Fuck Carpe Diem

Eftermiddagen är på väg till sitt slut och jag sitter och lyssnar på musik på en parkbänk. Tankarna virvlar runt i huvudet på mig, livets alla bekymmer tycks aldrig ta slut. Men helt plötsligt hörs ett plaskande bakom mig och jag vänder blicken ditåt. Där är det en småfågel som tar sig ett litet dopp och helt plötsligt är alla mina bekymmer som bortblåsta. Jag betraktar leende fågeln och hela min värld upptas av den för just den stunden. Är detta vad man menar med att leva i nuet? Att vara ett med ett ögonblick och inte bekymra sig om varken dåtid, nutid eller framtid? Kan man ens leva i nuet? Och är det överhuvudtaget hållbart? 

Det är inte varje dag man blir helt uppslukad så som jag blev av den badande fågeln. De flesta bekymmerslösa stunderna infaller när man drömmer sig bort, ser en film, läser en bok eller lyssnar på musik. Är det verkligen att leva i nuet? Man glömmer visserligen bort bekymmer men det är inte nödvändigtvis den riktiga världen man betraktar, man flyr från denmed tanken att finna nuet. Oavsett vad glömmer man bekymmer och elände och kanske är det just det som spelar roll, vi behöver alla ta en paus ibland. Men vi måste också bekymra oss, inte minst om vår egen framtid.

Det är här min pessimism kommer in. Om det nu är möjligt, vilket samhälle får vi om vi bara lever här och nu? Ett samhälle där ingen oroar sig för vad som komma skall eller vad som skett? Det kanske är orealistiskt men det är värt att leka med tanken. Bilden jag ser framför mig är ett apatiskt samhälle där ingen strävar efter att göra något bättre. Ett samhälle där folk låter sig köras över av auktoritära ledares visioner, för framtiden spelar ändå ingen roll. Hållbart? Nej, tänkte väl det. Om man inte bekymrar sig över morgondagen kommer det till slut inte finnas någon morgondag att fånga. 

Ett bra exempel på det detta är klimatkrisen. På individnivå bekymrar vi oss, kanske lite för mycket med tanke på att krisen inte är vårt fel, vi har klimatångest och försöker ändra vår livsstil men ändå är det ibland som att klimatkrisen inte existerar politiskt. Visst, det pratas jämt och ständigt om klimatet och visst finns det en krismedvetenhet. Om ingen alls brydde sig hade varken Parisavtalet eller EU:s gröna giv funnits idag. Men med tanke på krisens globala proportioner och apokalyptiska följder, går det fruktansvärt långsamt att nå en lösning.

En förklaring varför är att krisen är både för stor och sker för långsamt för att betrakta i stunden. Det är svårt att på riktigt komma till insikten att drastiska åtgärder måste göras både här och nu för man ser inte krisen rakt framför sig. Även om man vet att den globala uppvärmningen med allra största säkerhet kommer leda till katastrofer, och till viss del kanske redan gjort, är krisen fortfarande en framtidens kris många staters medvetande. Det är ju inte katastrof precis här! Det är ett problem för någon annan i en annan tid! Är vi helt enkelt för upptagna med vad som händer här och nu? 

Samtidigt som ungdomar uppmanas leva i nuet och göra vad de vill förväntar sig många också att samma ungdomar ska ha planerat sitt liv innan de har tagit studenten. Båda sidor har fel och rätt på samma gång. Det finns ett värde i att man gör det man vill och bara lever för stunden, framför allt när man är ung och faktiskt kanske har en möjlighet till det. 

Ändå vill jag hävda att man måste ha någon form av plan. Kanske har jag kontrollbehov över min egen framtid och tillskriver osäkerheten på samhället i stort, men om samhället inte kan lösa problem utan att bry sig om framtiden, hur kan då en människa? Det är klart att vi måste koppla bort ibland för att överhuvudtaget fungera men det är inte en hållbar livsstil. Om vi bekymrar oss om samhället måste vi också börja med oss själva, det är ändå vi som driver det. Vi kanske inte har en moralisk plikt att lösa världens alla problem men de som gör anspråk på det borde åtminstone ha en plan, inte skjuta ifrån sig ansvaret mot andra. 

På ett individuellt plan så behöver vi alla släppa livet ibland och bara existera här och nu, vare sig det handlar om att betrakta en fågel eller förlora sig i en låt, men på samhällsnivå skulle samma förhållningssätt leda oss rakt ner i fördärvet. Klimatet går mot kollaps medan vi är upptagna med annat. Det kan kännas överväldigande men om politiken inte ska stå apatisk inför utmaningar måste vi börja med att bidra själva och inte fånga dagen varje minut. Att leva i nuet är omöjligt om vi inte bekymrar oss mer om framtiden först.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom