När Stefan Löfven meddelade sin avgång som partiordförande och statsminister dröjde det inte länge innan spekulationerna om vem som skulle ta över blev tråkiga och intetsägande. Allt var upplagt för finansminister Magdalena Andersson, bara hon själv ville. Det som inte fick lika mycket fokus bland rubriker om att det var dags för en kvinna var vilken politisk riktning Socialdemokraterna faktiskt ska gå nu. Gräver man lite djupare pekar däremot i princip alla socialdemokrater åt ett håll: vänster. Oavsett vem det skulle blivit var önskan och kravet att den nya ledaren ska dra partiet åt vänster. Det är inte oväntat att partiet längtar efter mer vänsterpolitik under slutet av en mandatperiod som präglats av Januariavtalet och ett läge i opinionen som lämnar mycket att önska.
Kravet om att driva Sveriges största parti åt vänster följer också en internationell trend där ett större fokus läggs på ekonomisk omfördelning och stora offentliga investeringar i infrastruktur och välfärd. Det är bara att se på innehållet i Joe Bidens ekonomiska återhämtningspaket och klimatsatsningarna under hans första tid som president för att se vart vindarna blåser. Vad som görs nu har aldrig gjorts förut.
Vänstertyckare menar att den här trenden visar att framtiden är vänster. Problemet är att det mycket väl kan stämma. Det än värre problemet är att det inte bara är vänstern som hakat på den här trenden. Högern har också gjort det. Synen på staten har förändrats.
Man hör inte längre särskilt många till höger prata om att staten ska bantas för att skapa mer frihet åt individer. Istället ska staten ständigt utvidgas för att skapa frihet. Till viss del stämmer det att staten är en garant för frihet. Utan en stat som upprätthåller grundläggande fri- och rättigheter råder anarki och utan en stat som säkerställer individers lika möjligheter kan inte ett sant liberalt samhälle byggas. Problemet är inte att staten i vissa fall kan ses som ett instrument för att uppnå individens frihet, utan det är att uppfattningen om vad som är statens angelägenheter har utvidgats för mycket.
Även om staten ska vara en garant för en bra start i livet åt alla och för ett skydd av individens negativa friheter går det inte att undgå från att staten också sätter käppar i hjulet för människors frihet. Storebror bestämmer och lägga sig i för mycket som det är idag, det behöver vi inte mer av. Liberaler måste bli en tydligare röst för en minskad stat.
Här krävs även självrannsakan. I mitt politiska engagemang har jag hjärtefrågor som går ut på att staten ska satsa mer pengar på vissa områden, att skolan ska förstatligas och att staten ska göra mer för att motverka ojämställdhet. Även jag som liberal och framför allt luf:are återkommer ständigt till vad staten borde göra bättre eller vad den borde göra mer av. Har jag i det här glömt bort att skrika efter fler skattesänkningar, avregleringar och nya frihetsreformer som smalnar av staten istället för att göda den? Jag tror det. Det är inte lätt att navigera sig runt gränsen för vad som är rätt och fel här, och jag sitter inte heller på ett facit, men det är ett problem.
Jag kommer aldrig sluta tycka att kärnstaten ska vara stark. Den viktiga skillnaden att komma ihåg är att tycka att kärnstaten ska vara stark inte är synonymt med att tycka att staten ska vara stor. Som liberaler måste vi bli en tydligare röst för en mindre stat. I slutändan handlar det om det där vi kämpar för varje dag; friheten. Vreden över människors ofrihet är varför vi väljer att engagera oss, och för att skapa mer frihet måste staten bli mindre. Vi ska sänka skatterna med hundratals miljarder. Vi ska avskaffa regleringar som hindrar människor och företag från att växa. Vi ska genomföra fler frihetsreformer som ökar individens självbestämmande och gör den mindre beroende av staten.
Allt det där går att kämpa för samtidigt som kärnstatens betydelse betonas och dess ställning stärks. Det borde inte finnas en konflikt mellan liberaler i frågan om staten ska bli mindre eller inte, och vi måste komma ihåg att ta striden mot dem som är den vinnande oppositionen just nu.
Vi befinner oss i en politisk tid där tilltron till den starka staten är för stor. Lösningen på vår tids stora frågor kommer inte vara att staten blir större och har mer att säga till om. Framtiden ska inte vara vänster, men för att den inte ska bli det behöver vi liberaler slå vakt om liberalismens kärnvärden. Vi måste prata mer om hur staten ska bli mindre.
Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 