Redaktör
Livet kan vara överväldigande ibland. Hur kan vi förväntas bry oss om de små frågorna, när bomberna faller ner över Ukraina? Etcetera. Folk pratar på allvar om emotionellt arbete, läraren har blivit vår terapeut och chefen har bokat in aktiviteter på arbetstid. Förutom att vara produktiva vill hon att vi ska må bra, inte vara stressade. Känner du dig stressad? Du borde vara det – stressad inför stressen själv. Stress dödar. Stress är till och med den ledande dödsorsaken i den övre medelklassen. Vad som börjar i stress slutar oundvikligen i död.
Men svaret är enkelt: vi bara gör det. Tillvaron är inte perfekt. Den duger i krig men någonting saknas. Det är en vag, allmän känsla om att världen inte står rätt till. Tonen i offentligheten är skyhög samtidigt som insatserna och följderna framstår som försumbara. Det blir en form av performativ teater och därför söker vi mening någon annanstans. Några gör det politiken och andra i sporten, i aktivismen eller i konsten. Kalla det weltschmerz, vänsterblivenhet eller vad du vill. Eskapism lockar men jag tror att det är fel, att vi snarare törstar efter det äkta. Ett slag i magen av äkthet.
För mig har tjocka gamla böcker blivit det. Inte en eskapism – jag vill inte läsa en dum saga – men genom att det erbjuder andra sätt att interagera med världen på. Medan det offentliga samtalet är en färskvara, finns litteraturen för det eviga. Den låter oss prata om det som inte går att prata om. Genom en indirekthet låter den oss behandla det som inte låter sig behandlas. Målet är inte att bli övertygad av en viss ståndpunkt men att vidga sin fantasi, sin kreativitet och se världen ur fler ögon. Att läsa för läsandets skull är en konstruktiv aktivitet, genom vilken du växer och blåser liv i världen, samtidigt som du lär dig om den.
Nyligen recenserade jag en samtida roman för ett kulturmagasin för unga. Snabbt upptäckte jag att de ämnen som författaren berörde – döda barn, mjukfascism och hyperkommersialiseringen av allt – hade varit olidliga i ett vanligt samtal eller i en större debatt. Ironiskt nog behöver vi en viss distans för att ta vissa saker på allvar, för att inte brista ut i melodrama eller amatörteater.
Om det låter töntigt: då får det låta töntigt. I grunden verkar världen vara poetisk, inte bara mekanisk. Eller enbart mekanisk i den bemärkelsen att matematiken är en del av språket, anpassat för spatiala och temporala förhållanden. Inte tvärtom. Världen kommer alltid att behöva beskrivas. Är inte det vad stora delar av politiken, vetenskapen, kulturen och så vidare handlar om? Frågan är bara hur – och av vem.
Samtidigt som jag finner läsande djupt meningsfullt tål jag inte så-kallade bokälskare. När jag går förbi den engelska bokaffären på Södermannagatan och läser skylten där ”people are made of stories” står skrivet fylls jag med en aversion och börjar fantisera om bokbål. Det är bara så förbannat töntigt. Är litteraturen bara stories för er?
Det är paradoxalt att söka efter det äkta genom det fiktiva. Men hade inte allt varit outhärdligt utan ironier?
Love Frisell
Redaktör
Liberal Ungdom 