Det är väljarnas fel

Kornelius Persson
Skribent

“Jag avskyr dig”. Så inleddes det första handskrivna hatbrevet jag fått i mitt liv. Resten av brevet bestod av den gamla vanliga SD-harangen om hur mångkulturen har förstört Sverige och att vi i “sjuklövern” är ansvariga för allt det dåliga i samhället. Det var inte något nytt, men det var signaturen skattebetalare som fick mig att börja fundera.

Politikerhatet tycks öka i och med de sociala medierna, och hat och hot har blivit många politikers vardag. Det är förstås inte acceptabelt någonstans att politiker, eller någon annan i samhället, får ta emot hat och hot. Det är ganska enkelt att ta på sig den varma offerkoftan när det träffar en som politiker, men det som inte är lika bekvämt är att ställa sig frågan varför politikerföraktet i landet är så stort från början.

Det enda som med största sannolikhet kan betraktas som sant i brevet jag fick var signaturen. Personen bakom brevet antingen är eller har varit skattebetalare och upplever ett Sverige med rekordlånga vårdköer, en regering som frikostigt begränsar våra fri- och rättigheter och världens fjärde högsta skattetryck. Även om hat och hot aldrig är rätt väg förstår jag ändå frustrationen bakom. “Vad fan får man egentligen för pengarna?” är en fråga som både jag, Leif Östling och stora delar av det svenska har undrat över.

Är det möjligt att det finns ett samband mellan de sjunkande medlemsantal i våra politiska partier och det ökande politikerföraktet? År 1985 var antalet medlemmar i partierna fler än någonsin – upp mot 15% av svenska folket var medlemmar i ett. Idag är den siffran drygt 5%. Ungdomsförbunden har inte heller varit befriade från sjunkande medlemsantal och det är förstås ett problem för demokratin att unga inte engagerar sig partipolitiskt. Det som bör svida mest hos ungdomsförbunden är att intresset för samhällsfrågor har aldrig varit så högt hos unga som det är nu. Hur har det egentligen blivit så att det endast är en liten klick av befolkningen som är politiskt engagerade?

Den frågan finns det inget enkelt svar på, men jag tror att det till stor del kan bero på att samtidens politiker är för dåliga. Inför varje val lovar alla partier guld och gröna skogar, men när det kommer till kritan får man som väljare ändå nöja sig med en KU-anmälan eller på sin höjd en utdragen utredning i kombination med en regeringskris. Som väljare är det svårt att få förtroende för en riksdag fylld av partier som agerar sig så. Det parlamentariska läget är förstås en stor orsak till att det är svårt att driva igenom politik, men det är inte anledningen till att oppositionen missbrukar KU-funktionen och att regeringen förhalar utredningar och kompromisser.

När media diskuterar politiker idag handlar det mer om utstrålning, retorik och försök till folklighet än om faktisk politik. Onödigt politiskt drama, pajkastning och osaklighet har länge präglat den svenska debatten, och det är kanske mer underhållande att diskutera sådant än jobbskatteavdrag, men politik har aldrig och bör aldrig vara sexigt. När politik blir som reality-tv blir också politiker som realitystjärnor. Roliga och underhållande att titta på, men också personer man verkligen inte vill associera sig själv med.

När en politiker inte får det stöd som den vill ha eller anser sig förtjäna är det lätt att skylla på väljarna. Att det är väljarna som inte förstår ens politik, eller att det är befolkningen som behöver komma till politikern och inte tvärtom. Det är ett politiskt självmordsrecept samt en väldigt arrogant inställning till personerna som de företräder – väljarna. I servicebranschen är det alltid kunden som har rätt och samma princip gäller i politiken. Det går inte att skylla sina misslyckanden på personerna som man söker förtroende hos. Om man inte har det stöd man vill ha har man helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det.

För att vända utvecklingen med politikerhatet behöver politiker se sig själva i spegeln och börja med sig själva innan de skyller misstroendet från folket på folket. Vi behöver färre “Jag avskyr dig”-väljare och fler “Politik är tråkigt men viktigt”-väljare. Det får man bara genom ödmjukhet och lyhördhet, vilket är egenskaper som måste sluta vara politiska bristvaror.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom