Vi måste våga drömma lite större.
Om mindre än ett år är förhoppningsvis en ny regering på plats i Rosenbad. Slut är eran då en brokig koalition styr Sverige med en spretig politik som tolereras av många, men som älskas av ingen. Frågorna som följer är: Vad kommer härnäst? Var är vår plats i denna nya tid?
Ingen kan på allvar tro att vi kan återgå till Alliansen sans Centerpartiet och låtsas som om Löfven bara var ett parantes. Inte ens Liberalerna är i den villfarelsen. Partiet lever förvisso kvar på 2010-talet och driver det årtiondets frågor, debatter och talepunkter, men det drömmer om 00-talet. Se bara vilka namn som är tillbaka: Nyamko Sabuni, Mauricio Rojas och Lars Leijonborg.
Det finns två problem med tanken om att upprepa valet 2002. Dels vann Socialdemokraterna, men framför allt ser Sverige annorlunda ut idag. Leijonborg lyckades inte kanalisera en abstrakt liberal kraft och skapa en materiell politik av denna, utan han såg ett konkret behov av en politik och att den politiken var ledig. Ingen annan föreslog språktest då; idag är det regeringspolitik. En pragmatisk strategi som denna borde leda oss in i andra slutsatser idag.
Krasst sagt: Ingen bryr sig om förslag, oavsett vad utredningar och annan forskning säger. Ännu mindre vill någon höra om att vi var först med en viss politik. Först med vad? Jo, först med vad som borde ha skett för decennier sen och som vi ändå misslyckades att genomföra – knappast någonting att skryta om. Vi forsätter snöa in oss på små detaljer i modeller och kalkyler, men därmed missa helheten: Medborgare anser inte att sin levnadssituation idag har förbättrats jämfört med för flera år sen, samtidigt som de är missnöjda över sin vård, sina barns skolor och sina framtidsutsikter.
Samtidigt, på andra sidan Atlanten vill president Joe Biden investera i samhället, skapa jobb som går att leva på och återuppbygga infrastruktur med The American Jobs Plan, samt förbättra livet för familjer, barn och studenter med The American Families Plan. Möjligt innebär detta bara fler miljarder pumpade in i finanssektorn men det är attityden som är rätt. Efter decennier av icke-politik är det hög tid att skriva upp stora projekt och visioner på agendan igen. Medan Demokraterna agerar, verkar den svenska borgerligheten sakna förmågan att göra någonting annat än att reagera. Vi har blivit en småsint klubb för folk som inte gillar sossarna.
En kommer invända med att stora visioner är dyra. Är det dock friheten som abstraktion som vi tjänar, eller vill vi att människor ska vara faktiskt fria och har både makten och möjligen att forma sina liv till det bättre? Någon annan kommer hävda att ett litet parti på 4% måste vara realistiskt. Med en så defaitistisk hållning kan vi lika hjärna lägga ner partiet och spara oss tårarna på valnatten. Vi måste våga drömma lite större än så.
Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 