Skribent
Från LUFs kontor i Borås kunde man se Rasmus Paludan tala i Stadsparken tidigare i år. Det var precis efter kravallerna i Örebro, så polisen förberedde sig för det värsta.
För en utomstående kan det tyckas vara märkligt att ge honom tillstånd så centralt, men för boråsaren är det ett självklart val. Stadsparken omges till stor del av en å som under Paludans besök också fick fungera som vallgrav, medan alla broar in till parken stängdes av. Till följd av polisens strategiska tänk nådde den ilskna folkhopen aldrig fram till Paludan, även om några försökte simma över.
Kravaller är trots den mediala uppståndelsen i våras inte ett nytt fenomen i Sverige. Unga arga män med starka åsikter om hur samhället är riggat mot en har alltid funnits. Skillnaden mot våldsamma NMR- eller AFA-demonstrationer är att det nu handlar om religion och identitet snarare än om politik och ideologisk övertygelse. Även om religiös lättkränkthet alltid funnits, så har kränktheten aldrig tagit sig i uttryck av brända polisbilar. Det är något nytt i Sverige, och kravallernas kraft och proportioner visar att det finns en alltför stor grupp människor som är villiga att ta till våld för att begränsa andras yttrandefrihet.
Den här texten hade kunnat vara en av många texter som beskyller invandringen för allt som inte är bra i samhället men problemet har aldrig varit invandringen. Problemet är Sveriges integrationspolitik, eller snarare avsaknaden av den. Våld i religionens namn tillhör det förflutna, och med en välfungerade integrationspolitik hade det våldet varit betydligt mer begränsat än under Paludankravallerna. Våldet beror inte enbart på religiös lättkränkthet utan även på känslorna som kommer av underrepresentation och upplevelsen av att samhället svikit en.
Bara drygt 11,5 procent av riksdagsledamöterna har utländsk bakgrund, trots att den motsvarande siffran hos övriga befolkningen är 24 procent. En av den liberala demokratins grundstenar handlar om representation: att makthavarna ska spegla folket, och när makthavarna inte gör det leder det alltid till missnöje.
Utan att bli alltför identitetspolitisk spelar identitet roll för hur man ser på makthavare i relation till sig själv. Historiskt har flertalet revolutioner och inbördeskrig startats just på grund av att folket inte känt sig representerat av det politiska styret. Utan att dra på för stora växlar finns det en risk att vi i framtiden får se kravaller av större proportioner om politiken inte kommer till bukt med att engagera fler människor med utländsk bakgrund.
Partiet Nyans är en följd av samma problem och man ska inte förringa deras möjligheter att bli invalda i några kommunfullmäktigeförsamlingar ute i landet. Med dem hade den arga folkhopen utanför Stadsparken i Borås också fått en röst och verklig makt. Alla partier som enbart syftar till att representera intressegrupper är demokratiska problem, men Nyans sticker ut. Även om Centerpartiet försöker representera bönderna och Socialdemokraterna arbetarna är den stora skillnaden att de inte vill införa religiösa lagar, och att de inte heller vill särbehandla muslimska medborgare i Sverige. Partiet Nyans får inte bli de enda som hör missnöjet från människorna med utländsk bakgrund, och därför måste partierna bli bättre på att bredda sina listor ytterligare.
Boråspolisen behövde befästa Paludan i Stadsparken likt en medeltida kung i sin borg. Polisen redde tillslut ut belägringen, men att ett försvar ens behövdes visar vilken stor integrationsskuld vi har att betala. Våld i religionens namn är något som Sverige aldrig ska acceptera och aldrig anpassa sig efter. På samma sätt som att Paludan behövde skyddas med en borg, behöver de politiska partierna fälla ut vindbryggan från sin egen borg och börja släppa in människor med utländsk bakgrund i högre utsträckning. Om partierna inte gör det har de ingen rätt att vara förvånade om Nyans vinner ytterligare mark; de har själva varit med och skapat deras existensberättigande.
Kornelius Persson
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 