Frisinnade Liberalerna

Kris sägs betyda möjlighet, men när jag lyssnar på Nyamko Sabuni och partiledningen uppfattar jag det sällan som att de ser Liberalernas kris som en chans att finna en ny väg framåt. Snarare än några ideologiska omtag så har man valt att betona de talepunkter vi lärt oss att känna igen från partiet de senaste åren: lite skola, lite lag och ordning och ganska mycket om individualismen som partiets ideologiska grund.

Samtidigt som en del konkreta förslag anklagas för att ligga allt för nära SD:s, så är Jimmie Åkessons parti den ideologiska motbilden. Mot Liberalernas individualism står Sverigedemokraternas nationalism. Där har vi också de två alternativ som svensk politik i dag erbjuder: antingen mer individualism eller starkare nationalism.

För ett par decennier sedan, under det globala nittiotalet, hade det första alternativet vunnit enkelt. I sin nyutkomna bok ”Anteckningar från kulturkriget” beskriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö nittiotalet som en tid då akademiker ägnade sig åt att ”dekonstruera nationella identiteter medan man skisserade teorier kring demokratins utformning i en postnationell framtid”.

Politiskt återspeglades trenden i att Sverige avskaffade värnplikten, kommunaliserade skolan och avreglerade såväl posten som järnvägarna – fyra klassiska institutioner för nationell sammanhållning.

Nationen låg döende, sörjd och saknad av ingen. Men under 2010-talet gjorde hon en oväntad comeback.

Egentligen borde det inte ha överraskat någon, för nationalismen är ändå den moderna politikens urkraft. Inte bara för att nationen har varit grund och ramverk för såväl demokrati som välfärdsstat, utan också för att nationalismen adresserar den sekulariserade människans existentiella behov genom att erbjuda tillhörighet, gemenskap och ibland också mening – något som Åkesson ofta anspelar på.

Visst har individualismen också sina lockelser. Lite fler rättigheter, något större frihet och ännu ett par möjligheter – allt med sikte på det bekväma medelklasslivet. Men som politiskt projekt är nationalismen i längden starkare.

Det beror också på att nationalismen ger väljarna något att sluta upp kring. Medan individualisterna sitter utspridda, var och en kring sitt livspussel, marscherar nationalister under samma fana. Taktfast och allt närmare makten.

Så om individualism och nationalism är allt som finns att välja på, då segrar till slut nationalismen.

Men i Liberalernas arv finns ett tredje alternativ, ett som skulle kunna förnya liberalismen och utmana nationalismen. Det är frisinnet, som talar om friheten som en väg till gemenskap snarare än till isolerat oberoende.

Här är visionen att människor ska ingå i de många små gemenskaper som tillsammans skapar ett gott samhälle: Familj, förening, studiecirkel, församling och så vidare. Det är i dessa fritt valda gemenskaper som människan ska finns tillhörighet, gemenskap och mening. Kanske hävdar något att detta är underförstått i liberalismen – men underförstådda budskap vinner inga val. Liberalernas Christer Nylander tycks ha insett det, därför skrev han förra våren i Liberal Debatt att partiet borde tala tydligare om gemenskapernas värde:

”Kanske har liberaler ibland varit så fokuserade på individens frihet och rätt att lämna kollektivet att vi glömt att människan är en social varelse som också behöver gemenskaper. Liberaler måste bli bättre på att prata om nya, öppna och varma gemenskaper som kan ersätta de hämmande eller förtryckande gemenskaper man lämnar.”

En del menar att en politik för små gemenskaper är svårsålt i ett land som inte ens har ett ord för engelskans community. Men vi behöver ett politiskt alternativ som är varmare än den svala individualismen men inte lika hett som den glödande nationalismen. Något lagom, med andra ord. Kan det bli mer folkpartistiskt? Liberalernas kris kunde varit en möjlighet för dem att pröva den vägen. Än så länge verkar Sabuni ovillig, men snart har hon inga andra alternativ.

Joel Halldorf
Docent i kyrkohistoria vid EHS
och medarbetare på Expressen Kult
ur

%d bloggare gillar detta: