Vården vårdar oss, men vem vårdar vården?

Robin Eek
Skribent

Covid-19. Det är namnet på den sjukdom du redan har hört allting om. Du har antagligen läst om allt från kollapsade lungor till blodproppar till njursvikt. Du vet att sjukdomen i det värsta av scenarier leder till döden – även om du är ung och frisk i övrigt. Risken är inte stor, likväl nns den där. Men samtidigt vet du också att sjukvården nns där för dig, i den stund du behöver den. Ingen vård i världen kan garanterat förhindra att Covid-19 får en dödlig utgång. Däremot garanterar den att du aldrig kommer att stå ensam och oskyddad om lyckan är emot dig, utan att du får godast möjliga chanser till överlevnad. Sjukvården är den livlina som ensamt håller dig eller dina nära kvar på jorden. Tyvärr ser denna livlina nu ut att sakta brista.

Ingenting är starkare än den grund det vilar på. I vårdens fall utgörs den av dess yrkesverksamma. Dock ser vi här och nu hur stora delar av den svenska vård- och omsorgspersonalen går på knäna. Kraftigt underbemannade kämpar de i kraftig motvind, överhettade bakom skyddsutrustning, med händer nariga från handdesinfektion och med en oupphörlig trötthet i både kropp och själ. Övertid, inställda semestrar, otillräcklig återhämtning, krislägesavtal, utbrändhet. Symptomen är tyvärr många på en vård i kris.

Viruset har onekligen slagit ett kraftigt slag mot vård- och omsorgspersonalen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att deras ansträngda arbetsförhållanden inte skapades av pandemin. Ytterst har en redan ohållbar utveckling förstärkts. Den svenska vården har alltför länge haft som normalläge att hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Dessvärre skapar ett så kortsiktigt och nonchalant förhållningssätt en ond spiral. Ohållbara villkor försämrar i längden vårdyrkenas attraktivitet, vilket i sin tur föder personalbrist. Dyra inhyrningar går från undantag till norm. Sjuktalen ökar. Utbildade personer lämnar yrket och hela sektorn – och med dem viktiga erfarenheter och engagemang. Spiralen är ett faktum.

Alla är vi överens om att vårdpersonalen är viktig. Hur hamnade vi i så fall här? Det nns inga entydiga svar. Inte heller bär något politiskt läger ensamt skulden. Snarare har regioner och kommuner som arbetsgivare tvärpolitiskt åsidosatt vården. Finansieringen har vilat på en lika omöjlig som ohållbar kalkyl. En verksamhet kan inte försättas på en allt svagare och svagare sparlåga samtidigt som kvaliteten, enligt lag, även fortsättningsvis förväntas ligga på samma höga nivå. Bränslet måste komma någonstans ifrån. I vårdens fall är det personalen som genom stress, överbelastning och självupporing har behövt fylla det tomrum som vuxit fram mellan det vården behöver och det vården får. Men människor kan inte bära oändligt tunga lass. Kris för personalen kommer allt eftersom också att bli en kris för vårdens kvalitet och patientsäkerhet.

Krisläget får inte bli permanent. Även när virusets värsta vågor har svept förbi kommer behoven att förbli stora. Långtidssjuka i Covid-19, försämrat hälsotillstånd hos överlevande samt en skyhög, ännu växande vårdskuld kommer ytterligare att tära på vården och dess medarbetare. Att acceptera försämringar i kvalitet för patienterna eller arbetsförhållanden för personalen är inte att lösa problemet, utan är snarare att hissa vit agg inför förfallet. Politiken styrs inte av naturlagar. Förutsättningarna må förändras över tid, på grund av allt från demogra till pandemi. Ändå är vårdens kvalitet i slutändan vårt val. Vill vi satsa tillräckliga resurser, eller vill vi det inte? Självklart kommer det att kosta. Men vad ska vi ha tillväxt och välstånd till, om inte för det mest fundamentala vårt gemensamma välmående: liv och hälsa?

Det enda verkliga alternativet för mig som socialliberal är att öppna ladorna och satsa. Låt mig klargöra: Socialliberalism är inte att eftersträva både stora skattesänkningar och frikostig välfärd samtidigt, bara för att uppnå varken eller. Socialliberalism är tron på den smala men vassa välfärdsstaten, där vård och omsorg av behövande medborgare utgör dess kärna. För att nå dit behöver vi som samhälle både våga och vilja prioritera om. Den förda politiken måste prioritera det nödvändiga före det populära. Verkliga satsningar som räddar liv måste gå före valäsk som räddar regeringar.

Vaccinet må vara här, men pandemin pågår än. Även fortsättningsvis riskerar vårdpersonalen att utgöra vår sista livlina. Men ska de kunna vårda oss, måste vi tillsammans vårda dem. Inte (bara) med applåder och gratis kae – utan med verkliga, långsiktiga, syns-på-golvet-satsningar som måste få lov att kosta. Det är det minsta vi är dem värda.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: