Hej, du LUFare som läser detta. Om mindre än en månad är det dags för kanske det bästa som händer under ett LUF-år: kongressen. Oavsett om du som läser detta är en ny eller lite äldre medlem hoppas jag att du har möjlighet att hänga med på kongressen, för det är bland det bästa vi har.
Jag kandiderar till förbundsstyrelsen för att jag vill att framtidens kongresser ska vara ännu mer välfyllda än den som händer nu i höst. Under alla mina år i LUF har det funnits distrikt som saknar verksamhet och som inte representeras på kongressen, men nu riskerar de att bli fler än någonsin. Trots en grym valrörelse är idag flera distrikt i princip inaktiva, och på grund av dåliga regionval riskerar aktiva distrikt att behöva välja mellan att skicka sina medlemmar till kongressen eller att ha ett aktivt verksamhetsår.
De kommande åren måste LUF fokusera på att stärka organisationen och distrikten. Jag vet vilket jobb det krävs för att starta i gång, utveckla och förvalta ett distrikt som går från en vit fläck i LUF till ett av förbundets större. Jag vet för jag har gjort exakt det under snart 5 år som distriktsordförande för LUF Kalmarsund.
Förbundsstyrelsen och förbundsexpeditionen behöver vara närvarande i att värva, återvärva och aktivera medlemmar tillsammans med distrikten, hitta former för att stödja distrikt som saknar intäkter ekonomiskt samt stötta nyblivna distriktsordföranden genom ett mentorskapsrogram. För detta, och mycket mer, hoppas jag på ert förtroende på kongressen i höst!
Jonathan Lilja Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Vi lever i en illiberal tidsanda. Världen går från öppenhet, demokrati och handel, till slutenhet, diktatur och ekonomisk populism. Men det finns en motståndsrörelse och det är Liberala ungdomsförbundet.
Jag kandiderar för ett till år i förbundsstyrelsen för att jag vill mer. Jag vill med mina erfarenheter som distriktsordförande i fyra år, ledamot i det internationella utskottet och min tid i förbundsstyrelsen, fortsätta arbetet för ett luf som växer i hela landet, ett luf som är engagerat internationellt och ett luf som tar strid för frihetliga värden oavsett om det är Liberalerna eller någon annan som föreslår illiberal politik.
Jag kandiderar för sunda förbundsfinanser, global solidaritet och ett liberalt ordförandeskap i EU. Tyvärr gick det katastrofalt i regionvalet och Liberalerna har åkt ur sju regioner. Det är en käftsmäll mot partiets ekonomi och inte minst våra luf-distrikts ekonomier. Jag kommer ha det som min högsta prioritet att “vända på varje sten” för att hitta nya inkomstkällor och stötta distrikten så att verksamheten aldrig ska begränsas på grund av ekonomiska skäl.
Politiskt vill jag driva på för att vår frihetskamp ska handla om global solidaritet. Vi måste fortsätta vara en röst för alla människors frihet. För den på flykt, mot utsläpp och för demokrati. Samtidigt tar Sverige vid årsskiftet över ordförandeskapet i EU och då måste luf vara en blåslampa mot regeringen så att EU gör mer för Ukraina, klimatet och går åt en mer federal riktning.
Vi ses!
Alex Nilsson Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Politik är en resa med upp- och nedgångar men i slutändan något fantastiskt. Jag har aldrig ångrat att jag blev engagerad men resan till att bli medlem var inte helt enkel. Beslutet var stort, det betydde något på riktigt och det var läskigt, men jag insåg att om jag inte gör något, om jag inte står upp för det jag tror på så kommer andra krafter få ta över. Jag insåg att om jag vill ha förändring måste jag göra något själv.
Droppen som fick mig att bli medlem var när en familjemedlem sa att hon skulle rösta på SD för att minska invandringen till Vellinge. Jag förstod aldrig hur hon kunde resonera så, då fri invandring är något av det bästa som finns. Demokratin kan inte stoppa folk från att ha andra åsikter men jag kan göra något för att förändra. Tack vare LUF har jag fått vara en del av Sveriges finaste frihetsrörelse.
Det är över fyra år sedan jag blev politiskt engagerad och mycket har hänt. Dock har Sverige varken blivit friare eller tryggare och SD fortsätter växa. Detta gör mig så otroligt ledsen men det får mig att vilja kämpa ännu mer. De senaste fyra åren har tre valrörelser passerat. Jag har fått äran att vara valgeneral för två av dem, suttit i klubbstyrelser, distriktsstyrelser och fått byta titel från gymnasieelev till miljövetare. Min resa slutar inte här utan jag har mer att ge. Jag ska göra mitt yttersta för att vi ska bli större, bättre och fortsätta vara Sveriges finaste frihetsrörelse.
Hedvig Lindgren Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Frågan kom från en årsrik partist medan jag var ute på årets första kampanj i januari i år. Han såg glad ut och jag var glad över att träffa en LUF-vänlig partist. Sedan förklarade han sig.
“Ni har ju varit lite gnälliga, men nu har ni äntligen mognat och ställt er bakom vägvalet.”
Jag började med politik för jag var trött på höger-vänster och fördelningspolitik och ville ha en politisk kraft som satte det progressiva och liberala först. Tio månader efter den där kampanjen i januari så blev inte allt som jag tänkte mig.
Jag minns alla de utan tro på politiken som man fick kämpa för att vinna över. Jag känner inte bara ansvaret för min egen röst, utan även för alla de andra jag fick att rösta på L. Det är frestande att lägga sig ner och hoppas på det bästa. Men precis som vi jobbade hårt för att vinna nya väljare och medlemmar ska vi jobba lika hårt mot partiet nu.
Jag kan ställa upp och kampanjar för partiet när det behövs. Men det räcker inte att bara vara kritisk i samband med att det ilskan efter ett dåligt avtal. Vi ska inte nöja oss förrän L ger upp allt samarbete med fascister.
Jag ställer inte upp i FS-valet för att det har varit min plan i flera år. Jag ställer inte upp för att det är ett steg i en karriärstege. Jag ställer upp för jag vill att den där årsrika partisten ska veta att, nej, LUF har inte “mognat”. Alla flyktingar är välkomna, vi ska rädda klimatet och vi är jäkligt PK (fast det får man väl inte säga i det här landet!)
Carl Sträng Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Friheten måste försvaras. Anledningen till vårt engagemang kan skalas ner till det enkla budskapet på tre ord. Det är därför jag gick med i LUF när Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 och det är varför jag sex år senare nu söker ditt förtroende att sitta i Liberala Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
När jag blickar ut över världen, bortom den svenska regeringsbildningen, ser jag friheten gå förlorad. Jag ser Putins krig mot den ukrainska befolkningen, den kinesiska diktaturen som förtrycker miljoner och den iranska regimen som dödar demonstranter som vill leva i frihet. Jag ser en värld där liberalismen är hotad överallt. Varje generation har sina frihetskamper, och LUF måste alltid stå längst fram på barrikaderna för friheten både lokalt och globalt. Vi ska förklara varför frihet fungerar och hur det bygger individer och samhällen starka. Det är inte alltid lätt, men vi måste ta kampen för det vi tror är rätt, och det gäller nu mer än någonsin.
När jag gick med i LUF satt jag hemma i mitt rum, det var under första hösten på gymnasiet och jag minns det så väl, det där pirret över det stora beslutet att gå från en fundersam tyckare som lusläst handlingsprogrammet flera gånger om till att till slut bli medlem. Tillsammans är vi en del av något större., vi är ett kollektiv av försvarare för individens frihet. Det är det finaste jag kan tänka mig. Vi ses på barrikaderna och kongressen!
Marcus Willershausen Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Frihet är fantastiskt. Världen blir bättre när tänkande individer får forma sina egna liv, fria från höga skatter, onödiga lagar och trånga normburar. Just nu verkar det tyvärr inte vara så många mer än du och jag som förstår det.
I höstens riksdagsval backade alla liberala partier. Varken visionerna eller reformförslagen är tillräckliga. Jag vill vara med och göra liberalismen het igen. Därför söker jag nu förtroendet att representera dig i Liberala Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
I sex av mina 22 år har jag varit medlem i LUF, Sveriges fetaste frihetsrörelse. Jag har suttit i åtta olika klubb- och distriktsstyrelser i Nybro, Kalmarsund och Skåne. Dessa erfarenheter vill jag använda för att stärka LUF:s organisation. Vi behöver lägga mer av LUF:s resurser på att bygga en stor och kunnig medlemsbas i hela Sverige. Om ditt distrikt bjuder in mig så lovar jag att komma på besök. LUF ska fortsätta vara både coolast och smartast.
Jag vill driva på för en politik med fokus på frihet, rättvisa och klimatomställning. Vi behöver utveckla en ekonomisk politik som både sänker det generella skattetrycket och diskuterar varifrån skatterna kommer. Det är helt orimligt med en av världens högsta skatter på arbete, samtidigt som vissa branscher undantas från miljöskatter och vi har förhållandevis låga skatter på kapital.
När LUF stärker sin organisation och pratar om frihet, rättvisa och klimatomställning, kommer fler att upptäcka liberalismens storhet.
Viktor Karlsson Kandidat till ledamot av förbundsstyrelsen
Jag har tänkt på ett parti ur den samtida poeten Patricia Lockwoods debutroman, No One Is Talking About This (2021), förmodligen för jag känner igen mig själv. Lockwoods autofiktiva jag tittar in i portalen och ser att forskare har ännu en gång upptäckt en ny djurart: en groda som kommer dö ut för att den är för blyg för att para sig. Intressant, så tittar vidare på det viktiga – reaktionerna.
“jag” “bokstavligen jag” “så mycket jag” “jag jag jag!”
Alla har blivit blyga utdöende grodor.
Förutom det onödigt självföraktande, finns en annan tendens i den här sortens interaktioner: narcissismen. Narcissism är, enligt kulturhistorikern Christopher Lasch i The Culture of Narcissism (1979), inte ett överdrivet självförhärligande eller stort ego, men en samhällelig patologi: en oförmåga att se världen på annat än en förlängning av sig själv. Det är en okonventionell, men användbar, syn.
Förenklat låter narcissism enbart oss att angripa omvärlden genom att relatera till den. Det gör både konst och personer tråkigare. Att associera sig själv med en blyg groda hade varit roligt – om inte alla redan hade dragit det skämtet. Vi fattar, du gömmer dig bakom ironi. Men framför allt gör narcissism empati omöjligt, då ens medmänniskor enbart finns där som en projektionsyta för att ens egen självbild. Till slut blir det en oförmåga att älska andra – och sig själv.
Då blir det passande att låna en annan identitet, exempelvis de politiska och
kulturella etiketter som finns lättillgängliga.
Alla identitetsskapande handlingar online, exempelvis att byta profilbild eller skriva utelämnande tankar, trär på oss en självbild i tredje person. Vi måste först fråga oss hur någonting ser ut för andra och därefter får vi ett kvitto på framgången i form av reaktioner. Det gör två saker med ens en: det formar en efter andras dömande blickar och det alienerar en från en själv.
När du kategoriserar dig själv, istället för att bara vara dig själv, fäster du dig vid olika abstraktioner, vilka du måste agera i enlighet med – annars blir du någonting annat och utesluts ur gemenskapen. Att vara blå är att köpa blåa frukostflingor – det är så marknadsföringen ser dig. Det är en begränsande och konformistisk kraft, snarare än en frigörande. Du reduceras till ett val mellan olika varor i en butik.
Förmodligen fungerar alla identiteter som inte grundas på en gemenskap så. Om du kallar dig nyliberal, socialliberal eller libertarian är enbart meningsfullt för din självbild.
En skillnad från tidigare grupptillhörigheter är att dessa faktiskt gav en större grupptillhörighet. Mods behövde bara klippa en ny frisyr och byta parkan mot en skinnjacka för att bli hårdrockare, medan den som ändrar sin identitet idag behöver anpassa hela sitt flöde efter det. Mods hängde med mods och hårdrockare med hårdrockare; ur dessa sammanhang växte kamratskap och samhörighet.
Var bara dig själv istället. Annars kan du lika gärna vara en blyg groda.
Liberalerna ser i skrivande stund ut att klara riksdagsspärren och kan möjligen säkra ett maktskifte. Även om Sverigedemokraterna inte får plats i regeringen skulle det på många sätt vara den slutgiltiga normaliseringen av det parti som för 34 år sedan startades av ett hopkok högerextrema och nynazister, bland andra en Waffen-SS-veteran.
Utan att följa kronologisk ordning framställer journalisten Geller Tamas Sverigedemokraternas historia i boken Den avgörande striden. Han missar varken att diskutera twittertroll eller det faktum att en av deltagarna i det avskyvärda mordet på John Hron 1995 var aktiv medlem i Sverigedemokraterna – åtminstone till 2002.
Ibland ställer Tamas lite väl insinuerande frågor vilket nog tyvärr kan få den kritiske att ifrågasätta den annars utförliga genomgången av rena fakta. Från 1988 och framåt blottas sverigedemokraters rasism om och om igen. Vissa som uppmärksammas kastas ut ur partiet; andra är idag med och leder det.
Två år efter att Jimmie Åkesson först fick kontakt med Sverigedemokraterna 1994 blev partiet än radikalare och förespråkade snart en etnisk homogen stat och att utvisa alla med icke-europeiska förfäder sedan minst 1950. Utifrån Åkessons egna utsagor om vad han läste innan han anslöt sig visar Tamas att det är helt omöjligt att dagens partiledare inte visste vad för sorts parti han gick med i. Åkessons nuvarande berättelse om att det handlade om EU-motstånd är helt enkelt smörja.
De som styr Sverigedemokraterna idag gick med i ett tydligt rasistiskt parti men har ändrat målet från en etnisk till kulturell homogenitet. Det är möjligt att det är en tillräcklig anledning att inte samarbeta med Sverigedemokraterna för att det är moraliskt fel att samarbeta med rasister, och att de helt enkelt inte lyckats rensa ur det idégodset från partiet än. Det är dock inte så enkelt att SD idag har som enda fråga att hata de med ”fel” hudfärg. Vissa menar att de blir närmast tråkigt lika andra partier när de får chansen att styra.
Illustration: Amanda Johansson
Skribenten Amanda Broberg har mött gräsrötterna förutsättningslöst i sin reportagebok SD-land. Det är en ny sorts SD:are hon träffar. Kommunstyrelseordföranden i Bjuv kom in då han och hans fru skrev varandras namn på valsedeln ”lite kul sådär”. Broberg upplever inte att de intervjuade, Sverigedemokrater i södra Sverige som är med och styr i kommunerna, verkar vara rasister. De bryr sig om kulturpolitik, entreprenörskap, att skapa synergieffekter genom att kombinera kommunala åtaganden och låter på det sättet som vilka tråkiga kommunpolitiker som helst, om än snäppet mindre positivt inställda till invandring. Sanningshalten i vad som sker i kommuner när SD börjar styra är svår att avgöra utifrån boken, som inte intervjuar oppositionen eller utreder statistik, men den ger en tydlig bild av vad SD vill prata om, vad de vill framföra som sina prioriterade områden.
Bilden Broberg målar fram av SD i kommunerna liknar starkt den i Katarina Barrling & Cecilia Garmes bok Saknad som kom ut tidigare i år. Boken diskuterar känslan av att det moderna, urbana, samhället och en stor invandring har gjort att många saknar det som en gång var. Den nostalgiska känslan, menar författarna, är en nyckel till att förstå SD:s framgångar. De väljare som gått över till SD är ”mer etablissemangskritiska, mer konservativa och mer nostalgiska”. Tre inställningar som en liberal kan vara skeptisk mot, men som likväl är legitima och värda att tas på allvar. Barrling & Garmes liknar dagens debatter med den mellan Voltaire & Rousseau, och blandar friskt forskning med anekdoter. De lyckas vara en vägledande fyr av förnuft i det polariserade polarhavet till debattklimat vi har idag. Både framtidstro och historiebundenhet är rimliga perspektiv när det kommer till politik och kultur, menar de.
Vi rör oss mot den avgörande striden om SD. Deras historia är inte ännu historia; den bör inte glömmas. Det handlar om att fortsätta försöka förinta eller förlika sig med Åkessons parti, och inför detta val är det dags att bestämma sig på riktigt. Oavsett hur vi förhåller oss till SD måste vi dock erkänna att oron inför ett Sverige i förändring kan vara legitim, utan att acceptera vilka politiska konsekvenser som helst av detta. Här är kunskap en viktig nyckel, och den stora mängd böcker som i år släpps om Sverigedemokraterna är en värdefull källa som ej bör förbises.
En av många saker som är väldigt fina med det franska språket är att man använder sig av samma ord för verbet ”att kunna” som för substantivet ”makt”. Kunskap är ju makt.
Pouvoir, säger man. Att kunna. Le pouvoir, makten. Fint! Jag önskar att vi hade samma syn på kunskap i Sverige, men här vågar politiker inte ens prata om hur kunskap bäst förmedlas. Ska inte alla barn få den makt som kunskap är?
I Sverige talar vi oss varma om vikten av självstudier i skolan och vi är unika i världen med vår elevledda pedagogik – den där lärarens auktoritet kastas i papperskorgen. Detta trots att vi sedan lång tid tillbaka haft starka vetenskapliga belägg som talar emot sådan undervisning. Bland annat tydliggör rapporten “The Case for Fully Guided Instruction”, som är skriven av ledande professorer i utbildningsspykologi och hjärnforskning, att den mest högkvalitativa forskningen i pedagogik landat i att traditionell katederundervisning är den mest effektiva undervisningsformen. Pedagogik som bygger på att eleven ska ta reda på kunskap själv överbelastar arbetsminnet och hämmar inlärning. Unga gynnas av traditionell analog lärarledd undervisning. Det vet vi, men vi gör inget åt saken.
Faktum är att vi gjort exakt motsatsen.
Sedan 60-talet har vi nedmonterat kunskapsskolan. 1968 ändrade ecklesiastikminister Olof Palme i läroplanen så att lärarens uppgift blev att göra skolan roligare. För att på riktigt försäkra sig om att skolans fokus gick från kunskap till glädje infördes också “fritt valt arbete”. På 80-talet kom krav på mer elevledd undervisning och mot slutet av nittiotalet skrev dåvarande utbildningsminister Ylva Johansson att “I idealskolan finns inga stängda klassrum eller korridorer, ingen klocka som ringer var 40:e minut, inga fasta lektionspass … Den har släppt katederundervisning … Lärarna kommer aldrig få tillbaka sin gamla status”. Några år senare sa man på Skolverket att “kunskap går inte att förmedla eller överföra från en individ till en annan”.
När ett lands skolminister och skolmyndighet förkastar ackumulationen, som är den mänskliga kunskapens mest utmärkande egenskap, så förkastas också en viktig idé om skolan som en plats där den yngre generationen får tillgång till kunskap som äldre generationer samlat till sig.
Illustratör: Linn Malmberg
Därefter kämpade Jan Björklund i motvind för att förändra opinionen och återskapa kunskapsskolan. Han hann en bit på vägen, men mycket behöver fortfarande göras för att få tillbaka en värdig kunskapssyn. Men det sättet som vi liberaler argumenterar för friskolor och fritt skolval på, är också en del av problemet. Vi talar gärna positivt om pedagogisk pluralism, som om friheten att välja en skola som ger konstaterat sämre kunskaper vore något gott i sig. Nästan som om vi kämpade för Kunskapsskolan, och inte kunskapsskolan.
Det är såklart jättebra att barnet som har lätt för skolan får gå i en spetsskola och att kompisen som brinner för handboll kan välja ett handbollsgymnasium. Den friheten är självfallen och inte alls samma typ av frihet som den att få välja en skola utan ordentlig undervisning. Att det skulle finnas något som heter individuella inlärningsstilar är en inom stora delar av den svenska skolvärlden väletablerad myt helt utan evidens. När vi sitter i skoldebatter och säger att det fria skolvalet är viktigt för att du ska kunna välja den pedagogik som är bäst för dig, spär vi på ett påhitt om att det inte finns bra och dåliga undervisningsmetoder. Vi försvarar Ylva Johanssons drömskola.
Det är i sin tur inte så konstigt. Politiker är generellt livrädda för att ifrågasätta pedagogik som saknar stöd i forskning. För vänstern strider det mot det flum man inte har några problem med, och ur ett liberalt perspektiv ses en politikers åsikter om kunskapsförmedling som ett ideologiskt övertramp – ett hot mot valfriheten. Så svarar till och med företrädare för vårt eget parti när jag frågar.
Det är synd, för det finns ju så mycket bättre argument för fritt skolval och skolor med en särskild profil. Och argumenten till stöd för friskolor kommer att stärkas den dagen pedagogik utan vetenskaplig förankring inte längre tillåts. För hur liberal man än vill vara så kan man inte applicera viktiga frihetliga principer för myndiga människor på små barn och deras skolgång. Det kan inte vara rätt att i frihetens namn låta dem välja en pedagogik som konstaterat, svart på vitt, ger sämre kunskaper. Jämför man med vården, så är det fria vårdvalet en självklarhet – men ingen har friheten att välja precis vilken medicin man vill.
Den politiska konflikten om pedagogiken är inte enkel, men den är nödvändig att ta. Och som med mycket annat är det tyvärr tvunget att vårt parti går först, så att andra partier kan kalla oss barnhatande batongfolkpartister i ett decennium, för att sedan skamlöst bedriva samma skolpolitik som vi. Det behövs hårdare krav som säkerställer att skolor håller sig till evidensbaserad undervisning och politiker måste våga prata om pedagogiken.
Skolans primära syfte är inte, som Olof Palme tyckte och som dagens system är, att generera tillfällig glädje, utan att förmedla livslång kunskap. Ingenting kan nämligen vara mer livslångt än den glädje som kommer av att ha fått lära sig så mycket i skolan att man kan ta sig dit man vill i livet. Det är då kunskapen har blivit till makt.
Ibland tar jag en promenad genom Norra kyrkogården i Lund. Mellan nuet och dået är det lätt att känna sig liten. Tänk så många upplevelser, relationer, misslyckanden och framgångar som gömmer sig bakom namnen och årtalen på stenarna. Det är fint, tycker jag.
Bortsett från namn, årtal och symboler gömmer sig ofta något annat på gravstenarna, nämligen en yrkestitel. Det kan stå saker som ”Lantbrukaren Nils Svensson” eller ”Kommunalarbetaren Lars Bengtsson”. Det är tydligt att yrket är en viktig del av mångas identitet. Samtidigt är en människa är så mycket mer än en yrkestitel.
Många arbetare känner en yrkesstolthet, vilket är något bra. Elektrikern som finner glädje i att utöva sina kunskaper och färdigheter inom elektronik stärker både sig själv och hjälper sina medmänniskor. När individer brinner för att utöva sina yrken så bra som möjligt, resulterar det i effektivare samhällen med gladare medborgare.
Gemenskapen med medarbetare kan dessutom skapa en typ av mening. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar. Vi minns Karl-Bertil Jonssons ord.
När arbetet sedan är slutfört, kan elektrikerns lön användas till att köpa hämtpizza eller åka på Hurtigruten. På så vis kan arbete skapa frihet.
Samtidigt kan ett arbete innebära ofrihet. Lönearbete skapar en beroendeställning gentemot arbetsgivaren, eftersom den som arbetar är beroende av att få behålla jobbet för att få sin lön. Det går förstås att byta jobb och välja bort dåliga arbetsgivare, men arbetstagaren kommer nästan alltid vara mer utbytbar än arbetsgivaren. Som anställd är det ofrånkomligt med någon form av beroende till chefen.
Illustratör: Tuwa Bjöwi Källqvist
Att vara anställd innebär att någon annan bestämmer över stora delar av ens tid, vilket kan vara påfrestande. Om för mycket tid tas i anspråk och den anställde inte alls trivs med sina arbetsuppgifter, finns en risk att arbetet leder till utbrändhet. Därför är det viktigt att hitta en balans mellan arbete och fritid.
En vanlig missuppfattning hos liberaler är att frihet är pengar. Det är inte sant. Ekonomisk frihet är att kunna välja mellan pengar och fritid. Om fritt tänkande individer väljer att arbeta hårt för att bli rikare och kunna göra mer, så är det bra. Elektrikern kan gå från hämtpizza till gourmetrestaurang och från Hurtigruten till lyxkryssning i Karibien.
Det finns dock inget som säger att valet av pengar framför frihet behöver vara det bästa. Om elektrikern mår bättre av att arbeta halvtid, för att exempelvis få spendera mer tid med familjen eller lära sig att sticka, är det ett precis lika bra val. Elektrikern kanske helt enkelt blir lyckligare av att byta hämtpizzan mot falukorv och Hurtigruten mot roddbåt, för att få mer fritid.
Ett spännande verktyg för att hitta balans och mening i sitt arbetsliv är det japanska begreppet ikigai, som betyder ungefär ”meningen med att finnas till”. Ikigai handlar om att identifiera punkten som kombinerar talang, mission, passion och profession för en viss människa. Jag är övertygad om att vi alla skulle må bra av att hitta något som vi är bra på, känns meningsfullt, är roligt och kan ge en inkomst. På så vis kan ett yrke bli en meningsfull identitet.
Det finns också många fler sätt att skapa en identitet än ett jobb. Vår kära elektriker kanske är nyliberal, punkare och extremt intresserad av andra världskriget. Jag tror att varje människa mår bra av att ha flera olika identiteter och sammanhang. Det räcker oftast inte med ett yrke.
Vi alla borde sträva efter ett roligt och stimulerande yrke som går att balansera med resten av livet. Men yrket får aldrig bli hela identiteten. Jag drömmer om ett samhälle där gravstenarna är fyllda med självvalda identiteter som ”punkare” och ”MÖP”. Ditt yrke kan och bör vara viktigt för dig, men du är mycket mer än så.
Liberal Ungdom 