Blue pill, red pill?

Diskussionen om incels, ofrivilligt celibata, har pågått länge. Den typiske incelen är en vit heterosexuell man med ett djupt kvinno- och självhat, som i bästa fall driver på sexistiska Reddittrådar och i värsta fall begår massmord. 

Allt kulminerade för två till tre år sedan, men problemet kvarstår. Allt fler unga män identifierar sig som incels eller besöker aktivt olika incelforum. Dessvärre har den viftats bort av liberaler och feminister med argumentet som att ingen har rätt till att ligga eller att incels bara är misogyna män som borde rycka upp sig. Med incelskapet följer däremot en hel världsvärld som gör frågan mer komplicerad än vad den verkar på ytan. Det kräver en psykologisk förståelse av dem, hur de tänker och fungerar, och av deras världsbild.

Incels delar upp män i två kategorier: incels och chads. De senare är attraktiva lyckliga män med framgångsrika relationer som gynnas av den feministiska revolutionen och dejtingmarknaden. Incels däremot är oattraktiva, patetiska och misslyckade. Den stora skillnaden mellan dem är deras benstruktur och längd som gör att chads genetiskt får rätt utseendemässiga förutsättningar för att lyckas i sitt kärleksliv. Youtubern ContraPoints beskriver detta ytterligare i sin video Incels och myntar då begreppet “Foppington’s Law”, som innebär att när trångsynhet och självhat väl genomsyrar en grupp så slutar det oftast med en fixering vid kranieformen. Något som intressant nog sammanfaller med de rasbiologiska påhitten. Anledningen till att så mycket fokus läggs på kraniet, hur absurt det än låter, är att kraniet är något bestående och oföränderligt. Incels ser på sin egna situation på samma sätt — att de aldrig kommer kunna uppnå fysiken som krävs för att bli älskade för att deras benstruktur och utseende är fel sedan födseln. Om det redan är förutbestämt att man kommer vara oälskad och det inte finns något sätt att förändra det, varför ens försöka? 

På detta bygger incels sin teori, “The red pill”, som består av en rad antaganden. Att kvinnor är hypergama, vilket innebär att de endast kan attraheras av personer som är mer attraktiva än dem själva. Att endast ca tjugo procent av män attraherar kvinnor, att dejting i grunden är en sexuell marknad och att feminism ger kvinnor all makt på den marknaden. Den ännu mörkare sidan av den här teorin kallas “The black pill”, och säger i princip att marknaden är helt genetiskt betingad, vilket innebär att de män som inte kan attrahera kvinnor kommer förbli utan sex och kärlek för evigt. Om en mindre attraktiv man mot förmodan skulle attrahera en kvinna är det bara för att hon vill utnyttja honom ekonomiskt, inte för att hon genuint skulle tycka om honom. Lycka är således omöjligt och därför borde alla icke-chads bara ge upp. En oerhört deprimerande världsbild, men en som förklarar incels tankesätt på ett mer nyanserat sätt. 

Det är lätt att säga att alla incels bara klagar för att de inte får ligga, men det långt ifrån hur dessa män ser på sig själva och världen. Uppenbarligen har de en extremt dogmatisk livsuppfattning som är svår att bryta sig ur. Resonemangen leder alltid till samma slutsats – att man aldrig kommer uppleva kärlek och att det inte finns sätt något att förändra det. När då argumentet – att ligga är ingen rättighet – används för att vifta bort incels så missar man en mycket viktig poäng: att det argumentet är precis det incels förväntar sig från omvärlden och stärker deras världsbild. Trots att argumentet har rätt i sak är det kontraproduktivt att framföra om målet är att försöka förändra gruppens beteende, vilket borde vara målet. Det intressanta hade istället varit att komma till bukt med varför så många män känner sig oälskade och oönskade. Kan det finnas problem med hur vår dejtingmarknad är uppbyggd? Hur påverkar egentligen Tinder synen på kärlek och oss själva? Uppenbarligen är det inte bara män som ser problem med tanke på att det även finns kvinnliga incels – femcels. 

Det betyder inte att kvinnohatet som späds på av incels ska normaliseras eller accepteras, eller att incels logik har någon legitimitet. Utan att vi borde granska den värld, det samhälle och den kultur som har skapat incels och deras sätt att tänka. Att försöka förstå istället för att förkasta. Hur ser vi till att fler inte sväljer det röda pillret – utan istället väljer det blå?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom