Man skriver faktiskt de och dem

Kring 2014-feminismen hette det att “man” –  alltså det indefinita pronomenet som kommer från fornsvenskans “människa” – var förtryck, och akut måste bytas ut mot “en”. Hur många gånger man lyckades klämma in ett “en” i en mening var något sorts mått på hur genusmedveten man var, men det kändes mer som en tävling i vem som hade sämst smak. 

Nu pratar man istället om att “tiden är mogen för en dom-reform”. Så skrev i alla fall läraren Henrik Birkebo i Expressen i slutet av mars i år. Om en/man-debatten gör mig galen vet jag inte hur jag ska beskriva den som förespråkar att “de” och “dem” ska bytas ut mot det fruktansvärt fula “dom”.  De inkluderande men lurade en-människorna kan åtminstone föra sin kamp med något sorts feministiskt syfte mot det högst patriarkala ordet människa. Dom-människorna däremot, har alltså valt att dö på kullen att inkludera människor som varit för lata för att lära sig svenskans i princip enda skrivregel. Vad pinsamt det måste vara. 

Läraren och debattören Filippa Mannerheim brukar tala om att skriften har ett eget värde och inte kan anpassas efter eller ersättas av det talade ordet, bara kompletteras. Hon har väldigt rätt i det. Det finns egentligen ingen anledning att anpassa skriften efter talspråket annat än lathet. Men just lathet verkar vara ett argument. Det är ju direkt kunskapsfientligt och inte en åsikt man borde våga stoltsera med. 

I texten “Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?”, som publicerades i DN i november 2021, beskrev Mannerheim hur vi måste slita lite när vi lära oss att skriva. Talet får vi mer eller mindre per automatik, medan läsande och skrivande betraktas som hinder eftersom man faktiskt behöver lägga ned åtskilliga timmar för att lära sig det. Exempelvis händer det ofta att elever som på grund av träningsbrist har svårt att läsa, helt enkelt inte behöver göra det. Nu menar vissa att de som har svårt att lära sig en skrivregel ska slippa det. Det blir liksom enklast så. Jag tror inte man gör unga en tjänst när de får lära sig att saker som är svåra är fel, eller att svenska som skolämne ska vara superenkelt. 

På samma tema skrev Lena Lind Palicki i SvD i början av april att “grammatiska distinktioner som vi inte har stöd för i talet kommer också att försvinna ur skriften”, men så behöver inte alls vara fallet. Om vi bara är beredda att anstränga oss en gnutta när vi undervisar barn och de i sin tur förhåller sig till en liten, enkel språkregel, har vi inget problem. Hennes resonemang bygger också på att vi inte jämför svenskan med alla andra språk vi kan tänkas lära oss. De som någon gång läst tyska, ens på högstadienivå, kan väckas mitt i natten och rabbla prepositionsregler. För mig som har läst franska, är själva utgångspunkten att något som skrivs på ett sätt, ska uttalas på ett annat och att det alltid finns ett nytt oregelbundet verb eller oklart modus att lära sig. Det kan tyckas komplicerat, men det är också ganska vackert. Det är en lektion i språkhistoria och estetik på samma gång. Jag vet inte hur vackert ni tycker det ser ut med “Dom nya skrivreglerna”. 

I sin debattartikel använder Birkebo Jan Guillous roman “Ondskan” som exempel, där “språket i romanen präglas av en experimentell, delvis anarkistisk hållning gentemot den språkliga etiketten” och därför bör  “dom” “ släppas in i finrummet och användas i skrift på ett ännu mer omfattande och konsekvent sätt”. Är då poängen att vårt språk ska vara anarkistiskt? Det är ett helt oförståeligt resonemang. För att man ska kunna leka med och vara trotsig mot språket måste det finnas skrivregler att förhålla sig till. Om vi ska anpassa språket så fort det blir jobbigt eller en skribent gör en poäng har vi snart inga ramar kvar att lära ut eller vara trotsiga mot. Vilken fattig tillvaro. Vilken ännu fattigare skola våra barn kommer få gå i. 

Det är synd att människor känner så lite för språket. Det handlar både om de som önskar ett enhetligt världsspråk och om de som vill pilla i –  och förenkla svenskan. Till vilket pris? För att det är inne att vara kulturradikal? Eller av egenintresse? Det är lite som när personer med dåliga betyg brinner för att avskaffa betygssystemet, eller som när ens hjärtefråga är att införa entreprenörskap som kärnämne för att man precis gått med i Muf. Kul för er! Då höll jag ändå nästan på att glömma en-personerna. Det måste vara superroligt att gå runt och tro att man gör en insats för jämställdheten när man hänger upp sig på ett oskyldigt ord.

Grattis!

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom