Fotbollen är politisk

Marcus Willershausen
Skribent

Det känns i luften. Det hörs bland folk. Att junivinden kommer. Allt allt ska börja om. Orden är Oskar Linnros. Under det senaste året har de fått en helt ny innebörd för mig. Det i sig är inget konstigt efter att allt vi kändes vid kastades om i mars 2020. Ni vet, när det där bröt ut.

Nu handlar orden om frigörelsen från pandemins kedjor, om när det nya normala suddas ut och om när tillvaron som vi känt den förut återkommer. Det är det som gör juniluften mindre kvav i år. Mitt i all extas över det allt det där som bara är normalt igen, sånt vi tog för givet för två år sen och nu gör glädjeskutt över, finner jag en av mina trygga konstanter i sommaren. Det skulle varit 2020, det blev 2021, men äntligen är en mästerskapssommar här igen. Sol, smultron och Sverige som spelar fotboll, det är så den svenska sommaren ska vara. Det är något särskilt som sker under den här tiden, en kraft som uppstår och som inte går att hitta någon annanstans än just när vårt landslag sparkar boll. Fotbollen är det där som förenar oss och får världen runtomkring att stanna av. Alla ska med!

Samtidigt som fotbollen är som vackrast när spelet antingen förför eller förgör oss är det inte bara tjugotvå spelare över nittio minuter det handlar om. Blickar man bortom det och vidgar sina vyer förstår man att det finns så mycker mer. Förstår man fotboll förstår man världen. Men varför spelar allt det här dravlet någon roll för den som faktiskt inte alls bryr sig om fotboll, varför borde liberaler och inte bara sportfånar bry sig om fotboll? För att det också är politik, dumbom. 

Fotbollen har gått från att vara män i anmärkningsvärt korta shorts eller märkligt stora tröjor som sparkar boll i nittio minuter till att vara en återspegling av dagens geopolitik och trasiga världsordning. Pengar och korrupt maktspel tar mer plats, skurkstater äger indirekt några av världens största klubbar och företag oavsett verksamhet är välkomna att strössla sponsorpengar i utbyte mot möjligheten att skina sig i fotbollens ljus. Det är ett välbekant mönster där fotbollen används som medel för att legitimera intressen, individer eller stater, som vill bättra på sitt anseende. Jag hade önskat att en text om fotboll och politik bara kunde handla om de positiva krafter som finns och som dagligen förbättrar världen, men precis som allt annat har även fotbollen sina mörka sidor.

2018 var det Ryssland som fick äran att stå värd för VM. Jag tror inte spalterna behöver fyllas om Rysslands invasion av Krim, den systematiska diskrimineringen av HBTQ-personer och den fruktansvärda förföljelsen av oppositionella. Ni vet redan allt det där. Och världen visste allt det där. Ändå spelades VM i Ryssland, precis som planerat, och mästerskapet flöt på enligt Putins plan. 

Finalen spelades i Moskva med hela världens ögon på sig. Putin satt nöjd på läktaren. Han hade fått sitt mästerskap och all den prestige det innebär att hela världens uppmärksamhet riktas mot ens land. Under matchens andra halvlek stormade några personer planen och matchen fick brytas i några minuter. Inget annat än ett tillfälligt avbrott i Putins propagandaspektakel. Fast inte riktigt. De som rusade in på planen var den ryska aktivistgruppen Pussy Riot som fått stor internationell uppmärksamhet för sina aktioner och förmåga att vara en nagel i ögat för den ryska regimen. Putin har såklart svarat med hårdhandskarna genom åren. Kylian Mbappé, turneringens kung och fotbollens nya megastjärna valde inför en hel värld att highfiva en av gruppens medlemmar innan hon bars ut av säkerhetsvakter. Bilderna kablades ut världen över till Kremls förtret och på några minuter visades det exakt hur viktig den politiska närvaron i fotbollen är. Att vara neutral inför den internationella fotbollens moraliska förfall är också att ta ställning, det är att vara för feg för att stå för någonting alls. 

Nästa år ska världens bästa fotbollsnationer resa till Qatar för att spela VM i ett land där kvinnor förtrycks, homosexuella stenas till döds och tusentals slavarbetare dött för att bygga den lyx som omvärlden kommer bevittna under en månads tid. Det behöver inte vara på det här sättet. Det finns ingen naturlag som säger att diktaturer ska bjudas in till finrummen, att mänskliga rättigheter ska åsidosättas och demokrati nonchaleras i fotbollens namn. Fotbollen är, precis som allt annat, politisk. Den största björntjänsten man kan göra fotbollen är att förneka det.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: