Liberal Ungdom

Jag borde vara vänster

Ung. Kvinna. Queer. Student. Vegetarian. Röstar vänster?

När jag avslöjar för människor att jag är liberal möts jag av chockerade ansikten. Vissa känner sig lurade eftersom sättet jag klär mig på och musiken jag lyssnar på inte förknippas med den politiska etiketten liberal. Och visst är det så att ens utseende och personlighet skapar en bild av vad man har för åsikter. Jag hade själv antagit att en vit straight man som klär sig propert och äter kött troligtvis röstar på ett borgerligt parti. Fördomar kommer man inte undan. Men frågan är om det är dessa identiteter som är grunden till ens politiska ställning eller om det är ens politiska ställning som leder till att man har vissa andra identiteter.

Som kvinna och queer blir de feministiska frågorna och hbtq-politiken viktig för mig, eftersom det senare får en direkt påverkan på mitt egna liv och det tidigare är någonting jag inte kan förändra. Likt andra kvinnor föredrar jag därför partier som tar dessa problem på allvar, vilket råkar vara partier till vänster eller mitten. Rådande maktstrukturer är avgörande för min egna politiska ställning. Det är lättare för en man att inte bry sig om individualiserad föräldraförsäkring eftersom det ändå inte påverkar hans individuella inkomstnivå, medan kvinnor kollektivt drabbas. Det privata är politiskt, som det feministiska samlingsropet lyder.

Däremot har jag svårare att förklara hur min vegetarianism eller alternativa musiksmak skulle ha med mina politiska åsikter att göra, men även detta kan förklaras med en sociologisk analys. Min tolkning är att om man redan tillhör en normbrytande grupp i samhället så blir det lättare att fortsätta vara normbrytande och utmana status quo. Det är lätt att vara annorlunda när man redan ses som det.

Grupper som känner sig utstötta av samhället bildar subkulturer och egna communityn. Det är därför queerpersoner oftast tillhör samma umgängeskrets och det finns föreningar för människor med samma etniska ursprung. Subkulturer skapar ett sammanhang och en trygghet att befinna sig i för människor som upplever samhället på samma sätt och har samma identitet. Dessa subkulturer utvecklar också en mer distinkt och fullfjädrad intern kultur än den som anses överordnad, eftersom gruppen är mindre i storlek och mer sammansvetsad. Om man redan är en ung queer kvinna är det alltså sannolikt att man tar till sig fler egenskaper som associeras med den gruppen i samhället, därför att det binder en mer samman i det skyddsnätet. Tröskeln för att bli vegetarian är lägre om ens vänner redan är det.

Det kan vara därför män generellt sett är mer individualistiska och kvinnor mer kollektivistiska. Män saknar ett behov av ett “eget” sammanhang eftersom de redan lever i maktstrukturer som är fördelaktiga till dem. Kvinnor måste däremot sluta sig samman för att bli starkare, vilket kan förklara varför kvinnor har närmare och större vänskapskretsar medan män är mer ensamma. Samma mönster går att se inom partier där det uppstår specifika kvinnoföreningar för att i större mån belysa kvinnorelaterade frågor. Även i LUF fanns det en gång i tiden tjejnätverk i de olika distrikten för att lyfta tjejer inom förbundet. Det betyder inte att män saknar egna sammanhang, utan att den rådande hierarkin i samhället redan tillhör männen. Och när kvinnor, queerpersoner och andra marginaliserade grupper då skapar egna separata sammanhang upplever (vita straighta cis) män det som ett hot, trots att de själva dominerat det politiska samtalet och maktens korridorer.

För att sammanfatta, vissa av ens politiska uppfattningar grundar sig i ens identiteter såsom kön, sexualitet, etnicitet, religion, för att politiken kan få en substantiell påverkan på ens liv. Därefter följer andra identiteter som associeras med den gruppens subkultur. Det är dock viktigt att poängtera att detta endast är generaliseringar och samhällsmönster som används för att kunna synliggöra strukturer, såsom diskriminering på bostadsmarknaden och löneskillnader på arbetsmarknaden. Den egna individualiteten är inte helt utsuddad. Någonstans i den kollektiva analysen finns ändå det fria åsiktsbildandet och den egna personligheten.

Annars hade det inte funnits köttätande vänstertjejer som shoppar fast fashion, eller källsorterande högersnubbar som lyssnar på Phoebe Bridgers, och det gör det ju ändå.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Som man sår får man skörda

Från LUFs kontor i Borås kunde man se Rasmus Paludan tala i Stadsparken tidigare i år. Det var precis efter kravallerna i Örebro, så polisen förberedde sig för det värsta.

För en utomstående kan det tyckas vara märkligt att ge honom tillstånd så centralt, men för boråsaren är det ett självklart val. Stadsparken omges till stor del av en å som under Paludans besök också fick fungera som vallgrav, medan alla broar in till parken stängdes av. Till följd av polisens strategiska tänk nådde den ilskna folkhopen aldrig fram till Paludan, även om några försökte simma över.

Kravaller är trots den mediala uppståndelsen i våras inte ett nytt fenomen i Sverige. Unga arga män med starka åsikter om hur samhället är riggat mot en har alltid funnits. Skillnaden mot våldsamma NMR- eller AFA-demonstrationer är att det nu handlar om religion och identitet snarare än om politik och ideologisk övertygelse. Även om religiös lättkränkthet alltid funnits, så har kränktheten aldrig tagit sig i uttryck av brända polisbilar. Det är något nytt i Sverige, och kravallernas kraft och proportioner visar att det finns en alltför stor grupp människor som är villiga att ta till våld för att begränsa andras yttrandefrihet.

Den här texten hade kunnat vara en av många texter som beskyller invandringen för allt som inte är bra i samhället men problemet har aldrig varit invandringen. Problemet är Sveriges integrationspolitik, eller snarare avsaknaden av den. Våld i religionens namn tillhör det förflutna, och med en välfungerade integrationspolitik hade det våldet varit betydligt mer begränsat än under Paludankravallerna. Våldet beror inte enbart på religiös lättkränkthet utan även på känslorna som kommer av underrepresentation och upplevelsen av att samhället svikit en.

Bara drygt 11,5 procent av riksdagsledamöterna har utländsk bakgrund, trots att den motsvarande siffran hos övriga befolkningen är 24 procent. En av den liberala demokratins grundstenar handlar om representation: att makthavarna ska spegla folket, och när makthavarna inte gör det leder det alltid till missnöje.

Utan att bli alltför identitetspolitisk spelar identitet roll för hur man ser på makthavare i relation till sig själv. Historiskt har flertalet revolutioner och inbördeskrig startats just på grund av att folket inte känt sig representerat av det politiska styret. Utan att dra på för stora växlar finns det en risk att vi i framtiden får se kravaller av större proportioner om politiken inte kommer till bukt med att engagera fler människor med utländsk bakgrund.

Partiet Nyans är en följd av samma problem och man ska inte förringa deras möjligheter att bli invalda i några kommunfullmäktigeförsamlingar ute i landet. Med dem hade den arga folkhopen utanför Stadsparken i Borås också fått en röst och verklig makt. Alla partier som enbart syftar till att representera intressegrupper är demokratiska problem, men Nyans sticker ut. Även om Centerpartiet försöker representera bönderna och Socialdemokraterna arbetarna är den stora skillnaden att de inte vill införa religiösa lagar, och att de inte heller vill särbehandla muslimska medborgare i Sverige. Partiet Nyans får inte bli de enda som hör missnöjet från människorna med utländsk bakgrund, och därför måste partierna bli bättre på att bredda sina listor ytterligare.

Boråspolisen behövde befästa Paludan i Stadsparken likt en medeltida kung i sin borg. Polisen redde tillslut ut belägringen, men att ett försvar ens behövdes visar vilken stor integrationsskuld vi har att betala. Våld i religionens namn är något som Sverige aldrig ska acceptera och aldrig anpassa sig efter. På samma sätt som att Paludan behövde skyddas med en borg, behöver de politiska partierna fälla ut vindbryggan från sin egen borg och börja släppa in människor med utländsk bakgrund i högre utsträckning. Om partierna inte gör det har de ingen rätt att vara förvånade om Nyans vinner ytterligare mark; de har själva varit med och skapat deras existensberättigande.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Gästkrönika: Hårdare tider kräver en proaktiv utrikespolitik

Under de senaste åren har det säkerhetspolitiska klimatet i Sveriges närområde kraftigt försämrats på grund av den ryska annekteringen av Krim, invasionen av Ukraina och Kinas försök till att stärka sin position i Arktis. Trots detta har Sverige konsekvent misslyckats med att hantera dessa orosmoln.

I skrivande stund är stora delar av Ukraina ockuperade och hårda strider pågår både i Donbass och i södra Ukraina kring staden Kherson. Samtidigt som Ryssland flyttar fram sina positioner i östra Europa stärker även Kina sin makt i både Asien och globalt. Den ryska imperialismen och den kinesiska frammarschen hotar inte bara de demokratiska framsteg som har gjorts sedan kalla krigets slut utan även vår egen säkerhet.

Sverige har med vissa undantag haft en stolt historia som progressiv och liberal internationell aktör. Den nuvarande regeringen har dock reagerat långsamt på de senaste årens geopolitiska omvälvningar och har framstått som oförmögen att motverka externa aktörer som hotar vår demokrati. När den ryska invasionen började verkade regeringen vara helt handlingsförlamad och det krävdes högljudda påtryckningar från oppositionen och Centerpartiet för att regeringen till slut skulle erbjuda Ukraina något riktigt stöd. SVD:s granskning av den svenska Nato-processen blottlade även en passivitet, bristande omvärldsanalys och efterklokhet inom regeringen som hämmade Sveriges möjligheter att ta en ledande roll i processen.

Om det socialdemokratiska maktinnehavet fortsätter efter valet finns det tyvärr en risk att den svenska utrikespolitiken fortsätter på samma bana som tidigare. Om så blir fallet är det inte otänkbart att vi fortsättningsvis kommer behöva reagera hastigt och panikartat på framtida geopolitiska omvälvningar. Det skulle alvarligt skada våra möjligheter att driva en ambitiös och progressiv utrikespolitik. Ett land som inte klarar av att agera proaktivt för att hantera plötsliga förändringar i den internationella politiken kommer nämligen vara tvungna att dansa efter handlingskraftigare internationella aktörers pipa.

För att vi ska få möjligheten att återta rollen som en ambitiös internationell aktör krävs det en nytändning i svensk utrikespolitik. Lyckligtvis finns det vissa tecken på att andra svenska politiska aktörer kan bidra till det. Liberalerna och LUF har genom sitt internationella engagemang, stöd för EU-integration och Nato-medlemskap varit skickliga på att peka ut den riktning som Sverige behöver ta. I en framtida borgerlig regering räcker det dock inte att liberaler tar pekpinnen och visar vägen utan vi behöver också ett systemskifte inom våra offentliga institutioner. Framför allt är nytänkande och ett kompetenslyft inom utrikesdepartementet nödvändigt för att ge framtida regeringar underlag och den sakkunskapen som krävs för att Sverige ska kunna förutse och möta geopolitiska utvecklingar som hotar internationell säkerhet, frihet och fred.

Genom en starkare politisk vision för utrikespolitiken och ett skarpare utrikesdepartement kommer vi vara bättre rustade att hantera och överleva hårdare tider. Om den förändringen inte sker lär dock vårens pinsamma velande upprepas – på vår demokrati och vår säkerhets bekostnad.

Robin Sällström
Masterstudent i freds- och konfliktsstudier och rapportförfattare för LUF 2022
Gästkrönikör

FO-krönika: Identitet och makt

Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF

Jag lyssnade nyligen på Farshid Jalalvand i Fri Tankes podd. Han och Christer Sturmark pratade om filosofen Daniel Denett och hans forskning kring det mänskliga medvetandet. Innan den här texten går över till nördiga filosofiska spaningar om hjärnan så ska jag komma till min poäng. Vi låter filosoferna klura vidare på om vi äger vårt medvetande eller inte. Låt oss istället tackla den frågan ur ett politiskt perspektiv. Äger vi oss själva? All denna makt vi vill lägga hos individen, vad kommer individen göra av den?

Identitet och makt är ett fantastiskt ämne och jag är övertygad om att du som läser har ett härligt nummer av vår medlemstidning i din hand. Vi människor påverkas av vår omgivning. Det är inte bara svårt utan snudd på omöjligt att inte låta sig påverkas av var man bor, vad man gör och vilka man umgås med. Som människa formas man av allt runt om en. Men en liberal vill lägga makten hos individen. Makten om vem du är, din identitet ska ligga hos dig. Det enda sättet att uppnå det i vårt samhälle är att lägga möjligheterna framför människan. Om du får välja själv, mellan massa olika alternativ, då äger du makten. Om du är oberoende av vad andra omkring dig väljer åt dig så får du makten. Därför ska människan vara oberoende av familjen, normer och staten. Vi får helt enkelt fortsätta kämpa för varje människas rätt att bestämma själv bland en massa olika alternativ. Då ger vi henne makten att bygga upp sin egen identitet.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet

Ledare: Långsam kultur

Livet kan vara överväldigande ibland. Hur kan vi förväntas bry oss om de små frågorna, när bomberna faller ner över Ukraina? Etcetera. Folk pratar på allvar om emotionellt arbete, läraren har blivit vår terapeut och chefen har bokat in aktiviteter på arbetstid. Förutom att vara produktiva vill hon att vi ska må bra, inte vara stressade. Känner du dig stressad? Du borde vara det – stressad inför stressen själv. Stress dödar. Stress är till och med den ledande dödsorsaken i den övre medelklassen. Vad som börjar i stress slutar oundvikligen i död.

Men svaret är enkelt: vi bara gör det. Tillvaron är inte perfekt. Den duger i krig men någonting saknas. Det är en vag, allmän känsla om att världen inte står rätt till. Tonen i offentligheten är skyhög samtidigt som insatserna och följderna framstår som försumbara. Det blir en form av performativ teater och därför söker vi mening någon annanstans. Några gör det politiken och andra i sporten, i aktivismen eller i konsten. Kalla det weltschmerz, vänsterblivenhet eller vad du vill. Eskapism lockar men jag tror att det är fel, att vi snarare törstar efter det äkta. Ett slag i magen av äkthet.

För mig har tjocka gamla böcker blivit det. Inte en eskapism – jag vill inte läsa en dum saga – men genom att det erbjuder andra sätt att interagera med världen på. Medan det offentliga samtalet är en färskvara, finns litteraturen för det eviga. Den låter oss prata om det som inte går att prata om. Genom en indirekthet låter den oss behandla det som inte låter sig behandlas. Målet är inte att bli övertygad av en viss ståndpunkt men att vidga sin fantasi, sin kreativitet och se världen ur fler ögon. Att läsa för läsandets skull är en konstruktiv aktivitet, genom vilken du växer och blåser liv i världen, samtidigt som du lär dig om den.

Nyligen recenserade jag en samtida roman för ett kulturmagasin för unga. Snabbt upptäckte jag att de ämnen som författaren berörde – döda barn, mjukfascism och hyperkommersialiseringen av allt – hade varit olidliga i ett vanligt samtal eller i en större debatt. Ironiskt nog behöver vi en viss distans för att ta vissa saker på allvar, för att inte brista ut i melodrama eller amatörteater.

Om det låter töntigt: då får det låta töntigt. I grunden verkar världen vara poetisk, inte bara mekanisk. Eller enbart mekanisk i den bemärkelsen att matematiken är en del av språket, anpassat för spatiala och temporala förhållanden. Inte tvärtom. Världen kommer alltid att behöva beskrivas. Är inte det vad stora delar av politiken, vetenskapen, kulturen och så vidare handlar om? Frågan är bara hur – och av vem.

Samtidigt som jag finner läsande djupt meningsfullt tål jag inte så-kallade bokälskare. När jag går förbi den engelska bokaffären på Södermannagatan och läser skylten där ”people are made of stories” står skrivet fylls jag med en aversion och börjar fantisera om bokbål. Det är bara så förbannat töntigt. Är litteraturen bara stories för er?

Det är paradoxalt att söka efter det äkta genom det fiktiva. Men hade inte allt varit outhärdligt utan ironier?

Love Frisell

Redaktör

Kulturhögern

Konsten och kulturen domineras av vänstern. Genom en frihetlig samhällsvision som väcker känslor kan högern och kulturen komma närmare varandra.

Det är ingen hemlighet att det råder stor brist på högerprofilerade kulturskapare. I början av 2022 fick Moderaterna smäll på fingrarna för att ha använt en låt från First Aid Kit på partiets Instagram. Den skönsjungande duon gav sin respons på Twitter: ”Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er.”

Det är bra att artister tar politisk ställning, fler borde följa First Aid Kits exempel. För högerns del finns det emellertid hög risk att en sådan utveckling skulle bli lite pinsam. Väldigt få artister är nämligen uttalat höger. Detsamma gäller skådespelare, författare, konstnärer, poeter och komiker. Till och med högertidningarnas kultursidor är i många fall vänster. Vänsterns dominans över kulturen tvingar moderater att gräva riktigt djupt om de vill ha en chans att hitta en högerartist.

Jakten på varför kulturen är vänsterdominerad kan inledas vid känslornas centrala roll i konst och kultur. Berättelser, musik och bilder väcker sinnen, delar erfarenheter och får oss att känna saker. Enligt min mening borde politik också handla om känslor. Vad vore politik utan ett engagemang, en vision, ett driv, en låga, en gemenskap, ett självuppfyllande?

I politiska sammanhang ses det ofta som en förolämpning att vara känslostyrd, men denna oskrivna sanning går helt klart att ifrågasätta. Så länge känslorna och värderingarna inte resulterar i ogenomtänkta särlösningar, är de snarast en förutsättning för bra politik. Känslor och värderingar tänder den inre lågan som gör att vi investerar själ och tankekraft i besluten som ska fattas. Det är när den ideologiska lågan slocknar som politiken riskerar att hamna fel.

Både vänstern och kultursfären är bra på att väcka känslor. Antirasism, kvinnokamp, identitet och sammanhang ligger i kulturvänsterns DNA. Samtidigt är typiska högerbudskap mycket ovanligare inom kulturen. Det kan tyckas fullt naturligt. Jag hade inte heller velat sjunga om att kärnkraft ger mer planerar elproduktion eller att sänkta marginalskatter ger högre incitament till arbete. I stället behövs en liberal berättelse som fångar människor på fler sätt än teknokratiska och samhällsekonomiska uträkningar.

För att kunna spela på känslor krävs argument som talar till hjärtat. First Aid Kits kritik av Moderaternas klipp på Instagram fortsätter: ”Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.” Om bara högern kunde visa på ett inkluderande samhälle, hade avståndet till kulturens känsloyttringar minskat. Liberaler behöver helt enkelt bli bättre på att presentera värderingsstyrda omfamnande argument.

Det är dags att formulera en liberal samhällsvision som bygger på idéer om frihet och rättvisa. Potentialen är stor för berättelser om starka människor som vågar vara sig själva, brinna för något, stå för sina åsikter och gå emot konformativa ideal. Högern behöver prata om frigjorda individer som skapar mening i sig själva och frivilliga gemenskaper. När människor får vara unika blir också sammanhangen rikare.

En viktig del av en liberal samhällsvision är ett rättvisebegrepp som ger alla människor så goda livsförutsättningar som möjligt och bekämpar fattigdom snarare än rikedom. En liberal värld ser inga gränser och behandlar varje människa som ett mål snarare än ett medel. Att låta pengar spela en central roll i ett samhälle är fint så länge de ekonomiska grundförutsättningarna är rättvisa.

Genom att kombinera självförverkligande frihetsideal med en liberal berättelse om rättvisa skapas en grund för känslomässigt skapande. I den bästa av världar hade fler skapande människor som bryr sig om frihet och rättvisa kunnat förstå liberalismens storhet. Kanske hade till och med tankar om frihet kunnat smyga sig in i det fria kulturskapandet.

Hur gick det då för Moderaternas musiktrubbel? Tja, de lyckades till slut gräva fram den öppet moderata artisten E-Type lagom till partiets valkonvent i slutet av mars. Inget ont om E-Type, men om högern var bättre på att prata om frihet kanske de hade kunnat få mer än en 56-årig eurodance-artist.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom

Blue pill, red pill?

Diskussionen om incels, ofrivilligt celibata, har pågått länge. Den typiske incelen är en vit heterosexuell man med ett djupt kvinno- och självhat, som i bästa fall driver på sexistiska Reddittrådar och i värsta fall begår massmord.

Allt kulminerade för två till tre år sedan, men problemet kvarstår. Allt fler unga män identifierar sig som incels eller besöker aktivt olika incelforum. Dessvärre har den viftats bort av liberaler och feminister med argumentet som att ingen har rätt till att ligga eller att incels bara är misogyna män som borde rycka upp sig. Med incelskapet följer däremot en hel världsvärld som gör frågan mer komplicerad än vad den verkar på ytan. Det kräver en psykologisk förståelse av dem, hur de tänker och fungerar, och av deras världsbild.

Incels delar upp män i två kategorier: incels och chads. De senare är attraktiva lyckliga män med framgångsrika relationer som gynnas av den feministiska revolutionen och dejtingmarknaden. Incels däremot är oattraktiva, patetiska och misslyckade. Den stora skillnaden mellan dem är deras benstruktur och längd som gör att chads genetiskt får rätt utseendemässiga förutsättningar för att lyckas i sitt kärleksliv. Youtubern ContraPoints beskriver detta ytterligare i sin video Incels och myntar då begreppet “Foppington’s Law”, som innebär att när trångsynhet och självhat väl genomsyrar en grupp så slutar det oftast med en fixering vid kranieformen. Något som intressant nog sammanfaller med de rasbiologiska påhitten. Anledningen till att så mycket fokus läggs på kraniet, hur absurt det än låter, är att kraniet är något bestående och oföränderligt. Incels ser på sin egna situation på samma sätt — att de aldrig kommer kunna uppnå fysiken som krävs för att bli älskade för att deras benstruktur och utseende är fel sedan födseln. Om det redan är förutbestämt att man kommer vara oälskad och det inte finns något sätt att förändra det, varför ens försöka?

På detta bygger incels sin teori, “The red pill”, som består av en rad antaganden. Att kvinnor är hypergama, vilket innebär att de endast kan attraheras av personer som är mer attraktiva än dem själva. Att endast ca tjugo procent av män attraherar kvinnor, att dejting i grunden är en sexuell marknad och att feminism ger kvinnor all makt på den marknaden. Den ännu mörkare sidan av den här teorin kallas “The black pill”, och säger i princip att marknaden är helt genetiskt betingad, vilket innebär att de män som inte kan attrahera kvinnor kommer förbli utan sex och kärlek för evigt. Om en mindre attraktiv man mot förmodan skulle attrahera en kvinna är det bara för att hon vill utnyttja honom ekonomiskt, inte för att hon genuint skulle tycka om honom. Lycka är således omöjligt och därför borde alla icke-chads bara ge upp. En oerhört deprimerande världsbild, men en som förklarar incels tankesätt på ett mer nyanserat sätt.

Det är lätt att säga att alla incels bara klagar för att de inte får ligga, men det långt ifrån hur dessa män ser på sig själva och världen. Uppenbarligen har de en extremt dogmatisk livsuppfattning som är svår att bryta sig ur. Resonemangen leder alltid till samma slutsats – att man aldrig kommer uppleva kärlek och att det inte finns sätt något att förändra det. När då argumentet – att ligga är ingen rättighet – används för att vifta bort incels så missar man en mycket viktig poäng: att det argumentet är precis det incels förväntar sig från omvärlden och stärker deras världsbild. Trots att argumentet har rätt i sak är det kontraproduktivt att framföra om målet är att försöka förändra gruppens beteende, vilket borde vara målet. Det intressanta hade istället varit att komma till bukt med varför så många män känner sig oälskade och oönskade. Kan det finnas problem med hur vår dejtingmarknad är uppbyggd? Hur påverkar egentligen Tinder synen på kärlek och oss själva? Uppenbarligen är det inte bara män som ser problem med tanke på att det även finns kvinnliga incels – femcels.

Det betyder inte att kvinnohatet som späds på av incels ska normaliseras eller accepteras, eller att incels logik har någon legitimitet. Utan att vi borde granska den värld, det samhälle och den kultur som har skapat incels och deras sätt att tänka. Att försöka förstå istället för att förkasta. Hur ser vi till att fler inte sväljer det röda pillret – utan istället väljer det blå?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Recension: Spontan ordning, F.A. Hayek

Nationalekonomen F.A. Hayek (1899–1992) var inte ödmjuk. Han hade inga problem att avhysa intellektuella som gav sig an partipolitiken för att riskera att korrumperas för inflytandes solglans. Inför målet om total visshet var han däremot dogmatiskt ödmjuk. I den nya boken Spontan ordning (Timbro Förlag, 2022) visar Hayek hur saknaden av fullständig information alltid är något att ta i beaktande. Varje politiker som vill sjösätta en grandios plan bör ta upp en Hayekbok och inse att politik inte bara är att vilja.

Spontan ordning säljs in som filosofins ekvivalent till köpcentrums löfte om ”kul för hela familjen”, boken ska fungera både som introduktion och fördjupning. Redaktören, Caspian Rehbinder (som också skrivit ett förtjänstfullt orienterande förord), har lyckats med sin ansats. Där

Milton Friedman fyller sina böcker med lättkommunicerade exempel håller sig Hayek till en stram textmassa. Argumentationskedjan är dock om än torr alltid kristallklar vilket gör Hayek till en filosof ingen behöver vara rädd för att ge sig an.

Liberaler blir ofta kritiserade av konservativa för att komma med icke verklighetsförankrade ”skrivbordsteorier”. Liberalismens antagonister förordar istället pragmatik och tilltro till det som visat sig fungera under århundrandena. Själv ser jag inte något fel med principbaserade politiska ställningstaganden, men låt oss anta att så är fallet. Kritiken må träffa Mill, Nozick eller Rawls. Den är inte giltig på Hayeks liberalism.

Det är inte konstigt att Hayek ibland anklagas för att vara konservativ. Han lyfter i Spontan ordning upp hur mycket lättare det är att ha en liten stat om alla delar samma kultur och traditioner, och hur demokrati och olika typer av sociala friheter visserligen är viktiga – men primärt fokus måste vara tillväxt. Den senare åsikten kan vara anledning till att Hayek hjälpte Pinochetregimen efter militärkuppen i Chile. Hoppet på en fri ekonomisk makt att omstöpa samhället var lite för stor. Hayek var dock långt från konservativ.

Om problemet med liberaler är att de är skrivbordsteoretiker är problemet med konservativa att de är skrivbordspraktiker (och socialister, värst av alla, är både och). De leds av en hybris där man tror att det går att på fall- till fallbasis styra samhället utifrån avvägningar. Handelshinder, socialbidrag, bensinpriser, rätt till abort – politik kan baseras enbart på väljarnas åsikters tvingande tryck. Hybrisen ligger i att det skulle gå att veta utfallet av politik, hur vacker syftet än må vara. Ingen som läst Hayek kan tro på sådan strunt.

Slutligen, alla som studerar eller influeras av nationalekonomi bör läsa denna bok. Under hans tid liksom idag lutar sig majoriteten av ekonomer på utbud-efterfrågan-kurvor och regressionsmodeller. Metoder med användningsområden men likväl begränsningar. Hayek går så långt som att mena att en nationalekonom som enbart är en nationalekonom inte kan vara en värdefull medlem av samhället, utan blir en direkt fara. Samhället som studieobjekt är enligt Hayek för komplext för att det ska gå att specialisera sig på enbart ett område inom samhällsvetenskaperna.

Så. Läs Hayek. Spontan Ordning är en perfekt början för den som är nyfiken på hans tänkande. När Hayek slutligen fick nobelpriset i ekonomi 1974 delades det med Gunnar Myrdal, ursinnig över att behöva dela vinsten med en tokig nyliberal. Det är ironiskt att just dessa delade priset när Myrdal var allt som Hayek varnade för, en nationalekonom som trodde sig kunna planera samhället in i minsta detalj och som slöt sig till ett parti. Motpolernas delande av priset kan också tas som en läxa för den som läser Hayek. Ekonomi är ingen exakt vetenskap och du behöver inte köpa författarens utgångspunkter för att inse att de är användbara när idé ska bli verklighet. Var inte rädd att behöva bli anarkist för att du erkänner hur hopplöst svåra statliga ingrepp är. Det räcker med att tänka över nya reformer ordentligt.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Författarens fotnot
När detta skrivs faller bomberna över Ukraina och Hayeks ord från andra världskriget ekar tyvärr allt för sanna. I texten Historiker och Europas framtid (1944) skriver han att initiativ måste tas för att hjälpa de Tyska självständiga tänkare som finns kvar i landet, från det då rådande Naziststyret men också för att ingen stat kan hjälpa tänkarna om de krossats under kriget. Parallellen till svenska universitet som utvisar & vägrar ta emot ryska studenter, doktorander och forskare är tyvärr sorgligt tydlig.

Både hjärta och hjärna

“Jag är inte tillräckligt påläst, så jag vill inte ta ställning förrän jag läst på ordentligt” hörs ofta på skolkampanjer när vi försöker värva gymnasieungdomar. Det är såklart alltid bra att läsa på innan man landar i en faktisk åsikt, men många ungdomar tycks lätt glömma bort att politik och vetenskap inte är samma sak.

Försiktigheten inför att ta ställning beror till stor del på att skolan formar oss till att tro att vetenskap och empiri ska betraktas som facit. Det vi missar är att vetenskap bara fastslår något, och inte hur man ska förhålla sig till det den fastslår. Se forskningen kring vilka brottspreventiva åtgärder som är mest effektiva. Forskningen är på det stora hela entydig om att det är mer effektivt att ge brottslingar rehabilitering än hårda straff om man vill få ner återfallsrisken. Trots det menar många att man ändå ska ha hårda straff. Jag tror inte att batonghögern är faktaresistent, men jag tror att den istället värderar empirin annorlunda i frågan än vad andra gör. de är inte för höga straff för att det ska få ner brottsligheten, utan de är för höga straff av moraliska skäl.

Sokrates förordade ett samhälle där endast upplysta filosofer skulle få ha någonting att säga till om. När han talade på Atens gator och torg var det många som lyssnade, och tog till sig av det han sa och han fick med det en förhöjd status i samhället. På samma sätt som att antikens filosofer fick en förhöjd status i samhället har dagens forskare en särställning. Det är förstås skillnad på att vara filosof och forskare, men mönstret är detsamma. Vad filosofin och forskningen har gemensamt är att båda inte är tillräckliga i sig själva för att besvara hur ett samhälle ska styras.

Vetenskapen kan inte besvara allt och tar inte heller med alla parametrar. Jag tycker att höga straff på vissa brott är rimliga. Inte i ett brottspreventivt syfte, men av moraliska skäl. Forskning och vetenskap tar inte hänsyn till moralen, utan utelämnar den helt och hållet istället. Vetenskap presenterar fakta som människor får förhålla sig till, men inte hur de ska göra det.

Ett viktigare exempel för oss i LUF är narkotikapolitiken. Folkhälsomyndigheten är en expertmyndighet som anser att en avkriminalisering ska utredas men ändå vägrar socialminister Lena Hallengren. Antagligen inte för att hon gillar att missbrukare dör och inte heller för att hon inte känner till kriminaliseringens konsekvenser. Hallengren och Socialdemokraterna väljer att inte lyssna på experterna då deras värderingar och världsbild inte stämmer överens med varandras.

Det låter förstås helt sjukt att göra tvärtemot vad forskarna vill, men ibland är det inte fel att gå mot deras vilja. När jag skrev mitt gymnasiearbete och skumläste flertalet statsvetenskapliga rapporter slogs jag av hur motsägelsefull och sviktande den typ av forskning är. Någonting som fastslås i en statsvetenskaplig rapport idag kommer med stor sannolikhet mötas av en annan rapport som kommit fram till motsatt slutsats imorgon. Statsvetenskaplig forskning kan användas som ett sätt att förstå världen, men att anpassa sin politik efter något som allt för ofta blir inaktuellt snabbt är varken trovärdigt eller särskilt smart.

Om det är forskningen som försöker beskriva världen så objektivt som möjligt, är det värderingarna som låter oss förstå den. Uppfattningen att alla politiska beslut ska grundas på forskning möjliggör att personer som nyliberalismforskaren Victor Pressfeldt blir facithäften istället för formelblad. Politik handlar trots allt om att använda både hjärta och hjärna.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Man skriver faktiskt de och dem

Kring 2014-feminismen hette det att “man” – alltså det indefinita pronomenet som kommer från fornsvenskans “människa” – var förtryck, och akut måste bytas ut mot “en”. Hur många gånger man lyckades klämma in ett “en” i en mening var något sorts mått på hur genusmedveten man var, men det kändes mer som en tävling i vem som hade sämst smak.

Nu pratar man istället om att “tiden är mogen för en dom-reform”. Så skrev i alla fall läraren Henrik Birkebo i Expressen i slutet av mars i år. Om en/man-debatten gör mig galen vet jag inte hur jag ska beskriva den som förespråkar att “de” och “dem” ska bytas ut mot det fruktansvärt fula “dom”. De inkluderande men lurade en-människorna kan åtminstone föra sin kamp med något sorts feministiskt syfte mot det högst patriarkala ordet människa. Dom-människorna däremot, har alltså valt att dö på kullen att inkludera människor som varit för lata för att lära sig svenskans i princip enda skrivregel. Vad pinsamt det måste vara.

Läraren och debattören Filippa Mannerheim brukar tala om att skriften har ett eget värde och inte kan anpassas efter eller ersättas av det talade ordet, bara kompletteras. Hon har väldigt rätt i det. Det finns egentligen ingen anledning att anpassa skriften efter talspråket annat än lathet. Men just lathet verkar vara ett argument. Det är ju direkt kunskapsfientligt och inte en åsikt man borde våga stoltsera med.

I texten “Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?”, som publicerades i DN i november 2021, beskrev Mannerheim hur vi måste slita lite när vi lära oss att skriva. Talet får vi mer eller mindre per automatik, medan läsande och skrivande betraktas som hinder eftersom man faktiskt behöver lägga ned åtskilliga timmar för att lära sig det. Exempelvis händer det ofta att elever som på grund av träningsbrist har svårt att läsa, helt enkelt inte behöver göra det. Nu menar vissa att de som har svårt att lära sig en skrivregel ska slippa det. Det blir liksom enklast så. Jag tror inte man gör unga en tjänst när de får lära sig att saker som är svåra är fel, eller att svenska som skolämne ska vara superenkelt.

På samma tema skrev Lena Lind Palicki i SvD i början av april att “grammatiska distinktioner som vi inte har stöd för i talet kommer också att försvinna ur skriften”, men så behöver inte alls vara fallet. Om vi bara är beredda att anstränga oss en gnutta när vi undervisar barn och de i sin tur förhåller sig till en liten, enkel språkregel, har vi inget problem. Hennes resonemang bygger också på att vi inte jämför svenskan med alla andra språk vi kan tänkas lära oss. De som någon gång läst tyska, ens på högstadienivå, kan väckas mitt i natten och rabbla prepositionsregler. För mig som har läst franska, är själva utgångspunkten att något som skrivs på ett sätt, ska uttalas på ett annat och att det alltid finns ett nytt oregelbundet verb eller oklart modus att lära sig. Det kan tyckas komplicerat, men det är också ganska vackert. Det är en lektion i språkhistoria och estetik på samma gång. Jag vet inte hur vackert ni tycker det ser ut med “Dom nya skrivreglerna”.

I sin debattartikel använder Birkebo Jan Guillous roman “Ondskan” som exempel, där “språket i romanen präglas av en experimentell, delvis anarkistisk hållning gentemot den språkliga etiketten” och därför bör “dom” “ släppas in i finrummet och användas i skrift på ett ännu mer omfattande och konsekvent sätt”. Är då poängen att vårt språk ska vara anarkistiskt? Det är ett helt oförståeligt resonemang. För att man ska kunna leka med och vara trotsig mot språket måste det finnas skrivregler att förhålla sig till. Om vi ska anpassa språket så fort det blir jobbigt eller en skribent gör en poäng har vi snart inga ramar kvar att lära ut eller vara trotsiga mot. Vilken fattig tillvaro. Vilken ännu fattigare skola våra barn kommer få gå i.

Det är synd att människor känner så lite för språket. Det handlar både om de som önskar ett enhetligt världsspråk och om de som vill pilla i – och förenkla svenskan. Till vilket pris? För att det är inne att vara kulturradikal? Eller av egenintresse? Det är lite som när personer med dåliga betyg brinner för att avskaffa betygssystemet, eller som när ens hjärtefråga är att införa entreprenörskap som kärnämne för att man precis gått med i Muf. Kul för er! Då höll jag ändå nästan på att glömma en-personerna. Det måste vara superroligt att gå runt och tro att man gör en insats för jämställdheten när man hänger upp sig på ett oskyldigt ord.

Grattis!

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom