Liberal Ungdom

Både hjärta och hjärna

“Jag är inte tillräckligt påläst, så jag vill inte ta ställning förrän jag läst på ordentligt” hörs ofta på skolkampanjer när vi försöker värva gymnasieungdomar. Det är såklart alltid bra att läsa på innan man landar i en faktisk åsikt, men många ungdomar tycks lätt glömma bort att politik och vetenskap inte är samma sak.

Försiktigheten inför att ta ställning beror till stor del på att skolan formar oss till att tro att vetenskap och empiri ska betraktas som facit. Det vi missar är att vetenskap bara fastslår något, och inte hur man ska förhålla sig till det den fastslår. Se forskningen kring vilka brottspreventiva åtgärder som är mest effektiva. Forskningen är på det stora hela entydig om att det är mer effektivt att ge brottslingar rehabilitering än hårda straff om man vill få ner återfallsrisken. Trots det menar många att man ändå ska ha hårda straff. Jag tror inte att batonghögern är faktaresistent, men jag tror att den istället värderar empirin annorlunda i frågan än vad andra gör. de är inte för höga straff för att det ska få ner brottsligheten, utan de är för höga straff av moraliska skäl.

Sokrates förordade ett samhälle där endast upplysta filosofer skulle få ha någonting att säga till om. När han talade på Atens gator och torg var det många som lyssnade, och tog till sig av det han sa och han fick med det en förhöjd status i samhället. På samma sätt som att antikens filosofer fick en förhöjd status i samhället har dagens forskare en särställning. Det är förstås skillnad på att vara filosof och forskare, men mönstret är detsamma. Vad filosofin och forskningen har gemensamt är att båda inte är tillräckliga i sig själva för att besvara hur ett samhälle ska styras.

Vetenskapen kan inte besvara allt och tar inte heller med alla parametrar. Jag tycker att höga straff på vissa brott är rimliga. Inte i ett brottspreventivt syfte, men av moraliska skäl. Forskning och vetenskap tar inte hänsyn till moralen, utan utelämnar den helt och hållet istället. Vetenskap presenterar fakta som människor får förhålla sig till, men inte hur de ska göra det.

Ett viktigare exempel för oss i LUF är narkotikapolitiken. Folkhälsomyndigheten är en expertmyndighet som anser att en avkriminalisering ska utredas men ändå vägrar socialminister Lena Hallengren. Antagligen inte för att hon gillar att missbrukare dör och inte heller för att hon inte känner till kriminaliseringens konsekvenser. Hallengren och Socialdemokraterna väljer att inte lyssna på experterna då deras värderingar och världsbild inte stämmer överens med varandras.

Det låter förstås helt sjukt att göra tvärtemot vad forskarna vill, men ibland är det inte fel att gå mot deras vilja. När jag skrev mitt gymnasiearbete och skumläste flertalet statsvetenskapliga rapporter slogs jag av hur motsägelsefull och sviktande den typ av forskning är. Någonting som fastslås i en statsvetenskaplig rapport idag kommer med stor sannolikhet mötas av en annan rapport som kommit fram till motsatt slutsats imorgon. Statsvetenskaplig forskning kan användas som ett sätt att förstå världen, men att anpassa sin politik efter något som allt för ofta blir inaktuellt snabbt är varken trovärdigt eller särskilt smart.

Om det är forskningen som försöker beskriva världen så objektivt som möjligt, är det värderingarna som låter oss förstå den. Uppfattningen att alla politiska beslut ska grundas på forskning möjliggör att personer som nyliberalismforskaren Victor Pressfeldt blir facithäften istället för formelblad. Politik handlar trots allt om att använda både hjärta och hjärna.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Man skriver faktiskt de och dem

Kring 2014-feminismen hette det att “man” – alltså det indefinita pronomenet som kommer från fornsvenskans “människa” – var förtryck, och akut måste bytas ut mot “en”. Hur många gånger man lyckades klämma in ett “en” i en mening var något sorts mått på hur genusmedveten man var, men det kändes mer som en tävling i vem som hade sämst smak.

Nu pratar man istället om att “tiden är mogen för en dom-reform”. Så skrev i alla fall läraren Henrik Birkebo i Expressen i slutet av mars i år. Om en/man-debatten gör mig galen vet jag inte hur jag ska beskriva den som förespråkar att “de” och “dem” ska bytas ut mot det fruktansvärt fula “dom”. De inkluderande men lurade en-människorna kan åtminstone föra sin kamp med något sorts feministiskt syfte mot det högst patriarkala ordet människa. Dom-människorna däremot, har alltså valt att dö på kullen att inkludera människor som varit för lata för att lära sig svenskans i princip enda skrivregel. Vad pinsamt det måste vara.

Läraren och debattören Filippa Mannerheim brukar tala om att skriften har ett eget värde och inte kan anpassas efter eller ersättas av det talade ordet, bara kompletteras. Hon har väldigt rätt i det. Det finns egentligen ingen anledning att anpassa skriften efter talspråket annat än lathet. Men just lathet verkar vara ett argument. Det är ju direkt kunskapsfientligt och inte en åsikt man borde våga stoltsera med.

I texten “Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?”, som publicerades i DN i november 2021, beskrev Mannerheim hur vi måste slita lite när vi lära oss att skriva. Talet får vi mer eller mindre per automatik, medan läsande och skrivande betraktas som hinder eftersom man faktiskt behöver lägga ned åtskilliga timmar för att lära sig det. Exempelvis händer det ofta att elever som på grund av träningsbrist har svårt att läsa, helt enkelt inte behöver göra det. Nu menar vissa att de som har svårt att lära sig en skrivregel ska slippa det. Det blir liksom enklast så. Jag tror inte man gör unga en tjänst när de får lära sig att saker som är svåra är fel, eller att svenska som skolämne ska vara superenkelt.

På samma tema skrev Lena Lind Palicki i SvD i början av april att “grammatiska distinktioner som vi inte har stöd för i talet kommer också att försvinna ur skriften”, men så behöver inte alls vara fallet. Om vi bara är beredda att anstränga oss en gnutta när vi undervisar barn och de i sin tur förhåller sig till en liten, enkel språkregel, har vi inget problem. Hennes resonemang bygger också på att vi inte jämför svenskan med alla andra språk vi kan tänkas lära oss. De som någon gång läst tyska, ens på högstadienivå, kan väckas mitt i natten och rabbla prepositionsregler. För mig som har läst franska, är själva utgångspunkten att något som skrivs på ett sätt, ska uttalas på ett annat och att det alltid finns ett nytt oregelbundet verb eller oklart modus att lära sig. Det kan tyckas komplicerat, men det är också ganska vackert. Det är en lektion i språkhistoria och estetik på samma gång. Jag vet inte hur vackert ni tycker det ser ut med “Dom nya skrivreglerna”.

I sin debattartikel använder Birkebo Jan Guillous roman “Ondskan” som exempel, där “språket i romanen präglas av en experimentell, delvis anarkistisk hållning gentemot den språkliga etiketten” och därför bör “dom” “ släppas in i finrummet och användas i skrift på ett ännu mer omfattande och konsekvent sätt”. Är då poängen att vårt språk ska vara anarkistiskt? Det är ett helt oförståeligt resonemang. För att man ska kunna leka med och vara trotsig mot språket måste det finnas skrivregler att förhålla sig till. Om vi ska anpassa språket så fort det blir jobbigt eller en skribent gör en poäng har vi snart inga ramar kvar att lära ut eller vara trotsiga mot. Vilken fattig tillvaro. Vilken ännu fattigare skola våra barn kommer få gå i.

Det är synd att människor känner så lite för språket. Det handlar både om de som önskar ett enhetligt världsspråk och om de som vill pilla i – och förenkla svenskan. Till vilket pris? För att det är inne att vara kulturradikal? Eller av egenintresse? Det är lite som när personer med dåliga betyg brinner för att avskaffa betygssystemet, eller som när ens hjärtefråga är att införa entreprenörskap som kärnämne för att man precis gått med i Muf. Kul för er! Då höll jag ändå nästan på att glömma en-personerna. Det måste vara superroligt att gå runt och tro att man gör en insats för jämställdheten när man hänger upp sig på ett oskyldigt ord.

Grattis!

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Det är väljarnas fel

“Jag avskyr dig”. Så inleddes det första handskrivna hatbrevet jag fått i mitt liv. Resten av brevet bestod av den gamla vanliga SD-harangen om hur mångkulturen har förstört Sverige och att vi i “sjuklövern” är ansvariga för allt det dåliga i samhället. Det var inte något nytt, men det var signaturen skattebetalare som fick mig att börja fundera.

Politikerhatet tycks öka i och med de sociala medierna, och hat och hot har blivit många politikers vardag. Det är förstås inte acceptabelt någonstans att politiker, eller någon annan i samhället, får ta emot hat och hot. Det är ganska enkelt att ta på sig den varma offerkoftan när det träffar en som politiker, men det som inte är lika bekvämt är att ställa sig frågan varför politikerföraktet i landet är så stort från början.

Det enda som med största sannolikhet kan betraktas som sant i brevet jag fick var signaturen. Personen bakom brevet antingen är eller har varit skattebetalare och upplever ett Sverige med rekordlånga vårdköer, en regering som frikostigt begränsar våra fri- och rättigheter och världens fjärde högsta skattetryck. Även om hat och hot aldrig är rätt väg förstår jag ändå frustrationen bakom. “Vad fan får man egentligen för pengarna?” är en fråga som både jag, Leif Östling och stora delar av det svenska har undrat över.

Är det möjligt att det finns ett samband mellan de sjunkande medlemsantal i våra politiska partier och det ökande politikerföraktet? År 1985 var antalet medlemmar i partierna fler än någonsin – upp mot 15% av svenska folket var medlemmar i ett. Idag är den siffran drygt 5%. Ungdomsförbunden har inte heller varit befriade från sjunkande medlemsantal och det är förstås ett problem för demokratin att unga inte engagerar sig partipolitiskt. Det som bör svida mest hos ungdomsförbunden är att intresset för samhällsfrågor har aldrig varit så högt hos unga som det är nu. Hur har det egentligen blivit så att det endast är en liten klick av befolkningen som är politiskt engagerade?

Den frågan finns det inget enkelt svar på, men jag tror att det till stor del kan bero på att samtidens politiker är för dåliga. Inför varje val lovar alla partier guld och gröna skogar, men när det kommer till kritan får man som väljare ändå nöja sig med en KU-anmälan eller på sin höjd en utdragen utredning i kombination med en regeringskris. Som väljare är det svårt att få förtroende för en riksdag fylld av partier som agerar sig så. Det parlamentariska läget är förstås en stor orsak till att det är svårt att driva igenom politik, men det är inte anledningen till att oppositionen missbrukar KU-funktionen och att regeringen förhalar utredningar och kompromisser.

När media diskuterar politiker idag handlar det mer om utstrålning, retorik och försök till folklighet än om faktisk politik. Onödigt politiskt drama, pajkastning och osaklighet har länge präglat den svenska debatten, och det är kanske mer underhållande att diskutera sådant än jobbskatteavdrag, men politik har aldrig och bör aldrig vara sexigt. När politik blir som reality-tv blir också politiker som realitystjärnor. Roliga och underhållande att titta på, men också personer man verkligen inte vill associera sig själv med.

När en politiker inte får det stöd som den vill ha eller anser sig förtjäna är det lätt att skylla på väljarna. Att det är väljarna som inte förstår ens politik, eller att det är befolkningen som behöver komma till politikern och inte tvärtom. Det är ett politiskt självmordsrecept samt en väldigt arrogant inställning till personerna som de företräder – väljarna. I servicebranschen är det alltid kunden som har rätt och samma princip gäller i politiken. Det går inte att skylla sina misslyckanden på personerna som man söker förtroende hos. Om man inte har det stöd man vill ha har man helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det.

För att vända utvecklingen med politikerhatet behöver politiker se sig själva i spegeln och börja med sig själva innan de skyller misstroendet från folket på folket. Vi behöver färre “Jag avskyr dig”-väljare och fler “Politik är tråkigt men viktigt”-väljare. Det får man bara genom ödmjukhet och lyhördhet, vilket är egenskaper som måste sluta vara politiska bristvaror.

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom

Den svenska demokratin, hiss eller diss?

Många i Sverige är stolta över vår demokrati. Det proportionella valsystemet, med parlamentarism och representativ demokrati som grundstenar, skapar mångfald i riksdagen och ger små partier inflytande. Det råder stor enighet bland riksdagspartierna om att värna dessa demokratiska principer. På senare tid har däremot den inneboende skörheten i våra politiska institutioner uppenbarats.

Med misstroendevotum och regeringskriser är det tydligt att de politiska spelreglerna har förändrats. Den traditionella blockpolitiken har ersatts med kaosartade förhandlingar och nya samarbeten. Det har blivit allt svårare för majoritetsregeringar att bildas och det har uppkommit en ovisshet kring vilken statsminister man egentligen röstar för på valdagen. Dagens demokratiska funktioner kan verka som en självklarhet, men det var inte förrän 70-talet som Sveriges nuvarande politiska system tog ordentlig form. Genom två omfattande konstitutionella förändringar fick Sverige sin proportionella enkammarriksdag och parlamentarism, men även dessa självklara demokratiska principer var en fråga om politisk strategi för Sverige riksdagspartier.

Sedan 1946 hade det varit ett oavbrutet socialdemokratiskt styre i Sverige och de borgerliga partierna ville göra allt i sin makt för att bryta den socialdemokratiska dominansen, medan Socialdemokraterna ville hålla kvar vid sin maktposition. Kammarfrågan blev vattendelaren. Folkpartiet ville avskaffa tvåkammarsystemet eftersom större partier överrepresenterades, till skillnad från de mindre som underrepresenterades. De ansåg även att ett oproportionellt parlament var odemokratiskt. Socialdemokraterna uppfattade däremot denna hotbild och motsatte sig ändringen till en början. Den första kammaren som var indirekt vald genom representanter för kommun och landsting, hade traditionellt sett gynnat Socialdemokraterna; att göra riksdagen fullständigt proportionell skulle leda till en försvagning.

Men 1966 hände något. Socialdemokraterna ändrade sig. Det kan verka ganska obetydligt, men med tanke på att deras ställning avgjorde hur Sveriges framtida demokrati skulle se ut, var ändringen högst relevant. Varför valde de då att ändra sig och ansluta sig till Folkpartiets förslag? Kortfattat gick kommunalvalet under 1966 väldigt dåligt för Socialdemokraterna, vilket resulterade i svag representation i den första kammaren och på det stora hela en krympt maktposition i riksdagen. Utöver det insåg Socialdemokraterna att en helt proportionell riksdag skulle gynna Vänsterpartiet, eftersom de var ett mindre parti. Även om Socialdemokraterna försvagades så förstärktes åtminstone Vänsterpartiet och därmed blev reformen mer balanserad.

Är det demokratiskt att den svenska grundlagen blev föremål för politisk strategi? Och att det som i slutändan, till viss del, avgjorde hur Sveriges demokrati ser ut idag, var Socialdemokraternas egna maktsyn? Rent instinktivt säger min liberala ådra nej. Den svenska demokratins funktioner borde inte ändras utifrån vad som gynnar vissa politiska partier. Samtidigt är politisk involvering i demokratins uppbyggnad oundviklig. På samma sätt som Socialdemokraterna ville försvara sina intressen hade Folkpartiet sina egna motiv i åtanke; att överta regeringsmakten. Om kommunalvalet 1966 inte hade gått lika dåligt för Socialdemokraterna, hade det varit möjligt att Sverige haft kvar sin tvåkammarriksdag och att vårt politiska system fortfarande hade betraktats som demokratisk. Men hade det varit lika demokratiskt som vår nuvarande demokrati? Vad är egentligen det mest demokratiska politiska systemet, och finns det överhuvudtaget ett sådant?

Det finns inget svar som är uppenbart rätt eller fel, men min generella reflektion är att olika typer av demokratier gynnar olika typer av demokratiska principer, och frågan blir i slutändan filosofisk. I Sverige är proportionalitet och parlamentarisk representation viktigare än en stabil handlingskraftig majoritetsregering eller möjligheten till direktdemokrati genom folkomröstningar. Det är den demokratin Sverige och våra riksdagspartier har valt. När den demokratin nu visar sig ha svagheter, som de återkommande regeringskriserna visar, är det inte nödvändigtvis ett problem. Det visar snarare att vår demokrati fungerar på det sätt som vi har byggt upp den, nämligen att det kräver kompromisser och förhandlingar för ett regeringsunderlag. Demokratins skepnad är i grund och botten det som avgör dess utfall, och vilket utfall man föredrar kommer alltid vara en politisk fråga.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Kvartalets bokrecensioner

Tröstande essäer, en bok som kanske inte borde skrivits och sympatisk feminism. Engdahl, Bali och Kronlöf har stått på schemat för Max läsning, läs vad han tyckte här nedan.

Horace Engdahl – Op. 101
Den här boken består av fyra essäer rörande livet och konsten, skrivna med lätt framåtrörelse och ett vackert språk. Engdahls betraktelser är ofta roliga och skarpsynta, utom när det gäller skandalen i Svenska Akademin. Det är synd, för inte ens i de två avslutande essäerna om varsitt musikstycke lyckas författaren släppa de ständigt återkommande temana om vänskap, samtycke, makt och kön. Allmängiltiga och viktiga ämnen visserligen, men ifall man satt på Beethovens 28:e pianosonat i A-dur på vinyl hemma verkar den här ha repats. Den annars så starka betraktelseförmågan lyckas inte på sig att förstå de som kritiserat vare sig Engdahl eller agerandena runt skandalen.

Essäformatet är djupt sympatiskt i sättet tankar inte måste vara logiskt koherenta, utan att texten för den delen bli skönlitteratur. Engdahl behärskar formatet till hög grad men tar ibland till svängarna lite väl: Är det möjligt att inte ha läst nyheterna på flera år och samtidigt ha blivit en engagerad författare i samhällsdebatten?

Den här boken är nog inte för alla. Den som letar efter ånger hos akademiledamoten kommer bli besviken. Läses boken suktande efter vasst språkbruk finns mer att hämta. Här finns tröstande ord, handfasta livstips som att läsa ordböcker när en mår dåligt, och på ett ställe lyckas Engdahl i briljanta tankegångar bli en omvänd Karamazov och konkluderar – om Gud finns är allt tillåtet. En tröst både för en äldre man som saknar en svunnen tid liksom för en ungdom som fruktar inför den tid som komma skall.

Hanif Bali – Mina nio liv
Att läsa den här boken känns som att sitta på en flera timmar lång föreläsning av Bali; prosan är talspråk. Snabbt jobbar därför läsaren igenom Balis uppväxt parallellt med skandaler han varit ansvarig för inom Moderaterna. Kanske lite väl snabbt. Varken diskussioner om Balis uppväxt – intressanta som en personstudie och passager till uppslag om integration, demografi, klaner – eller genomgångar om hans parti får tillräcklig plats för att redas ut. Så fort Bali börjat behandla ett ämne kastar han sig friskt iväg till nästa. Något som alltid får plats är dock att berätta för de som hatar honom att han är en bra vän, följer ledare och är väldigt ödmjuk. För oss som inte hyser så starka känslor om Bali är det som att stå på sidan om vid läsningen.

Bali skiner dock när han pratar om drivkraften i sitt politiska projekt: kärleken till medelklasslivet. En vision som går stick i stäv med både andra moderater som politiker i andra fraktioner. Bali älskar verkligen genuint det svenska medelklasslivet, ett politiskt mål han är hyffsat unik med. Du ska inte tvingas vara en del av ett större projekt än din familj och ditt fritidsintresse, även om det råkar vara ”fulkultur” såsom dataspel. Det är därför synd att boken känns så hastigt ihopslängd, för Balis idéer hade förtjänat mer plats och genomtänkthet än att tryckas i en bok medan han fortfarande är relevant. Nu blir boken klarläst med en överhängande fråga: Varför skrevs den? Jag har tyvärr inget svar.

Bianca Kronlöf – Brev till mannen
”Brev till mannen” är, inte så oväntat, en bok bestående av flera brev till män: den förvirrade, den som köper sex, Kronlöfs ofödde son, den som ligger med tjejer, den heterosexuella som ligger med bögar… Nästan ett halvt decennium efter Me-too-rörelsen ges denna instruktionsbok till feminism för män ut. Frågan är inte lika brännande het längre och andra frågor tävlar om pallplaceringar på dagordningen. Kommer boken för sent? Kanske för sent för att sälja riktigt bra och bli årets julklapp till alla tonårspappor, men antagligen kommer boken istället precis i tid för att inte kampen ska dö ut. Ett tema återkommer i Kronlöfs brev. Bakom alla tydliga exempel skymtar en frustrerad person fram som skriker: Men gör något då!

Bra komiker har fulländat en förmåga att finna och artikulera det absurda i vardagen. Den förmågan använder Kronlöf här för att med välvalda och förvånande exempel pedagogiskt visa patriarkatets mekanismer. Hon gör det svåra enkelt. Samtidigt vågar hon också göra det enkla svårt: hon fastnar inte i plattityder åt det ena eller andra hållet utan försöker förstå och problematisera förutfattade meningar om män. Varken idiot- eller helgonförklarar killar. Det är en sympatisk och troligen fruktbar hållning.

För den som läst en del feministisk teori är boken inget världsomvälvande, det är som att läsa Mattias Svenssons ledare istället för Aristoteles eller Kant. Man får veta det som behövs, men i nättare förpackning. Boken kan läsas som man för att förstå, eller som vän till man för att kunna förklara. Vi behöver nog som samhälle den här påminnelsen om patriarkatet i en tid som allt mer lagt feministiska landvinningar som historia.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Vad ska vi ha politiker till egentligen?

Att vara politiker är mindre sexigt än på väldigt länge. Enligt Ungdomsbarometern är två av fem unga svenskar intresserade av samhällspolitik. Samtidigt är endast en av fem intresserade av att gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund, vilket är en klar nedgång sedan 2010. Det verkar som att dagens unga har fått för sig att Instagramaktivism och masstwittrande är ett bättre sätt att göra skillnad än att stå på riksdagslistan. Det smärtar i mig att inse att de kanske har rätt.

Idag sker mycket av opinionsbildningen på sociala medier och de politiska besluten baseras till stor del på opinionsanalyser. För den enskilda politikern gör ett sådant landskap att virala inlägg på sociala medier blir ett mycket starkare verktyg för förändring än att formulera förslag och driva igenom dem i kammaren. Ett tecken på detta är att endast två procent av de enskilda motionerna under riksdagsåret 2020/2021 innehöll någon att-sats som bifölls. Det är dags att ta en rejäl funderare på vad vi egentligen ska ha politiker till.

En snubbe som redan för 80 år sedan funderade på vilken roll politiker borde ha i en demokrati är den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, som kanske annars är mest känd för sina tankar om kreativ förstörelse och innovation. I Capitalism, socialism, and democracy kritiserar Schumpeter den klassiska demokratidoktrinens fokus på allmänhetens bästa – ett common good. Han framhäver att individer tycker olika och att deras åsikter lätt kan influeras av flockbeteende eller påverkanskampanjer. I stället för att politiker ska försöka lägga fram förslag som är bäst för alla, förespråkar Schumpeter ett system där medborgare väljer politiker som uttalat representerar deras intresse. På så vis knyts väljarna närmare sina politiker, vilket förhoppningsvis underlättar ansvarsutkrävande. Dessutom gör Schumpeters demokratisyn att intressekonflikter tydliggörs, snarare än att gömmas undan bakom paroller om en folkvilja (som i själva verket ofta bara representerar majoriteten). Å andra sidan tycker jag att det också finns en poäng i att utforma enhetliga och värderingsgrundade system med fokus på ett common good, snarare än att kompromissa mellan särlösningar från tusentals särintressen. Med ett system mer i linje med Schumpeters vision hade momsen troligtvis inte varit det enda lapptäcket Max Sjöberg hade behövt göra sig rolig över på Folkpartiets landsmöte 2015.

I dagens Sverige röstar de allra flesta på partier snarare än politiker. Det visas inte minst genom hur oproblematiskt det tycktes vara att minska antalet riksdagsledamöter under pandemin, så länge proportionerna mellan partierna bestod. Fokuset på partier framför enskilda politiker är sannolikt en konsekvens av hur vårt valsystem är utformat. Genom att ha flermansvalkretsar i stället för enmansvalkretsar får inte varje landsdel sin egen representant, utan i stället ett helt gäng representanter med blandad partitillhörighet. I grunden är systemet med flermansvalkretsar bra, eftersom det möjliggör för mindre partier att ta plats i riksdagen. En högsta beslutande församling som bara innehåller ett fåtal stora partier gör det troligtvis svårare för smalare idéströmningar att få representation. Det behöver inte ens i sig vara problematiskt att människor röstar på partier i stället för politiker. Hellre att väljare röstar på en samling värderingar och idéer än affärsmän kända från dokusåpor. Problemen uppstår när väljare inte vet vem som är deras politiker och förlorar möjligheten att styra vilken politik ett parti ska driva.

En av de viktigaste uppgifterna för en politiker är, precis som Schumpeter skriver, att representera sina väljare. Ett första steg mot ett demokratiskt system där den enskilda politikern får en större roll och väljare kan påverka vilken falang inom ett parti som ska komma till makten, är att uppvärdera rollen för personkryss. Det kan göras både på ett strukturellt och ett individuellt plan. Den strukturella delen handlar om att helt enkelt sänka kraven för att kryssa sig förbi någon som står högre upp på partilistan. På individnivå handlar det om att uppmuntra till kommunikation mellan politiker och väljare snarare än att häckla de som är okonventionella. Nu ska visserligen både Lorentz Tovatt och Hanif Bali lämna politiken, samtidigt som Annika Strandhäll har fått en minst sagt svajig start på sitt ministerskap. Jag är dock övertygad om att det behövs fler politiker som i linje med denna trio vågar sticka ut hakan i den dagsaktuella debatten.

Politiker är osexiga och relativt betydelselösa. Så behöver det dock inte vara. Oavsett om politikens kontakt med folkviljan sker genom opinionsanalytiker eller samtal på stan kommer idéutveckling och opinionsbildning fortsatt att vara viktigt, men viktigt är också det faktiska maktutövandet och representationen. Genom att öka fokuset på personval kan politiker bli något att ha. Du som är ung och samhällsintresserad borde ställa upp i val och driva en personvalskampanj, eller åtminstone se till att du kan sätta ett välinformerat kryss.

Viktor Karlsson
Skribent Liberal Ungdom

Jag drömmer om första maj-tåg

När restriktionerna äntligen är släppta känns kritik mot pandemihanteringen mest som trött ältande. Men på ämnet demokrati är det svårt att låta bli.

När jag funderar över det stora vackra D-ordet hamnar tankarna ofta hos min farfar i 70-talets Örnsköldsvik. Jag tänker på hur han hjälpte sina vänner att såga till träplankor och texta plakaten inför första maj. Farfar hade nog gärna demonstrerat själv, men han var inte sosse. Hellre sjunga i manskören medan de andra viftade med röda flaggor, i så fall. Den slags avundsjuka han bar på gentemot sina vänner och bekanta när de samlades på torget år efter år, den förstår jag. Jag känner den med, när jag med någon dålig ursäkt beger mig till ett Götaplatsen täckt i röda rosor och megafoner samma vårdag varje pandemifritt år.

Det är sorgligt när den typen av samhällsengagemang och arrangemang plötsligt förbjuds, dessutom mer eller mindre över en natt och utan debatt. De två senaste åren av restriktioner har förstört det mesta som gör livet, och faktiskt även demokratin, levande. Det är ingen hemlighet att värden har stått mot varandra, men ändå är det nog få saker sossarna är så stolta över som att ha fått styra och ställa över ett nedstängt samhälle. Att få rädda oss ur krisen.

Utöver den lilla detaljen att vi, tillfälligt men i princip, avskaffat parlamentarismen genom pandemilagen, och oppositionen under nästan hela pandemin stått tyst, har restriktionerna även påverkat annat som är att leva i en demokrati. Som att kunna ses i en möteslokal eller ordna demonstration på torget. Eller för den delen att bedriva en traditionell valrörelse. Det är nog få saker jag saknar så mycket som just den där rörelsen. Kanske framförallt för att det är fint med människor som verkligen tror på något och inte nöjer sig med att gnälla vid middagsbordet.

Det är viktigt att det samhällsengagemanget uppmuntras. Särskilt när det väcks i ung ålder. Jag tänker på alla som tagit steget att gå med i ett ungdomsförbund under den här tiden, men som efter två år knappt fått chansen att möta sitt distrikt på en pizzakväll, kampanja på en skola eller debattera i en talarstol. Sådant som för oss andra var förutsättningar för vårt fortsatta engagemang och såväl personliga som politiska utveckling. Aldrig i livet att jag hade vågat engagera mig i LUF om det inte vore för glasskampanjen LUF Väst hade i augusti 2017.

Därför gjorde det mig förtvivlad på nytt när Lena Hallengren i januari presenterade förlängda smittskyddsåtgärder lagom till årsmötestider och min styrelse, precis som många andra, än en gång tvingades ta ställning till huruvida årsmötet ska hållas på plats eller inte. Det är sorgligt, för det hade inte behövt vara så. Samtidigt bör man kanske inte vara förvånad över utfallet när man slår ihop en maktsuktande socialdemokratisk regering med en myndighet vars enda uppdrag och intresse är folkhälsa, som verkar utan att behöva ta hänsyn till medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu när samhället öppnat och valrörelsen snart drar igång blir jag rädd att vi accepterat tanken på inskränkningar av rättigheter och roligheter, till den grad att det som var självklarheter före pandemin inte längre är det. Att hybridårsmöten blir en normalitet eller att ungdomsförbund inte får komma in och kampanja på skolor som tidigare. Att vi köper folkhälsofanatikernas, eller bara de latas, nya normala. Det vore faktiskt ännu sorgligare än det faktum att vi låtit restriktionerna införas. Det betyder nämligen att allt det där fina med demokratin, som att såga träplankor åt grannens demonstrationsplakat eller ägna hela onsdagskvällen i källarlokalen åt diskussioner om basinkomst, egentligen inte var så himla viktigt att kämpa för.

Att demokratin inte var så mycket mer än att rösta.

Men jag vägrar tro det förrän jag ser det. Själv har jag i alla fall saknat att hånas på skoldebatter, dricka blaskigt kaffe under styrelsemötet och sekundärskämmas under Almedalstal. Jag längtar efter att trängas i en partiföreningslokal inför nattaffischeringen. Dela ut buntband och hamna i bråk med Liberala Seniorer. Lyssna på någon dålig vallåt innan man beger sig ut i mörkret för att säkra stans bästa lyktstolpar, för att några dagar senare kramas på en valvaka.

Kom inte och säg att det inte är vackert. Att ni inte längtar ihjäl er efter det där.

Och jag har väl blivit galen av restriktionerna, men jag drömmer faktiskt om förstamajtåg. Gärna riktigt långa och till ljudet av tondöva tanter som skriksjunger Internationalen.

2022 måste bli året då jag får gömma mig bakom ett elskåp vid Götaplatsen igen.

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom

Ledare: Mot samhällsdebatten

Ett tema återkommer genom det här numret: ungas samhällsengagemang är högre än någonsin – ändå sjunker medlemsantalen för samtliga ungdomsförbund. Samhällets två grundpelare, tyckare och tänkare, har sett detta och börjat ställa de stora frågorna. Har unga blivit lata? Bekväma? Okunniga? För aktivistiska? Alla anledning utesluter givetvis deras egen roll i utvecklingen. Frågan varför unga inte engagerar sig i partipolitiken kan istället besvaras med en motfråga – varför skulle de?

Vi öppnar sociala medier och möts av en vägg av diskurs; en intresseorganisation har gjort ett utspel, lyft en fråga som plötsligt blir en allmän angelägenhet – då svämmar flödet över med reaktioner – andra organisationer sprider, svarar, invänder mot frågan, och en klyftig en undrar om frågan inte är felställd eller missriktad – medan en annan ifrågasätter debatten (”Varför pratar ni inte om det jag vill istället?”) – varpå de som redan tröttnat börjar kommentera den, drar upp den till en metanivå: ”Är inte tonen lite för hård om skatteavdrag på fackavgiften?”.

Frågan landar tillslut i den politiska papperskorgen men fröet för morgondagens debatt är sått.

Platon hade kallat allt detta för sofisterier, det vill säga tom retorik som syftar till att tala över istället för att övertyga. Åtminstone skapar debatten många karriärer, många personliga varumärken – till personer som förvisso behövs, men som hade varit bättre lämpade på ett seminarium eller vid ett förhandlingsbord, än mitt i mediamaskineriet.

Efter en och en halv mandatperiod med ena foten i politiken börjar jag tro att det inte är personerna eller idéerna det är fel på, men på formen som samhällsdebatten har. Medieteoretikern Marshall McLuhans ord om att mediet är budskapet missförstås ofta. Han menade inte enbart att information begränsat av formen av det som medierar den, men att alla medium – undantag Liberalerna – först syftar till att reproducera sig själva. Debatt för debattens skull. Innehåll sekundärt.

Varför skulle unga förväntas delta i någonting som finns till för personer som har en personlig insats i det, det vill säga debattörer, politiker och olika intresseorganisationer?

Frågan borde besvara sig själv. Unga kommer börja delta när politiken, så som den framställs, börjar röra dem.

Love Frisell

Redaktör

FO-krönika: Och den ideologiska vakthunden skällde

Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF

Partiet är lite som ett hus. Det är visserligen högt i tak och man diskuterar alla möjliga ämnen vid matbordet. En brokig skara av alltifrån liberalkonservativa till nyliberaler huserar där. Vissa har blivit permanent inneboende men skulle egentligen behöva flytta ut. Ett omfattande renoveringsarbete av tankegodset skulle behöva genomföras eftersom taket läcker och golvet knarrar. Den bästa tiden att laga ett trasigt tak är när solen skiner, den näst bästa tiden är när det regnar. I krisen för partiet gäller det att leverera förändring.

Och jävlar vad vi gjorde det! Vilket landsmöte vi hade. Jag är så otroligt stolt över alla luf:are som vågat gå upp i talarstolen och försvarat alltifrån permanenta uppehållstillstånd till hemaborter. Så många talade att landsmötet kändes mer som en ideologisk luf-kongress än ett mjäkig partimöte och stundtals var talarlistan nästan bara luf:are. Om man skulle se alla luf-kopplade ombud så skulle vi motsvara den fjärde största delegationen och vi skickade in över 50 motioner. Även om vi inte vann alla strider vi gav oss in i så visade vi partiet vilka slipade retoriker vi är och hur villiga vi är för att kämpa för det vi bryr oss om.

För ärligt talat tror jag att detta landsmöte var en milstolpe i hur mycket förändring vi fick igenom. Man behöver gå tillbaka flera generationer för att se en liknande utveckling. Här följer ett axplock av det som röstades igenom på landsmötet:

Utreda effekterna av kriminaliseringen av narkotika
Nej till att återkalla medborgarskap
Nej till anonyma vittnen
Nej till visitationszoner
Nej till språkkrav för permanenta uppehållstillstånd
Ja till familjeåterförening
Ja till värdgraviditet
Ja till att upprätta diplomatiska förbindelser med taiwan
Ja till hemaborter med abortpiller
Ja till möjligheten att ta ut dubbla gymnasieexamina
Ja till universitetsstudier på gymnasiet
Ja till kortare köer till friskolor
Ja till fastighetsskatt

Oavsett hur mycket partiet försökte fula sig genom att skicka saker till Beredningsutskottet (som påstås skriva ihop en kompromiss men oftast bara skriver ihop en variant på partistyrelsens linje) eller en när en rebellisk mötesordförande försökte stryka en av våra vinster så stod vi fast vid våra principer. För väljarna är ett parti inte bättre än sitt sämsta förslag. Därför skapade LUF en nödvändig balans på landsmötet mot de konservativa strömningarna i partiet. Det kan låta uppenbart men för att ha trovärdighet bland liberala väljare måste man driva liberal politik. Under detta landsmötet så tog vi fram hammare och spik och lagade några nödvändiga hål i taket på detta partiet. Förhoppningsvis lyckades vi göra det tillräckligt tätt.

P.S. Jag är nu rädd för att Fexpen har en video på mig och Anders Borg som dansar till ABBA på landsmötesmiddagen. Snälla radera den.

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet

Flerfrontskrig för liberalismen

Liberaler måste bli bättre internationalister. Låt mig förklara varför och hur.

Ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Det där är man väldigt medveten om när man är från Sverige, som trots sina minusgrader och det tunga mörkret, är ett av världens bästa länder att leva i. Det hade vi inte varit om vi en gång i tiden sagt ja till ensamheten och nej till öppenheten som byggt vårt land rikt. Då hade vi bara varit ensamma och fattiga.

Den liberala berättelsen om Sverige kan vi. Tack vare en socialliberal politik som möjliggjort klassresor och värnat välfärdsskaparna har vi gått från att vara ett litet land i norra Europa som folk lämnar på grund av svält till ett land som människor söker sig till för att kunna förverkliga sina drömmar. En lika självklar del av berättelsen om Sverige är att vi var medvetna om vår roll i världen och vilka vinster som kommer ifrån samarbete med andra.

Det var därför vi öppnade gränserna för arbetskraftsinvandrare från södra Europa efter kriget, byggde vårt välstånd med handel och slutligen gick med i EU på 1995. Man behöver bara lyfta blicken för att se vad kapitalismen lyckats förvandla bondelandet Sverige till.

Trots att det finns gott om exempel på allt som blivit mycket bättre tack vare öppenheten för resten av världen är inte det här längre en självklarhet för alla. Ni vet, Brexit och ja ni vet, Trump. Den liberala världsordningen är ifrågasatt och det gör liberaler som oss bekymrade. Som det ofta blir måste liberaler streta på i den här frågan på flera olika fronter, för det är minst sagt en salig blandning som sållar sig till liberalismens ivrigaste kritiker just nu.

Det finns enligt våra motståndare flera skäl för varför globaliseringen ska rullas tillbaka. Delar av den gröna rörelsen menar att vi med anledning av klimatkrisen måste skala ner rörligheten och bli mer självförsörjande, socialister vill bekämpa de ökade klyftorna som de onda storföretagen är att beskylla för, och tänkare från främst konservativt håll pekar på Kina som ett utfall som illustrerar problemet, eller till och med misstaget, med globaliseringen.

Med andra ord är det motvind för liberala idéer, och risken är att motvinden kommer tillta allt mer. Jag tror att det främst är klimatfrågan som kan göra det svårt för liberaler i vår tid. Det går inte att gå i polemik mot ett enkelt konstaterande om att vi förstör klimatet just nu och att skulden är vår egen, men en riktning mot en politik som leder till minskad rörlighet i världen för människor och kapital måste motarbetas av liberaler. För det första löser den inte problemen och för det andra, och med risk för att låta som en marknadsliberal med talepunkterna noggrant memorerade, men coronapandemin visade hur fattig den världen är. När vi väl var där i den gröna rörelsens tidigare teoretiska idé om minustillväxt handlade allt om hur vi skulle ta oss därifrån och hur livet efter allt var över skulle bli. Vi kan helt enkelt inte backa in i framtiden.

En enad front mot klimatkrisen och Kina löses inte heller genom att EU och USA isolerar sig och tittar på medan världens regimer tar över. Det avgörande för liberalismen som relevant politisk kraft under 2020-talet är fler gröna frihandelsavtal, mer ambitiös klimatpolitik och fördjupat samarbete i säkerhetsfrågorna. Misslyckas vi med det är risken stor att idédebatten går förlorad och att utvecklingen går åt fel håll. Förlorarna blir som ofta dem som har det allra sämst ställt.

Det liberaler måste bli bättre på är att visa hur våra idéer utvecklas med tiden och hur vår politik ligger rätt i tiden, för att upprepa samma budskap gång på gång och hoppas att det till slut biter fungerar inte. För 2020-talet gäller det inte minst global handel och klimatpolitiken där mer måste göras för att göra både handeln friare och klimatet renare. Där går frågorna hand i hand, men den liberala rösten för det alternativet drunknar i bruset som hellre fokuserar på klimatalarmism och högerpopulistiska invändningar mot globalisering. Det gäller alltså inte bara att ta striden med samma argument som alltid, utan att komma med nya för den tiden vi lever i nu. Den gröna högern vi vill etikettera oss som måste därför också vara en grön, global höger som knyter an till de internationella frågorna i alla större politiska frågor. I en tid när konservativa, socialister och gröna samlas i ett motstånd mot det som gjort oss starka har liberaler en ganska tydlig, men väldigt svår uppgift: vi allt mer ensamma liberaler måste visa alla andra att ensam inte är stark, utan att ensam bara är ensam.

Marcus Willershausen
Skribent Liberal Ungdom