Liberal Ungdom

Vården vårdar oss, men vem vårdar vården?

Covid-19. Det är namnet på den sjukdom du redan har hört allting om. Du har antagligen läst om allt från kollapsade lungor till blodproppar till njursvikt. Du vet att sjukdomen i det värsta av scenarier leder till döden – även om du är ung och frisk i övrigt. Risken är inte stor, likväl nns den där. Men samtidigt vet du också att sjukvården nns där för dig, i den stund du behöver den. Ingen vård i världen kan garanterat förhindra att Covid-19 får en dödlig utgång. Däremot garanterar den att du aldrig kommer att stå ensam och oskyddad om lyckan är emot dig, utan att du får godast möjliga chanser till överlevnad. Sjukvården är den livlina som ensamt håller dig eller dina nära kvar på jorden. Tyvärr ser denna livlina nu ut att sakta brista.

Ingenting är starkare än den grund det vilar på. I vårdens fall utgörs den av dess yrkesverksamma. Dock ser vi här och nu hur stora delar av den svenska vård- och omsorgspersonalen går på knäna. Kraftigt underbemannade kämpar de i kraftig motvind, överhettade bakom skyddsutrustning, med händer nariga från handdesinfektion och med en oupphörlig trötthet i både kropp och själ. Övertid, inställda semestrar, otillräcklig återhämtning, krislägesavtal, utbrändhet. Symptomen är tyvärr många på en vård i kris.

Viruset har onekligen slagit ett kraftigt slag mot vård- och omsorgspersonalen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att deras ansträngda arbetsförhållanden inte skapades av pandemin. Ytterst har en redan ohållbar utveckling förstärkts. Den svenska vården har alltför länge haft som normalläge att hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Dessvärre skapar ett så kortsiktigt och nonchalant förhållningssätt en ond spiral. Ohållbara villkor försämrar i längden vårdyrkenas attraktivitet, vilket i sin tur föder personalbrist. Dyra inhyrningar går från undantag till norm. Sjuktalen ökar. Utbildade personer lämnar yrket och hela sektorn – och med dem viktiga erfarenheter och engagemang. Spiralen är ett faktum.

Alla är vi överens om att vårdpersonalen är viktig. Hur hamnade vi i så fall här? Det nns inga entydiga svar. Inte heller bär något politiskt läger ensamt skulden. Snarare har regioner och kommuner som arbetsgivare tvärpolitiskt åsidosatt vården. Finansieringen har vilat på en lika omöjlig som ohållbar kalkyl. En verksamhet kan inte försättas på en allt svagare och svagare sparlåga samtidigt som kvaliteten, enligt lag, även fortsättningsvis förväntas ligga på samma höga nivå. Bränslet måste komma någonstans ifrån. I vårdens fall är det personalen som genom stress, överbelastning och självupporing har behövt fylla det tomrum som vuxit fram mellan det vården behöver och det vården får. Men människor kan inte bära oändligt tunga lass. Kris för personalen kommer allt eftersom också att bli en kris för vårdens kvalitet och patientsäkerhet.

Krisläget får inte bli permanent. Även när virusets värsta vågor har svept förbi kommer behoven att förbli stora. Långtidssjuka i Covid-19, försämrat hälsotillstånd hos överlevande samt en skyhög, ännu växande vårdskuld kommer ytterligare att tära på vården och dess medarbetare. Att acceptera försämringar i kvalitet för patienterna eller arbetsförhållanden för personalen är inte att lösa problemet, utan är snarare att hissa vit agg inför förfallet. Politiken styrs inte av naturlagar. Förutsättningarna må förändras över tid, på grund av allt från demogra till pandemi. Ändå är vårdens kvalitet i slutändan vårt val. Vill vi satsa tillräckliga resurser, eller vill vi det inte? Självklart kommer det att kosta. Men vad ska vi ha tillväxt och välstånd till, om inte för det mest fundamentala vårt gemensamma välmående: liv och hälsa?

Det enda verkliga alternativet för mig som socialliberal är att öppna ladorna och satsa. Låt mig klargöra: Socialliberalism är inte att eftersträva både stora skattesänkningar och frikostig välfärd samtidigt, bara för att uppnå varken eller. Socialliberalism är tron på den smala men vassa välfärdsstaten, där vård och omsorg av behövande medborgare utgör dess kärna. För att nå dit behöver vi som samhälle både våga och vilja prioritera om. Den förda politiken måste prioritera det nödvändiga före det populära. Verkliga satsningar som räddar liv måste gå före valäsk som räddar regeringar.

Vaccinet må vara här, men pandemin pågår än. Även fortsättningsvis riskerar vårdpersonalen att utgöra vår sista livlina. Men ska de kunna vårda oss, måste vi tillsammans vårda dem. Inte (bara) med applåder och gratis kae – utan med verkliga, långsiktiga, syns-på-golvet-satsningar som måste få lov att kosta. Det är det minsta vi är dem värda.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Vad skulle hända om bara hälften av all grädde var grädde?

Skrikiga röda bokstäver låg uppslagna på köksbordet i dagens nummer av Göteborgs-Posten. Klockan var strax innan åtta och jag skulle precis förbereda havregrynsgröt till frukost när min nyfikenhet hastigt väcktes av reklamen som fyllde sidan. Oatly lekte med ett klimatrelaterat tankeexperiment, vad som skulle hända ifall vi ersatte hälften av vår komjölksbaserade grädde i Sverige med deras havregrädde. Kampanjen “Varannan havre!” fick mig att fundera kring vad just jag kan göra för klimatet här och nu. Forskningen är tydlig – en vegetarisk eller vegansk kost hade minskat mängden koldioxidutsläpp drastiskt och gjort en stor påverkan i kampen mot klimatförändringarna, samtidigt är det inte tillräckligt många som äter vegetariskt eller veganskt av olika orsaker. Argumentet att det är för dyrt används flitigt, men vad är egentligen prisskillnaderna mellan kött- och mejeriprodukter och deras växtbaserade motsvarighet?

I majoriteten av fallen är de vegetariska substituten dyrare, det går inte att förneka – havreyogurt kostar 12 kr mer än vanlig yogurt och vegoburgare 7 kr mer än nötfärs. Däremot finns det vissa jämförelser som sticker ut. Oatlys havregrädde är billigare än vanlig grädde, vilket kan bero på att företaget gjort en aktiv satsning på deras senaste produkt för att den ska kunna konkurrera med kossorna. Förhoppningen är att reklamen och det billigare priset ska ändra människors konsumtionsmönster och göra det mer attraktivt att köpa vegoalternativen. Mataffärer försöker även ge liknande knuffar, som medlem i Hemköp är vegoburgare billigare än nötfärs. Frågan blir då hur stor skillnad gör det för klimatet om vi valde kikärter framför kyckling?

Här blir resultatet slående. Enligt WWF:s Matkalkylator släpper 500 g nötkött ut 14 kg växthusgaser, vilket kan jämföras med 500 g vegokött som släpper ut 0,7 kg växthusgaser. Det innebär att en vanlig hamburgare släpper ut 20 gånger så mycket växthusgaser som en vegansk burgare. Även skillnaden mellan havregrädde och vanlig grädde är stor, där släpper man ut 5 gånger så mycket om man väljer det kobaserade alternativet. I Oatlys undersökning fann de även liknande resultat – hela 230 000 ton mindre koldioxidekvivalenter skulle släppas ut om alla i Sverige valde varannan havre, enligt deras statistik från Jordburksverket och CarbonCloud.

Det jag vill synliggöra med detta är att valet man som konsument gör, här och nu i stunden, spelar roll. Bara genom att dra ner på vår konsumtion av hamburgare hade vi kunnat göra skillnad. När vi väl står i Hemköp-butiken är det ingenting vi nödvändigtvis reflekterar över, med nötfärsen i handen. Eller grädden. Självklart är klimatkrisen något som måste bekämpas på flera nivåer, med bland annat europeisk koldioxidskatt, internationellt samarbete och teknisk innovation. Konsumenter är inte enskilt ansvariga för hur världen ser ut och det är vi i LUF väl medvetna om. Men det betyder inte att individens roll är icke-existerande eller att människor obekymrat borde konsumera vad de vill med motiveringen att andra aktörer ska lösa klimatkrisen.

I det ekonomiska maskineriet är det konsumenter som styr efterfrågan och om vi vill se billigare vegetariska och veganska alternativ måste vi helt enkelt börja köpa mer av det. På samma sätt som vi måste välja att investera våra pengar i klimatsmarta och miljövänliga företag om vi vill se dem växa på marknaden. Precis som i flygdebatten är det enkelt att förminska sin egna möjlighet att påverka världen, men som liberaler borde vi se värdet i valen vi gör som människor och konsekvenserna de kan få för oss och framtida generationer.

Den stora frågan är snarare hur mycket staten ska in och peta i människors val och hur mycket vi anser att staten borde få påverka marknaden. Här kan beskattning av metan, koldioxid och flygande bli aktuellt då det ändrar villkoren varpå vi baserar våra val. På det sättet kan staten påverka individen och marknaden genom att premiera klimatvänliga produkter, individen kan få inflytande på marknaden genom sin konsumtionsmakt och marknaden kan bidra med nya tekniska lösningar tack vare konkurrens. Men för att det systemet ska fungera måste alla aktörer – individen, staten och företagen – vara villiga och beredda att ta sitt ansvar.

Så nästa gång du står obeslutsam i matbutiken, med nötfärsen i ena handen och vegoburgaren i den andra, kom ihåg att avtrycket du gör i världen är 20 gånger större om du väljer köttet.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Varning för (L)iberalt innehåll

Det är något med denna tidning som är helt mirakulöst. Ett gäng tonåringar och tjugoåringar som skriver och läser andra tonåringars och tjugoåringars betraktelser, allt med avstamp i en idétradition som förvaltats i tusentals år. En idétradition som är så tilldragande att människor som inte ens fått sitt första jobb kan känna att den är värd att ägna sitt liv åt. Här sitter vi. Men det är ingen slump. I alla tider har dessa idéer blivit förvaltade och utvecklade av filosofer och andra teoretiker. Det har de inte gjort för pengarna, berömmen eller “the ladies”, eller andra typer av kortvariga gratifikationer, utan istället för deras kärlek till kunskap och deras vilja att förvalta idéer om individens suveränitet och kunskapens kraft. “Här och nu” har varit sekundärt. Liberalism tillhör den som är universell i sina värderingar, genom både tid och rum. Tvåtusen år efter Aristoteles sade “Of all the varieties of virtues, liberalism is the most beloved” sitter vi här och läser än.

Det finns fler saker som binder oss samman än vår kärlek till individens rätt; vi är alla unga med någon typ av ambition. Trots vår relativt korta tid som jordbor känner vi att vi har anspråk på den politiska sfären. Vi studerar, organiserar oss och debatterar – med vänner och familj som riksdagsledamöter på twitter. Vi gör allt för att påverka. Uppdraget är däremot inte lätt som ung och underordnad. Beslutfattandet ligger i händerna hos de etablerade politikerna, ekonomerna, affärsmännen, juristerna, etcetera. Ramen för debatten sätts av opinionsbildare som oftast består av akademiker, lobbyister, skribenter, kommentatorer, och för att inte glömma, folket. Var någonstans i denna djungel får en 15–25-åring plats? Sällan är den debatt som vi ser här och nu är den vi vill ta del av. Vi vill påverka beslutfattarna men vet inte hur.

Så vi bara ger oss in i debatten. Vi lär oss att snabba utspel, påhopp, kreativa tweets och provokation är sättet att påverka. Genom att breda ut sig i debatten här och nu skapar vi oss själva ett namn. Vi måste haka på trender, annars blir vi bortglömda. I politikens snabba spel är det dock lätt att gå vilse i sina värderingar. Opinionsläget ändras, åsikter byts ut, ord får ny betydelse och det är vår uppgift att hänga med.

På landsmötet 2015 röstade dåvarande Folkpartiet, som en del av “partiets förnyelse”, för att byta namn till Liberalerna. Det råa partipolitiska begreppsliggörandet av ordet Liberalism verkade först inte så farligt. Sedan kom valkampanjen och begreppet liberalism började användas i alla politiska sammanhang; “Varning för liberalt innehåll! Kugga eller plugga?”, “Varning för liberalt innehåll! Trygghetskris eller polis?” eller “Varning för liberalt innehåll! Örnsköldsvik”. Om ni minns analyserna efter valet 2018 så sades det att alla partier vann, utom just Liberalerna. Om jag satt med i Liberalernas grupp för eftervalsanalys hade jag nog tagit chansen att döma ut namnbytet som ett av de största misslyckandena. Att tillskriva ”liberalism” till kassa ståndpunkter legitimerar dem inte.

Tre år senare har partiet inte blivit bättre. Liberalism kan vara alltifrån stram migrationspolitik till förbud mot kusingifte. Partiet snittar undret 3%. Risken är stor att Liberalerna åker ur riksdagen nästa val. Det kommer att innebära en politisk förlust i vissa frågor, men för liberalism-begreppet, och för oss, kommer detta vara en vinst. I skuggan får man chansen att omdefiniera sig själv. Man kan säga upp de gamla skyldigheterna, bygga på och göra sig själv mer robust, vässa sina tankar och argument. Man kan också frigöra sig från behovet att vara relevant och alltid behöva stå med på dagordningen. Ge upp idén om här och nu och till förmån för överallt och för alltid.

Strävan efter sin egen relevans kostar integritet. Liberalismen kunde säkert ha hållit sig relevant under hela medeltiden ifall dåtidens liberaler försökte övertyga om att det var liberalt att bevisa Guds existens; “Varning för liberalt innehåll! Det går inte att tänka sig något större än Gud, därför måste Gud existera med nödvändighet.” Vi är unga och oskyldiga, och har än inte blivit berövade på vår integritet. Ta ett kliv tillbaka, jämför ditt behov av relevans och dina värderingar mot varandra, och bestäm dig. Vill du vara relevant eller vill du förvalta Liberalismens idébygge? Pick one. Här och nu eller överallt och alltid? “Örnsköldsvik” eller “individ”?

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom

Ledare #2

Om DN var en flytande substans hade jag för några år sedan stoppat tidningen i en kanyl och skjutet den i mitt armveck. Inte har det gjort mig klokare. Det är inte som att jag minns alla händelser sedan jag började missbruka nyheter i högstadiet. De jag minns är de stora penseldragen, de som en helgläsare också känner till, bara några dagar senare än en manisk morgonmänniska.

Idag är jag tack och lov clean, nu är jag med blott en helgläsare. Inte har det gjort mig dummare. Istället för att ge sig på den totala cirkusen som kallas för nyhetscykeln, verkar världen nästan mer begriplig genom att ta ett steg tillbaka och för att finna de större narrativen. Sedan kan den som vill utmana sig själv jämföra dem med varandra för att upptäcka nyanserna och komplexiteterna.

Nyheter verkar ha en förvånansvärt kort livslängd. Vad hände med permanenta terrordåd? Vad hände med flyktingströmmen? Vad hände med de nazistiska grodorna som skulle göra alla högerextrema? Flera år efter DN:s reportageserier om altright-miljön verkar det som om Hanif Bali aldrig stod i Almedalen och poserade med OK-tecknet och ett glas mjölk. Nyheter, av vilka det kan följa veckor av ramaskri, trillar lätt ner i ett minneshål för att aldrig upptäckas igen.

Den franska sociologen och filosofen Jean Baudrillard skrev en gång att Gulfkriget inte var ett krig, utan en mediehändelse. Det primära vad inte vad som skedde nere på slagfältet, utan bilden av det på våra tv-rutor. Men till skillnad från 2010-talets mediehändelser fick kriget åtminstone verkliga följder. Bomber släpptes, raketer avfyrades och Saddam Hussein lämnade tillslut Kuwait.

Vilka mediehändelser kommer skrivas ner som en del av de stora narrativen och vilka blir förpassade till minneshålet? Poängen är att vi inte vet vilka. I strävan att förstå världen är det lätt springa vilse på cirkusen, tappa fotfästet på jorden och glömma bort vad som är verkligt och viktigt. Det är lätt att bli blind för vad som finns här och vad som pågår nu, till förmån för vad som är väldigt, väldigt viktigt (säger vem!) och vad som du verkligen måste ta del (för att leverera klick!).

Oavsett hur mycket vi tror det så är media inte på riktigt. Det är bara en av många möjliga bilder av världen, en modell av den. Detta är världens mest banala insikt: kartan är inte området som kartan visar, bara ett hjälpmedel för att navigera i det. Med detta synsätt blir nyheter lätt – för att parafrasera en annan död filosof – ett mer intellektuellt sätt att diskutera vädret på. Men tråkmånsarna som surrar om molnens formers kommer ändå närmare än den som spänner käkarna åt Hanif Balis senaste tweet, de kan åtminstone se det som finns framför dem: söta tussar på himlen.

Våga hoppa av hamsterhjulet. Det värsta som kan hända är en lätt släng av fomo över ett färskt drev, men hur viktigt är det. När Sverige äntligen öppnar upp igen i sommar är det viktigare än någonsin att se vad som har mening i livet, och tro mig, det är inte skvallret. Ta kontakten med vänner som glidit iväg under pandemin, krama dina far- och morföräldrar, res till en plats som du har saknat. Nudda gräs, helt enkelt, inte tidningspapper.

Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom

Ett frihetens decennium

Precis som 1920 var det nog många som tänkte att 2020-talet skulle bli ett episkt årtionde, ett nytt roaring 20’s. Istället har det börjat mer likt ett screaming 20’s med pandemi, fruktansvärda skogsbränder i Australien och riksrätt. Flera ledare har utnyttjat Coronapandemin för att inskränka mänskliga rättigheter men blickar man ut i världen finns det hopp. Trots pandemi och motgångar fortsätter Paraplyrörelsen i Hongkong och folket i Belarus att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati. 1920-talet präglades inte bara av jazz och dekadens. Det präglades även av kvinnorätts- och arbetarrörelsens kamper. Vilka frihetskamper kommer prägla 2020-talet? Vilka länder kommer gå i Hongkong och Belarus fotspår?

Paraplyrörelsen i Hongkong bildades redan 2014 men har sedan dess växt i rasande fart. Detta märktes inte minst under protesterna under 2019-2020 som skedde till följd av en ny säkerhetslag som skulle göra det möjligt för den kinesiska staten att gripa invånare i Hongkong i större utsträckning. Polisens våld mot demonstranterna har nog öppnat upp mångas ögon för hur illa den kinesiska staten faktiskt beter sig och har fått stort internationellt genomslag. Paraplyrörelsen kommer utan tvekan att inspirera andra frihetskamper i framtiden, om den inte redan gjort det.

Protesterna i Belarus har inte fått lika stort internationellt genomslag som de i Hongkong men är inte mindre viktiga. Belarus är trots allt Europas sista diktatur och ett avskaffande av den skulle vara en stor seger. Till följd av det så-kallade valet i maj 2020 fick folket i Belarus nog och gick ut på gatorna för att demonstrera. Precis som i Hongkong har demonstranterna mötts av våld från statens sida men många poliser och militärer har öppet tagit ställning mot staten. Det ger verkligt hopp om att en förändring är möjlig. Men det är en lång väg att gå. Att gå från diktatur till demokrati är inte enkelt men med tanke på hur stor uppslutning protesterna fått är det inte helt omöjligt att Belarus är en demokrati i slutet på detta decennium.

Ungern har under Viktor Orbáns ledning blivit allt mer auktoritärt. Han har bland annat gett sig själv ensamrätt för lagstiftning under Coronapandemin, attackerat den akademiska friheten och sett till att domstolen nu lyder direkt under justitieministern – allt detta direkt antidemokratiskt. Men långt ifrån alla ungrare håller med Orbán och det märks. Det liberala partiet Momentum bildades 2017 som en motreaktion på Orbáns politik och den utbredda korruptionen. I EP-valet 2019 blev de tredje största parti och inför valet 2022 har de slagit ihop sig med andra oppositionspartier, samtidigt som undersökningar visar att Orbáns stöd har sjunkit under det senaste året. Jag tror att vi kan våga hoppas på ett maktskifte i Ungern 2022 som skulle kunna släppa in landet i den europeiska gemenskapen på riktigt igen. Detta vore inte enbart en seger för Ungerns invånare – utan för hela Europa.

Om vi istället vänder blicken mot Sydostasien finns det en för oss kanske lite mer okänd, men inte mindre viktig, frihetskamp. I början av 2020 började folket i Thailand demonstrera. Det började som en protest mot ändringar i Thailands konstitution och premiärminister Prayut Chan-o-cha, som tidigare var ledare för den militärjunta som styrde mellan 2014 och 2019. Senare har protesterna även kommit att omfatta mycket mer som liberaler kan hålla med om. De kritiserar monarkin, alkoholmonopolet och kräver att kvinnor får fler rättigheter, bland annat en liberalisering av den stränga abortlagstiftningen. Thailand är ett mycket konservativt land men många av demonstranterna är, precis som i Hongkong och Ungern, ungdomar. Deras kamp har inte varit enkel men det är möjligt att landet blir både demokratiskt och öppensinnat – kanske till och med liberalt – under 2020-talet.

Ungern och Thailand är bara två exempel på länder som kan gå i Hongkong och Belarus fotspår under 2020-talet. Vad som händer de närmsta tio åren är svårt att förutspå. En frihetsrörelse kan till synes bara dyka upp eller växa explosionsartat från ingenstans. Kommer till exempel Irans befolkning göra uppror under 2020-talet eller ligger det ännu längre bort i framtiden? Med bland annat tvång och ekonomisk nedgång borde vi inte annat än att förvänta oss många frihetskamper, både stora som små, under detta årtionde – förr eller senare får folk nog. 2020-talet har i mångt och mycket börjat med pessimism och frihetsinskränkningar men kanske kan det sluta med framtidsoptimism och nyvunnen frihet.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

Vår sista chans att bullshitbefria klimatpolitiken är nu

Vi går nu – på riktigt – in ett nytt årtionde. Det ligger då särskilt nära till hands att reflektera över sin egen plats i historien. Den som bläddrar genom historieböckernas skildringar av storkrig och revolutioner upplever det lätt som omöjligt att fylla föregående generationers enorma skor. För vilka ärofyllda kamper ska vår generation föra? Det finns ingen Bastiljen att storma, ingen rösträttskamp att föra, ingen Berlinmur att riva. Vilka stordåd ska vår generation uträtta för att våra namn ska kunna läsas i framtida historieböcker?

Kom ihåg att även vår generation har ju en existentiell utmaning direkt framför oss: klimatkrisen. Årliga värmerekord slås på löpande band, glaciärer och havsisar krymper och på många håll i världen märks det förändrade klimatet redan påtagligt. Riskerna för krig, konflikter och flyktingströmmar till följd av ett förändrat klimat är svåra att överdriva. Misslyckas mänskligheten med att ställa om våra fossila samhällen öppnar vi dörren för död och katastrof åt alltför många framtida generationer.

Tiden att agera är nu. 2020-talet kommer att gå till historien som den moderna civilisationens största vägskäl. Tillräckligt många årtionden har redan passerat då vi har känt till hotet vi står inför utan att agera. Om nittiotalet ägnades åt medvetandegörande, nollnolltalet åt diskussion och tiotalet åt löften så måste tjugotalet ägnas åt lösningar. Alla vi som lever idag har ett gemensamt ansvar att hindra en klimatkatastrof. Vi har ett individuellt ansvar att kräva, stödja och efterleva de kollektiva åtgärder vårt klimat desperat behöver. Tillsammans måste vi snabbt vända trenden genom stora, strukturella förändringar. Dessvärre lyser dessa verkliga lösningar idag med sin frånvaro. Världens totala utsläpp ökar fortfarande. Möjligheten att nå Parisavtalets målsättning om högst 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid verkar allt mer avlägset.

Allt fler länder utlyser symboliska klimatnödlägen. Samtidigt tycks inte någon verklig krismentalitet ha infunnit sig hos världens ledare. Svenska politiker har fastnat i vacker retorik och ineffektiv plakatpolitik. Istället för att bedriva modig, bullshitbefriad klimatpolitik ägnar sig alltför många åt partipolitiskt käbbel om innanför-boxen-reformer som i slutändan varken gör till eller från.

För vad betyder egentligen nödläge? Ett nödläge måste innebära att alla tänkbara åtgärder ligger på bordet. Att gamla sanningar inte tillåts hindra nödvändiga förändringar. Att inga ideologiska skygglappar får skymma vad som i praktiken måste göras. Att inga särintressen tillåts gå före vår gemensamma överlevnad. Det innebär att politikens inriktning måste vara pragmatisk i stunden, för att säkra överlevnad i längden.

Detta innebär att anhängare av samtliga ideologier måste vara beredda att slakta heliga kor. Varje politiskt läger bär ett ansvar att rannsaka sin egen politik. Den gröna rörelsen måste våga ifrågasätta rimligheten i sitt kärnkraftsmotstånd, så länge som alternativet utgörs av fossila energikällor. Agrara partier måste omvärdera hållbarheten i det industriella storjordbruk de försvarar. Högern måste sluta att ägna sig åt klimatförnekelse och orealistisk teknikoptimism.

Även vi liberaler har frågor som måste få ställas, diskussioner som måste få föras. Är oändlig tillväxt verkligen möjlig, eller ens önskvärd, så länge som världsekonomin är fossil? Är äganderätten verkligen helig? Hur ser långsiktiga, liberala alternativ till konsumtionshets och rå, exploaterande kapitalism ut?

Liberalismen uppstod i en annan tid, med andra förutsättningar och andra utmaningar än idag. Konceptet att industrialiseringens välstånd – och ytterst människans driftighet och innovationskraft skulle ha klimatmässiga baksidor var då främmande. Vi måste därför idag våga offra viss liberal renlärighet för att lösa klimatutmaningen vi står inför här och nu, på riktigt. 2020-talet måste bli den brytpunkt då vi väljer att agera. Inte för att vi ska skrivas in i framtidens historieböcker, utan för att de överhuvudtaget ska kunna skrivas.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Kampen mot tyranni, tio år senare

För drygt tio år sedan tog människor i arabvärlden till gatan för att kräva sin värdighet i en proteströrelse som skulle bli känd som arabiska våren. Mycket har hänt sedan dess – nya styren i länder som Tunisien och Egypten, och inbördeskrig i Libyen, Syrien och Jemen. Kulturen skiljer sig naturligtvis mellan alla dessa länder, men en sak har de gemensamt. Befolkningen hade en längtan efter frihet.

Arabiska våren började i Tunisien efter att Mohamed Bouazizi tänt eld på sig själv efter att diktaturen nekat honom sin mänsklighet. Folket tog till gatorna och lyckades avsätta diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Protesterna spred sig över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Från Tunisien till Syrien så var slagorden likadana: “Ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām”, vilket översätts ungefär till ”folket kräver regimens fall”. I Egypten lyckades folket avsätta Hosni Mubarak. Därefter följde ett demokratiskt val som Mohamed Morsi, Muslimska Brödraskapets kandidat, vann. 2013 avsatte militären Morsi och Abdul Fattah el-Sisi blev president. Sisi har sedan dess etablerat sig som en av de mest brutala diktatorerna i Mellanöstern och Nordafrika.

I länder som Libyen och Syrien blev revolutionerna blodiga. Libyska diktatorn Muammar al-Gaddafi beordrade armen att skjuta ner de som vågat protestera. Folk som skadades under protesterna skickades till sjukhuset för att sedan hittas döda på gatan bara några dagar senare. Gaddafi beskrev i TV hur han skulle ”gå hus till hus och avrätta kackerlackorna”. Detta ledde till en NATO-intervention och till slut Gaddafis död. Libyen har sedan dess präglats av diverse miliser, krigsherrar och även Daesh. Idag har den libyska internationellt erkända regeringen stöd av Turkiet i kriget mot krigsherren Khalifa Haftar som i sin tur har stöd av Ryssland, Qatar och Egypten.

I Syrien svarade diktatorn Bashar al-Assad på fredliga protester med en brutalitet som Gaddafi hade varit stolt över. Under de tio åren som gått har den syriska regimen jämnat städer med marken, fört den längsta belägringen i modern historia – till och med längre än Stalingrad – och gasat över 1000 civila till döds i en förort till Damaskus. Under de tio åren som gått har konflikten involverat flertalet extremistiska grupper som Daesh, Al-Qaeda och Jaish al-Islam. Dessa grupper lyckades växa sig starka tack vare att Assad, för när revolutionen växte sig stark, släpptes islamister från fängelser med målet att förgifta revolutionen och spä på sekterisk misstro.

Om något så är Mellanöstern och Nordafrika mindre arabiskt nu än för tio år sedan. I Syrien har Turkiet, Iran, och Ryssland stort inflytande. I Irak så har maktvakuumet som lämnades av USA fyllts av Iran och sekteriska miliser. Libyen har som skrivits utvecklats till något av ett slagfält för Ryssland och Turkiet att mäta sina militära styrkor. Även Jemen genomgår ett inbördeskrig som präglats tydligt av iransk och saudisk involvering.

Trots att tyranni finns kvar har folket visat sitt konstanta strävande mot demokrati. Under 2019 bröt Irakiska kvinnor hedersnormer och deltog i anti-korruptionsdemonstrationer tillsammans med sina manliga motsvarigheter. Under samma höst tog folket i Libanon till gatan för att protestera den utbredda korruptionen i landets styre och den finansiella krisen som drabbat landet. Sommaren 2020 bröt protester ut mot den syriska regimen i staden Suwayda efter år av konflikt. Detta var speciellt eftersom Suwayda är en Drusisk majoritetsstad som förblivit under regimkontroll under hela kriget.

En fråga värd att ställa är: Ledde arabiska våren till att dessa länder blev bättre? Det enda landet som sett någon positiv utveckling är Tunisien. Trots att landet är långt ifrån perfekt, ledde revolutionen till en form av demokrati. I Egypten fortsätter diktatorn Sisi styra med järnhand, i Syrien har Assad med hjälp av Ryssland och Iran lyckats behålla makten, och Libyen går igenom sitt andra inbördeskrig. Trots detta är jag villig att påstå att dessa revolutioner är, och kommer förbli, signifikanta.

Arabiska våren har visat att folket i Mellanöstern och Nordafrika strävar efter frihet och demokrati, något som gemene västerlänning inte trott var möjligt. Oavsett hur mycket dessa människor tvingats genomgå, har de inte gett upp hoppet om att övervinna tyranni och få leva i frihet. Trots att resten av världen övergivit dessa frihetskämpar, har de hållit i och kämpat med hoppet om att morgondagen kommer bli bättre.

Till er som tog till gatan för 10 år sedan för att ni nekats er mänsklighet, vi glömmer er aldrig!

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom

Det gemensamma språkets slutstadie

Hejdå språket,

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är från ett besök i en grekisk turiststad. Nej, det är inte ett minne av ett högt sandslott jag byggt eller en entertainer på gatan, utan ett av total vilsenhet. Mina föräldrar hade betalat för att jag skulle få åka på en ridtur på en åsna, men när ridturen var slut blev jag nedsläppt mitt på ett torg utan mina föräldrar i sikte. I ett hopplöst försök att hitta dem gick jag fram till människor och försökte be om hjälp men fick bara till svar “Που είναι οι γονείς σου?”, “χρειάζεστε βοήθεια?” eller “μακριά, μπάσταρδοι”. Jag var skräckslagen.

Känslan av förvirring och alienation när människor försöker tala till en med ett främmande språk är nog universell. Det finns ingenting i den egna hjärnans bibliotek att knyta an till och man lämnas istället stum och förvirrad. Det här fenomenet, avsaknandet av mellanmänskligt förstånd, kommer vi behöva vänja oss vid under 20-talets fortskridning. Skillnaden till exemplet från min barndom är att denna gång kommer det inte bara ske mellan olika, utan främst inom ett och samma språk. Med den accelererande specialiseringen av aktiviteter i vardagen, kommer våra referensramar och därmed våra världar skilja sig i sådan utsträckning att vi inte längre kommer kunna ta del av en gemensam diskussion.

Mekanismerna som driver på det här är flera. De datadrivna medierna skräddarsyr varje persons flöden utifrån användarens egna intressen. Den snabba teknologiska utvecklingen gör att färre kan orientera sig i digitala miljöer – till och med dataexperter från 10 år tillbaka känner sig helt bortkopplade. De växande ekonomiska klyftorna skapar ett glapp mellan grupper och oförstående av den andres kultur och levnadsregler. Den sociala sfären har nästan helt och hållet flyttats över till internet vilket gör att man bara har koll på grupper som en själv aktivt intresserar sig för. Det tydligaste exemplet är den internetkultur där olika memesidor publicerar abstrakt mångfacetterade memes med X antal lager ironi som endast de med oavbruten internetnärvaro begriper. Förgreningen är redan extrem men vi har antagligen bara sett början.

Hur ska det värderas att vi står inför en extrem pluralism? Hur ska vi kunna bo inom samma nationsgränser, ta del av samma offentliga varor och utföra tjänster för varandra när vi inte ser varandra som människor av samma släkte? Är det dags att ge upp idealet om en värld där människor är fria att välja vilka de ska bli vänner med, vilken subkultur de vill fördjupa sig i, eller vilka medier de läser? Den här pluralismen ger upphov till en tryckande rädsla. Vi reser i tunnelbanan och förstår inte ett ord vad gruppen i kupén mitt emot säger. Vi går in på twitter och ser ett vimmel av tjafs och debatt utan att kunna knyta an någon av ståndpunkterna till något vi själva känner igen oss i. Ingen av samtalen går att begripa fastän vi alla talar samma språk.

Det här är inte bara upplevelsen hos “boomers som röstar på SD” eller sociala enstöringar. Det är normalfallet för människan i det moderna samhället. Snart kommer det troligen inte gå att förstå fler än ens familj och närmsta vänner, och möjligtvis kollegor arbetsplatsen (så länge snacket är arbetsrelaterat).

Resonemanget kan påminna om 10-talets stora polariseringsdebatt, den om att politiska gemensamma nämnare skalas bort var dag som går. Det är dock inte den politiska polariseringen jag talar om. Aftonbladet och Bulletins ledarsidor talar om samma problem, med nästan samma språk och skiljer sig endast i slutsatsen de landar i. Den polarisering som förväntas fortskrida är den som snarare kommer kunna liknas med följande dialog.

– “Hur mår du idag?”
– “μακριά, μπάσταρδοι”
– “Va?”

Känslan av att tappa bort mina föräldrar i kombination med att inte förstå omgivningens språk var otäck. När de väl hittade mig var jag trots min lättnad rädd för insikten att jag en dag skulle behöva klara mig och finna trygghet utan dem. Nu, en bit in på 20-talet, skulle jag ändå säga att jag klarar mig ganska bra, jag har exempelvis inte behövt be om pengar till hyra en enda gång. Den mer intressanta frågan är om jag kommer klara av att vänja mig vid att inte förstå omgivningens språk. Den avgörande frågan är däremot hur samhället självt ska organiseras när den enas svenska är den andres grekiska.

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom

Vem styr världen egentligen?

En naturlig del av mänskligheten är vår inneboende nyfikenhet att finna svar på olösta frågor. Vår nyfikenhet är i många fall något positivt, det leder till framsteg inom forskning och tekniska innovationer, men i vissa fall är vår nyfikenhet alltför lat. Det viktigaste är inte att hitta det rätta svaret, utan att hitta ett svar, oavsett hur lite eller mycket det överensstämmer med verkligheten. Ett av de tydligaste sätten människans lata nyfikenhet avslöjas är genom konspirationsteorier. Det är lätt att skratta åt de som tror på Illuminati eller att jorden är platt, men under allt det bisarra vilar det antisemitism, främlingsfientlighet och faktaresistens. Detta är som mest tydligt för konspirationsteorin och fenomenet QAnon.

QAnon uppstod redan i oktober 2017 när en anonym användare vid namn “Q” publicerade, vad som påstods vara, amerikanska statshemligheter på hemsidan 4chan. Enligt Q, som utgav sig vara en del av den amerikanska underrättelsetjänsten, styrs världen av en så-kallad djup stat – en stat inom staten – bestående av demokratiska politiker, Hollywoodkändisar och mångmiljonärer. Tillsammans kontrollerar de världen med sin hemliga agenda av satanism, pedofili och trafficking av barn. Bilden som Q målar upp är minst sagt absurd, men trots det har QAnon-rörelsen byggt upp ett nät av anhängare, med sitt starkaste fäste i USA.

Det stora genombrottet skedde under det amerikanska valet 2020. Enligt Pew Research Center kände 47% av tillfrågade vuxna amerikaner till QAnon i november 2020, vilket kan jämföras med 23% i februari 2020. Vad som är oroväckande är att 20% av dessa tillfrågade ansåg att rörelsen var något positivt. Den siffran var 41% för konservativa. Därför är det inte heller förvånande att det numera sitter en republikansk QAnon-anhängare vid namn Marjorie Taylor Greene i det amerikanska representanthuset.

Det är inte längre en obskyr konspirationsteori isolerad till de mörkaste hörnen av internet; den existerar och legitimeras i USA:s egna parlament. Inte nog med att rörelsen har fått sina egna politiker, den får dessutom medvind av USA:s före detta president, Donald Trump – den enda personen enligt QAnon som kan rädda världen från Demokraternas barnätande satanism. Teorin har också befäst sig genom Trumps oförmåga att distansera sig från rörelsen och det faktum att han nästan spär på det konspiratoriska tänkandet.

Det är inte heller en slump att QAnon fått sitt uppsving just under året 2020. Konspirationsteorier frodas i tider av kris och 20-talet är obestridligen krisernas decennium. På knappt ett år har världen fått uppleva en fullskalig pandemi, en recession värre än 2008 och en acceleration av den globala uppvärmningen. I en värld fylld av kaos och oförutsägbarhet söker mänskligheten svar genom sin lata nyfikenhet. Det är jobbigt och svårt att vara källkritisk när vardagen är fylld av desperation och ens kunskap och förståelse av samhället är begränsad. Dessutom är det viktigt att ha i åtanke att människor dras in i konspiratoriskt tänkande successivt; en smula skepsis blandat med redan existerande avighet gentemot statliga myndigheter kan med enkelhet eskalera. Det kan räcka med att vara vaccinmotståndare eller misstänksam gentemot munskydd för att manipuleras vidare till att tro på QAnon.

Detta gör konspirationsteorier ideologiskt komplicerade att tackla. Det är grundläggande i en liberal demokrati att få tycka och tänka vad man vill, samtidigt är den desinformation konspirationsteoretiker sprider något som bör bekämpas. De är uppenbarligen skadliga för samhället men att åtgärda problemet genom att exempelvis inskränka yttrandefriheten botar endast symptomet av konspiratoriskt tänkande, inte själva orsaken. Gränsen mellan nyttigt ifrågasättande och ohälsosam misstro kan i många fall bli svår att urskilja och placera, vilket kan göra det svårt att veta hur den vilseledande informationen ska hanteras. De medel som den liberala staten istället kan använda är en oberoende granskande journalistik, starka vetenskapliga institutioner, och källkritisk utbildning på skolor och universitet väl anpassade till det nya medieklimatet som finns idag. Lärdomen som går att dra är att kriser och konspirationsteorier i slutändan är det ultimata testet av ett liberalt samhälle.

Ett liberalt samhälle har lyckats om medborgarna behåller sitt källkritiska öga och inte viker sig för sin lata nyfikenhet. Om samhället låter fakta segra över desinformation trots att det i vissa fall kan vara komplicerat eller svårt att greppa. Om konspirationsteorier förblir ett skämt och inget mer. Då har ett liberalt samhälle lyckats.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Tid för lyckan under det glada 20-talet

I slutet av förra året släppte Netflix en mockumentär om året som gått. Den hette Death to 2020, och titeln sammanfattar nog ganska väl känslorna de flesta av oss har kring 2020. Efter ett år som redan gått till historien som ett av de allra sämsta någonsin finns det nu däremot lite mer ljus i tunneln än vad det gjorde i mars 2020. USA:s president är tråkig igen men framförallt är vaccinet redo att rädda världen. Det talas ibland om att pandemin är det nya normala – att social distansering, hemarbete och döda stadskärnor kommer vara normen i framtiden. Om jag trodde på det skulle jag ändå vägra förlika mig med tanken. Framtiden ska vara hoppfull, och därför vill jag nu helst av allt glömma det som varit och istället blicka framåt. Vad finns då att finna i framtiden? Jag tror det som skedde efter pandemin för hundra år sen kommer hända igen, för ni vet vad man säger; historien har en tendens att upprepa sig.

Om vi blickar bakåt hundra år ser vi 1921. Första världskriget är över sedan tre år, men under åren efter det har spanska sjukan skördat omkring 50 miljoner människoliv. Trots mörkret och svärtan som finns etsad i allas korttidsminnen, ska det begynnande årtiondet gå till historien som det glada 20-talet. Männen som kom tillbaka från världens än så länge största krig var förvisso granatskadade och traumatiserade, men de byggde samhället och ekonomin som skulle bli den nya världen. Vår bild av årtiondet med glamouren, festerna och inte minst spriten är kanske som mest präglad av F. Scott Fitzgeralds klassiska verk, The Great Gatsby. I boken får vi följa New York-elitens liv där varken festerna eller spriten tar slut – men ett ständigt mörker finns alltid närvarande. Mot bakgrund av de svåra åren innan var 20-talets dekadens inte för nöjes skull, utan för att det var nödvändigt.

Lyckosökandet är djupt rotad i den mänskliga psykologin. Vi är sociala varelser i ständig jakt efter nya lyckorus som får oss att känna något mer än vad vardagen har att erbjuda. Det är därför vi reser och upptäcker nya platser, möter nya människor – intresserar oss för det som känns spännande. Coronapandemin innebar ett abrupt stopp för det och istället har vi förpassats till våra rum för att stirra på oss själva på Zoom samtidigt som tiden och livet flyger förbi. Det är inte bara de specifika tingen var för sig som ryckts ifrån oss, utan det är också känslan av kontroll och frihet över ens eget liv. Alla som längtar till högljudda konserter, trånga dansgolv och svettiga barer gör inte det för att de jämt och ständigt befann sig där innan pandemin. Men det är avsaknaden av möjligheten till allt det där just nu som tär på en. Hopplösheten och likgiltigheten som följer av en pandemi och alla dess svängningar riskerar att få oss att förlora oss själva. Dock så vet vi av historien att det i regel blir bättre med tiden, och pandemilivet är inte en ny konstant, det kommer ljusare tider. Det glada 20-talet kommer.

Jag tror att människor efter pandemin i högre grad kommer vara lyckomaximerande i sina livsstilsval eftersom kontrasterna mellan normaliteten och tillvaron under corona blivit allt för tydliga. Likt människorna under det glada 20-talet ville leva livet till fullo kommer man vilja göra det nu också. Samtidigt måste man komma ihåg att det inte finns någon objektiv lycka, utan vad den består av är upp till var och en att definiera. Oavsett hur den lyckan ter sig kommer vi vilja söka och finna den mer än tidigare, och det är nog inte bara vad vi vill, utan också vad vi behöver.

Någonstans här finns också den bekanta skiljelinjen mellan stad och land, som när livet efter pandemin ska diskuteras, är oundviklig. Jag tror inte att pandemin innebär slutet för varken staden eller landet, jag tror att vi får se en revolution för dem båda. Det är lätt att tänka att den ekonomiska kris som följt viruset slår ut de myllrande stadskärnorna fyllda med liv eller att den är det sista slaget mot en landsbygd som avfolkas. Jag tror inte det kommer stämma, helt enkelt eftersom vi som människor inte alla strävar efter samma saker. Fler kommer värdesätta livet som finns någonstans där närmaste restaurang inte ligger fem minuter bort, och andra vill leva ett liv i städerna med allt vad det innebär.

20-talet behöver inte bli en upprepning av dekadensen, utan kan bli en nystart för lyckan och möjligheterna att göra allt det där som gör livet värt att leva. Vi har det glada 20-talet framför oss, och det är precis vad vi behöver nu.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom