Recension: Spontan ordning, F.A. Hayek

Nationalekonomen F.A. Hayek (1899–1992) var inte ödmjuk. Han hade inga problem att avhysa intellektuella som gav sig an partipolitiken för att riskera att korrumperas för inflytandes solglans. Inför målet om total visshet var han däremot dogmatiskt ödmjuk. I den nya boken Spontan ordning (Timbro Förlag, 2022) visar Hayek hur saknaden av fullständig information alltid är något att ta i beaktande. Varje politiker som vill sjösätta en grandios plan bör ta upp en Hayekbok och inse att politik inte bara är att vilja.

Spontan ordning säljs in som filosofins ekvivalent till köpcentrums löfte om ”kul för hela familjen”, boken ska fungera både som introduktion och fördjupning. Redaktören, Caspian Rehbinder (som också skrivit ett förtjänstfullt orienterande förord), har lyckats med sin ansats. Där 

Milton Friedman fyller sina böcker med lättkommunicerade exempel håller sig Hayek till en stram textmassa. Argumentationskedjan är dock om än torr alltid kristallklar vilket gör Hayek till en filosof ingen behöver vara rädd för att ge sig an.

Liberaler blir ofta kritiserade av konservativa för att komma med icke verklighetsförankrade ”skrivbordsteorier”. Liberalismens antagonister förordar istället pragmatik och tilltro till det som visat sig fungera under århundrandena. Själv ser jag inte något fel med principbaserade politiska ställningstaganden, men låt oss anta att så är fallet. Kritiken må träffa Mill, Nozick eller Rawls. Den är inte giltig på Hayeks liberalism.

Det är inte konstigt att Hayek ibland anklagas för att vara konservativ. Han lyfter i Spontan ordning upp hur mycket lättare det är att ha en liten stat om alla delar samma kultur och traditioner, och hur demokrati och olika typer av sociala friheter visserligen är viktiga – men primärt fokus måste vara tillväxt. Den senare åsikten kan vara anledning till att Hayek hjälpte Pinochetregimen efter militärkuppen i Chile. Hoppet på en fri ekonomisk makt att omstöpa samhället var lite för stor. Hayek var dock långt från konservativ.

Om problemet med liberaler är att de är skrivbordsteoretiker är problemet med konservativa att de är skrivbordspraktiker (och socialister, värst av alla, är både och). De leds av en hybris där man tror att det går att på fall- till fallbasis styra samhället utifrån avvägningar. Handelshinder, socialbidrag, bensinpriser, rätt till abort – politik kan baseras enbart på väljarnas åsikters tvingande tryck. Hybrisen ligger i att det skulle gå att veta utfallet av politik, hur vacker syftet än må vara. Ingen som läst Hayek kan tro på sådan strunt.

Slutligen, alla som studerar eller influeras av nationalekonomi bör läsa denna bok. Under hans tid liksom idag lutar sig majoriteten av ekonomer på utbud-efterfrågan-kurvor och regressionsmodeller. Metoder med användningsområden men likväl begränsningar. Hayek går så långt som att mena att en nationalekonom som enbart är en nationalekonom inte kan vara en värdefull medlem av samhället, utan blir en direkt fara. Samhället som studieobjekt är enligt Hayek för komplext för att det ska gå att specialisera sig på enbart ett område inom samhällsvetenskaperna.

Så. Läs Hayek. Spontan Ordning är en perfekt början för den som är nyfiken på hans tänkande. När Hayek slutligen fick nobelpriset i ekonomi 1974 delades det med Gunnar Myrdal, ursinnig över att behöva dela vinsten med en tokig nyliberal. Det är ironiskt att just dessa delade priset när Myrdal var allt som Hayek varnade för, en nationalekonom som trodde sig kunna planera samhället in i minsta detalj och som slöt sig till ett parti. Motpolernas delande av priset kan också tas som en läxa för den som läser Hayek. Ekonomi är ingen exakt vetenskap och du behöver inte köpa författarens utgångspunkter för att inse att de är användbara när idé ska bli verklighet. Var inte rädd att behöva bli anarkist för att du erkänner hur hopplöst svåra statliga ingrepp är. Det räcker med att tänka över nya reformer ordentligt.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom

Författarens fotnot
När detta skrivs faller bomberna över Ukraina och Hayeks ord från andra världskriget ekar tyvärr allt för sanna. I texten Historiker och Europas framtid (1944) skriver han att initiativ måste tas för att hjälpa de Tyska självständiga tänkare som finns kvar i landet, från det då rådande Naziststyret men också för att ingen stat kan hjälpa tänkarna om de krossats under kriget. Parallellen till svenska universitet som utvisar & vägrar ta emot ryska studenter, doktorander och forskare är tyvärr sorgligt tydlig.