontakt med folkviljan sker genom opinionsanalytiker eller samtal på stan kommer idéutveckling och opinionsbildning fortsatt att vara viktigt, men viktigt är också det faktiska maktutövandet och representationen. Genom att öka fokuset på personval kan politiker bli något att ha. Du som är ung och samhällsintresserad borde ställa upp i val och driva en personvalskampanj, eller åtminstone se till att du kan sätta ett välinformerat kryss.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom