
Skribent
I november 2019 så tog jag ett bra beslut. Jag bestämde mig, efter ett års uppehåll, att fortsätta spela fotboll. Sedan dess har corona ställt till det för amatöridrotten rejält: Uppskjutna säsongstarter har blivit till enkelserier och många har inte spelat match sedan oktober förra året. Det är för mig ganska oförståeligt att amatöridrott inte får utövas friare i dagsläget.
I april 2020 fick vi beskedet att division 4 Västmanland skulle skjutas upp till augusti och spelas som en enkelserie. Detta var ett tråkigt men ganska väntat beslut, viket betydde att vi gick ner i träningsmängd och förberedde oss inför den ungefär två månader långa säsongen.
Fotbollen har betytt mycket för mig under denna pandemi. Jag hittade spelglädjen igen några månader innan, en glädje jag inte känt på år. Efter några år förstörda med en långdragen fotskada och ett mindre lyckat äventyr i USA så hade jag kul igen. Om jag ska vara ärlig så påverkade inte pandemin fotbollsglädjen speciellt mycket till en början.
Det var egentligen inte förrän efter sista matchen, den 2 oktober, som pandemin började kännas på riktigt. I och med den ökade smittspridningen så avstod de flesta lagen från att träna. I och med att mina universitetsstudier var på distans så var egentligen de enda gångerna jag lämnade min lägenhet mina dagliga gymbesök. Det blev ganska påtagligt att det sociala saknades. Vintern blev på så sätt annorlunda. Jag insåg återigen hur mycket fotbollen betydde för mig, men inte bara fysiskt, utan även den sociala delen. De flesta som har spelat fotboll kan nog medge att de saknar att komma in i omklädningsrummet 20 minuter innan träningsstart för att snacka skit med lagkamraterna. Fotbollen blir på så sätt ett sätt för de flesta att komma bort från vardagen. En plats där man får psykisk omväxling från jobb eller plugg.
Träningarna inför säsongen 2021 drog så småningom i gång. I slutet på januari gick vi på konstgräset för första gången för året med seriestarten i april som sikte. I och med den ökande smittspridningen så sköts premiären först upp till den 3:e maj, för att sedan skjutas upp två gånger till och slutligen landa på den 26:e juni. Förbundet (eller regeringen?) kommer tillåta träningsmatcher från den 1 juni. Ett steg i rätt riktning, men för mig är det nästintill oförståeligt att vi fått träna med varandra tre gånger i veckan sedan januari, men inte fått spela träningsmatcher mot lokala lag. Flertalet åtgärder hade kunnat vidtas för att minimera nära fysisk kontakt, till exempel ombyte hemma och taktikgenomgång utomhus. Matcher på amatörnivå drar knappt någon publik, vilket gör risken för smittspridning relativt låg. Man hade även kunnat spela matcherna utan publik. Det finns med andra ord många sätt att undvika närkontakt vid utövning av amatörfotboll.
Jag misstänker att jag är långt ifrån den enda amatöridrottaren som haft det jobbigt i och med restriktionerna som infördes. Jag förstår även att svenska regeringen haft en svår uppgift framför sig när man implementerat restriktioner. Jag måste dock ställa mig frågan, kan detta beslut ha gjort att färre idag utövar idrott på amatörnivå? Organiserad idrott oavsett nivå är bra för både fysisk och psykisk prestation. Frågor värda att ställa är också, när människor slutar idrotta, vilka aktiviteter tar då upp tomrummet som idrotten lämnar? Idrotten har för många vart ett sätt att hålla rätt kurs i livet, för hur många har den kursen förstörts i och med pandemin och restriktionerna? Personligen vet jag inte svaret på dessa frågor, men jag skulle anta att effekterna beror på familj, socioekonomisk bakgrund, umgänge med mera.
Avslutningsvis vill jag påpeka hur kul det ska bli med tillåtet seriespel från och med första juni. Vi är många som längtat efter att få börja spela match igen, och mäta våra förmågor. Jag hoppas även, i takt med att vaccineringen trappas upp, att publik släpps in på amatör- såväl som proffsmatcher igen. Jag önskar alla svenska amatörfotbollspelare, såväl som andra amatöridrottare stort lycka till i kommande säsong.
Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom