Skribent
Många i Sverige är stolta över vår demokrati. Det proportionella valsystemet, med parlamentarism och representativ demokrati som grundstenar, skapar mångfald i riksdagen och ger små partier inflytande. Det råder stor enighet bland riksdagspartierna om att värna dessa demokratiska principer. På senare tid har däremot den inneboende skörheten i våra politiska institutioner uppenbarats.
Med misstroendevotum och regeringskriser är det tydligt att de politiska spelreglerna har förändrats. Den traditionella blockpolitiken har ersatts med kaosartade förhandlingar och nya samarbeten. Det har blivit allt svårare för majoritetsregeringar att bildas och det har uppkommit en ovisshet kring vilken statsminister man egentligen röstar för på valdagen. Dagens demokratiska funktioner kan verka som en självklarhet, men det var inte förrän 70-talet som Sveriges nuvarande politiska system tog ordentlig form. Genom två omfattande konstitutionella förändringar fick Sverige sin proportionella enkammarriksdag och parlamentarism, men även dessa självklara demokratiska principer var en fråga om politisk strategi för Sverige riksdagspartier.
Sedan 1946 hade det varit ett oavbrutet socialdemokratiskt styre i Sverige och de borgerliga partierna ville göra allt i sin makt för att bryta den socialdemokratiska dominansen, medan Socialdemokraterna ville hålla kvar vid sin maktposition. Kammarfrågan blev vattendelaren. Folkpartiet ville avskaffa tvåkammarsystemet eftersom större partier överrepresenterades, till skillnad från de mindre som underrepresenterades. De ansåg även att ett oproportionellt parlament var odemokratiskt. Socialdemokraterna uppfattade däremot denna hotbild och motsatte sig ändringen till en början. Den första kammaren som var indirekt vald genom representanter för kommun och landsting, hade traditionellt sett gynnat Socialdemokraterna; att göra riksdagen fullständigt proportionell skulle leda till en försvagning.
Men 1966 hände något. Socialdemokraterna ändrade sig. Det kan verka ganska obetydligt, men med tanke på att deras ställning avgjorde hur Sveriges framtida demokrati skulle se ut, var ändringen högst relevant. Varför valde de då att ändra sig och ansluta sig till Folkpartiets förslag? Kortfattat gick kommunalvalet under 1966 väldigt dåligt för Socialdemokraterna, vilket resulterade i svag representation i den första kammaren och på det stora hela en krympt maktposition i riksdagen. Utöver det insåg Socialdemokraterna att en helt proportionell riksdag skulle gynna Vänsterpartiet, eftersom de var ett mindre parti. Även om Socialdemokraterna försvagades så förstärktes åtminstone Vänsterpartiet och därmed blev reformen mer balanserad.
Är det demokratiskt att den svenska grundlagen blev föremål för politisk strategi? Och att det som i slutändan, till viss del, avgjorde hur Sveriges demokrati ser ut idag, var Socialdemokraternas egna maktsyn? Rent instinktivt säger min liberala ådra nej. Den svenska demokratins funktioner borde inte ändras utifrån vad som gynnar vissa politiska partier. Samtidigt är politisk involvering i demokratins uppbyggnad oundviklig. På samma sätt som Socialdemokraterna ville försvara sina intressen hade Folkpartiet sina egna motiv i åtanke; att överta regeringsmakten. Om kommunalvalet 1966 inte hade gått lika dåligt för Socialdemokraterna, hade det varit möjligt att Sverige haft kvar sin tvåkammarriksdag och att vårt politiska system fortfarande hade betraktats som demokratisk. Men hade det varit lika demokratiskt som vår nuvarande demokrati? Vad är egentligen det mest demokratiska politiska systemet, och finns det överhuvudtaget ett sådant?
Det finns inget svar som är uppenbart rätt eller fel, men min generella reflektion är att olika typer av demokratier gynnar olika typer av demokratiska principer, och frågan blir i slutändan filosofisk. I Sverige är proportionalitet och parlamentarisk representation viktigare än en stabil handlingskraftig majoritetsregering eller möjligheten till direktdemokrati genom folkomröstningar. Det är den demokratin Sverige och våra riksdagspartier har valt. När den demokratin nu visar sig ha svagheter, som de återkommande regeringskriserna visar, är det inte nödvändigtvis ett problem. Det visar snarare att vår demokrati fungerar på det sätt som vi har byggt upp den, nämligen att det kräver kompromisser och förhandlingar för ett regeringsunderlag. Demokratins skepnad är i grund och botten det som avgör dess utfall, och vilket utfall man föredrar kommer alltid vara en politisk fråga.
Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 