Jävla SD-land

Liberalerna ser i skrivande stund ut att klara riksdagsspärren och kan möjligen säkra ett maktskifte. Även om Sverigedemokraterna inte får plats i regeringen skulle det på många sätt vara den slutgiltiga normaliseringen av det parti som för 34 år sedan startades av ett hopkok högerextrema och nynazister, bland andra en Waffen-SS-veteran.

Utan att följa kronologisk ordning framställer journalisten Geller Tamas Sverigedemokraternas historia i boken Den avgörande striden. Han missar varken att diskutera twittertroll eller det faktum att en av deltagarna i det avskyvärda mordet på John Hron 1995 var aktiv medlem i Sverigedemokraterna – åtminstone till 2002. 

Ibland ställer Tamas lite väl insinuerande frågor vilket nog tyvärr kan få den kritiske att ifrågasätta den annars utförliga genomgången av rena fakta. Från 1988 och framåt blottas sverigedemokraters rasism om och om igen. Vissa som uppmärksammas kastas ut ur partiet; andra är idag med och leder det.

Två år efter att Jimmie Åkesson först fick kontakt med Sverigedemokraterna 1994 blev partiet än radikalare och förespråkade snart en etnisk homogen stat och att utvisa alla med icke-europeiska förfäder sedan minst 1950. Utifrån Åkessons egna utsagor om vad han läste innan han anslöt sig visar Tamas att det är helt omöjligt att dagens partiledare inte visste vad för sorts parti han gick med i. Åkessons nuvarande berättelse om att det handlade om EU-motstånd är helt enkelt smörja.

De som styr Sverigedemokraterna idag gick med i ett tydligt rasistiskt parti men har ändrat målet från en etnisk till kulturell homogenitet. Det är möjligt att det är en tillräcklig anledning att inte samarbeta med Sverigedemokraterna för att det är moraliskt fel att samarbeta med rasister, och att de helt enkelt inte lyckats rensa ur det idégodset från partiet än. Det är dock inte så enkelt att SD idag har som enda fråga att hata de med ”fel” hudfärg. Vissa menar att de blir närmast tråkigt lika andra partier när de får chansen att styra.

Skribenten Amanda Broberg har mött gräsrötterna förutsättningslöst i sin reportagebok SD-land. Det är en ny sorts SD:are hon träffar. Kommunstyrelseordföranden i Bjuv kom in då han och hans fru skrev varandras namn på valsedeln ”lite kul sådär”. Broberg upplever inte att de intervjuade, Sverigedemokrater i södra Sverige som är med och styr i kommunerna, verkar vara rasister. De bryr sig om kulturpolitik, entreprenörskap, att skapa synergieffekter genom att kombinera kommunala åtaganden och låter på det sättet som vilka tråkiga kommunpolitiker som helst, om än snäppet mindre positivt inställda till invandring. Sanningshalten i vad som sker i kommuner när SD börjar styra är svår att avgöra utifrån boken, som inte intervjuar oppositionen eller utreder statistik, men den ger en tydlig bild av vad SD vill prata om, vad de vill framföra som sina prioriterade områden.

Bilden Broberg målar fram av SD i kommunerna liknar starkt den i Katarina Barrling & Cecilia Garmes bok Saknad som kom ut tidigare i år. Boken diskuterar känslan av att det moderna, urbana, samhället och en stor invandring har gjort att många saknar det som en gång var. Den nostalgiska känslan, menar författarna, är en nyckel till att förstå SD:s framgångar. De väljare som gått över till SD är ”mer etablissemangskritiska, mer konservativa och mer nostalgiska”. Tre inställningar som en liberal kan vara skeptisk mot, men som likväl är legitima och värda att tas på allvar. Barrling & Garmes liknar dagens debatter med den mellan Voltaire & Rousseau, och blandar friskt forskning med anekdoter. De lyckas vara en vägledande fyr av förnuft i det polariserade polarhavet till debattklimat vi har idag. Både framtidstro och historiebundenhet är rimliga perspektiv när det kommer till politik och kultur, menar de.

Vi rör oss mot den avgörande striden om SD. Deras historia är inte ännu historia; den bör inte glömmas. Det handlar om att fortsätta försöka förinta eller förlika sig med Åkessons parti, och inför detta val är det dags att bestämma sig på riktigt. Oavsett hur vi förhåller oss till SD måste vi dock erkänna att oron inför ett Sverige i förändring kan vara legitim, utan att acceptera vilka politiska konsekvenser som helst av detta. Här är kunskap en viktig nyckel, och den stora mängd böcker som i år släpps om Sverigedemokraterna är en värdefull källa som ej bör förbises.

Max Hjelm
Skribent Liberal Ungdom