Ännu en krönika om Corona

Robin Eek
Skribent

Öppen. Sluten. Fri. Nedstängd. Normal. Igenbommad. Oansvarig. Modig. Dödlig. Orden som har använts för att beskriva Sveriges väg under pandemin är många. Från kommentarsfält, sjukhussängar, folkmassor, köksbord, talarstolar, hemmakontor eller andra sidan Atlanten. Från alla håll kastas de. Omdömena må variera. Gemensamt är dock hur enkelt det låter att hantera en pandemi. Längre resonemang och nyanserad diskussion har ofta fått lämna plats åt slagord, långa som rubriker eller debattartiklar. Låt mig visa tre medvetet överdrivna exempel:

Öppet: ”Fortsätt som vanligt. Håll samhället öppet. Allt annat vore en kränkning av människors fri- och rättigheter. Dessutom skulle ekonomin falla fritt. Tänk på alla småföretagare! Det värsta som kan hända är att människor som ändå har levt färdigt kommer att dö lite tidigare.”

Med facit i hand vet vi idag hur katastrofal en skenande smittspridning och överbelastning av sjukvården blir för människors liv och hälsa, även för den som är ung och frisk. Utöver de som avlider lämnas många långtidssjuka och begränsade i sina liv. Bland de som klarar sig undan sjukdomen för egen del finns otaliga anhöriga som livet ut kommer att få leva utan någon eller några de stod nära.

Stängt: “Stanna hemma: det är enkelt, ja till och med lite mysigt. Den sociala distanseringen blir ju vad du gör den till. Ligg på soffan och sträckkolla en serie. Plugg och jobb kan du ju lösa via Zoom. Stänger vi bara samhället så kommer alla att ta sig igenom pandemin säkra och oskadda.”

Jag önskar att de senaste två åren hade varit så enkla. För inte låter det särskilt utmanande att stanna hemma och vänta ut pandemin. Jag önskar att jag kunde säga att jag klarade av det. Men det gjorde jag inte. När seminarier och föreläsningar plötsligt flyttades från den faktiska till den virtuella världen och social distansering blev det nya normala föll jag snabbt ner i en ond spiral av ensamhet, otrygghet och depression. Nog var jag medveten om att målet med förändringarna var att minska smittspridningen och att därmed rädda liv. Ändå hjälpte detta ädla syfte mig föga när sängen kändes omöjlig att lämna, persiennerna omöjliga att dra upp och det normala livet omöjligt att nå tillbaka till. Tyvärr är jag långt ifrån den enda som kommer att se tillbaka på 2020 som en tid av mörker: Kvinnan som utsätts för våld i hemmet. Eleven som trots flit halkar efter i skolan. Personen som brukar delta i daglig verksamhet men som nu saknar sysselsättning. Ett samhälle kan aldrig stängas smärtfritt.

Öppet, fast bara för vissa: “Stäng inte samhället, men skydda de äldre och sköra. Isolera dig om du är över sjuttio, annars kan du fortsätta ungefär som vanligt. Barrikera äldreboenden och dela samhället i två: smittade och skyddade.”

Det är svårt att förklara för en kvinna i nittioårsåldern med långt framskriden demenssjukdom varför hon plötsligt inte kan träffa sina barn. Tänk er då hur frustrerande det måste vara för henne att försöka förstå. ”Varför? Hur länge? De brukar ju komma varje helg. Är mina barn sjuka? Mår alla bra?”  När möjligheten att träffas utomhus väl var på plats upphörde inte oron. ”Får jag inte sitta närmare min son så att jag kan höra vad han säger? Får jag inte krama om min dotter? Jag behöver henne, och hon behöver ju sin mamma.” Äldreboendet där jag har arbetat under större delen av pandemin stängdes för besök en tid efter att viruset hade slagit rot i Sverige. Med oklar rättslig grund och ett slutdatum höljt i dunkel avskärmades tusentals människor från sina vänner och familjer och blev i praktiken fångar i det som skulle vara deras trygga plats: deras hem. Nog räddade besöksförbudet liv genom att hålla viruset borta. Hur många levnadsår och hur mycket livskvalitet som samtidigt tilläts erodera bakom stängda dörrar går inte att mäta. Spridningen av viruset i samhället var samtidigt omfattande och isoleringen till trots nådde smittan alltför ofta även de sjuka och sköra. Snart nog fick vi släppa in anhöriga, tragiskt nog ofta till tomma rum där ingen längre fanns att besöka.

Avfärdar jag alltså alla tre inställningarna? Ja, det är egentligen min poäng. Förenklade, närmast fundamentalistiska teser om hur pandemin bäst bemöts må låta slagkraftiga och effektiva. Men vi måste komma ihåg: Det finns ingen universallösning. Det finns inte ens några bra lösningar. Det finns bara avvägningar. Det ligger i människans natur att önska att varje problem har en enkel, uppenbar väg framåt. Men i tider av kris och katastrof kommer det alltid att finnas förlorare. Istället för att då hålla en hätsk, hård ton mot varandra måste vi inse att pandemin är en kris som vi alla står inför tillsammans och vars bördor vi gemensamt måste bära. När läget är som värst måste vi vara som bäst. Det närmaste en mirakelkur som vi kommer är att lyssna på, hjälpa och vara snälla mot varandra.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: