Kvartalets bokrecensioner

Tröstande essäer, en bok som kanske inte borde skrivits och sympatisk feminism. Engdahl, Bali och Kronlöf har stått på schemat för Max läsning, läs vad han tyckte här nedan.

Horace Engdahl – Op. 101
Den här boken består av fyra essäer rörande livet och konsten, skrivna med lätt framåtrörelse och ett vackert språk. Engdahls betraktelser är ofta roliga och skarpsynta, utom när det gäller skandalen i Svenska Akademin. Det är synd, för inte ens i de två avslutande essäerna om varsitt musikstycke lyckas författaren släppa de ständigt återkommande temana om vänskap, samtycke, makt och kön. Allmängiltiga och viktiga ämnen visserligen, men ifall man satt på Beethovens 28:e pianosonat i A-dur på vinyl hemma verkar den här ha repats. Den annars så starka betraktelseförmågan lyckas inte på sig att förstå de som kritiserat vare sig Engdahl eller agerandena runt skandalen.

Essäformatet är djupt sympatiskt i sättet tankar inte måste vara logiskt koherenta, utan att texten för den delen bli skönlitteratur. Engdahl behärskar formatet till hög grad men tar ibland till svängarna lite väl: Är det möjligt att inte ha läst nyheterna på flera år och samtidigt ha blivit en engagerad författare i samhällsdebatten?

Den här boken är nog inte för alla. Den som letar efter ånger hos akademiledamoten kommer bli besviken. Läses boken suktande efter vasst språkbruk finns mer att hämta. Här finns tröstande ord, handfasta livstips som att läsa ordböcker när en mår dåligt, och på ett ställe lyckas Engdahl i briljanta tankegångar bli en omvänd Karamazov och konkluderar – om Gud finns är allt tillåtet. En tröst både för en äldre man som saknar en svunnen tid liksom för en ungdom som fruktar inför den tid som komma skall.

Hanif Bali – Mina nio liv
Att läsa den här boken känns som att sitta på en flera timmar lång föreläsning av Bali; prosan är talspråk. Snabbt jobbar därför läsaren igenom Balis uppväxt parallellt med skandaler han varit ansvarig för inom Moderaterna. Kanske lite väl snabbt. Varken diskussioner om Balis uppväxt – intressanta som en personstudie och passager till uppslag om integration, demografi, klaner – eller genomgångar om hans parti får tillräcklig plats för att redas ut. Så fort Bali börjat behandla ett ämne kastar han sig friskt iväg till nästa. Något som alltid får plats är dock att berätta för de som hatar honom att han är en bra vän, följer ledare och är väldigt ödmjuk. För oss som inte hyser så starka känslor om Bali är det som att stå på sidan om vid läsningen.

Bali skiner dock när han pratar om drivkraften i sitt politiska projekt: kärleken till medelklasslivet. En vision som går stick i stäv med både andra moderater som politiker i andra fraktioner. Bali älskar verkligen genuint det svenska medelklasslivet, ett politiskt mål han är hyffsat unik med. Du ska inte tvingas vara en del av ett större projekt än din familj och ditt fritidsintresse, även om det råkar vara ”fulkultur” såsom dataspel. Det är därför synd att boken känns så hastigt ihopslängd, för Balis idéer hade förtjänat mer plats och genomtänkthet än att tryckas i en bok medan han fortfarande är relevant. Nu blir boken klarläst med en överhängande fråga: Varför skrevs den? Jag har tyvärr inget svar.

Bianca Kronlöf – Brev till mannen
”Brev till mannen” är, inte så oväntat, en bok bestående av flera brev till män: den förvirrade, den som köper sex, Kronlöfs ofödde son, den som ligger med tjejer, den heterosexuella som ligger med bögar… Nästan ett halvt decennium efter Me-too-rörelsen ges denna instruktionsbok till feminism för män ut. Frågan är inte lika brännande het längre och andra frågor tävlar om pallplaceringar på dagordningen. Kommer boken för sent? Kanske för sent för att sälja riktigt bra och bli årets julklapp till alla tonårspappor, men antagligen kommer boken istället precis i tid för att inte kampen ska dö ut. Ett tema återkommer i Kronlöfs brev. Bakom alla tydliga exempel skymtar en frustrerad person fram som skriker: Men gör något då!

Bra komiker har fulländat en förmåga att finna och artikulera det absurda i vardagen. Den förmågan använder Kronlöf här för att med välvalda och förvånande exempel pedagogiskt visa patriarkatets mekanismer. Hon gör det svåra enkelt. Samtidigt vågar hon också göra det enkla svårt: hon fastnar inte i plattityder åt det ena eller andra hållet utan försöker förstå och problematisera förutfattade meningar om män. Varken idiot- eller helgonförklarar killar. Det är en sympatisk och troligen fruktbar hållning.

För den som läst en del feministisk teori är boken inget världsomvälvande, det är som att läsa Mattias Svenssons ledare istället för Aristoteles eller Kant. Man får veta det som behövs, men i nättare förpackning. Boken kan läsas som man för att förstå, eller som vän till man för att kunna förklara. Vi behöver nog som samhälle den här påminnelsen om patriarkatet i en tid som allt mer lagt feministiska landvinningar som historia.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom