Både hjärta och hjärna

Kornelius Persson
Skribent

“Jag är inte tillräckligt påläst, så jag vill inte ta ställning förrän jag läst på ordentligt” hörs ofta på skolkampanjer när vi försöker värva gymnasieungdomar. Det är såklart alltid bra att läsa på innan man landar i en faktisk åsikt, men många ungdomar tycks lätt glömma bort att politik och vetenskap inte är samma sak.

Försiktigheten inför att ta ställning beror till stor del på att skolan formar oss till att tro att vetenskap och empiri ska betraktas som facit. Det vi missar är att vetenskap bara fastslår något, och inte hur man ska förhålla sig till det den fastslår. Se forskningen kring vilka brottspreventiva åtgärder som är mest effektiva. Forskningen är på det stora hela entydig om att det är mer effektivt att ge brottslingar rehabilitering än hårda straff om man vill få ner återfallsrisken. Trots det menar många att man ändå ska ha hårda straff. Jag tror inte att batonghögern är faktaresistent, men jag tror att den istället värderar empirin annorlunda i frågan än vad andra gör. de är inte för höga straff för att det ska få ner brottsligheten, utan de är för höga straff av moraliska skäl. 

Sokrates förordade ett samhälle där endast upplysta filosofer skulle få ha någonting att säga till om. När han talade på Atens gator och torg var det många som lyssnade, och tog till sig av det han sa och han fick med det en förhöjd status i samhället. På samma sätt som att antikens filosofer fick en förhöjd status i samhället har dagens forskare en särställning. Det är förstås skillnad på att vara filosof och forskare, men mönstret är detsamma. Vad filosofin och forskningen har gemensamt är att båda inte är tillräckliga i sig själva för att besvara hur ett samhälle ska styras. 

Vetenskapen kan inte besvara allt och tar inte heller med alla parametrar. Jag tycker att höga straff på vissa brott är rimliga. Inte i ett brottspreventivt syfte, men av moraliska skäl. Forskning och vetenskap tar inte hänsyn till moralen, utan utelämnar den helt och hållet istället. Vetenskap presenterar fakta som människor får förhålla sig till, men inte hur de ska göra det. 

Illustration: Linn Malmberg

Ett viktigare exempel för oss i LUF är narkotikapolitiken. Folkhälsomyndigheten är en expertmyndighet som anser att en avkriminalisering ska utredas men ändå vägrar socialminister Lena Hallengren. Antagligen inte för att hon gillar att missbrukare dör och inte heller för att hon inte känner till kriminaliseringens konsekvenser. Hallengren och Socialdemokraterna väljer att inte lyssna på experterna då deras värderingar och världsbild inte stämmer överens med varandras. 

Det låter förstås helt sjukt att göra tvärtemot vad forskarna vill, men ibland är det inte fel att gå mot deras vilja. När jag skrev mitt gymnasiearbete och skumläste flertalet statsvetenskapliga rapporter slogs jag av hur motsägelsefull och sviktande den typ av forskning är. Någonting som fastslås i en statsvetenskaplig rapport idag kommer med stor sannolikhet mötas av en annan rapport som kommit fram till motsatt slutsats imorgon. Statsvetenskaplig forskning kan användas som ett sätt att förstå världen, men att anpassa sin politik efter något som allt för ofta blir inaktuellt snabbt är varken trovärdigt eller särskilt smart.

Om det är forskningen som försöker beskriva världen så objektivt som möjligt, är det värderingarna som låter oss förstå den. Uppfattningen att alla politiska beslut ska grundas på forskning möjliggör att personer som nyliberalismforskaren Victor Pressfeldt blir facithäften istället för formelblad. Politik handlar trots allt om att använda både hjärta och hjärna. 

Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom